En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Husdjur?

14 Dec

Att vakna är att dö en smula. Det kan även ske på olika sätt vilket på ett högst påtagligt vis synliggjorts de senaste dagarna i det Wikströmska hemmet. Av olika anledningar hade jag förmånen att vara ledig i går. Det var inte bara en onsdag vilken som helst. Det förstod jag efter att ha blivit väckt av doften av nybryggt kaffe och en kanelbulle. Visst en lussekatt hade säkert varit rätt, men kanel är alltid rättare, eh…sorry, kunde inte låta bli.

Med en kopp i ena handen och sagda bakverk i den andra vacklades det sömndrucket nedför trappan till TV-soffan för att titta på Luciafirande, även om firande kanske är fel uttryck med tanke på vad den stackars flickan utsattes för. En angenäm morgon hur som haver.

Vare sig löss eller husdjur...om man nu inte räknar djur som bygger bon...
Vare sig löss eller husdjur…om man nu inte räknar djur som bygger bon…

I morse skedde uppvaknandet på annat vis. AAAAAHH, LÖSS! Hördes över halva nejden. ”Du måste kolla om det är löss, de ligger i handfatet” upplyste min sambo mig om.

Halvt ovan glasögonbärare som jag fortfarande är famlade händerna på nattduksbordet efter dessa för uppdraget nödvändiga hjälpmedel. Ned till handfatet for jag varefter det stirrades intensivt på några stackars hårstrån som låg där ensamma och övergivna mot allt det vita. Såg en liten knuta som möjligen kunde vara ett av de avsedda studieobjekten. Förde försiktigt över det på ett finger och stod där kisandes genom ett förstoringsglas och höll upp det mot ljuset i olika vinklar i syfte att försöka avgöra huruvida det hade ben eller ej. Några dylika kunde inte skådas kan jag upplysa om. Det var två hårstrån som knutit ihop sig i blotta skräcken inför luskammen.

Som vanligt var det inga kreatur i håret. Min sambo hyser en viss aversion mot blotta tanken så situationen är inte helt ovanlig. Helt ogrundad är emellertid inte tanken då det förekommit löss på barnens skola vid upprepade tillfällen de sista åren. Men eftersom barnen inte befann sig i hemmet vid tillfället och vi vuxna inte gnuggat skalle med så många de sista dagarna så är det något oklart exakt hur varelserna skulle hamnat i våra huvuden.

Eftersom jag ändå var vaken passade jag på att duscha. Dock användes vanligt schampo och inte lusavlivande dito.

/ J – utan husdjur

Att vakna är att dö en smula. Det kan även ske på olika sätt vilket på ett högst påtagligt vis synliggjorts de senaste dagarna i det Wikströmska hemmet. Av olika anledningar hade jag förmånen att vara ledig i går. Det var inte bara en onsdag vilken som helst. Det förstod jag efter att ha blivit väckt av doften av nybryggt kaffe och en kanelbulle. Visst en lussekatt hade säkert varit rätt, men kanel är alltid rättare, eh…sorry, kunde inte låta bli.

Med en kopp i ena handen och sagda bakverk i den andra vacklades det sömndrucket nedför trappan till TV-soffan för att titta på Luciafirande, även om firande kanske är fel uttryck med tanke på vad den stackars flickan utsattes för. En angenäm morgon hur som haver.

Vare sig löss eller husdjur...om man nu inte räknar djur som bygger bon...
Vare sig löss eller husdjur…om man nu inte räknar djur som bygger bon…

I morse skedde uppvaknandet på annat vis. AAAAAHH, LÖSS! Hördes över halva nejden. ”Du måste kolla om det är löss, de ligger i handfatet” upplyste min sambo mig om.

Halvt ovan glasögonbärare som jag fortfarande är famlade händerna på nattduksbordet efter dessa för uppdraget nödvändiga hjälpmedel. Ned till handfatet for jag varefter det stirrades intensivt på några stackars hårstrån som låg där ensamma och övergivna mot allt det vita. Såg en liten knuta som möjligen kunde vara ett av de avsedda studieobjekten. Förde försiktigt över det på ett finger och stod där kisandes genom ett förstoringsglas och höll upp det mot ljuset i olika vinklar i syfte att försöka avgöra huruvida det hade ben eller ej. Några dylika kunde inte skådas kan jag upplysa om. Det var två hårstrån som knutit ihop sig i blotta skräcken inför luskammen.

