En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Karaktärsdanande cykelmisär

22 Mar

Det här är den korta berättelsen om kampen mot klockan som förvandlades till kampen mot elementen. På programmet igår stod min första sejour på ”Växjöruntrundan” för året. Lite drygt fyra mil blandat underlag i mestadels natursköna omgivningar. Tanken lockade extra eftersom vädret såg ut att hålla sig. Förvisso svalt, runt två grader och en bitvis frisk vind men med solglimtar från stund till annan.

Innan regnet, när allt var torrt
Innan regnet, när allt var torrt

Allt började väl. Jag rullade från hemmet ackompanjerad av en skatas eh…skönsång och mestadels sol. Jag märkte tidigt att vinden skulle bli att räkna med och uppskattade därför förstärkningarna jag försett mig själv med. Tyvärr verkade det som om moder natur uppfattade mitt försök att klä mig bättre än förra gången som någon form av kapprustning eller pokermatch.

Jag höjde insatsen med ett lager extra superunderställ på armarna och en vindväst, moder natur gick med och ökade med kraftigare vind. I potten lades glasögon och en mössa under hjälmen och moder natur inte bara synade bluffen utan gick all in.

Jag funderade på en "Tre slott - runda" men det blev bara två.
Jag funderade på en ”Tre slott runda” men det blev bara två.

Första halvtimmen var bra. Visst, motvinden jag mötte när jag tog mig uppför den mjuka sugande grusvägen över Telestadsängarna mot vattentornet var kanske mer än jag bett om men modet hölls uppe. Första benet av rundan går söderut, förvisso bara några kilometer  men visst var det något varmare ändå än hemma på Norr?

Jag stannade för en kort fotopaus eftersom vädret såg ut att bli mer dramatiskt. Ett försök att cykla ifrån regnskyarna gjordes. Jag förlorade!

Beviset för att det regnar därborta. Inte fanns det någon kruka guld på campus heller
Beviset för att det regnar därborta. Inte fanns det någon kruka guld på campus heller

Sen började det regna. Inledningsvis något sparsamt som om dropparna inte bestämt sig vilket gjorde dem stora och blöta. Efter en stunds tvekan övergick det hela i ett stadigt uthålligt strilande. Ett tempo som molnen skulle kunna hålla längre än jag förmådde cykla. Därefter tilltog såväl regn som vindbyar. Efter ytterligare ett tag förvandlades nederbörden till snöblandat. Regnet höll sig ungefär en timma och fem minuter. Den sista halvtimmen med bastanta inslag av snö.

Glasögonen immade igen så jag inte såg något i grådasket och ibland fick jag svårt att andas för att vinden tryckte in snöflingor i munnen på mig. Efter att bara ha varit skitig och blöt blev jag efterhand allt mer genomkall. Vägen blev också tyngre då nederbörden förvandlade de sista grusvägssträckorna till brun sörja.

På grund av kylan tappade jag känseln i mina händer de sista tjugofem minuterna och sista biten hem gjorde det riktigt ont även om det inte var i närheten av hur det kändes när de tinade upp i duschen. Kombinationen två grader, väta och vind är inte helt lyckad i cykelsammanhang. Jag föredrar torr kyla.

De sista fem minuterna hem bjöd emellertid på sol. Men då var det så dags.

Att få av sig cykelskor och skoöverdrag med tillhörande trasig dragkedja med stelfrusna fingrar som vägrade lyda visade sig vara nästan oöverstigligt.

Jag som bara tänkt sätta en tid på en bekant runda för att ha något att jämföra med senare i år. Ja, jo en tid blev det förstås men kanske inte den jag tänkt mig. Istället för ”kläder efter väder” blev det väder efter kläder!

/ J – solskenscyklisten som cyklade vilse

Det här är den korta berättelsen om kampen mot klockan som förvandlades till kampen mot elementen. På programmet igår stod min första sejour på ”Växjöruntrundan” för året. Lite drygt fyra mil blandat underlag i mestadels natursköna omgivningar. Tanken lockade extra eftersom vädret såg ut att hålla sig. Förvisso svalt, runt två grader och en bitvis frisk vind men med solglimtar från stund till annan.

Innan regnet, när allt var torrt
Innan regnet, när allt var torrt

Allt började väl. Jag rullade från hemmet ackompanjerad av en skatas eh…skönsång och mestadels sol. Jag märkte tidigt att vinden skulle bli att räkna med och uppskattade därför förstärkningarna jag försett mig själv med. Tyvärr verkade det som om moder natur uppfattade mitt försök att klä mig bättre än förra gången som någon form av kapprustning eller pokermatch.

Jag höjde insatsen med ett lager extra superunderställ på armarna och en vindväst, moder natur gick med och ökade med kraftigare vind. I potten lades glasögon och en mössa under hjälmen och moder natur inte bara synade bluffen utan gick all in.

Jag funderade på en "Tre slott - runda" men det blev bara två.
Jag funderade på en ”Tre slott runda” men det blev bara två.

Första halvtimmen var bra. Visst, motvinden jag mötte när jag tog mig uppför den mjuka sugande grusvägen över Telestadsängarna mot vattentornet var kanske mer än jag bett om men modet hölls uppe. Första benet av rundan går söderut, förvisso bara några kilometer  men visst var det något varmare ändå än hemma på Norr?

Jag stannade för en kort fotopaus eftersom vädret såg ut att bli mer dramatiskt. Ett försök att cykla ifrån regnskyarna gjordes. Jag förlorade!

Beviset för att det regnar därborta. Inte fanns det någon kruka guld på campus heller
Beviset för att det regnar därborta. Inte fanns det någon kruka guld på campus heller

Sen började det regna. Inledningsvis något sparsamt som om dropparna inte bestämt sig vilket gjorde dem stora och blöta. Efter en stunds tvekan övergick det hela i ett stadigt uthålligt strilande. Ett tempo som molnen skulle kunna hålla längre än jag förmådde cykla. Därefter tilltog såväl regn som vindbyar. Efter ytterligare ett tag förvandlades nederbörden till snöblandat. Regnet höll sig ungefär en timma och fem minuter. Den sista halvtimmen med bastanta inslag av snö.

