Ja visst gör det ont när slangar brister,
varför skulle annars cyklisten tveka?
Bakslag skall man hämta sig ifrån har jag förstått. Nu tar jag nya tag eftersom det är måndag och saker och ting på något vis börjar om. Ja, det kan det förstås göra vilken dag som helst men nu valde jag den här.
Förra veckan hade sina fel och brister. Framförallt på tränings- och dietnivå. Det vill säga det fungerade inte alls. När veckan summerades igår landades det på strax över fyra timmar och det är väl inte direkt där jag tänkt ligga volymmässigt. Maten skall vi inte tala om. För mycket kan det väl sammanfattas. Det lär inte bli muntert när det skall vägas och mätas på fredag.
Sen var det en sak till. Jag vågar liksom inte börja cykla. Visst det är kallt och visst ramlade det ner ett par decimeter fluff från himlen häromdagen men ändå. Det har knappast hindrat mig förr. Då cyklades det oavsett väder och temperatur. Nu vågar jag inte riktigt sätta igång trots att det i flera dagar har varit torrt ute. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Att det inte skall gå tror jag. Vilket är rätt fånigt för det vet jag ju att det inte kommer att göra. Eller i alla fall inte bra. Alla förutsättningar talar liksom emot. Men det är inget som kommer att överraska mig.
Men att skjuta upp det hela förbättrar inte oddsen för att det skall gå bättre. Jag har dessutom laddat med att se både Paris-Nice och Tirreno Adriatico på TV. Och vilken cyklist han är Peter Sagan. OM ingen visste att han var bäst innan så kan vederbörande ta en titt på slutdelen av gårdagens etapp.
I eftermiddag bär det i alla fall av till gymmet igen. Där är det i alla fall varmt! Det är det inte här på jobbet där jag sitter på min frukostrast och plitar. Värmen lade av inatt så vi sitter med jackor på oss inomhus och huttrar kring värmeljus.
/ J – vårtvekaren