Som vanligt var det inga kreatur i håret. Min sambo hyser en viss aversion mot blotta tanken så situationen är inte helt ovanlig. Helt ogrundad är emellertid inte tanken då det förekommit löss på barnens skola vid upprepade tillfällen de sista åren. Men eftersom barnen inte befann sig i hemmet vid tillfället och vi vuxna inte gnuggat skalle med så många de sista dagarna så är det något oklart exakt hur varelserna skulle hamnat i våra huvuden.

Eftersom jag ändå var vaken passade jag på att duscha. Dock användes vanligt schampo och inte lusavlivande dito.

/ J – utan husdjur

Hur det hänger ihop

7 Dec

Han hade slutat cykla. Det skedde ungefär samtidigt som han slutade le. Leenden och cykling hänger ihop förstår ni.

Soliga sommardagar, gräset grönt och delar av det intrasslat i bakväxeln efter att ha cyklat genom hagar befolkade av nyfikna ungtjurar på bete. Kanske de sista av sitt slag i Småland. I slutet av genvägen väntar en stenmur. Gammelgrå som en evighet ligger den där i terrängen ovetandes om att det råder nya tider.

Sen tjocka däck där de inte hör hemma mot solvarm asfalt. Den billiga sorten. De sjunger, däcken. De sjunger ”The fat tire song” i olika tonarter beroende på mönster. De bildar en kör när man cyklar tillsammans. De sjunger på väg mot nästa skogspassage, nästa svårighet. Såväl på turen som i livet.

Ingen sång här. Jag kör tempo, ensam. Framåtböjd tävlar jag mot mig själv och framtiden. Vägen ligger där den lagts och bryr sig föga om vem som färdas på den. Våtblank väntandes på kylan som skall klä den i isskrud ligger den där. Att förvandlas från vanlig till extraordinär, från grå till blankvacker och dödlig. Jag hukar mig mot motvinden som inte syns. Det går fortare då.

Trummen jan 2015

Inga däck sjunger längre, de väser och tempot är långsamt. Kadensen sjunker och kan inte längre räknas tillförlitligt. Den förvandlas till hjärtslag som sjunker mot sin egen botten. Cykel som fridykning. Andas, ett andetag följt av ytterligare ett. Sen hålla andan så länge det går i färd mot botten.

Svart asfalt ringlar mot dunkel horisont som fegt gömmer sig bakom granars siluetter. En och en står de där i klunga. Låtsas vara individer men ser likadana ut på avstånd. Barrbeklädd anonymitet.

Jag färdas baklänges in i skogen mot min framtid och barndom. Grönt har blivit svart, decembersvart klockan tre. Som ljuset aldrig funnits.

Jag hittar inte ut ur mörkret.

/ J 

Han hade slutat cykla. Det skedde ungefär samtidigt som han slutade le. Leenden och cykling hänger ihop förstår ni.

Soliga sommardagar, gräset grönt och delar av det intrasslat i bakväxeln efter att ha cyklat genom hagar befolkade av nyfikna ungtjurar på bete. Kanske de sista av sitt slag i Småland. I slutet av genvägen väntar en stenmur. Gammelgrå som en evighet ligger den där i terrängen ovetandes om att det råder nya tider.

Sen tjocka däck där de inte hör hemma mot solvarm asfalt. Den billiga sorten. De sjunger, däcken. De sjunger ”The fat tire song” i olika tonarter beroende på mönster. De bildar en kör när man cyklar tillsammans. De sjunger på väg mot nästa skogspassage, nästa svårighet. Såväl på turen som i livet.

Ingen sång här. Jag kör tempo, ensam. Framåtböjd tävlar jag mot mig själv och framtiden. Vägen ligger där den lagts och bryr sig föga om vem som färdas på den. Våtblank väntandes på kylan som skall klä den i isskrud ligger den där. Att förvandlas från vanlig till extraordinär, från grå till blankvacker och dödlig. Jag hukar mig mot motvinden som inte syns. Det går fortare då.

Trummen jan 2015

Inga däck sjunger längre, de väser och tempot är långsamt. Kadensen sjunker och kan inte längre räknas tillförlitligt. Den förvandlas till hjärtslag som sjunker mot sin egen botten. Cykel som fridykning. Andas, ett andetag följt av ytterligare ett. Sen hålla andan så länge det går i färd mot botten.