Glasögonen immade igen så jag inte såg något i grådasket och ibland fick jag svårt att andas för att vinden tryckte in snöflingor i munnen på mig. Efter att bara ha varit skitig och blöt blev jag efterhand allt mer genomkall. Vägen blev också tyngre då nederbörden förvandlade de sista grusvägssträckorna till brun sörja.

På grund av kylan tappade jag känseln i mina händer de sista tjugofem minuterna och sista biten hem gjorde det riktigt ont även om det inte var i närheten av hur det kändes när de tinade upp i duschen. Kombinationen två grader, väta och vind är inte helt lyckad i cykelsammanhang. Jag föredrar torr kyla.

De sista fem minuterna hem bjöd emellertid på sol. Men då var det så dags.

Att få av sig cykelskor och skoöverdrag med tillhörande trasig dragkedja med stelfrusna fingrar som vägrade lyda visade sig vara nästan oöverstigligt.

Jag som bara tänkt sätta en tid på en bekant runda för att ha något att jämföra med senare i år. Ja, jo en tid blev det förstås men kanske inte den jag tänkt mig. Istället för ”kläder efter väder” blev det väder efter kläder!

/ J – solskenscyklisten som cyklade vilse

Fixie-Pete och jag

20 Mar

Äntligen skulle det ske! Jag och en god vän har försökt få igång en cykelsäsong tillsammans i flera år. Det har av olika anledningar misslyckats.

Men nu skulle det bli av. Efter att i ett anfall av inspiration åkt iväg till närmsta cykelhandlare och införskaffat därför nödvändiga slangar inför däcksbyte kände vi oss redo. Det här var i fredags kväll och på lördagen lovades stilla vind, mestadels torrt och chans till solglimt varpå valet av dag kändes givet. Lördag, klockan ett så det hade hunnit klarna upp och bli lite varmare. Allt enligt SMHI.

Vi fick ställa in. 

P messade mig vid tolvsnåret och då hade det börjat regna från jämngrå himmel. Strax därefter blev det snö och ytterligare en liten stund senare var det julaftonsflingor som föll uppifrån, stora bomullstussar singlade ned. Senare avlöstes det av tilltagande vind och hagelskurar. Visst kan man cykla i alla väder men nu skulle det här bli en inspirationstur och inte en kamp mot vädret.

Istället stannade jag inne, tog vilodag och såg på årets första ”Monument” på Eurosport – Milano – San Remo. Vilket lopp och återigen var Sagan där framme och högg snyggt iförd världsmästartröjan. Men det gick inte den här gången då Kwiatkowski blev för stark. Men spännande var det!

Den gemensamma premiären flyttades till gårdagen istället, söndag. Då var det inte propagandaväder men uppehåll med någon liten solglimt i det grå. Kallt dock, runt fyra grader och en lätt men snål blåst. Men turen blev mycket lyckad och bjöd på den mersmak vi önskat.

Mango Fixie med flippbart bakhjul för den som önskar enbart single speed.
Mango Fixie med flippbart bakhjul för den som önskar enbart single speed.

För P blev det även test av nya däck. Han följer trenden och går upp i dimension. Från tidiga racigt stötiga 24 millimeters till mer luftiga 32:or. Det blev både mer följsamt och ökade känslan enligt testpiloten som var mer än nöjd med skiftet. Själv ökade jag också luftvolymen för något år sen. Dels för att jag är tung och det ger något mer marginal mot genomslag på dåliga vägar. Sen bidrar det något till ökad komfort i framvagnen med något mindre lufttryck fram.

Han valde fixien för dagens tur. Jag jobbar vidare på pendlaren. Allt lösgrus får mig att vilja undvika racern ett tag till. Jag gillar mina däck och vill inte döda dem i onödan. På den kör jag ett par skittrista 32:or från Continental med mönster. Men cykeln är tänkt för alla väder och även grusväg så det får bero med häftigare däcksval tills vidare.

Det är för tidigt att säga att man är igång. Men två gånger är fler än en gång. Några till och det har blivit en vana.

/ J – segar sig igång

Äntligen skulle det ske! Jag och en god vän har försökt få igång en cykelsäsong tillsammans i flera år. Det har av olika anledningar misslyckats.

Men nu skulle det bli av. Efter att i ett anfall av inspiration åkt iväg till närmsta cykelhandlare och införskaffat därför nödvändiga slangar inför däcksbyte kände vi oss redo. Det här var i fredags kväll och på lördagen lovades stilla vind, mestadels torrt och chans till solglimt varpå valet av dag kändes givet. Lördag, klockan ett så det hade hunnit klarna upp och bli lite varmare. Allt enligt SMHI.

Vi fick ställa in. 

P messade mig vid tolvsnåret och då hade det börjat regna från jämngrå himmel. Strax därefter blev det snö och ytterligare en liten stund senare var det julaftonsflingor som föll uppifrån, stora bomullstussar singlade ned. Senare avlöstes det av tilltagande vind och hagelskurar. Visst kan man cykla i alla väder men nu skulle det här bli en inspirationstur och inte en kamp mot vädret.

Istället stannade jag inne, tog vilodag och såg på årets första ”Monument” på Eurosport – Milano – San Remo. Vilket lopp och återigen var Sagan där framme och högg snyggt iförd världsmästartröjan. Men det gick inte den här gången då Kwiatkowski blev för stark. Men spännande var det!

Den gemensamma premiären flyttades till gårdagen istället, söndag. Då var det inte propagandaväder men uppehåll med någon liten solglimt i det grå. Kallt dock, runt fyra grader och en lätt men snål blåst. Men turen blev mycket lyckad och bjöd på den mersmak vi önskat.

Mango Fixie med flippbart bakhjul för den som önskar enbart single speed.
Mango Fixie med flippbart bakhjul för den som önskar enbart single speed.

För P blev det även test av nya däck. Han följer trenden och går upp i dimension. Från tidiga racigt stötiga 24 millimeters till mer luftiga 32:or. Det blev både mer följsamt och ökade känslan enligt testpiloten som var mer än nöjd med skiftet. Själv ökade jag också luftvolymen för något år sen. Dels för att jag är tung och det ger något mer marginal mot genomslag på dåliga vägar. Sen bidrar det något till ökad komfort i framvagnen med något mindre lufttryck fram.

