En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Måndag morgon

Idag 09:03

Det ser inte alltför ljust ut. Vare sig ute eller i mina tankar rörande min personliga måndagsturspremiär. Den skulle äga rum ikväll klockan arton var det tänkt. Men sist skrev jag läge och väl om vådan att cykla i allt för kylslaget väder och idag är det värre. Det som tillkommit är regn. Av den verkligt iskalla sorten. Den sorten som är blötare än vanligt regn, som har konsistens och låder vid kroppen.

För tillfället ligger temperaturen runt nollan och ett kallt snöblandat regn utgör fonden för den här måndagen i nådens år 2017. Det blåser åtminstone inte men det kommer att ändras om man får tro SMHI, 5-6 m/s med upp till 13-14 m/s i byarna är lovat till ikväll. Det innebär friska vindar.

Det enda jag kan komma på som är blötare och kallare, Vöringsfossen
Det enda jag kan komma på som är blötare och kallare, Vöringsfossen

I min förra text lovade jag dyrt och heligt att inte bege mig ut på längre turer i dylikt väder eftersom det helt enkelt inte är trevligt. Frågan är också hur mycket träning det ger förutom för pannbenet som växer sig tjockt och frodigt. Den tredje komponenten utöver cykelglädje och träning är social interaktion men den riskerar att begränsas till kommentarer om vädret som sedan övergår i muttrande över detsamma.

Dessvärre har jag ytterst svårt att se hur jag skall klara av ett minimum av åtta mil plus en stunds umgänge på runt en timmas tid. Det är vad jag har att tillgå innan jag kommer att bli blöt och börja frysa på riktigt.

Alternativt förser jag mig med vad kläder jag har och trotsar allt – vädret och mig själv. Men just nu ser det inte upplyftande ut – vare sig på himlen eller intressefronten.

/ J – mannen som tvekade två gånger

Det ser inte alltför ljust ut. Vare sig ute eller i mina tankar rörande min personliga måndagsturspremiär. Den skulle äga rum ikväll klockan arton var det tänkt. Men sist skrev jag läge och väl om vådan att cykla i allt för kylslaget väder och idag är det värre. Det som tillkommit är regn. Av den verkligt iskalla sorten. Den sorten som är blötare än vanligt regn, som har konsistens och låder vid kroppen.

För tillfället ligger temperaturen runt nollan och ett kallt snöblandat regn utgör fonden för den här måndagen i nådens år 2017. Det blåser åtminstone inte men det kommer att ändras om man får tro SMHI, 5-6 m/s med upp till 13-14 m/s i byarna är lovat till ikväll. Det innebär friska vindar.

Det enda jag kan komma på som är blötare och kallare, Vöringsfossen
Det enda jag kan komma på som är blötare och kallare, Vöringsfossen

I min förra text lovade jag dyrt och heligt att inte bege mig ut på längre turer i dylikt väder eftersom det helt enkelt inte är trevligt. Frågan är också hur mycket träning det ger förutom för pannbenet som växer sig tjockt och frodigt. Den tredje komponenten utöver cykelglädje och träning är social interaktion men den riskerar att begränsas till kommentarer om vädret som sedan övergår i muttrande över detsamma.

Dessvärre har jag ytterst svårt att se hur jag skall klara av ett minimum av åtta mil plus en stunds umgänge på runt en timmas tid. Det är vad jag har att tillgå innan jag kommer att bli blöt och börja frysa på riktigt.

Alternativt förser jag mig med vad kläder jag har och trotsar allt – vädret och mig själv. Men just nu ser det inte upplyftande ut – vare sig på himlen eller intressefronten.

/ J – mannen som tvekade två gånger

April, april - mellan sol och snö återfinns lidande

20 Apr

Det är då själva f-n att jag aldrig lär mig! Jag gillar och klarar inte kyla på cykel men vet med mig att jag kan köra nästan oavsett hur varmt det än är bara jag får dricka. Det är ett för mig etablerat faktum som inte behöver bevisas om och om igen. Det bör tilläggas att hit räknas inte vinterkyla med riktiga kalla grader som jag klarar dugligt.

Men den fuktiga sorten gör att jag som cyklist avskyr aprilväder. Inte tycker illa om, utan

AVSKYR!

”April, april din dumma sill jag kan…” luras vart som helst av vårsol. Något som bara är att beklaga. Jag borde som sagt lärt mig vid det här laget att bara för att solen skiner när man beger sig ut är det inte varmt. En temperatur som pendlar mellan noll och en grad med blandad nederbörd är inte min uppfattning om behagligt cykelväder.

Det egentliga problemet uppstår först när de yttre förhållandena kombineras med svett och fartvind. Allt över en timma blir då obehagligt. Jag var beväpnad för turen, däri låg inte problemet. Påbyltad med vinterbyxor, extra vindväst utanpå fler lager än vanligt, mössa under hjälm, skoöverdrag i neopren samt vinterhandskar.

Tyvärr tillhör jag de som svettas mycket när jag rör på mig. Det gör mig snabbt dyngsur inifrån oavsett hur många tekniska lager jag försett mig med. Mer än en gång har jag överbevisat allt skitsnack om ventilerande kläder och material. I dylika stunder brukar jag med ett snett leende erinra mig en diskussion jag hade med en säljare från Craft uppe i tältet i Motala inför en Vätternrunda. Han framhöll hur förträffligt de nya produkterna ventilerade och höll upp en ny tröja i fyra olika material som mer påminde om raffinerade underkläder från en åttiotals Ellos-katalog än ett cykelplagg. De är säkert perfekta i Italien, Frankrike eller Spanien en solig sommardag.

Abstrakt
Abstrakt

Turen följde dessvärre det vanliga mönstret. Den första biten var riktigt skön, närmast uppfriskande och humöret gott. Det kan ha bidragit att vinden var snett i ryggen förstås. Rundan var den nya sträckningen av Måndagsturen. En cykelvän som deltagit i premiären dagen innan påpekade på Facebook att den var ok men gruvligt kall! Av någon förunderlig anledning kände jag mig nödd och tvungen att ta reda på om det var med sanningen överensstämmande.

