Cykelledsen

14 Mar 2016

Jag sitter här och är cykelledsen. Saknar livet och cykling, saknade möjligheten att unyttja den underbara solvecka som pågick därutanför fönstren med tiden svettades ihjäl här inne. Lusten var extra stor efter cykeltesterna för ett par veckor sedan. Några korta smakprov på landsvägscykling i glatt sällskap gav mig förhoppningen om att kunna spinna vidare på det positiva och därmed äntligen komma igång. Men säg den glädje som varar.

Glöm 29, nu kommer 39 löd en rubrik i Cycling Plus härförleden. Tyvärr anammade min kropp det också. Fast slutsiffran är mina febertal istället. Den enda sensmoralen som finns att hämta ur följande historia är att om livet utmanar en skall man inte sära brett på benen och skrika ”Kom igen livet, visa mig vad du går för!!” Då kan det hända att man får en stadig stålskodd känga på vardera kula och går ned för räkning.

Det började förra lördagen. Vaknade upp vid fyrasnåret med fruktansvärda magsmärtor. Trodde det var kramp eller något och att det skulle ge med sig. Prövade att tänja lite, dricka vatten, ta värktabletter, omaprazol, krama värmekudde, vanka av och an i lägenheten samt skrika rakt ut och rulla runt på golvet. Inget hjälpte. Kanske borde jag som varje sund människa gjort, åkt till akuten, men ibland är jag en smula envis.

Sju, åtta timmar senare mest tillbringade på golvet i fosterställning kvidande gav de värsta smärtorna med sig och dämpade sig till bara ”oerhört ont” och jag kunde placera mig i soffan och förblev där hela söndagen. Jag hade lokaliserat smärtan genom att sondera mig egen mage med ett par vassa fingrar. Visserligen gjorde det ont lite varstans men när jag tryckte strax under revbenen på höger sida såg jag ut som en sprattelgubbe.

Först på måndagen och under tvång från omgivningen begav jag mig till Vårdcentralen. Där tryckte även en läkare på mig varpå jag utförde sprattelgubbetricket igen. Tio minuter senare befann jag mig på Kirurgakuten där de tog några prover och ja…sprattelgubbetestade mig.

Innan jag hann säga "flaskställ" så var jag på akuten
Innan jag hann säga ”flaskställ” så var jag på akuten

Det blev ett par dagar på akuten med dropp och skräp. Det visade sig vara ett gallstensanfall jag fått. Efter prover och ultraljud konstaterades inte bara att min galla innehöll lika mycket grus som en väg i ”Strade Bianchi” den var dessutom kraftigt inflammerad. Det senare är tydligen farligt då det hotar att sprida sig till andra organ som är viktiga. Det är tydlingen inte gallblåsan. Så den skall bort!

Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt
Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt

Men det var vid hemkomst den andra plågan började, febern. Toppar över 40 grader varje natt. Raggsockor på, superunderställ och fleece i värsta skalplaggs anda och sen två duntäcken ovanpå det och ändå frös jag som en hund och låg och hade frossa i timma efter timma. Och dess emellan sjöblöt. Gick igenom vad kläder och sängkläder huset förmådde i rask takt. Så har det hållt på resen av veckan.

Kroppen känns som jag gått ett par ronder mot ”The Mauler”, öm, mörbultad, rådbråkad. Ont i varje led, i nacke, huvud och korsrygg. Sista febertoppen har förhoppnings besegrats men inte utan förluster. Natten till idag bjöd på återigen på frossa om än något mindre än gårdagens.

Ni kan förstå hur illa det stått till när jag säger att jag inte ens orkat titta på Paris – Nice på tv! Och av det följer även att det inte bloggats något.

Min cykelsäsong dog på sätt och vis innan den hann börja. Utöver det här krävs ju operation med påföljande återhämtningperiod. Det lär bli midsommar innan min cykling startat känns det som.
Nu får jag totalt ändra fokus. Det blir troligtvis inga lopp eller dylika tillställningar för mig i år.

Från att vara en ickecyklande cyklist är målet att bli en hel cyklist igen, från själ till hjul.

/ J – cyklist med överhettad motor

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.