Han valde fixien för dagens tur. Jag jobbar vidare på pendlaren. Allt lösgrus får mig att vilja undvika racern ett tag till. Jag gillar mina däck och vill inte döda dem i onödan. På den kör jag ett par skittrista 32:or från Continental med mönster. Men cykeln är tänkt för alla väder och även grusväg så det får bero med häftigare däcksval tills vidare.

Det är för tidigt att säga att man är igång. Men två gånger är fler än en gång. Några till och det har blivit en vana.

/ J – segar sig igång

En slags smygpremiär - nu rullar fanskapet igen

17 Mar

Jag brukar hävda att det sällan blir som man tänkt sig. Igår blev det inte heller som tänkt var, men – AV!

 

Jag kom ut till slut.

Försökte lura mig själv på något vis genom att inte klämma in min lekamen i lycra. Istället blev det ”civila kläder” som manifesterade sig i ett par jeans och en softshelljacka. Inga aerodynamiska hänsynstaganden där inte. Å andra sidan är jag inte vidare droppformad jag heller. Eller snarare är det just precis vad jag är. Även i normala fall är jag bredare än en ladugårdsdörr men nu är det nästan fånigt. En silo kanske?

Bilden jag såg framför mig var hur jag inte utan viss elegans susade fram över en dammig landsväg med fågelsången ekande i mina öron på min nyservade Cannondale medan solen flödade ned på mig. Riktigt så vare sig såg det ut eller blev.

Sol var det förvisso igår men eftersom jag hade några saker att uträtta kom jag inte iväg direkt vid hemkomst. Sen är det så förbaskad grusigt överallt så racern fick hänga kvar på väggen. Den är fin där den hänger. Återstod då valet mellan någon av pendlarna och MTBn. Den senare stod längst in bakom fröken Cs alla cyklar så den föll bort. Likaså gjorde solpendlaren det, den gamla Bianchin.

Det fick bli mitt trogna pendlarök, Crescenten. Synd bara att bromsarna var helt helt slut. Nåja, byta klossar tar inte så lång tid och reserver har jag oftast hemma tänkte jag. Men som ni vet är det sällan någon som är ”bara” med cykelmek. Klossarna kom på fort nog men då var det plötsligt ingen spänst i vänster bromsarm. När fjädern placerades i ”hack två” där den ursprungligen befunnit sig försvann all kraft oavsett hur jag finjusterade. Placerades den istället i det första hålet blev ett enormt med fjäderspänst även om jag skruvade ned. Något mellanting fanns inte. Intressant hur det kan bli så. Nya kablage behövs.

Bromsarna är nu tungjobbade. Att stanna är ändå inte mitt största problem tänkte jag lakoniskt.

Sommarväg på Gotland för allt för länge sedan...
Sommarväg på Gotland för allt för länge sedan…

Skymningen hade hunnit komma med sin kompis mörker i släptåg så lampor och reflexer åkte på. Inget för att se utan för att synas. Döden kan komma på hjul.

Efter en stund befann jag mig cyklandes, uppsutten i sadeln. En märklig upplevelse, så bekant men ändå så fjärran. Jag hade verkligen glömt bort hur det känns. På sistone, läs ett år, har jag inte ens pendlat eller transportcyklat utan endera nyttjat apostlahästarna eller färdats per automobil.

Två varv på min mil-intervallbana blev det först. Jag stretade på i godan ro, tog det lugnt i alla lösgruskurvor och duckade vind. Det är inte helt lätt med en stor mage i vägen. Men cykeln var tyst förutom det lilla knakandet i styret som alltid uppstår när jag tar i.

Faktum var att det gick tämligen bra. Verkligen inte fort men ändå bra. Styrketräningen har förvarnat benen om att det kan göra ont och timmarna spenderade på crosstrainern har gett lite resultat för delar av lårmusklerna. Men så var det själva cykelmusklerna – lite knän, lite insida ben, lite korsrygg och annat. Jag lär få ont senare.

Det blev också en smula sorgligt. Det är inte roligt att upptäcka vad man kan göra mot sig själv och sin kropp. En gång minns jag orden ”aldrig mer” uttalade högt och med emfas. Det gällde en viktgräns. Jag höll inte det löftet. Man skall vara snäll mot sig.

En gång var jag nämligen cyklist! Alltså, inte som i tävlande eller proffs utan som i själ och hjärta. Jag kände mig cyklig! En viss kraft fanns i benen och jag kände mig stark. Det må vara en schimär och ett bländverk men i min värld var det så. Det var en skön känsla. Att känna sig stark.

Naturligtvis insåg jag omedelbart att det är lång lång väg kvar till jag kan cykla igen, på riktigt. Men även långa resor börjar med ett tramptag och när det kommer till cykling är det ju vägen eller stigen som är mödan värd.

/ J – i kämpartagen

Jag brukar hävda att det sällan blir som man tänkt sig. Igår blev det inte heller som tänkt var, men – AV!

 

Jag kom ut till slut.

Försökte lura mig själv på något vis genom att inte klämma in min lekamen i lycra. Istället blev det ”civila kläder” som manifesterade sig i ett par jeans och en softshelljacka. Inga aerodynamiska hänsynstaganden där inte. Å andra sidan är jag inte vidare droppformad jag heller. Eller snarare är det just precis vad jag är. Även i normala fall är jag bredare än en ladugårdsdörr men nu är det nästan fånigt. En silo kanske?

Bilden jag såg framför mig var hur jag inte utan viss elegans susade fram över en dammig landsväg med fågelsången ekande i mina öron på min nyservade Cannondale medan solen flödade ned på mig. Riktigt så vare sig såg det ut eller blev.

Sol var det förvisso igår men eftersom jag hade några saker att uträtta kom jag inte iväg direkt vid hemkomst. Sen är det så förbaskad grusigt överallt så racern fick hänga kvar på väggen. Den är fin där den hänger. Återstod då valet mellan någon av pendlarna och MTBn. Den senare stod längst in bakom fröken Cs alla cyklar så den föll bort. Likaså gjorde solpendlaren det, den gamla Bianchin.