Efter en timma var glansen borta. Solen sken, vinden bet och det var mycket riktigt svinkallt. Och jag var blöt inifrån. Allt som vanligt alltså. Vände jag hemåt i den i sammanhanget något symboliska korsningen i Väghult? Svaret kan ni nog gissa er till.

Framförallt händerna var blöta och även fötterna började dra åt samma håll. Om huvudet var jag varm men blöt så mössan under hjälmen åkte av.

Strax efter började misären. Jag började bli generellt nedkyld i den snåla blåsten från norr, fuktig var jag som sagt och dessutom började jag få vätskebrist. Man bör dricka när man svettas men det är lätt att glömma det när det är kallt. En flaska varmt vatten hade jag med mig och den hade jag hittills inte rört. En fjärdedel av den var för övrigt kvar när jag till slut kom hem. Det är på tok för lite för en cykeltid på runt två timmar och trekvart.

Energi saknades då jag lite slarvigt cyklade på helt tom mage. Ingen mat tidigare under dagen och nu var det eftermiddag. Över de öppna fälten in mot Ingelstad insåg jag att mannen med hammaren lurade bak nästa krök. Farten dalade när jag försökte hushålla med den lilla kraft som fanns. En smart person hade nu tagit den genaste vägen hemåt. Jag är inte smart.

Vad som än som sägs: ENSAM ÄR INTE STARK 

i alla fall inte när man cyklar på öppna fält med nordanvind i ansiktet.

Fy fan vad kallt det började bli. Hastigheten störtdök från att ha varit relativt god trots omständigheterna. Detta gjorde mig den vänliga kvinnorösten från min telefonapp mig medveten om. Nu gjorde det bara ont och jag längtade hem. Konstaterade krasst att det inte går att växla med små fippliga reglage med händer som inte lyder och har förvandlats till obrukbara köttklumpar. Det gjorde det dessutom oerhört svårt att ta sig sista biten genom stan på ett säkert sätt. Särskilt när var tvungen att stanna för rött två gånger. Sen skall vi inte tala om att försöka få av sig cykelskor med snabbspännen i form av vred. Jag kunde inte komma in i en varm dusch på ytterligare elva minuter för att jag inte fick av mig skorna.

Till slut blev det en runda som resulterade i den runda siffran 80 kilometer varav 76 var själva banan. Fruktansvärt tunga kilometer. Mycket längre än vad sträckan antyder. Alla som kört uppför vet också att det är skillnad på en kilometer och en kilometer.

Kallare än det ser ut
Mellan sol och snö

Återigen erkänner jag – JA, jag är solskenscyklist och beslutar härmed att jag kommer att cykla efter SMHI och inga längre rundor än strax över timmen så länge temperaturen är på fel sida tio grader.

Det är inte roligt att cykla under de förhållandena helt enkelt. Inte mer än någon enstaka gång för att utmana sig själv. Men jag är inte direkt proffs så jag måste inte ge mig ut oavsett väder. Det finns alternativa träningsformer för mig. Jag vet vad mina kläder och min ork räcker till i kyla och det kan summeras: Ingenting.

Någon från klubben önskade på Facebooksidan respons på hur den nya sträckningen upplevdes. Ett sådant omdöme kan jag inte ge. Jag hade utöver allt annat glömt glasögonen hemma vilket gjorde att de små nålvassa isbitarna som ramlade ned från himlen med jämna mellanrum gjorde att ögonen fortfarande smärtar. Så hela turen endera kisade jag hårt eller stirrade ner i asfalten strax framför framhjulet.

Mina intryck består därför av grov asfalt, lite mindre grov asfalt, dålig oljegrusbeläggning och lite slät asfalt. Lite begynnande grönt skymtades i ögonvrån så sträckningen är nog OK.

/ J – efterklok

Det är då själva f-n att jag aldrig lär mig! Jag gillar och klarar inte kyla på cykel men vet med mig att jag kan köra nästan oavsett hur varmt det än är bara jag får dricka. Det är ett för mig etablerat faktum som inte behöver bevisas om och om igen. Det bör tilläggas att hit räknas inte vinterkyla med riktiga kalla grader som jag klarar dugligt.

Men den fuktiga sorten gör att jag som cyklist avskyr aprilväder. Inte tycker illa om, utan

AVSKYR!

”April, april din dumma sill jag kan…” luras vart som helst av vårsol. Något som bara är att beklaga. Jag borde som sagt lärt mig vid det här laget att bara för att solen skiner när man beger sig ut är det inte varmt. En temperatur som pendlar mellan noll och en grad med blandad nederbörd är inte min uppfattning om behagligt cykelväder.

Det egentliga problemet uppstår först när de yttre förhållandena kombineras med svett och fartvind. Allt över en timma blir då obehagligt. Jag var beväpnad för turen, däri låg inte problemet. Påbyltad med vinterbyxor, extra vindväst utanpå fler lager än vanligt, mössa under hjälm, skoöverdrag i neopren samt vinterhandskar.

Tyvärr tillhör jag de som svettas mycket när jag rör på mig. Det gör mig snabbt dyngsur inifrån oavsett hur många tekniska lager jag försett mig med. Mer än en gång har jag överbevisat allt skitsnack om ventilerande kläder och material. I dylika stunder brukar jag med ett snett leende erinra mig en diskussion jag hade med en säljare från Craft uppe i tältet i Motala inför en Vätternrunda. Han framhöll hur förträffligt de nya produkterna ventilerade och höll upp en ny tröja i fyra olika material som mer påminde om raffinerade underkläder från en åttiotals Ellos-katalog än ett cykelplagg. De är säkert perfekta i Italien, Frankrike eller Spanien en solig sommardag.

Abstrakt
Abstrakt

Turen följde dessvärre det vanliga mönstret. Den första biten var riktigt skön, närmast uppfriskande och humöret gott. Det kan ha bidragit att vinden var snett i ryggen förstås. Rundan var den nya sträckningen av Måndagsturen. En cykelvän som deltagit i premiären dagen innan påpekade på Facebook att den var ok men gruvligt kall! Av någon förunderlig anledning kände jag mig nödd och tvungen att ta reda på om det var med sanningen överensstämmande.