Svart asfalt ringlar mot dunkel horisont som fegt gömmer sig bakom granars siluetter. En och en står de där i klunga. Låtsas vara individer men ser likadana ut på avstånd. Barrbeklädd anonymitet.

Jag färdas baklänges in i skogen mot min framtid och barndom. Grönt har blivit svart, decembersvart klockan tre. Som ljuset aldrig funnits.

Jag hittar inte ut ur mörkret.

/ J 

Värvningskampanj - en cyklist bakom ratten

4 Dec

Jag blev uppringd häromdagen där jag för ovanlighets skull satt i bilen. I konsekvensens namn  svarade jag inte själv då jag ibland blir upprörd efter att nästan ha blivit påkörd av folk med en lur klistrad vid örat. I stället bad jag mitt sällskap svara i telefonen. ”Johns telefon det är…” Sen kort tystnad följt av ”…vad ringde du ifrån sade du??”

Motormännen upprepade min dam högt och jag drog på smilbanden. Den tog ju på rätt ställe. Ironiskt nog fortsatte samtalet ”…han kan inte ta samtalet eftersom han kör!”

Det händer inte ofta och just nu blev det faktiskt komiskt. Särskilt som jag genast funderade på alternativ på hur det där namnet låter.

MOT(or)MÄNNEN eller möjligen Motorhen?

öh....
öh….

Sen funderade jag på hur fantastiskt omodern en organisation som verkar för biltrafik är. Den är lika antik eller snarare fossil som det bränsle majoriteten av bilar drivs av. En passus, redan på åttiotalet ägde min mor en liten bil med trecylindrig motor som kunde köras på runt 0,4 liter diesel per mil. Sedan dess har INGET  hänt, ja bortsett från el-bilar då. Annars har bilar idag istället fler hästkrafter, går fortare och väger i det här fallet dubbelt så mycket om man stoppar in de så populära SUV i resonemanget. Men förbrukar mindre bränsle gör de inte.

Samtalet avrundades med ”jag kan tala för oss båda när jag säger att jag tycker ni kan satsa er tid och pengar på att förbättra för cyklister istället!” Det sades inte utan emfas och sedan lades luren på. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt.

/ J – MOT-orman

* PS Det uträttatades multipla ärenden när bilen ändå begagnades. Det lämnades julkalendrar, kastades återvinning och handlades. 

Jag blev uppringd häromdagen där jag för ovanlighets skull satt i bilen. I konsekvensens namn  svarade jag inte själv då jag ibland blir upprörd efter att nästan ha blivit påkörd av folk med en lur klistrad vid örat. I stället bad jag mitt sällskap svara i telefonen. ”Johns telefon det är…” Sen kort tystnad följt av ”…vad ringde du ifrån sade du??”

Motormännen upprepade min dam högt och jag drog på smilbanden. Den tog ju på rätt ställe. Ironiskt nog fortsatte samtalet ”…han kan inte ta samtalet eftersom han kör!”

Det händer inte ofta och just nu blev det faktiskt komiskt. Särskilt som jag genast funderade på alternativ på hur det där namnet låter.

MOT(or)MÄNNEN eller möjligen Motorhen?

öh....
öh….

Sen funderade jag på hur fantastiskt omodern en organisation som verkar för biltrafik är. Den är lika antik eller snarare fossil som det bränsle majoriteten av bilar drivs av. En passus, redan på åttiotalet ägde min mor en liten bil med trecylindrig motor som kunde köras på runt 0,4 liter diesel per mil. Sedan dess har INGET  hänt, ja bortsett från el-bilar då. Annars har bilar idag istället fler hästkrafter, går fortare och väger i det här fallet dubbelt så mycket om man stoppar in de så populära SUV i resonemanget. Men förbrukar mindre bränsle gör de inte.

Samtalet avrundades med ”jag kan tala för oss båda när jag säger att jag tycker ni kan satsa er tid och pengar på att förbättra för cyklister istället!” Det sades inte utan emfas och sedan lades luren på. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt.

/ J – MOT-orman

* PS Det uträttatades multipla ärenden när bilen ändå begagnades. Det lämnades julkalendrar, kastades återvinning och handlades. 

#Metoo - nu är jag förbannad på riktigt!