Det fick bli mitt trogna pendlarök, Crescenten. Synd bara att bromsarna var helt helt slut. Nåja, byta klossar tar inte så lång tid och reserver har jag oftast hemma tänkte jag. Men som ni vet är det sällan någon som är ”bara” med cykelmek. Klossarna kom på fort nog men då var det plötsligt ingen spänst i vänster bromsarm. När fjädern placerades i ”hack två” där den ursprungligen befunnit sig försvann all kraft oavsett hur jag finjusterade. Placerades den istället i det första hålet blev ett enormt med fjäderspänst även om jag skruvade ned. Något mellanting fanns inte. Intressant hur det kan bli så. Nya kablage behövs.

Bromsarna är nu tungjobbade. Att stanna är ändå inte mitt största problem tänkte jag lakoniskt.

Sommarväg på Gotland för allt för länge sedan...
Sommarväg på Gotland för allt för länge sedan…

Skymningen hade hunnit komma med sin kompis mörker i släptåg så lampor och reflexer åkte på. Inget för att se utan för att synas. Döden kan komma på hjul.

Efter en stund befann jag mig cyklandes, uppsutten i sadeln. En märklig upplevelse, så bekant men ändå så fjärran. Jag hade verkligen glömt bort hur det känns. På sistone, läs ett år, har jag inte ens pendlat eller transportcyklat utan endera nyttjat apostlahästarna eller färdats per automobil.

Två varv på min mil-intervallbana blev det först. Jag stretade på i godan ro, tog det lugnt i alla lösgruskurvor och duckade vind. Det är inte helt lätt med en stor mage i vägen. Men cykeln var tyst förutom det lilla knakandet i styret som alltid uppstår när jag tar i.

Faktum var att det gick tämligen bra. Verkligen inte fort men ändå bra. Styrketräningen har förvarnat benen om att det kan göra ont och timmarna spenderade på crosstrainern har gett lite resultat för delar av lårmusklerna. Men så var det själva cykelmusklerna – lite knän, lite insida ben, lite korsrygg och annat. Jag lär få ont senare.

Det blev också en smula sorgligt. Det är inte roligt att upptäcka vad man kan göra mot sig själv och sin kropp. En gång minns jag orden ”aldrig mer” uttalade högt och med emfas. Det gällde en viktgräns. Jag höll inte det löftet. Man skall vara snäll mot sig.

En gång var jag nämligen cyklist! Alltså, inte som i tävlande eller proffs utan som i själ och hjärta. Jag kände mig cyklig! En viss kraft fanns i benen och jag kände mig stark. Det må vara en schimär och ett bländverk men i min värld var det så. Det var en skön känsla. Att känna sig stark.

Naturligtvis insåg jag omedelbart att det är lång lång väg kvar till jag kan cykla igen, på riktigt. Men även långa resor börjar med ett tramptag och när det kommer till cykling är det ju vägen eller stigen som är mödan värd.

/ J – i kämpartagen

Bakslag III

13 Mar

Ja visst gör det ont när slangar brister,

varför skulle annars cyklisten tveka?

Bakslag skall man hämta sig ifrån har jag förstått. Nu tar jag nya tag eftersom det är måndag och saker och ting på något vis börjar om. Ja, det kan det förstås göra vilken dag som helst men nu valde jag den här.

Förra veckan hade sina fel och brister. Framförallt på tränings- och dietnivå. Det vill säga det fungerade inte alls. När veckan summerades igår landades det på strax över fyra timmar och det är väl inte direkt där jag tänkt ligga volymmässigt. Maten skall vi inte tala om. För mycket kan det väl sammanfattas. Det lär inte bli muntert när det skall vägas och mätas på fredag.

Mitt sällskap på första turen?
Mitt sällskap på första turen?

Sen var det en sak till. Jag vågar liksom inte börja cykla. Visst det är kallt och visst ramlade det ner ett par decimeter fluff från himlen häromdagen men ändå. Det har knappast hindrat mig förr. Då cyklades det oavsett väder och temperatur. Nu vågar jag inte riktigt sätta igång trots att det i flera dagar har varit torrt ute. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Att det inte skall gå tror jag. Vilket är rätt fånigt för det vet jag ju att det inte kommer att göra. Eller i alla fall inte bra. Alla förutsättningar talar liksom emot. Men det är inget som kommer att överraska mig.

Men att skjuta upp det hela förbättrar inte oddsen för att det skall gå bättre. Jag har dessutom laddat med att se både Paris-Nice och Tirreno Adriatico på TV. Och vilken cyklist han är Peter Sagan. OM ingen visste att han var bäst innan så kan vederbörande ta en titt på slutdelen av gårdagens etapp.

I eftermiddag bär det i alla fall av till gymmet igen. Där är det i alla fall varmt! Det är det inte här på jobbet där jag sitter på min frukostrast och plitar. Värmen lade av inatt så vi sitter med jackor på oss inomhus och huttrar kring värmeljus.

/ J – vårtvekaren

Ja visst gör det ont när slangar brister,

varför skulle annars cyklisten tveka?

Bakslag skall man hämta sig ifrån har jag förstått. Nu tar jag nya tag eftersom det är måndag och saker och ting på något vis börjar om. Ja, det kan det förstås göra vilken dag som helst men nu valde jag den här.

Förra veckan hade sina fel och brister. Framförallt på tränings- och dietnivå. Det vill säga det fungerade inte alls. När veckan summerades igår landades det på strax över fyra timmar och det är väl inte direkt där jag tänkt ligga volymmässigt. Maten skall vi inte tala om. För mycket kan det väl sammanfattas. Det lär inte bli muntert när det skall vägas och mätas på fredag.

Mitt sällskap på första turen?
Mitt sällskap på första turen?

Sen var det en sak till. Jag vågar liksom inte börja cykla. Visst det är kallt och visst ramlade det ner ett par decimeter fluff från himlen häromdagen men ändå. Det har knappast hindrat mig förr. Då cyklades det oavsett väder och temperatur. Nu vågar jag inte riktigt sätta igång trots att det i flera dagar har varit torrt ute. Jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Att det inte skall gå tror jag. Vilket är rätt fånigt för det vet jag ju att det inte kommer att göra. Eller i alla fall inte bra. Alla förutsättningar talar liksom emot. Men det är inget som kommer att överraska mig.

Men att skjuta upp det hela förbättrar inte oddsen för att det skall gå bättre. Jag har dessutom laddat med att se både Paris-Nice och Tirreno Adriatico på TV. Och vilken cyklist han är Peter Sagan. OM ingen visste att han var bäst innan så kan vederbörande ta en titt på slutdelen av gårdagens etapp.