Efter en timma var glansen borta. Solen sken, vinden bet och det var mycket riktigt svinkallt. Och jag var blöt inifrån. Allt som vanligt alltså. Vände jag hemåt i den i sammanhanget något symboliska korsningen i Väghult? Svaret kan ni nog gissa er till.

Framförallt händerna var blöta och även fötterna började dra åt samma håll. Om huvudet var jag varm men blöt så mössan under hjälmen åkte av.

Strax efter började misären. Jag började bli generellt nedkyld i den snåla blåsten från norr, fuktig var jag som sagt och dessutom började jag få vätskebrist. Man bör dricka när man svettas men det är lätt att glömma det när det är kallt. En flaska varmt vatten hade jag med mig och den hade jag hittills inte rört. En fjärdedel av den var för övrigt kvar när jag till slut kom hem. Det är på tok för lite för en cykeltid på runt två timmar och trekvart.

Energi saknades då jag lite slarvigt cyklade på helt tom mage. Ingen mat tidigare under dagen och nu var det eftermiddag. Över de öppna fälten in mot Ingelstad insåg jag att mannen med hammaren lurade bak nästa krök. Farten dalade när jag försökte hushålla med den lilla kraft som fanns. En smart person hade nu tagit den genaste vägen hemåt. Jag är inte smart.

Vad som än som sägs: ENSAM ÄR INTE STARK 

i alla fall inte när man cyklar på öppna fält med nordanvind i ansiktet.

Fy fan vad kallt det började bli. Hastigheten störtdök från att ha varit relativt god trots omständigheterna. Detta gjorde mig den vänliga kvinnorösten från min telefonapp mig medveten om. Nu gjorde det bara ont och jag längtade hem. Konstaterade krasst att det inte går att växla med små fippliga reglage med händer som inte lyder och har förvandlats till obrukbara köttklumpar. Det gjorde det dessutom oerhört svårt att ta sig sista biten genom stan på ett säkert sätt. Särskilt när var tvungen att stanna för rött två gånger. Sen skall vi inte tala om att försöka få av sig cykelskor med snabbspännen i form av vred. Jag kunde inte komma in i en varm dusch på ytterligare elva minuter för att jag inte fick av mig skorna.

Till slut blev det en runda som resulterade i den runda siffran 80 kilometer varav 76 var själva banan. Fruktansvärt tunga kilometer. Mycket längre än vad sträckan antyder. Alla som kört uppför vet också att det är skillnad på en kilometer och en kilometer.

Kallare än det ser ut
Mellan sol och snö

Återigen erkänner jag – JA, jag är solskenscyklist och beslutar härmed att jag kommer att cykla efter SMHI och inga längre rundor än strax över timmen så länge temperaturen är på fel sida tio grader.

Det är inte roligt att cykla under de förhållandena helt enkelt. Inte mer än någon enstaka gång för att utmana sig själv. Men jag är inte direkt proffs så jag måste inte ge mig ut oavsett väder. Det finns alternativa träningsformer för mig. Jag vet vad mina kläder och min ork räcker till i kyla och det kan summeras: Ingenting.

Någon från klubben önskade på Facebooksidan respons på hur den nya sträckningen upplevdes. Ett sådant omdöme kan jag inte ge. Jag hade utöver allt annat glömt glasögonen hemma vilket gjorde att de små nålvassa isbitarna som ramlade ned från himlen med jämna mellanrum gjorde att ögonen fortfarande smärtar. Så hela turen endera kisade jag hårt eller stirrade ner i asfalten strax framför framhjulet.

Mina intryck består därför av grov asfalt, lite mindre grov asfalt, dålig oljegrusbeläggning och lite slät asfalt. Lite begynnande grönt skymtades i ögonvrån så sträckningen är nog OK.

/ J – efterklok

Helgmisär - sökte efter apatheia hittade apati

18 Apr

Igår skulle det varit premiär för måndagsturen uti Växjö stad. Eller det blev det råkar jag veta. En tapper skara av för mig okänd storlek kämpade sig runt i snöyran. Om den turen kommer dessvärre ingen rapport. Jag var nämligen inte där och det av två skäl.

För det första var jag trött efter närmare fyra timmars träning och en bastu sedan tidigare. För det andra kröp termometern knappt över nollan igår samtidigt som det var ömsom sol ömsom snö. I morse var det fyra minusgrader. Inte heller det inbjuder även om det för stunden är sol. Snacka om aprilväder.

Förvisso kunde cyklingen valts framför gymmet men jag tenderar att frysa när det är kallt så det fick anstå. Sen var jag tvungen att träna så fort jag kunde eftersom helgen varit hemsk. En äkta helgmisär präglad av nedstämdhet och apati. Tröstade mig med alldeles för mycket mat som jag inte ville ha och tänkte ibland på att jag borde umgås med någon, vilket jag ville men inte orkade. Istället blev jag liggande  i sängen men mestadels i tv-soffan. Det slutade med kraftig ryggvärk efter ett par dygn. Trösten i det hela var att Snooker-VM från the Crucible i Sheffield har börjat och att höra Vacchi och Adamssons väna röster i söndags när de kommenterade Gilberts seger i Amstel Gold Race.

Den enda cykel som kändes aktuell att nyttja igår...
Den enda cykel som kändes aktuell att nyttja igår…

Sen är jag inte helt bra på det här med måtta. Något de som känner mig glatt brukar framhålla. Jag brukar förvisso döpa mina dubbelpass som vanligen återfinns på måndagar i träningsdagboken till ”monsterpass”. Men de här blev snäppet längre än vanligt – monstermåndag. För att kvalificera sig till monsterklassen enligt min egen nomenklatur så krävs dubbla pass med styrka följt av kondition eller liknande efter varandra.

Eftersom jag var stel och hade ont i ryggen samt varit borta från gymmet en vecka kördes hela kroppen igenom. Vet inte i skrivande stund hur många övningar jag klarade av. Det blev inte några säsongsrekord men det lyftes så tungt jag förmådde i rätt högt tempo. I två hela timmar! För att orka det växlade jag mellan armar/axlar och ben och där emellan core…eh, javisst ja. Den befinner sig där.