29 Nov

Jag hade inte tänkt skriva något i frågan. Det finns så många som gör det så mycket bättre även om det är ett ämne som engagerar mig. Men till slut gick det det inte att undvika längre. Först planerade jag att skriva något om förhållanden i cykelvärlden kontra resten av verkligheten bara för att addera fler dimensioner och ytterligare perspektiv. Det här är trots allt en cykelblogg. Men den tanken kom abrupt av sig. Det handlar förstås om:

#metoo

Hashtaggen som blev en rörelse, ett uppvaknande och en väckarklocka. Allt fler grupper och områden sällar sig till uppropet. Allt fler kvinnor och för den delen män får upp ögonen för vansinnet som har pågått och pågår varje dag runt omkring oss  på arbetsplatser, skolgårdar och i hela vardagsverkligheten.

Mitt i den här brusande floden av rättfärdigad vrede står en klippa fast. Den ståndaktige Staffan Heimerson kör ned fötterna i forntiden och spjärnar emot . En äkta stofil och bakåtsträvare i en tid av förhoppningar om förändring. Mitt i strömmen står han där med en sliten fana hissad i vanmakt över att en maktförskjutning kan skönjas vid horisonten.

Han gör det i en krönika i Aftonbladet betitlad ”Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar”. Inte nog med det klavertrampet. Han försvarar senare galenskaperna i en intervju i tidningen Resumé.

Om det inte vore så allvarligt är det han säger bara fullkomligt skrattretande. Har mannen helt förlorat förståndet? Är han både blind och döv? Men det är klart i detta tidevarv av ”alternativa sanningar” så kan man tydligen uttrycka vad som helst när man ”bara säger som det är”.

Infantil idioti säger jag om allt han uttrycker. Att han försöker dölja sin smutsiga agenda bakom ett historiskt garnityr som han dessutom har smaklösheten att brodera ut gör inte saken bättre. Något jag dock är tacksam för. Jag tror inte ens att han förstår vilken otjänst han gör sig själv när han går vilse i sina egna formuleringar. Men vad han anser framgår med största önskvärda tydlighet. Först tappade jag hakan och trodde inte mina öron där jag satt och körde bil alltmedan mitt sällskap läste upp ”krönikan” med dess långa inledning om häxbränneri samtidigt som mörkret lägrade sig över Kolmårdens skogar. Då började även jag associera med rövare, medeltid och svarta perioder i historien.

”#metoo har också drag av Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938.”

Mannen jämför på fullt allvar en av historiens värsta massutrensningar och förföljelser med #meeto! Läs den raden en gång till och begrunda vad det faktiskt står och försök sedan greppa vidden av vad Heimerson hävdar.

Fast det blir värre. Efter att ha fyrat av batteriet av historiska jämförelser går han vidare och längre genom att hävda att #metoo förstör vårt samhälle. I förbifarten passar han på att kalla de otäcka berättelse som framkommit för ”sjaskig pornografi” samt tillägga att han själv borde prisas för insatsen. Han tycks anse att han är någon intellektuell gigant som för talan för (alla) män och menar att ”För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik”.

Tillåt mig hånle. Det enda han gör är ett stort spektakel av sig själv och möjligen de som kan tänkas hålla med honom. Han bevisar att han verkligen är en gammal gaggig stofil. Notera att jag med det inte avser ålder för den har sannerligen inte med saken att göra men väl åsikterna.

Ibland är det bättre att tiga än att öppna truten och avslöja att man är en idiot.

/ J – tar ställning

Jag hade inte tänkt skriva något i frågan. Det finns så många som gör det så mycket bättre även om det är ett ämne som engagerar mig. Men till slut gick det det inte att undvika längre. Först planerade jag att skriva något om förhållanden i cykelvärlden kontra resten av verkligheten bara för att addera fler dimensioner och ytterligare perspektiv. Det här är trots allt en cykelblogg. Men den tanken kom abrupt av sig. Det handlar förstås om:

#metoo

Hashtaggen som blev en rörelse, ett uppvaknande och en väckarklocka. Allt fler grupper och områden sällar sig till uppropet. Allt fler kvinnor och för den delen män får upp ögonen för vansinnet som har pågått och pågår varje dag runt omkring oss  på arbetsplatser, skolgårdar och i hela vardagsverkligheten.

Mitt i den här brusande floden av rättfärdigad vrede står en klippa fast. Den ståndaktige Staffan Heimerson kör ned fötterna i forntiden och spjärnar emot . En äkta stofil och bakåtsträvare i en tid av förhoppningar om förändring. Mitt i strömmen står han där med en sliten fana hissad i vanmakt över att en maktförskjutning kan skönjas vid horisonten.