I eftermiddag bär det i alla fall av till gymmet igen. Där är det i alla fall varmt! Det är det inte här på jobbet där jag sitter på min frukostrast och plitar. Värmen lade av inatt så vi sitter med jackor på oss inomhus och huttrar kring värmeljus.

/ J – vårtvekaren

Vintersaga eller det är mitt fel...

6 Mar

Bakslag kan man säga. Eller kanske bakhalt? Med bilder från gårdagens Vasalopp i färskt minne hade jag för mig att man skall köra ovallat nuförtiden. Därför bara friktionsdäck på bilen. Nu vet jag bara inte vad bilkörningens motsvarighet till att staka är. Vår lilla bil går mer på tvären än framåt men den gör det i alla fall entusiastiskt.

På bilradion på vägen till jobbet lyssnade jag på Vintersaga. Ni vet Ted Ströms underbara mellakoli mer känd i Monica Törnells tappning. ”Det är då det stora vemodet rullar in…och från havet blåser en isande, gråkall vind”  Den tillhör de där låtarna som inte går att svära sig fri från helt enkelt.

Särskilt inte nu när det ramlat ned en decimeter snö och det yr i luften.

Stackars rökare. Så här såg det ut på jobbet imorse
Stackars rökare. Så här såg det ut på jobbet imorse

Vädret kändes extra påtagligt igår när det vita Disney-fluffet började ramla ned från himlen. Då kändes det som mitt fel på något vis. Jag inser att den synen måhända är något egocentrisk men jag kan inte låta bli att fundera i de banorna eftersom jag satt hemma hos goda vänner och drack kaffe i i förrgår och då passade på att berätta att nu, nu minsann skulle jag börja cykla igen.

Något dygn senare kom straffet. Högmod går före fall sägs det. Det råkade ironiskt nog sammanfalla med att jag såg lite cykel på TV. Eurosport sänder som brukligt är ”Resan mot våren” även mer känd som ”Paris-Nice”. Det var för all del inte så varmt där heller kunde utrönas av bilderna då alla hade benvärmare och överdragskläder. Något som proffsen in i det längsta undviker. Målrakauppgörelsen stod mellan två fransoser och det är alltid bra för intresset i de trakterna av världen. Demare lyckade för övrigt slå Alaphillippe ifall någon undrar.

Personligen får jag ägna mig åt annat form av träning den här veckan som jag dock vet kommer bli något sönderhackad ur träningssynpunkt.

Visst man kan cykla i alla väder det är mer än bekant då jag ofta gjort det själv. Men det bygger lite på att man redan är igång och i farten. Ordvitsar som ”cyklingen ligger på is” infinner sig lätt. Under nuvarande omständigheter känns det som om det får bli lite motionscykel istället.

/ J – ställföreträdande Yeti

Bakslag kan man säga. Eller kanske bakhalt? Med bilder från gårdagens Vasalopp i färskt minne hade jag för mig att man skall köra ovallat nuförtiden. Därför bara friktionsdäck på bilen. Nu vet jag bara inte vad bilkörningens motsvarighet till att staka är. Vår lilla bil går mer på tvären än framåt men den gör det i alla fall entusiastiskt.

På bilradion på vägen till jobbet lyssnade jag på Vintersaga. Ni vet Ted Ströms underbara mellakoli mer känd i Monica Törnells tappning. ”Det är då det stora vemodet rullar in…och från havet blåser en isande, gråkall vind”  Den tillhör de där låtarna som inte går att svära sig fri från helt enkelt.

Särskilt inte nu när det ramlat ned en decimeter snö och det yr i luften.

Stackars rökare. Så här såg det ut på jobbet imorse
Stackars rökare. Så här såg det ut på jobbet imorse

Vädret kändes extra påtagligt igår när det vita Disney-fluffet började ramla ned från himlen. Då kändes det som mitt fel på något vis. Jag inser att den synen måhända är något egocentrisk men jag kan inte låta bli att fundera i de banorna eftersom jag satt hemma hos goda vänner och drack kaffe i i förrgår och då passade på att berätta att nu, nu minsann skulle jag börja cykla igen.

Något dygn senare kom straffet. Högmod går före fall sägs det. Det råkade ironiskt nog sammanfalla med att jag såg lite cykel på TV. Eurosport sänder som brukligt är ”Resan mot våren” även mer känd som ”Paris-Nice”. Det var för all del inte så varmt där heller kunde utrönas av bilderna då alla hade benvärmare och överdragskläder. Något som proffsen in i det längsta undviker. Målrakauppgörelsen stod mellan två fransoser och det är alltid bra för intresset i de trakterna av världen. Demare lyckade för övrigt slå Alaphillippe ifall någon undrar.

Personligen får jag ägna mig åt annat form av träning den här veckan som jag dock vet kommer bli något sönderhackad ur träningssynpunkt.

Visst man kan cykla i alla väder det är mer än bekant då jag ofta gjort det själv. Men det bygger lite på att man redan är igång och i farten. Ordvitsar som ”cyklingen ligger på is” infinner sig lätt. Under nuvarande omständigheter känns det som om det får bli lite motionscykel istället.

/ J – ställföreträdande Yeti

Nära döden

2 Mar

Så var det dags igen. PT-tid på Actic, för stunden har jag en sådan i veckan. Mycket givande på alla sätt och vis, förutom igår. Inget fel på träningen den gav mycket vilket känns i kroppen idag. Det var länge sedan jag hade träningsvärk men det har jag känningar av idag. Ljuva träningsvärk!

Men tidpunkten! Aldrig mer, jag HATAR morgnar. I synnerhet träningsmorgnar. Hur mycket jag än skulle vilja vara den där typen som hurtigt avverkar ett träningspass på morgonen och ett på kvällen när tillfälle och ledighet gives så är jag inte det. Kroppen värker, ryggen är stel och allt gör ont och det långt innan jag börjat röra på mig.

En ohelig allians av urusel sömn natten innan, tidpunkten, dålig form och nya övningar gav en nära döden upplevelse.

Tungt redan från början och sen blev det etter värre. Redan efter min stilla uppvärmning på en kvart var jag trött. Efter lite prat, vägning, mätning och genomgång var det dags för blodtryckskoll. Deppigt, jag måste till en läkare misstänker jag. Högt är bara förnamnet.