Efter den manglingen vacklade jag iväg bort mot löpbanden och CT-maskinerna. Fortfarande för tung för att springa så valet var enkelt. Tänkte köra lite mer lågintensivt idag och valde därför maskinens inbyggda fettförbränningsprogram som innebär fyra minuters intervaller i en halvtimme följt av fem minuters avvärmning. Det blev rätt jobbigt till slut ändå. Receptet för det är som följer:

  • Börja med att vara stel och ha lite ont från början
  • Kör därefter två timmars intensiv styrketräning med åtminstone fem olika benövningar
  • Gör det på fastande mage trots att det är eftermiddag
  • Vrid upp motståndet på intervallerna till max (om det går)
  • …ja och sen den huvudsakliga ingrediensen – Upprepa tre gånger i rad!

Det blev totalt en timma och fyrtiofem minuter till. Sen var jag trött något som bevisades av Rorschachtestet vid mina fötter. Svetten på golvet brukar efter fyrtio minuter ofta likna ett hjärta. Ett hjärta med spetsen riktat mot mig. Nu var det istället ett par svarta skuggor, ett par vingar. Dödens vingar de som tar en om man får hjärtattack på en gym-maskin.

Men efter det blev det ingen cykling.

/ J – förföljd av en skugga

Igår skulle det varit premiär för måndagsturen uti Växjö stad. Eller det blev det råkar jag veta. En tapper skara av för mig okänd storlek kämpade sig runt i snöyran. Om den turen kommer dessvärre ingen rapport. Jag var nämligen inte där och det av två skäl.

För det första var jag trött efter närmare fyra timmars träning och en bastu sedan tidigare. För det andra kröp termometern knappt över nollan igår samtidigt som det var ömsom sol ömsom snö. I morse var det fyra minusgrader. Inte heller det inbjuder även om det för stunden är sol. Snacka om aprilväder.

Förvisso kunde cyklingen valts framför gymmet men jag tenderar att frysa när det är kallt så det fick anstå. Sen var jag tvungen att träna så fort jag kunde eftersom helgen varit hemsk. En äkta helgmisär präglad av nedstämdhet och apati. Tröstade mig med alldeles för mycket mat som jag inte ville ha och tänkte ibland på att jag borde umgås med någon, vilket jag ville men inte orkade. Istället blev jag liggande  i sängen men mestadels i tv-soffan. Det slutade med kraftig ryggvärk efter ett par dygn. Trösten i det hela var att Snooker-VM från the Crucible i Sheffield har börjat och att höra Vacchi och Adamssons väna röster i söndags när de kommenterade Gilberts seger i Amstel Gold Race.

Den enda cykel som kändes aktuell att nyttja igår...
Den enda cykel som kändes aktuell att nyttja igår…

Sen är jag inte helt bra på det här med måtta. Något de som känner mig glatt brukar framhålla. Jag brukar förvisso döpa mina dubbelpass som vanligen återfinns på måndagar i träningsdagboken till ”monsterpass”. Men de här blev snäppet längre än vanligt – monstermåndag. För att kvalificera sig till monsterklassen enligt min egen nomenklatur så krävs dubbla pass med styrka följt av kondition eller liknande efter varandra.

Eftersom jag var stel och hade ont i ryggen samt varit borta från gymmet en vecka kördes hela kroppen igenom. Vet inte i skrivande stund hur många övningar jag klarade av. Det blev inte några säsongsrekord men det lyftes så tungt jag förmådde i rätt högt tempo. I två hela timmar! För att orka det växlade jag mellan armar/axlar och ben och där emellan core…eh, javisst ja. Den befinner sig där.

Efter den manglingen vacklade jag iväg bort mot löpbanden och CT-maskinerna. Fortfarande för tung för att springa så valet var enkelt. Tänkte köra lite mer lågintensivt idag och valde därför maskinens inbyggda fettförbränningsprogram som innebär fyra minuters intervaller i en halvtimme följt av fem minuters avvärmning. Det blev rätt jobbigt till slut ändå. Receptet för det är som följer:

  • Börja med att vara stel och ha lite ont från början
  • Kör därefter två timmars intensiv styrketräning med åtminstone fem olika benövningar
  • Gör det på fastande mage trots att det är eftermiddag
  • Vrid upp motståndet på intervallerna till max (om det går)
  • …ja och sen den huvudsakliga ingrediensen – Upprepa tre gånger i rad!

Det blev totalt en timma och fyrtiofem minuter till. Sen var jag trött något som bevisades av Rorschachtestet vid mina fötter. Svetten på golvet brukar efter fyrtio minuter ofta likna ett hjärta. Ett hjärta med spetsen riktat mot mig. Nu var det istället ett par svarta skuggor, ett par vingar. Dödens vingar de som tar en om man får hjärtattack på en gym-maskin.

Men efter det blev det ingen cykling.

/ J – förföljd av en skugga

Vindervaller - eller kör i vind som den hurtige säger

13 Apr

I förrgår kunde datumet skrivas till den elfte april. Mitt i tidig vår vilket avspeglade sig i väderleksförhållandena. Vårvindar friska brukar det sjungas om. Det var det! Synnerligen friska och lägg därtill runt fem grader i skuggan. Men uppehåll och mestadels sol gjorde det till en vacker om än blåsig dag. En typisk cykeldag!

Dags att återuppväcka en gammal träningsform under nytt namn: Vindervaller. Det går i all enkelhet till så att man dylika dagar letar upp en kortare rundbana. I det här fallet åtta kilometer. Kör man sedan den utvalda banan kommer naturen bjuda på intervaller vare sig man vill det eller ej. Inledningsvis motvind i det här fallet, sen kraftig sidvind, medvind och ja ni greppar konceptet.

Vissa delar av banan ger således hårt motstånd och andra bjuder på glädjestunder. Dessemellan blåser det bara. Som alla cyklister är medvetna om kan även sidvind vara en smula avig. Någon jämn fart är omöjlig att hålla.

Kör i vind...
Kör i vind…

Uppvärmning blev det från hemmet. Delvis medvind. Optimismen ökade i takt med kadensen. Det här blir en bra stund i sadeln hann jag tänka.

