Åtta halvtimmar - filosofiskt distanspass

26 Mar 2015

Enligt den högst rudimentära träningsplaneringen jag presenterade härförleden så innebar tisdagen att det skulle trampas ”semidistans” vilket i mitt fall innebär en tid på mellan två och tre timmar.

Nu blev det inte så. Vilket i och för sig är vanligt när det gäller mig. Planer är till för att modifieras. Det blev längre i det här fallet. Orsaken var enkel. Vädret var fint, tiden fanns och benen satt där och pendlade på. När man bor på de här breddgraderna gäller det att passa på så här års när vädret är med på noterna.

Inledningen på rundan var densamma som måndagsturens sträckning ut ur staden via Högstorp och vidare mot Hemmesjö. Sen bar slingan söderut ned mot Åsnen.

Av någon anledning har jag börjat dela in mina något längre turer i halvtimmar. Planen var som sagt sex halvtimmar. Första trettio minuterna är uppvärmning och först därefter kan jag uttala mig om hur benen känns. Åldern börjar ta ut sin tribut, kroppen tarvar uppvärmning.  Efter andra halvtimmen är man igång och tredje innebär halvtid.

Livets vägskäl
Livets vägskäl

Det är något symboliskt över halvtider. Mitten av någonting. I det här fallet inträffade det dessutom vid ett vägskäl vilket knappast förtog symboliken. Jag är mitt i livet, mitt i rundan och för att förstärka bilden av något mytiskt fick jag strax innan sällskap av två mäktiga havsörnar som cirklade i fjärran.

Örnar över Åsnen. 

Skulle jag vika av eller fortsätta i samma riktning jag börjat? En praktiskt såväl som filosofiskt spörsmål. Jag tycker nog att jag är på rätt väg så jag återupptog min färd dit näsan pekade efter att ha inmundigat en prosaisk banan.

Solen sken även om det var tämligen svalt och jag färdades vidare genom livet uppdelat i halvtimmar och mot Alvesta via Torne, Huseby, Lästad och Blädinge. Därefter vek jag av hemåt förbi Gemla.

Datorn summerade 111 kilometer efter ungefär tre och fyrtiofem eller så. Nöjd med det och livet som det artar sig.

/ J – livscyklar

#cykligare #knivesandbikes