Min kära brors uppfattning om diet. Man skall tydligen väga maten nuförtiden...
Min kära brors uppfattning om diet. Man skall tydligen väga maten nuförtiden. Foto: K Wikström

Mått och vikt pekar dock i rätt riktning även om det inte gått raskt den sista tiden. Misstänker att brorsans goda mat, hemodlade chili och en massa grillande och öl i helgen bidragit till det.

Själva träningen bestod i för mig nya övningar och kombinationer med tortyrredskapet Kettlebell. Jodå, de är bra men jag vet inte hur kul de är. Kroppen minns inte riktigt hur den skall förhålla sig till den sortens arbete. En gång för länge sedan när jag var kampsportsutövare var det vardagsmat. Att ”explodera” och slappna av var vad jag ägnade mig åt när jag rörde på mig. Många år på cykel har slätat ut den egenskapen. Tänk diesellok istället för turbomotor.

Men PT-Daniel gör vad han kan för att ändra på den saken. Vi får se om han lyckas eller vi snarare. Men den här motorn behöver nog en genomgång först. Det verkar vara övertryck därinne och risken är väl att en topplockspackning eller nåt går om jag fortsätter att varva ur.

/ J – justerar turbon

Så var det dags igen. PT-tid på Actic, för stunden har jag en sådan i veckan. Mycket givande på alla sätt och vis, förutom igår. Inget fel på träningen den gav mycket vilket känns i kroppen idag. Det var länge sedan jag hade träningsvärk men det har jag känningar av idag. Ljuva träningsvärk!

Men tidpunkten! Aldrig mer, jag HATAR morgnar. I synnerhet träningsmorgnar. Hur mycket jag än skulle vilja vara den där typen som hurtigt avverkar ett träningspass på morgonen och ett på kvällen när tillfälle och ledighet gives så är jag inte det. Kroppen värker, ryggen är stel och allt gör ont och det långt innan jag börjat röra på mig.

En ohelig allians av urusel sömn natten innan, tidpunkten, dålig form och nya övningar gav en nära döden upplevelse.

Tungt redan från början och sen blev det etter värre. Redan efter min stilla uppvärmning på en kvart var jag trött. Efter lite prat, vägning, mätning och genomgång var det dags för blodtryckskoll. Deppigt, jag måste till en läkare misstänker jag. Högt är bara förnamnet.

Min kära brors uppfattning om diet. Man skall tydligen väga maten nuförtiden...
Min kära brors uppfattning om diet. Man skall tydligen väga maten nuförtiden. Foto: K Wikström

Mått och vikt pekar dock i rätt riktning även om det inte gått raskt den sista tiden. Misstänker att brorsans goda mat, hemodlade chili och en massa grillande och öl i helgen bidragit till det.

Själva träningen bestod i för mig nya övningar och kombinationer med tortyrredskapet Kettlebell. Jodå, de är bra men jag vet inte hur kul de är. Kroppen minns inte riktigt hur den skall förhålla sig till den sortens arbete. En gång för länge sedan när jag var kampsportsutövare var det vardagsmat. Att ”explodera” och slappna av var vad jag ägnade mig åt när jag rörde på mig. Många år på cykel har slätat ut den egenskapen. Tänk diesellok istället för turbomotor.

Men PT-Daniel gör vad han kan för att ändra på den saken. Vi får se om han lyckas eller vi snarare. Men den här motorn behöver nog en genomgång först. Det verkar vara övertryck därinne och risken är väl att en topplockspackning eller nåt går om jag fortsätter att varva ur.

/ J – justerar turbon

Dagens goda gärning!

23 Feb

På skylten jag passerar varje morgon vid ekbacken, backen som sluttar nedåt mot fortsättningen står att läsa ”Vägen  vinterunderhålles ej”.

Ingen rolig vinter för den vägen med andra ord. Inga skämt, inga vitsar. Jag drar en ändå på den låga nivå jag förmår. Asfalten skrynklas i ett isigt leende och säger tack!

Stackars väg...
Stackars väg…

Dagens goda gärning är därmed avklarad. Gladvägar är så mycket lättare att hantera än surditon.

Annars pendlar fötterna som de skall. De pendlar tur och därefter retur till arbetet. De har blivit bättre på det. Själva rörelsen är nu mer tekniskt korrekt. Mjukare i höften, bättre viktfördelning, vristerna hjälper till. Det räcker till farter på mellan sex och sju kilometer i timmen. Oftast landar det mittemellan. Viktigast är att det blir av.

Benen travar på och tankarna åt samma håll. Träningsdag idag, målet för stunden är Idrottskliniken Norremark. Där spenderar jag en del tid. Lyfter skrot. Placerar det i en hög för att därefter sortera det i en annan ordning. Det är så man gör.

/ J

På skylten jag passerar varje morgon vid ekbacken, backen som sluttar nedåt mot fortsättningen står att läsa ”Vägen  vinterunderhålles ej”.

Ingen rolig vinter för den vägen med andra ord. Inga skämt, inga vitsar. Jag drar en ändå på den låga nivå jag förmår. Asfalten skrynklas i ett isigt leende och säger tack!

Stackars väg...
Stackars väg…

Dagens goda gärning är därmed avklarad. Gladvägar är så mycket lättare att hantera än surditon.

Annars pendlar fötterna som de skall. De pendlar tur och därefter retur till arbetet. De har blivit bättre på det. Själva rörelsen är nu mer tekniskt korrekt. Mjukare i höften, bättre viktfördelning, vristerna hjälper till. Det räcker till farter på mellan sex och sju kilometer i timmen. Oftast landar det mittemellan. Viktigast är att det blir av.

Benen travar på och tankarna åt samma håll. Träningsdag idag, målet för stunden är Idrottskliniken Norremark. Där spenderar jag en del tid. Lyfter skrot. Placerar det i en hög för att därefter sortera det i en annan ordning. Det är så man gör.

/ J

Monsterpassen

21 Feb

Jag är framme vid ”Monsterpass” nummer tre. De passen som får det epitetet handlar om långa flerdelade träningspass i gymmet. För dagen, förlåt gårdagen blev det tre delar.