Men redan på det inledande varvet trodde jag något var fel. Det gick JÄTTETUNGT och gnisslade som f-n någonstans snett höger bakifrån efter ett par kilometer. Det som gick tungt visade sig vara jag och det som ”gnisslade” var två kaptener från ”Air Canada Goose” på ingående för kraschlandning. Efter att de nödlandat på intilliggande vattenspegel försvann oljudet.

Jag kom runt på det vis jag tänkt mig. Fem varv blev det varav jag gjorde något försök till fartökning under två av dem. Annars var tanken att det var vinden som skulle stå för det variabla motståndet. Den skötte uppgiften med den äran.

/ J – Vindflöjeln

I förrgår kunde datumet skrivas till den elfte april. Mitt i tidig vår vilket avspeglade sig i väderleksförhållandena. Vårvindar friska brukar det sjungas om. Det var det! Synnerligen friska och lägg därtill runt fem grader i skuggan. Men uppehåll och mestadels sol gjorde det till en vacker om än blåsig dag. En typisk cykeldag!

Dags att återuppväcka en gammal träningsform under nytt namn: Vindervaller. Det går i all enkelhet till så att man dylika dagar letar upp en kortare rundbana. I det här fallet åtta kilometer. Kör man sedan den utvalda banan kommer naturen bjuda på intervaller vare sig man vill det eller ej. Inledningsvis motvind i det här fallet, sen kraftig sidvind, medvind och ja ni greppar konceptet.

Vissa delar av banan ger således hårt motstånd och andra bjuder på glädjestunder. Dessemellan blåser det bara. Som alla cyklister är medvetna om kan även sidvind vara en smula avig. Någon jämn fart är omöjlig att hålla.

Kör i vind...
Kör i vind…

Uppvärmning blev det från hemmet. Delvis medvind. Optimismen ökade i takt med kadensen. Det här blir en bra stund i sadeln hann jag tänka.

Men redan på det inledande varvet trodde jag något var fel. Det gick JÄTTETUNGT och gnisslade som f-n någonstans snett höger bakifrån efter ett par kilometer. Det som gick tungt visade sig vara jag och det som ”gnisslade” var två kaptener från ”Air Canada Goose” på ingående för kraschlandning. Efter att de nödlandat på intilliggande vattenspegel försvann oljudet.

Jag kom runt på det vis jag tänkt mig. Fem varv blev det varav jag gjorde något försök till fartökning under två av dem. Annars var tanken att det var vinden som skulle stå för det variabla motståndet. Den skötte uppgiften med den äran.

/ J – Vindflöjeln

Terrorcykling

10 Apr

När stora händelser sker kommer man ofta ihåg vad man befann sig. Ni vet saker som morden på Olof Palme och Anna Lind, mänskliga katastrofer som Tjernobyl och Estonia och naturkatastrofer som Tsunamin 2004.

Nu var det dags igen. Händelser av den här magnituden skall inte viktas mot varandra. Sett till antalet döda och ställt i relation till hur många som dör av rökning och i trafiken varje år så var attentatet på Drottninggatan inte så stort. Men för de inblandade, vittnen, de döda och skadade, deras familjer och vänner är det en chock och sorg av ofattbara mått.

Swedish Flags

Men även för oss som nation och folk är det en stor källa till smärta. Även om vi andra inte är direkt berörda så är det ändå ett övergrepp på oss alla. På Sverige, på demokratin och på friheten. Allt det positiva vi står för och vill framhålla. Någon eller några försöker med våld påtvinga oss sina åsikter och med skräck och terror hålla oss i ovisshet om när det kan smälla nästa gång. Det är inte ondska men för mig totalt obegripliga tankebanor på ett känslomässigt plan.

Det sades på flera håll i media att vi dagen efter vaknade upp till ett nytt Sverige. Jag vet inte jag, dessvärre verkade som vi var om inte mentalt förberedda så åtminstone inte helt tagna på sängen. Vittnen säger att de överlevt för att de reagerade så fort. Damen som var den första att ringa in till 112 sade i en intervju att hon omedelbart visste vad det handlade om. Sådan är tanken idag i Sverige 2017. Om en motor varvar upp så hoppar vi till.

Det var dock dagen när terrorn kom till vårt land på riktigt även om försök som bekant gjorts tidigare till och med på nästan samma plats. Något förändrades, återstår att se vad.

Vart befann jag mig? På cykeltur förstås. Telefonen tjöt oupphörligen och till slut stannade jag mitt i min pågående temporunda för att svara. Extra påtagligt blev samtalet eftersom jag tog samtalet ståendes strax utanför Åby, min barndomsby.

Efteråt blev det märkligt. Där stod jag mitt i naturen, tidig vår mitt i ett soligt Småland långt från allt elände. Benen var cykliga och allt var bra. Där hos mig vill säga. Inte i Stockholm. Inte i Sverige. Inte i världen. Huvudet och tanken snurrade fortare än hjulen.

/ J – sorgsen

När stora händelser sker kommer man ofta ihåg vad man befann sig. Ni vet saker som morden på Olof Palme och Anna Lind, mänskliga katastrofer som Tjernobyl och Estonia och naturkatastrofer som Tsunamin 2004.

Nu var det dags igen. Händelser av den här magnituden skall inte viktas mot varandra. Sett till antalet döda och ställt i relation till hur många som dör av rökning och i trafiken varje år så var attentatet på Drottninggatan inte så stort. Men för de inblandade, vittnen, de döda och skadade, deras familjer och vänner är det en chock och sorg av ofattbara mått.

Swedish Flags

Men även för oss som nation och folk är det en stor källa till smärta. Även om vi andra inte är direkt berörda så är det ändå ett övergrepp på oss alla. På Sverige, på demokratin och på friheten. Allt det positiva vi står för och vill framhålla. Någon eller några försöker med våld påtvinga oss sina åsikter och med skräck och terror hålla oss i ovisshet om när det kan smälla nästa gång. Det är inte ondska men för mig totalt obegripliga tankebanor på ett känslomässigt plan.

