Av stor vikt

Hej, minns ni mig? Bloggaren som försvann. Nu tillbaks alive and kicking. Nja, vi får väl se…

1, 2, 3

Tyvärr är det inte bara en startsekvens för min livslöpning det är även min nuvarande vikt. De två är svårförenliga har det visat sig. Det finns säkert någon träffsäker fysikalisk förklaring till varför man inte kan avlägsna sig från sin egen massa. Förvisso lär all energi vara konstant men den behöver inte ansamlas på min person anser jag.

När minnet glimtar till minns jag en gång när jag var i form. Det var för något år och en livstid sedan. Mycket händer under ens levnads bana.

Nu visar vågen förskräckliga 123,2 kilogram. Jag minns en tid då jag för första gången passerade det fruktade hundrastrecket och lovade  mig själv där och då “aldrig mer” och med det avsåg jag tresiffrigt. Jag ljög uppenbarligen för mig själv.

Jag minns även en grillfest ett antal år senare i ett annat liv då jag och ett par vänner, alla med fötterna minst sagt stadigt på jorden, lovade varandra samma sak. “Under tresiffrigt” sade vi och skålade med de öl vi hade i handen. Inte den bästa starten kanske men viljan fanns där. För övrigt är situationen snarlik nu. Här sitter jag med en öl. Den här gången för att skåla med mig själv eftersom jag bestämt mig. Nu börjar den långa resan.

Det fina är att jag verkar få hjälp på vägen. Ibland är slumpen eller möjligen försynen vänlig och förser oss med tillfälligheter. Två vägar korsas eller kanske är det löparbanor eller cykelstigar. En förfrågan dök upp på min telefon tidigare idag. Kontentan var enkel. Jag ska bli…

“försökskanin”

Det var Daniel Evaldsson från Actic och Växjö Kondis-PT som hörde av sig med en idé – man tager ett styck fysiskt vrak och ser vad man det kan göra. Under tiden dokumenteras resultatet. Jag är att betrakta som en utmaning.

En tid av glädje hoppas jag. Mot nya horisonter till skillnad från det som var. Inte nog med att motivationen försvann. Det sammanföll med fysiskt motstånd. Kroppen bjöd på smärta, operation och skador. Nacke, nerver och geggiga saker på insidan ville inte vara med längre. Under tiden samlade resten av mig energi i aldrig skådad omfattning. Det måste vara till nystarten, omstarten, tjuvstarten.

Kan jag bli en “Energizer Bunny” istället?

Den börjar med ETT steg, Följt av nummer TVÅ och strax därefter TRE. Det skall inte längre vara min vikt utan starten på min resa.

Målet är något diffust. Resan är nog målet får jag fegfilosofera. Kan det vara roligt att bedriva jakt på sig själv och sina kilon? De är många, ungefär trettio, som skall bort. Delmål och hjälp behövs.

Nu kör vi!

/ J – minst en och en halv cyklist