Vanligtvis börjar uppvärmningen med att jag går alternativt cyklar till gymmet vilket är beläget två och en halv kilometer från hemmet. Men den här gången fanns andra ärenden att uträtta så bilen, hemska tanke, fick stå för transporten. Annars skär det i mig att åka bil till ett ställe där det skall tränas. Ni hör själva hur det låter. Så gör man bara inte! Jag har inte många principer men det skulle kunna vara en.

Del 1

Sen börjas det. Uppvärmning förstås och inga konstigheter där. En kvart till tjugo minuter på Crosstrainer på medeltyngd och medelfart. Det vill säga nog för att komma igång och svettas samt bli lite varm i ben och framförallt lår. Jag tänkte nämligen ge mig på något lyft som första övning. När jag blir lättare kommer jag troligen attackera löpbandet istället. Nu är jag lite rädd om mina knän, senor, ligament och annat som kan gå sönder när man är stor.

Därefter vidtar själva styrketräningen. Igår blev det lång tid. En timme och fyrtiofem minuter närmare bestämt. På den tiden hanns 16 övningar avverkas. Fokus på axlar och armar. Sen lägger jag alltid till några mag/ryggövningar för att komplettera dagens program eftersom jag behöver stärka bålen. För att orka så länge med någon reda samt för att få högre tempo körs benövningar mellan eller parallellt med de andra. Sedan ”PT-Daniel” kom in i mitt träningsliv har jag generellt minskat på antal repetitioner samt förlängt vilan mellan seten för att uppnå bättre effekt.

Eftersom jag körde nära mitt max på i princip alla moment var jag bra trött mot slutet som ni kan förstå. Det är nu inga vikter att skryta om, exakt vilka återkommer jag till senare. Men det är så mycket jag förmår utan att gå sönder någonstans.

Del 2

Efter styrka kan det köras kondition brukar jag tänka och så även den här dagen. Benen var dock lite mosiga efter en kombination av insida och utsida lår, benspark samt lårcurl. Även vadpress och marklyft hade tagit sin tribut.

För dagen gjordes ett försök att bättra på min ”kaloritimma”. En form som i all enkelhet innebär att jag ställer in en maskin, Crosstrainer/Löpband på tid och matar in min vikt och ålder och godtar slutresultatet efter vad mätaren säger. Det gäller förstås bara för den aktuella maskinen och går inte alltid att översätta till andra. Till exempel Crosstrainern på Actic är riktiga glädjemätare som föreslår dubbelt så många kalorier per tidsenhet. Så innan jag kör väljer jag maskiner som visar någon form av rimligt värde.

Mätarställning säger man väl på bilar
Mätarställning säger man väl på bilar

Jag körde åter mina ”Powerpyramids”. Jag brukar hitta på namn på mina övningar för att jag gillar det. ”PP” innebär att jag utgår från maskinens motståndsskala som i det här fallet går från 1-20 samt har variabel steglängd. Uppvärmning på motstånd ”12” i fem minuter följt av ytterligare fem på ”15”. Sen börjar det…bära ”uppför”. Jag ökar motståndet med ”1” för varje minut som går upp till max där jag kör två minuter vid vändningen, enligt: 19,20,20,19. Det ger en ”intervall” på fyra minuter mycket tungt motstånd. Pulsen på den sista ”toppen” var strax över 180.

Det följs av att jag trappar ned till 15 på samma vis med en minut på varje motstånd. Där tar jag en tvåminutersvila enligt: 16,15,15,16. En knorr är att jag ökar och minskar kadensen med olika mellanrum för att få lite mer variation samt att jag den här gången ökade steglängden på väg ”ned” för att få en annan känsla.

Som vanligt var jag helt dyngsur efter genomförd aktivitet och våta kläder är ett otyg. Därför har jag med mig ombyte under de  här långa sejourerna.  Men försöket föll väl ut så det blev nytt årsbästa!  Det lyder: 1209 cal

Del 3

Vanligtvis brukar jag känna mig mer än nöjd vid det här laget. Så genomblöt att det bokstavligen går att vrida ett par deciliter ur kläderna och helt slut. Det gick för all del den här dagen också. Men igår ville jag avrunda det hela lite. När man ändå är där liksom. Varpå det blev en halvtimme på spinningcykel med. Dock utan cykelskor och i relativt mjuka träningsskor så det var väl inte helt optimalt.

Körde tämligen lätt men satsade på rundtramp och kadens. Någon gång hade jag tänkt börja cykla på riktigt igen och då kan båda de teknikerna komma väl till pass. Aldrig under nittio var regeln sen körde jag ett par enminuters race med runt 115-120 i kadens för att väcka döda ben. Det är en viss teknik att trampa fort och lätt utan att hoppa. Avslappnat är nyckelordet. Lade in ett par enminutersintervaller bara för att se hur det skulle gå. Kvalitén på dem var inte goda och det var inte förväntat med de timmarna i benen. Så det försöket lades omedelbart ned.

Efter den här urladdningen blir det en lugn promenaddag som följer. På onsdag är det dags för PT-tid på Actic igen. Då får vi se vad Daniel Evaldsson har i bakfickan. Något jäkelskap är det säkert.

/ J – jobbar vidare

Jag är framme vid ”Monsterpass” nummer tre. De passen som får det epitetet handlar om långa flerdelade träningspass i gymmet. För dagen, förlåt gårdagen blev det tre delar.

Vanligtvis börjar uppvärmningen med att jag går alternativt cyklar till gymmet vilket är beläget två och en halv kilometer från hemmet. Men den här gången fanns andra ärenden att uträtta så bilen, hemska tanke, fick stå för transporten. Annars skär det i mig att åka bil till ett ställe där det skall tränas. Ni hör själva hur det låter. Så gör man bara inte! Jag har inte många principer men det skulle kunna vara en.

Del 1

Sen börjas det. Uppvärmning förstås och inga konstigheter där. En kvart till tjugo minuter på Crosstrainer på medeltyngd och medelfart. Det vill säga nog för att komma igång och svettas samt bli lite varm i ben och framförallt lår. Jag tänkte nämligen ge mig på något lyft som första övning. När jag blir lättare kommer jag troligen attackera löpbandet istället. Nu är jag lite rädd om mina knän, senor, ligament och annat som kan gå sönder när man är stor.

