Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

Behöver cykelsverige tävlingar?

Jag läste nyss Marcus Perssons förträffliga blogginlägg “Jag vet en som skall ställa till kalas, sa Emil i Lönneberga” i Bicycling. Utifrån det skulle jag vilja ställa en fråga som kan vara blodtryckshöjande för några:

Behövs tävlingar överhuvudtaget?

Marcus konstaterar nämligen aningen bittert att “Svensk cykel lever inte. Svensk cykel är försatt i koma och tillståndet är kritiskt”.

För det första kan sägas att jag har ingen anledning i att betvivla hans analys. Han är insatt nog för att få en god bild av sakernas tillstånd. Möjligen kanske det är lite skarpt formulerat för att få igång en livsviktig diskussion men vad han menar framgår med all önskvärd tydlighet.

Så, har han rätt i det han säger eller finns det andra sätt att se på saken?

Jag har själv cyklat i hela mitt liv i olika former. Som transport när jag var liten. Bodde man på landet fanns inte många alternativ. Skaffade aldrig moped, fortsatte istället trampa. Transporten blev så småningom till pendling först till skolbuss, sen till universitet och jobb. Idag har jag tillgång till bil men cyklar ändå. Så småningom hittade jag ut i skogen i början på nittiotalet köra MTB, först i Växjö, sedermera i Lammhult när jag flyttade dit. Då var det stora att köra Finnmarksturen så det gjorde jag ett antal gånger. Parallellt har jag alltid trampat landsväg. Nu de sista åren som medlem i en klubb – Lammhultcyklisterna här i Växjö. Och där någonstans började även trampandet i flock. Fler och fler motionslopp på landsväg blev det och det toppades säsongen -13 när det blev fler än tjugo tävlingar och lopp av olika slag både på väg och i skog.

Varför ställer jag själv upp i lopp och till och med tävlar ibland? Behöver jag det? Är jag ens representativ?

Ja och nej. Jag är ingen tävlingscyklist och skulle inte ens kunna bli om jag så önskade men däremot tillhör jag den ständigt växande skara som ägnar sig åt cyklingens många andra delar och där är jag synnerligen representativ. Och ibland tävlar jag, om än i liten skala. För att det är roligt. För att pressa mig själv ett steg längre.

Men faktum är att det finns stora delar av cykelvärlden som inte alls tävlar eller rättare sagt där tävlingar inte är det primära. Det kan handla om företeelser som subkulturer i fixiesvängen, HPV-träffar, stigcyklister, Ride of Hope, cykelsemestrare och liknande. Sen var vi supercyklarna i Randonneurkretsarna, ni vet brevet-lopp, ultradistanser och liknande. De tävlar inte i ordets vanliga bemärkelse men finns ändå.

Så uppenbart finns ett cykelsverige som existerar och lever i högsta välmåga även utan ett SM i landsvägscykling. För den som tvivlar rekommenderas ett besök på “Happymtbs” synnerligen livskraftiga forum.

Sen har vi en pågående motionsboom i det här landet. Det var ytterst många år sedan så många cyklade i Sverige. Det rapporteras om att cykelförsäljningen slår rekord igen och platserna till de stora jättarna Vätternrundan och Cykelvasan säljer slut på rekordtid. Det trampas på nästan alla småvägar i landet och det körs Mtb i var och varannan buske. Sällan har intresset varit så stort och brett. Då får man gå tillbaks till cykelns storhetstid i Sverige i mitten på det andra seklet.

Men de flesta motionärer tävlar inte även om de förstås kör ett och annat motionslopp som för övrigt inte sällan får  tävlingskaraktär vilket är annan femma.

Annons

Ligger därmed Sveriges tvåhjulade centaurer i dödsryckningar och flämtar med sina sista krafter – tävla, jag måste få tävla?  

Svaret på den frågan är enligt mig lika enkel som besvärande:  Nej, det gör de inte. Bevisligen ägnar sig de flesta åt att cykla utan att för den skull tävla. Det är två skilda företeelser som ibland möts. Men är premissen att Sverige skall ha en cykelsport. Då behövs det också tävlingar.

