Att spänna en båge eller att spänna sig på en båge

17 Sep 2015

 

Bättre att lyssna strängt när man siktar mot
trädtopparna för att därefter skjuta sig i foten
eller vad det nu heter.

Jag cyklar som en illa urvriden iller när jag inte har sovit, det vet jag. Jag är också synnerligen medveten om att man inte skall ta ut sig med ont i halsen. Lik förbannat återfann jag mig på en cykel i försök att slå mitt rekord runt Helgahavet igår. Behöver jag säga att det inte gick?

Men ursäkten är att formen varit god den sista tiden och att vädret bjöd på uppehåll, för årstiden extrem värme och inte allt för hård vind. Den blåst som var skulle emellertid visa sig vara övermäktig mina klena små ben.

 

Sommarvarmkänsla runt Kronoberg
Sommarvarmkänsla runt Kronoberg

 

Annars gjorde jag nog rätt. Tog en uppvärmning på två mil. Kändes någorlunda men inte perfekt. Vilket ofta är positivt i min värld. Så långt var allt ok även om jag inte kände mig så snabb.
Rullade ned till min startplats, rondellen där Mörners väg blir Lillestadsvägen och sammanstrålar med Sandbrovägen.

Kollade tekniken och begynte min mentala resa. Den här gången skulle jag inte gå ut lika hårt som förra gången då jag testkörde sträckan väl medveten om att det är lätt att krokna halvvägs. Därför blev starten smygsnabb. Men jag borde förstått vinken. Rött vid första tänkbara stopp. Visserligen var cykeldatorn satt på att pausa vid dylika tillfällen men att bromsa till noll och accelerera igen dödar snabbt snitthastigheter för att inte tala om rytm och ben.

Föga poetisk startplats
Föga poetisk startplats

Men sen flöt det på bra ut ur staden vidare mot nya äventyr och Åby. Benen pumpade på och kadensen var god. Försökte hålla upp den i början för att kunna gå på kraft mot slutet. Brukar göra så när orken tryter. Även backen upp till vägskälet till Ekna togs med attack vilket vanligtvis är en bra indikator.

Därefter gick det utför. Dels rent geografiskt men även fysiskt och senare mentalt. Nedförsluten in mot Åby efter Rottnevägen gick naturligtvis smidigt. När jag anlände min barndoms hemtrakter var snittet en bra bit över trettioåtta. Precis vad jag behövde för att slå mig själv hårt. Jag log ett inåtvänt leende som kunde ha skrämt vem som helst.

Men sen gick det inte längre. Inte alls faktiskt. Kroppen ville inte vara med och leka. Sträckan till Ör klarades av men inte mer. Farten motsvarande inte alls hur lättcyklat det är genom Åby och strax därefter. Redan där och då förstod jag att det här inte skulle gå. För strax efter väntar backarna vid Hult och Ör och därefter slakmotor vid Tunatorp och upp mot avfarten till flygplatsen. Där behövs lite överskott på fartkontot. Det behövs även lite marginal till slutet av rundan eftersom Mörners väg bjuder på sex rondeller som skall passeras vilket kan gå lite hur som helst beroende på trafiksituation. Men de ingår liksom i den här rundan. Den är verkligen inte optimal, den är bara original.

Väl vid avfarten till RV30 hade farten droppat något men inte för farligt. Jag låg fortfarande på plus i relation till vad jag behövde. Men de döda stockarna till ben och de imploderade lungorna gjorde att farten därifrån in till Bergsnäs sjönk med två kilometer i timmen, från cirka 38 till 36. Sen var det försöket slut. Det var här den lilla vind som fanns spelade in. Den gav mig nådastöten.
För att avsluta i samma stil som inledningen fick jag stanna vid två av rondellerna och krypköra bakom en traktor genom en tredje. Mycket passande.

Tiden blev 1.24.42 vilket inte förslår över de 50,5 kilometrarna. Inte om man vill slå sig själv i alla fall. Jag är bättre än så!

/ J – försöker operera ut en pil ur foten