Han gör det i en krönika i Aftonbladet betitlad ”Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar”. Inte nog med det klavertrampet. Han försvarar senare galenskaperna i en intervju i tidningen Resumé.

Om det inte vore så allvarligt är det han säger bara fullkomligt skrattretande. Har mannen helt förlorat förståndet? Är han både blind och döv? Men det är klart i detta tidevarv av ”alternativa sanningar” så kan man tydligen uttrycka vad som helst när man ”bara säger som det är”.

Infantil idioti säger jag om allt han uttrycker. Att han försöker dölja sin smutsiga agenda bakom ett historiskt garnityr som han dessutom har smaklösheten att brodera ut gör inte saken bättre. Något jag dock är tacksam för. Jag tror inte ens att han förstår vilken otjänst han gör sig själv när han går vilse i sina egna formuleringar. Men vad han anser framgår med största önskvärda tydlighet. Först tappade jag hakan och trodde inte mina öron där jag satt och körde bil alltmedan mitt sällskap läste upp ”krönikan” med dess långa inledning om häxbränneri samtidigt som mörkret lägrade sig över Kolmårdens skogar. Då började även jag associera med rövare, medeltid och svarta perioder i historien.

”#metoo har också drag av Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938.”

Mannen jämför på fullt allvar en av historiens värsta massutrensningar och förföljelser med #meeto! Läs den raden en gång till och begrunda vad det faktiskt står och försök sedan greppa vidden av vad Heimerson hävdar.

Fast det blir värre. Efter att ha fyrat av batteriet av historiska jämförelser går han vidare och längre genom att hävda att #metoo förstör vårt samhälle. I förbifarten passar han på att kalla de otäcka berättelse som framkommit för ”sjaskig pornografi” samt tillägga att han själv borde prisas för insatsen. Han tycks anse att han är någon intellektuell gigant som för talan för (alla) män och menar att ”För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik”.

Tillåt mig hånle. Det enda han gör är ett stort spektakel av sig själv och möjligen de som kan tänkas hålla med honom. Han bevisar att han verkligen är en gammal gaggig stofil. Notera att jag med det inte avser ålder för den har sannerligen inte med saken att göra men väl åsikterna.

Ibland är det bättre att tiga än att öppna truten och avslöja att man är en idiot.

/ J – tar ställning

BYO

29 Nov

Jag måste villigt erkänna att jag inte vet så mycket om fenomenet och hur stort det är i resten av världen. Men här i Växjö är det ett helt nytt koncept. Visst har det funnits spinningpass som riktad sig direkt till cyklister tidigare på de olika gymmen och deras anläggningar. Här har Daniel Evaldsson och Natural Fit emellertid tagit det ett steg längre.

Idén är lika enkel som genial. Ta med dig din egen cykel till spinninglokalen! Det du får är en trainer med tillhörande fäste att montera den på. Dessutom får du ledning och inte minst sällskap av andra trampglada cykliga människor. Så för den som sitter ensam på sin kammare eller möjligen halvt underkylda garage och trampar tror jag att det här är en utmärkt idé. Delad mjölksyra är dubbel mjölksyra som det heter!

/ J – spinner loss

#natural fit 

Jag måste villigt erkänna att jag inte vet så mycket om fenomenet och hur stort det är i resten av världen. Men här i Växjö är det ett helt nytt koncept. Visst har det funnits spinningpass som riktad sig direkt till cyklister tidigare på de olika gymmen och deras anläggningar. Här har Daniel Evaldsson och Natural Fit emellertid tagit det ett steg längre.

Idén är lika enkel som genial. Ta med dig din egen cykel till spinninglokalen! Det du får är en trainer med tillhörande fäste att montera den på. Dessutom får du ledning och inte minst sällskap av andra trampglada cykliga människor. Så för den som sitter ensam på sin kammare eller möjligen halvt underkylda garage och trampar tror jag att det här är en utmärkt idé. Delad mjölksyra är dubbel mjölksyra som det heter!

/ J – spinner loss

#natural fit 

Bridge over Troubled Water - cykelpaus

24 Nov

Den inneboende symboliken i vissa byggnadsverk är påtaglig. Som i fyrar och broar. De guidar och leder. I det senare fallet till andra sidan. Frågan är vad som väntar där. I det här fallet ett gigantiskt hinder, en fallen ek. Massiv och död ligger den där i väntan på förgängligheten.