Själv tycker jag att det utarmar cyklingens själ om inte alla nyanser ryms. Jag skulle sakna den del som är tävling även om det inte är min värld. Där finns personligheterna – öden och äventyr att förundras över och att följa, där finns förebilderna för inte minst unga och därmed också tillväxten för cykelsporten. För det är sant att cyklingen i Sverige har en märklig demografisk kurva. Det är inte ungdomar som cyklar. Det är företrädesvis vi – gubbar, som gör det.

Sen beskriver Marcus med svepande penseldrag en föreningslivens död där han säger att “Föreningsliv är idag för många en jakt på enbart fördelar”. Det är ett mantra som ofta upprepas i olika sammanhang. Det må vara sant eller inte och får stå för honom i det här fallet men kanske är det så. Men det är inte konstigt i så fall. Orsaken till det återfinns högre upp på en aggregerad samhällelig nivå. Man kan inte propagera för individualism på ett plan i årtionden och sen förvänta sig att det inte skall sippra nedåt till slut. Diskussionen om det civila samhällets karaktär lär fortgå.

Tiderna gör också att andra uthållighetssporter blöder en smula. Snabba belöningar och mer actionbetonade varianter av redan etablerade sporter har kommit för att stanna. Se bara på alla sprintgrenar i skidor till exempel. Det kanske är så att de långa tävlingarnas tid är förbi? Uthållighetssporter kanske är passé? Det finns dock tecken som tyder på motsatsen.

Vill jag att svensk tävlingscykel skall gå i graven? Nej för tusan! Jag älskar nämligen cykling och cyklar i alla dess former! Det enda som hindrar mig från att ha fler och mer cyklar själv är den ekonomiska aspekten och möjligen utrymmesbrist. För mig är cykling allt från semestercykling med packning, soliga cykelturer till badet, via egna intervallträningspass, motionslopp och lokala tävlingar till DH i Megaavalance, Ashtons galna framfart på trialhoj, hastighetsrekord för HPV, vårklassikerna, TdF och så vidare. Det finns ingen hejd på hur galet kul man kan ha på cykel!

Allt ryms i det cykeluniversum jag vill vara en del av. Det berikar min tillvaro. Där har även tävlingar en plats. Men behöver jag dem – nej det gör jag inte. Men jag funderar ändå över om det inte vore kul att anordna t ex ett GP-lopp i Växjö i samband med Karl-Oskardagarna. Eller kanske ett Rally av plattare karaktär i skogarna runt staden tillsammans med de andra cykelklubbarna här. Idéer finns.

Vad tycker ni andra. Är en fungerande tävlingsverksamhet ett måste för cyklingens fromma?

/ J – främst medcyklist, inte tävlingscyklist

#cykligare #knivesandbikes

John Wikström
Bloggen som lämnar spår såväl i skogen som på vägen och möjligen i själen. Jag är en entusiastisk cykelmotionär med smak för det mesta inom cykel. Humlan som inte kan cykla men gör det ändå. Huvudsakligen trampas stig och nöts asfalt i Småland. Detta kryddas med motionslopp med jämna mellanrum samt någon enstaka tävling. Även pendlings- och transportcykling bedrivs frekvent och det händer också att jag engagerar mig i trafikfrågor. Sen bjuds understundom på texter om övrig träning samt funderingar kring livet, universum och allting. Välkommen!

2 kommentarer

  1. "Är en fungerande tävlingsverksamhet ett måste för cyklingens fromma?"Nej det tror jag inte.Däremot är en fungerande tävlingsverksamhet ett måste för de som idag tävlar (med en önskan att fortsätta) och den som är nyfikna och vill prova på att tävla.

  2. Det håller jag med om! Som sagt de är inte "nödvändiga", inte för cykelvärldens överlevnad men de är en del av en cykeluniversum för mig. Däremot tror jag att misstaget ofta görs att koppla samman cykelkultur och tävlingskultur. Tävlingarna är beroende av motionärer och bredd inte tvärtom.

Comments are closed.

Annons

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.