Det sades på flera håll i media att vi dagen efter vaknade upp till ett nytt Sverige. Jag vet inte jag, dessvärre verkade som vi var om inte mentalt förberedda så åtminstone inte helt tagna på sängen. Vittnen säger att de överlevt för att de reagerade så fort. Damen som var den första att ringa in till 112 sade i en intervju att hon omedelbart visste vad det handlade om. Sådan är tanken idag i Sverige 2017. Om en motor varvar upp så hoppar vi till.

Det var dock dagen när terrorn kom till vårt land på riktigt även om försök som bekant gjorts tidigare till och med på nästan samma plats. Något förändrades, återstår att se vad.

Vart befann jag mig? På cykeltur förstås. Telefonen tjöt oupphörligen och till slut stannade jag mitt i min pågående temporunda för att svara. Extra påtagligt blev samtalet eftersom jag tog samtalet ståendes strax utanför Åby, min barndomsby.

Efteråt blev det märkligt. Där stod jag mitt i naturen, tidig vår mitt i ett soligt Småland långt från allt elände. Benen var cykliga och allt var bra. Där hos mig vill säga. Inte i Stockholm. Inte i Sverige. Inte i världen. Huvudet och tanken snurrade fortare än hjulen.

/ J – sorgsen

Väldigt personlig tränare

7 Apr

Egentligen kanske dagens rubrik skulle skrivas ”Personlig Tränare” på anglosaxiskt vis för att förkortningen skall bli mer adekvat.

PT, något som förpliktigar och inte är helt lätt att vara. Jag tänkte lite på det vid sista tillfället jag träffade Daniel Evaldsson, konditions PT på Actic och tillika den person som hjälper mig i försöken att hålla den här skutan på rätt köl. Förresten tänkte jag inte så lite heller för den delen utan rätt mycket. Mellan försöken att förflytta en skivstång upp och ned kan tilläggas. Då försökte jag mest att låta bli att dö.

Det finns förstås olika orsaker till varför man vill åstadkomma förändringar såväl fysiska som andra i livet. Det kan vara så enkelt att man nått en platå på vägen mot ett mål och vill ha lite tips på hur man kommer vidare. Det kan handla om enkla saker som att ändra löpsteget, att trimma kosthållningen en smula och andra justeringar.

Eller så kan det som i mitt fall handla om en total ”make over”, en riktig överhalning. I mitt fall är det motion, träning och vikt som är det centrala. Men bakom de orden gömmer sig inte sällan livsöden av allehanda slag. De kan vara av olika magnitud men förklaringen till varför saker blivit som de blivit.

Glömde vattenflaskan, tvungen att köpa något. Varför är "jordgubbssmak" blå?
Glömde vattenflaskan, tvungen att köpa något. Varför är ”jordgubbssmak” blå?

Det är det som kan göra att förkortningen ”PT” kanske ibland borde utläsas PERSONLIG tränare istället. En dos livshistoria kan spilla över kanten och skvätta in på träningsområdet som en hink ostadig färg. En stor fläck med rött tvärs över allt det vita fräscha som utgör gymmets fond. Det är viktigt hur man torkar upp färgkladdet för att slutresultatet skall bli snyggt. Det är här en stor dos personlighet och professionalism kommer in i bilden.

Nu jobbar vi vidare. Solen skiner, eftermiddagen är ledig och jag skall cykla!

/ J –  kämpar 

#evaldssonpt #växjöactic #växjökondispt

Egentligen kanske dagens rubrik skulle skrivas ”Personlig Tränare” på anglosaxiskt vis för att förkortningen skall bli mer adekvat.

PT, något som förpliktigar och inte är helt lätt att vara. Jag tänkte lite på det vid sista tillfället jag träffade Daniel Evaldsson, konditions PT på Actic och tillika den person som hjälper mig i försöken att hålla den här skutan på rätt köl. Förresten tänkte jag inte så lite heller för den delen utan rätt mycket. Mellan försöken att förflytta en skivstång upp och ned kan tilläggas. Då försökte jag mest att låta bli att dö.

Det finns förstås olika orsaker till varför man vill åstadkomma förändringar såväl fysiska som andra i livet. Det kan vara så enkelt att man nått en platå på vägen mot ett mål och vill ha lite tips på hur man kommer vidare. Det kan handla om enkla saker som att ändra löpsteget, att trimma kosthållningen en smula och andra justeringar.

Eller så kan det som i mitt fall handla om en total ”make over”, en riktig överhalning. I mitt fall är det motion, träning och vikt som är det centrala. Men bakom de orden gömmer sig inte sällan livsöden av allehanda slag. De kan vara av olika magnitud men förklaringen till varför saker blivit som de blivit.

Glömde vattenflaskan, tvungen att köpa något. Varför är "jordgubbssmak" blå?
Glömde vattenflaskan, tvungen att köpa något. Varför är ”jordgubbssmak” blå?

Det är det som kan göra att förkortningen ”PT” kanske ibland borde utläsas PERSONLIG tränare istället. En dos livshistoria kan spilla över kanten och skvätta in på träningsområdet som en hink ostadig färg. En stor fläck med rött tvärs över allt det vita fräscha som utgör gymmets fond. Det är viktigt hur man torkar upp färgkladdet för att slutresultatet skall bli snyggt. Det är här en stor dos personlighet och professionalism kommer in i bilden.

Nu jobbar vi vidare. Solen skiner, eftermiddagen är ledig och jag skall cykla!

/ J –  kämpar 

#evaldssonpt #växjöactic #växjökondispt

Så gör man inte

5 Apr

Jag såg på en FB-grupp att någon föreslog det oerhörda. Att köra en runda baklänges. Nu vill jag bara påpeka att så gör man inte! Alla vet att  rundor har en riktning oavsett vem som kom på den och vilken dignitet den har. Det finns ett RÄTT håll och ett FEL håll. Oftast är högervarv rätt eller åtminstone är det så i mitt fall. Om det är för att jag är högerhänt, högerbent eller bara snedvriden den vet jag inte. Brukar intala mig själv att det är för att det blir mindre vänstersvängar på det viset men jag misstänker att svaret är mindre pragmatiskt än så.