På andra sidan

 

Liksom eken faller vi understundom. 

Julen som dog innan den hann leva, eken som jättejulgran. Exakt en månad kvar när allt avled. Stilla somnade alla planer för framtiden in för att inte vakna mer. Vattnet ligger där svartblankt i det avtagande vinterljuset och i det sjönk drömmarna utan rop på hjälp.

Påtaglig svärta dominerar synfältet. Det ligger där som en svart korona och gör själen tunnelseende. I slutet finns inget ljus, bara intighet och döda träd.

I ett annat liv skall jag cykla över bron igen.
/ J

 

Den inneboende symboliken i vissa byggnadsverk är påtaglig. Som i fyrar och broar. De guidar och leder. I det senare fallet till andra sidan. Frågan är vad som väntar där. I det här fallet ett gigantiskt hinder, en fallen ek. Massiv och död ligger den där i väntan på förgängligheten.

På andra sidan

 

Liksom eken faller vi understundom. 

Julen som dog innan den hann leva, eken som jättejulgran. Exakt en månad kvar när allt avled. Stilla somnade alla planer för framtiden in för att inte vakna mer. Vattnet ligger där svartblankt i det avtagande vinterljuset och i det sjönk drömmarna utan rop på hjälp.

Påtaglig svärta dominerar synfältet. Det ligger där som en svart korona och gör själen tunnelseende. I slutet finns inget ljus, bara intighet och döda träd.

I ett annat liv skall jag cykla över bron igen.
/ J

 

Det är märkligt

21 Nov

Att så många bilister tror att lämna företräde inte gäller dem eller inte gentemot cyklister. Idag har jag återigen varit nära att råka ut för en olycka på väg till jobbet.

Den här gången handlade det som så ofta om att vara först in i en rondell. På min pendlingsväg återfinns en rondell eller cirkulationsplats som det ju egentligen heter som befinner sig i slutet av en nedförsbacke. Det leder till att min fart på väg in den normalt är strax över de trettio eller så. Till saken hör att det är god sikt även på avstånd vilket gör att jag kan ”satsa” om det är tomt. Det var det idag, från båda håll faktiskt. Jag sneglade på mätaren som visade 32 km/h och med den farten kan man ta mig igenom ungefär lika fort som en bil om cykeln ”vickas” igenom istället för att svänga så mycket.

Men si det gick inte. För det kom en bil, inte från höger och inte från vänster. Bakom mig kom den. Och KÖR FÖRBI på väg in i rondellen när jag har framhjulet runt en meter in eller så varpå jag tvingas bromsa mycket hårt och gå ut till höger eftersom jag ser en vit flygel dyka upp i ögonvrån. Sen får jag bromsa ännu mer eftersom bilen tyckte att det var obehagligt hög fart att passera cirkulationsplatsen i. Så idioten inte bara kör om mig, hon sänker farten dessutom!

Sommarbild, för att inte bli alltför deprimerad, av den aktuella rondellen. Som synes är man som cyklist väl synlig på väg in i den
Sommarbild, för att inte bli alltför deprimerad, av den aktuella rondellen. Som synes är man som cyklist väl synlig på väg in i den

Sen går det inte mer än åttio meter till sen är det dags att bli förbannad på riktigt. Får nämligen för andra gången idag testa hur väl mina bromsar fungerar och om det verkligen är halt. Har nu passerat ett tankställe på högersida och där finns en väg och utfart. Den utfarten har tydligt markerade ”hajtänder” målade på asfalten som visar vad bilar som lämnar företräde skall stanna. Det är bakom dessa bilar och andra fordon skall befinna sig vid stopp  kan jag informera alla om som inte är bekanta med regelns. De skall INTE stanna tvärs över cykelvägen för att de skall se lite bättre! Jag tvingas köra runt bakom bilen men där är en hög trottoarkant så där kan jag inte köra fritt och på trottoaren har jag för övrigt inte att göra.

Jag skrek: men för HELVETE! 

Samt hytte med näven och pekade demonstrativt på vägmarkeringen.

