7 Dec

Han hade slutat cykla. Det skedde ungefär samtidigt som han slutade le. Leenden och cykling hänger ihop förstår ni.

Soliga sommardagar, gräset grönt och delar av det intrasslat i bakväxeln efter att ha cyklat genom hagar befolkade av nyfikna ungtjurar på bete. Kanske de sista av sitt slag i Småland. I slutet av genvägen väntar en stenmur. Gammelgrå som en evighet ligger den där i terrängen ovetandes om att det råder nya tider.

Sen tjocka däck där de inte hör hemma mot solvarm asfalt. Den billiga sorten. De sjunger, däcken. De sjunger ”The fat tire song” i olika tonarter beroende på mönster. De bildar en kör när man cyklar tillsammans. De sjunger på väg mot nästa skogspassage, nästa svårighet. Såväl på turen som i livet.

Ingen sång här. Jag kör tempo, ensam. Framåtböjd tävlar jag mot mig själv och framtiden. Vägen ligger där den lagts och bryr sig föga om vem som färdas på den. Våtblank väntandes på kylan som skall klä den i isskrud ligger den där. Att förvandlas från vanlig till extraordinär, från grå till blankvacker och dödlig. Jag hukar mig mot motvinden som inte syns. Det går fortare då.

Trummen jan 2015

Inga däck sjunger längre, de väser och tempot är långsamt. Kadensen sjunker och kan inte längre räknas tillförlitligt. Den förvandlas till hjärtslag som sjunker mot sin egen botten. Cykel som fridykning. Andas, ett andetag följt av ytterligare ett. Sen hålla andan så länge det går i färd mot botten.

Svart asfalt ringlar mot dunkel horisont som fegt gömmer sig bakom granars siluetter. En och en står de där i klunga. Låtsas vara individer men ser likadana ut på avstånd. Barrbeklädd anonymitet.

Jag färdas baklänges in i skogen mot min framtid och barndom. Grönt har blivit svart, decembersvart klockan tre. Som ljuset aldrig funnits.

Jag hittar inte ut ur mörkret.

/ J 

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.