Innan avfärd
Innan avfärd

Men jag kände mig upprorisk igår. Redan på förmiddagen hade jag uppvisat tendenser till det på jobbet genom att redan innan klockan elva svepa en stor stark te med namnet ”Afternoon Tea”. Det är en äkta rebell det, särskilt som jag gjorde det i smyg.

Jag beslöt mig för att köra rundan baklänges trots katastrofpotentialen. Rullade ned till torget och startade över Söder, ut mot Sundet och Bergunda. Passerade en annan cyklist på vägen, hejade och försvann. Såg honom bakom mig i någon halvmil sen tomt. Motvindsbörjan men huvudet var redo för det så det bekom mig inte. Jag kröp omväxlande ihop i bocken och i tempobågen vilket rygg och nacke talar om för mig idag att man inte gör ostraffat hur länge som helst.

Vi möts i Väghult
Vi möts i Väghult

Överlag gick det bra. Försökte få en bra kadens, en känsla av rytm och lätt ”tillslag” som jag brukar kalla det för mig själv. Känslan när foten mest följer med runt och inte riktigt tar i fast man gör det ändå. Växlade till att köra bitar på tyngsta växel med låg kadens. Då känner man vilka muskler som arbetar samtidigt som man inte kan pressa för hårt eftersom mjölksyran alltid lurar runt hörnet. Vi kan kalla det trampövningar. Etyder för cykel.

Baklänges - det här är ingen slakmota utan en utförslöpa
Baklänges – det här är ingen slakmota utan en utförslöpa

På slutet blev jag trött. Utmanade mig då genom att krypa ihop lite extra och dra av någon kilometer tempofart vilket för mig är runt fyrtio. Då blev jag ännu tröttare och började längta hem istället. En del av mig insåg nämligen att jag varit borta länge, mycket länge.

Rundan varade sjuttiofem kilometer och två år. 

/ J – återvändaren

Jag såg på en FB-grupp att någon föreslog det oerhörda. Att köra en runda baklänges. Nu vill jag bara påpeka att så gör man inte! Alla vet att  rundor har en riktning oavsett vem som kom på den och vilken dignitet den har. Det finns ett RÄTT håll och ett FEL håll. Oftast är högervarv rätt eller åtminstone är det så i mitt fall. Om det är för att jag är högerhänt, högerbent eller bara snedvriden den vet jag inte. Brukar intala mig själv att det är för att det blir mindre vänstersvängar på det viset men jag misstänker att svaret är mindre pragmatiskt än så.

Innan avfärd
Innan avfärd

Men jag kände mig upprorisk igår. Redan på förmiddagen hade jag uppvisat tendenser till det på jobbet genom att redan innan klockan elva svepa en stor stark te med namnet ”Afternoon Tea”. Det är en äkta rebell det, särskilt som jag gjorde det i smyg.

Jag beslöt mig för att köra rundan baklänges trots katastrofpotentialen. Rullade ned till torget och startade över Söder, ut mot Sundet och Bergunda. Passerade en annan cyklist på vägen, hejade och försvann. Såg honom bakom mig i någon halvmil sen tomt. Motvindsbörjan men huvudet var redo för det så det bekom mig inte. Jag kröp omväxlande ihop i bocken och i tempobågen vilket rygg och nacke talar om för mig idag att man inte gör ostraffat hur länge som helst.

Vi möts i Väghult
Vi möts i Väghult

Överlag gick det bra. Försökte få en bra kadens, en känsla av rytm och lätt ”tillslag” som jag brukar kalla det för mig själv. Känslan när foten mest följer med runt och inte riktigt tar i fast man gör det ändå. Växlade till att köra bitar på tyngsta växel med låg kadens. Då känner man vilka muskler som arbetar samtidigt som man inte kan pressa för hårt eftersom mjölksyran alltid lurar runt hörnet. Vi kan kalla det trampövningar. Etyder för cykel.

Baklänges - det här är ingen slakmota utan en utförslöpa
Baklänges – det här är ingen slakmota utan en utförslöpa

På slutet blev jag trött. Utmanade mig då genom att krypa ihop lite extra och dra av någon kilometer tempofart vilket för mig är runt fyrtio. Då blev jag ännu tröttare och började längta hem istället. En del av mig insåg nämligen att jag varit borta länge, mycket länge.

Rundan varade sjuttiofem kilometer och två år. 

/ J – återvändaren

Ironi

3 Apr

 

Jag tillhör den ironiska generationen sägs det.

Det är bra. Med den och svart humor kan man hantera världen. Fast på distans och inte alltid på riktigt.

Blommor eller sten?
Blommor eller sten?

Somligt bör inte ironiseras över. Som kärleken och döden. De är värda att ta på allvar. De har färger och kan målas i grova penseldrag, tredimensionellt. Tjockt med färg som löder på palett, pensel och duk.

 

Livet dröjer sig kvar.

 

Jag överväger…

/ J

 

Jag tillhör den ironiska generationen sägs det.

Det är bra. Med den och svart humor kan man hantera världen. Fast på distans och inte alltid på riktigt.

Blommor eller sten?
Blommor eller sten?

Somligt bör inte ironiseras över. Som kärleken och döden. De är värda att ta på allvar. De har färger och kan målas i grova penseldrag, tredimensionellt. Tjockt med färg som löder på palett, pensel och duk.

 

Livet dröjer sig kvar.

 

Jag överväger…

/ J

Premiärerna duggar tätt

27 Mar

 

De kanske inte är så frekventa för att jag cyklar så in i norden utan mer för att jag inte gjort det på så länge. Därmed klarades i helgen av: årets landsvägscykelpremiär, den första soloraiden över sju och en halv mil, första ”snabbdistans”-passet, första genomcyklingen av långa måndagstursrundan med mera. 

Synd bara att allt var hopknökat till en tur i fredags. En å andra sidan väldigt trevlig tur. Som de flesta kanske har noterat har de större delen av åtminstone södra Sverige dragits med vackert väder de sista dagarna. Det var det även i fredags, i alla fall i Växjötrakten. Varmt skulle jag väl inte påstå att det var. Men torrt och soligt och därmed lätt att klä sig. 