Sen lugnade jag hastigt ned mig. Morgonen var för bra för att ödsla bort på idioter. Det är synd att så många av dem sitter bakom en ratt och det är synd att det hade räckt med att jag vinglat i den tidigare episoden med kvinnan i den vita bilen och jag hade legat, högst troligen skadad, på marken istället för att plita på dessa rader.

Jo, trafikregler gäller alla men extra noga är det faktiskt om man befinner sig i något som kan tänkas skada andra.

/ J – undkommande

Att så många bilister tror att lämna företräde inte gäller dem eller inte gentemot cyklister. Idag har jag återigen varit nära att råka ut för en olycka på väg till jobbet.

Den här gången handlade det som så ofta om att vara först in i en rondell. På min pendlingsväg återfinns en rondell eller cirkulationsplats som det ju egentligen heter som befinner sig i slutet av en nedförsbacke. Det leder till att min fart på väg in den normalt är strax över de trettio eller så. Till saken hör att det är god sikt även på avstånd vilket gör att jag kan ”satsa” om det är tomt. Det var det idag, från båda håll faktiskt. Jag sneglade på mätaren som visade 32 km/h och med den farten kan man ta mig igenom ungefär lika fort som en bil om cykeln ”vickas” igenom istället för att svänga så mycket.

Men si det gick inte. För det kom en bil, inte från höger och inte från vänster. Bakom mig kom den. Och KÖR FÖRBI på väg in i rondellen när jag har framhjulet runt en meter in eller så varpå jag tvingas bromsa mycket hårt och gå ut till höger eftersom jag ser en vit flygel dyka upp i ögonvrån. Sen får jag bromsa ännu mer eftersom bilen tyckte att det var obehagligt hög fart att passera cirkulationsplatsen i. Så idioten inte bara kör om mig, hon sänker farten dessutom!

Sommarbild, för att inte bli alltför deprimerad, av den aktuella rondellen. Som synes är man som cyklist väl synlig på väg in i den
Sommarbild, för att inte bli alltför deprimerad, av den aktuella rondellen. Som synes är man som cyklist väl synlig på väg in i den

Sen går det inte mer än åttio meter till sen är det dags att bli förbannad på riktigt. Får nämligen för andra gången idag testa hur väl mina bromsar fungerar och om det verkligen är halt. Har nu passerat ett tankställe på högersida och där finns en väg och utfart. Den utfarten har tydligt markerade ”hajtänder” målade på asfalten som visar vad bilar som lämnar företräde skall stanna. Det är bakom dessa bilar och andra fordon skall befinna sig vid stopp  kan jag informera alla om som inte är bekanta med regelns. De skall INTE stanna tvärs över cykelvägen för att de skall se lite bättre! Jag tvingas köra runt bakom bilen men där är en hög trottoarkant så där kan jag inte köra fritt och på trottoaren har jag för övrigt inte att göra.

Jag skrek: men för HELVETE! 

Samt hytte med näven och pekade demonstrativt på vägmarkeringen.

Sen lugnade jag hastigt ned mig. Morgonen var för bra för att ödsla bort på idioter. Det är synd att så många av dem sitter bakom en ratt och det är synd att det hade räckt med att jag vinglat i den tidigare episoden med kvinnan i den vita bilen och jag hade legat, högst troligen skadad, på marken istället för att plita på dessa rader.

Jo, trafikregler gäller alla men extra noga är det faktiskt om man befinner sig i något som kan tänkas skada andra.

/ J – undkommande

Ut i kylan!

14 Nov

Där står den och känner sig utanför och                  ensam i kylan.

Övergiven både av husse och vänner. Kylan visade sitt fula tryne igår morse och vips stod cykelparkeringen där pendlaröket bor om dagarna öde. Ehwazen visade sitt missnöje genom att på eget bevåg placera sig med hornen pekandes söderut mot varmare breddgrader.

Att fly känns som ett trevligt alternativ när termometern visar på -6 grader som i morse när jag skulle till jobbet. Halt hann jag tänka sen var jag var på väg.

Ensam cykel längtar bort
Ensam cykel längtar bort

 

Cykeln ville inte och stegrade sig nästan. Den längtade bort till andra tider. Tider med ljummen vind mot bara ben för ryttaren och aluminium för den levande velocipeden. Tider med doft av varm barrmatta och kåda där luften endast fläktar under granars skugga.

Idag istället en spektakulär soluppgång i rosatoner. Tyvärr övergick den efterhand i gråskugga och där är vi kvar.

Pendling ja, det och transportcykling är för stunden de enda formerna av cykling jag ägnar mig åt. Något jag sörjer men lite stökiga omständigheter har gjort att lusten för tappats för stunden. Den träning som bedrivs sker i gymmet. Så om det får jag förtälja istället. Men det får bli senare, nu kaffe!

/ J – om morgonen

Där står den och känner sig utanför och                  ensam i kylan.

Övergiven både av husse och vänner. Kylan visade sitt fula tryne igår morse och vips stod cykelparkeringen där pendlaröket bor om dagarna öde. Ehwazen visade sitt missnöje genom att på eget bevåg placera sig med hornen pekandes söderut mot varmare breddgrader.

Att fly känns som ett trevligt alternativ när termometern visar på -6 grader som i morse när jag skulle till jobbet. Halt hann jag tänka sen var jag var på väg.

Ensam cykel längtar bort
Ensam cykel längtar bort

 

Cykeln ville inte och stegrade sig nästan. Den längtade bort till andra tider. Tider med ljummen vind mot bara ben för ryttaren och aluminium för den levande velocipeden. Tider med doft av varm barrmatta och kåda där luften endast fläktar under granars skugga.

Idag istället en spektakulär soluppgång i rosatoner. Tyvärr övergick den efterhand i gråskugga och där är vi kvar.

Pendling ja, det och transportcykling är för stunden de enda formerna av cykling jag ägnar mig åt. Något jag sörjer men lite stökiga omständigheter har gjort att lusten för tappats för stunden. Den träning som bedrivs sker i gymmet. Så om det får jag förtälja istället. Men det får bli senare, nu kaffe!

/ J – om morgonen

Vinden är tillbaks!

31 Okt

Vad gör man när det surrar värre i huvudet än i en bikupa? När tankarna virvlar i spiralformade mönster, iterationer utan slut.

Tränar! 

Borde cyklat. Jag är cyklist. Trots att jag aldrig någonsin närmat mig vare sig tävling eller tävlingsform definierar jag mig själv som en Homo Cyklabilis eller vad det kan tänkas heta.

                                     Cykling som tillstånd inte som funktion.

I motvind kryssar man. A long time ago...fartyget Linden
I motvind kryssar man. A long time ago…fartyget Linden

Vinden är tillbaks. Den blåser rent och hårt. Från norr, isande kyla och motvind vart man än vänder sig. Hjulet fram, vinden emot. Livet och cykeln rör sig långsamt i riktning mot framtiden.

Jag är så trött att jag sluddrar när jag tänker.

 

/ J – behöver evig vila

Vad gör man när det surrar värre i huvudet än i en bikupa? När tankarna virvlar i spiralformade mönster, iterationer utan slut.

Tränar! 

Borde cyklat. Jag är cyklist. Trots att jag aldrig någonsin närmat mig vare sig tävling eller tävlingsform definierar jag mig själv som en Homo Cyklabilis eller vad det kan tänkas heta.

                                     Cykling som tillstånd inte som funktion.

I motvind kryssar man. A long time ago...fartyget Linden
I motvind kryssar man. A long time ago…fartyget Linden

Vinden är tillbaks. Den blåser rent och hårt. Från norr, isande kyla och motvind vart man än vänder sig. Hjulet fram, vinden emot. Livet och cykeln rör sig långsamt i riktning mot framtiden.

Jag är så trött att jag sluddrar när jag tänker.

 

/ J – behöver evig vila

Livin´the Blues

30 Okt

Som en kommentar till tidigare inlägg om träningsmusik och blues så känns de här textraderna oerhört aktuella…

 

”Some folk built like this, some folk built like that 

But the way I’m built, you shouldn’t call me fat 

Because I’m built for comfort, I ain’t built for speed ”

Willie Dixon

Så nu vet ni det! Det finns en orsak till att jag ser ut som jag gör. Ja eller flera men det är en annan fråga.

/ J – livin’ the blues

Som en kommentar till tidigare inlägg om träningsmusik och blues så känns de här textraderna oerhört aktuella…

 

”Some folk built like this, some folk built like that 

But the way I’m built, you shouldn’t call me fat 

Because I’m built for comfort, I ain’t built for speed ”

Willie Dixon

Så nu vet ni det! Det finns en orsak till att jag ser ut som jag gör. Ja eller flera men det är en annan fråga.

/ J – livin’ the blues