Ta vänster anbefalles. En solig eftermiddag i mars
En solig eftermiddag i mars

Inledningsvis for ett antal trevliga kandidater till rundor genom huvudet men de försakades till förmån för en mycket familjär runda. Jag ville helt enkelt se exakt hur usel formen är. Förutsättningarna är som bekant att jag går i supertungvikt och haft cykeluppehåll i ett år. Lägg därtill att jag trampade själv utan möjlighet till att ligga på rulle. Det var tredje turen för i år så jag hoppades inte alltför mycket av benen. Därtill blåste det. Men det fina med rundor är att vinden måste vara med åtminstone någon gång under färden. OM den nu inte lägger sig förstås. Men det valde jag helt sonika optimistiskt att bortse ifrån. 

Inalles blev det 76 kilometer trampat från dörr till dörr. Det skedde utan ”förskarv” eller annan uppvärmning och med rätt mycket trafik på vägen hem genom staden vilket drog ned snittet. Nu är inte snitthastigheter alltid intressanta men ett av de få mått jag har att gå på. Som kontrast ämnar jag ”glömma” cykeldatorn hemma nästa gång. Den här gången lade den sig en bit över de trettio vilket jag i sammanhanget är nöjd med. 

/ J – cyklistus centauris

 

 

De kanske inte är så frekventa för att jag cyklar så in i norden utan mer för att jag inte gjort det på så länge. Därmed klarades i helgen av: årets landsvägscykelpremiär, den första soloraiden över sju och en halv mil, första ”snabbdistans”-passet, första genomcyklingen av långa måndagstursrundan med mera. 

Synd bara att allt var hopknökat till en tur i fredags. En å andra sidan väldigt trevlig tur. Som de flesta kanske har noterat har de större delen av åtminstone södra Sverige dragits med vackert väder de sista dagarna. Det var det även i fredags, i alla fall i Växjötrakten. Varmt skulle jag väl inte påstå att det var. Men torrt och soligt och därmed lätt att klä sig. 

Ta vänster anbefalles. En solig eftermiddag i mars
En solig eftermiddag i mars

Inledningsvis for ett antal trevliga kandidater till rundor genom huvudet men de försakades till förmån för en mycket familjär runda. Jag ville helt enkelt se exakt hur usel formen är. Förutsättningarna är som bekant att jag går i supertungvikt och haft cykeluppehåll i ett år. Lägg därtill att jag trampade själv utan möjlighet till att ligga på rulle. Det var tredje turen för i år så jag hoppades inte alltför mycket av benen. Därtill blåste det. Men det fina med rundor är att vinden måste vara med åtminstone någon gång under färden. OM den nu inte lägger sig förstås. Men det valde jag helt sonika optimistiskt att bortse ifrån. 

Inalles blev det 76 kilometer trampat från dörr till dörr. Det skedde utan ”förskarv” eller annan uppvärmning och med rätt mycket trafik på vägen hem genom staden vilket drog ned snittet. Nu är inte snitthastigheter alltid intressanta men ett av de få mått jag har att gå på. Som kontrast ämnar jag ”glömma” cykeldatorn hemma nästa gång. Den här gången lade den sig en bit över de trettio vilket jag i sammanhanget är nöjd med. 

/ J – cyklistus centauris

 

PT X

26 Mar

Den kryptiska rubriken kan utläsas ”pass nummer tio med personlig tränare”. Jubileumsögonblicket kom och försvann i en hast eller snarare efter en timma och en kvart i torsdags. Först uppvärmning som brukligt är och sen jag/vi lös på Kettlebells Daniel och jag. Dessa ryska tortyrredskap som fått mig att fundera på att söka visum i öst för att göra något ondskefullt mot uppfinnaren. I domstol kan jag nog alltid hävda nödvärn eftersom jag är nära döden varje gång jag hanterar dem.

Sanningen är att det faktiskt går något bättre för varje gång jag närmar mig dem. Det kan till och med jag skönja. Men de och jag kommer aldrig att bli bästa vänner det kan jag försäkra.

De står där och väntar förgäves mina löparskor. Inte än, inte än upprepar jag som ett mantra...
De står där och väntar förgäves mina löparskor. Inte än, inte än upprepar jag som ett mantra…

Vi får se hur den närmsta tiden kommer att arta sig träningsmässigt. Jag kommer inte att ha möjlighet att vare sig gymma eller cykla av olika orsaker. Det får bli lite nödträning istället. Raska promenader och någon sit-up eller planka av bara farten.

Därefter väntar en tid av mer intensiv cykling hoppas jag. Våren närmar sig och jag skulle vilja slå följe med den mot framtiden. Hålla en vitsippa i handen och tävla mot ett anländande fågelsträck.

/ J – lider av lätt rysskräck

Den kryptiska rubriken kan utläsas ”pass nummer tio med personlig tränare”. Jubileumsögonblicket kom och försvann i en hast eller snarare efter en timma och en kvart i torsdags. Först uppvärmning som brukligt är och sen jag/vi lös på Kettlebells Daniel och jag. Dessa ryska tortyrredskap som fått mig att fundera på att söka visum i öst för att göra något ondskefullt mot uppfinnaren. I domstol kan jag nog alltid hävda nödvärn eftersom jag är nära döden varje gång jag hanterar dem.

Sanningen är att det faktiskt går något bättre för varje gång jag närmar mig dem. Det kan till och med jag skönja. Men de och jag kommer aldrig att bli bästa vänner det kan jag försäkra.

De står där och väntar förgäves mina löparskor. Inte än, inte än upprepar jag som ett mantra...
De står där och väntar förgäves mina löparskor. Inte än, inte än upprepar jag som ett mantra…

Vi får se hur den närmsta tiden kommer att arta sig träningsmässigt. Jag kommer inte att ha möjlighet att vare sig gymma eller cykla av olika orsaker. Det får bli lite nödträning istället. Raska promenader och någon sit-up eller planka av bara farten.

Därefter väntar en tid av mer intensiv cykling hoppas jag. Våren närmar sig och jag skulle vilja slå följe med den mot framtiden. Hålla en vitsippa i handen och tävla mot ett anländande fågelsträck.

/ J – lider av lätt rysskräck