Därefter vidtar själva styrketräningen. Igår blev det lång tid. En timme och fyrtiofem minuter närmare bestämt. På den tiden hanns 16 övningar avverkas. Fokus på axlar och armar. Sen lägger jag alltid till några mag/ryggövningar för att komplettera dagens program eftersom jag behöver stärka bålen. För att orka så länge med någon reda samt för att få högre tempo körs benövningar mellan eller parallellt med de andra. Sedan ”PT-Daniel” kom in i mitt träningsliv har jag generellt minskat på antal repetitioner samt förlängt vilan mellan seten för att uppnå bättre effekt.

Eftersom jag körde nära mitt max på i princip alla moment var jag bra trött mot slutet som ni kan förstå. Det är nu inga vikter att skryta om, exakt vilka återkommer jag till senare. Men det är så mycket jag förmår utan att gå sönder någonstans.

Del 2

Efter styrka kan det köras kondition brukar jag tänka och så även den här dagen. Benen var dock lite mosiga efter en kombination av insida och utsida lår, benspark samt lårcurl. Även vadpress och marklyft hade tagit sin tribut.

För dagen gjordes ett försök att bättra på min ”kaloritimma”. En form som i all enkelhet innebär att jag ställer in en maskin, Crosstrainer/Löpband på tid och matar in min vikt och ålder och godtar slutresultatet efter vad mätaren säger. Det gäller förstås bara för den aktuella maskinen och går inte alltid att översätta till andra. Till exempel Crosstrainern på Actic är riktiga glädjemätare som föreslår dubbelt så många kalorier per tidsenhet. Så innan jag kör väljer jag maskiner som visar någon form av rimligt värde.

Mätarställning säger man väl på bilar
Mätarställning säger man väl på bilar

Jag körde åter mina ”Powerpyramids”. Jag brukar hitta på namn på mina övningar för att jag gillar det. ”PP” innebär att jag utgår från maskinens motståndsskala som i det här fallet går från 1-20 samt har variabel steglängd. Uppvärmning på motstånd ”12” i fem minuter följt av ytterligare fem på ”15”. Sen börjar det…bära ”uppför”. Jag ökar motståndet med ”1” för varje minut som går upp till max där jag kör två minuter vid vändningen, enligt: 19,20,20,19. Det ger en ”intervall” på fyra minuter mycket tungt motstånd. Pulsen på den sista ”toppen” var strax över 180.

Det följs av att jag trappar ned till 15 på samma vis med en minut på varje motstånd. Där tar jag en tvåminutersvila enligt: 16,15,15,16. En knorr är att jag ökar och minskar kadensen med olika mellanrum för att få lite mer variation samt att jag den här gången ökade steglängden på väg ”ned” för att få en annan känsla.

Som vanligt var jag helt dyngsur efter genomförd aktivitet och våta kläder är ett otyg. Därför har jag med mig ombyte under de  här långa sejourerna.  Men försöket föll väl ut så det blev nytt årsbästa!  Det lyder: 1209 cal

Del 3

Vanligtvis brukar jag känna mig mer än nöjd vid det här laget. Så genomblöt att det bokstavligen går att vrida ett par deciliter ur kläderna och helt slut. Det gick för all del den här dagen också. Men igår ville jag avrunda det hela lite. När man ändå är där liksom. Varpå det blev en halvtimme på spinningcykel med. Dock utan cykelskor och i relativt mjuka träningsskor så det var väl inte helt optimalt.

Körde tämligen lätt men satsade på rundtramp och kadens. Någon gång hade jag tänkt börja cykla på riktigt igen och då kan båda de teknikerna komma väl till pass. Aldrig under nittio var regeln sen körde jag ett par enminuters race med runt 115-120 i kadens för att väcka döda ben. Det är en viss teknik att trampa fort och lätt utan att hoppa. Avslappnat är nyckelordet. Lade in ett par enminutersintervaller bara för att se hur det skulle gå. Kvalitén på dem var inte goda och det var inte förväntat med de timmarna i benen. Så det försöket lades omedelbart ned.

Efter den här urladdningen blir det en lugn promenaddag som följer. På onsdag är det dags för PT-tid på Actic igen. Då får vi se vad Daniel Evaldsson har i bakfickan. Något jäkelskap är det säkert.

/ J – jobbar vidare

(F)…(v) åren kommer!

20 Feb

De är oorganiserade de där flygande tecknen i skyn. De lämnade landet i V-formation mot sydligare nejder och i går såg jag ett gäng till. Huliganerna flög baklänges mot norr i omvänd gruppering, som en tratt. De backade in våren och jag in i dörren där jag vred huvudet ur led. Nu hänger det löst.

Jag tittade på dem, sträckte mig nästan i nacken och tänkte att då är det inte höst längre, så bra. En av dem där upp sade ”tut” eller vad nu fåglar säger. Min ornitologiska är inte så slipad.

Visst intresse har jag ändå för tecken. Det har med cykling att göra. Inte för att man inte kan ägna sig åt den verksamheten året om. Det har jag prövat förut skall gudarna veta men i år har det inte gått till på det viset.

"En annan vinter" En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag oavsett väder
”En annan vinter” En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag (omkull) oavsett väder

Nu väntar jag på lämpligt avstamp.

Något jag tänkt mig borde ske med viss pompa och ståt. Kanske en liten mässingsorkester och en tårta. Nä, inte så men i alla fall kalendersnyggt. Jag tänkte mig därför ett månadsskifte. Närmare bestämt det som närmar sig med stormsteg. DÅ skall jag bli cyklig igen.

Fast fan vet. Jag bävar. Icke-cyklist är vad jag är och nu skall jag transformeras till en tvåhjulig kentaur igen. Undrar om hovarna passar och om manen fladdrar så där reklamschampoosnyggt i fartvinden. Eller om det bara blåsbälgsflåsas uppför närmsta motlut osynligt för blotta ögat, mikrobackar.

Cyklarna är redo i fall. Om nu inget mystiskt inträffat sen jag gjorde i ordning dem senast torde de vara i toppskick. Däcken är fräscha, drivlinorna nya och reservdelar finnes. Jag har även ett nytt styre till min MTB som skall monteras. Det är lättare än det gamla. Så naturligtvis blir jag snabbare på stigarna, oändligt mycket snabbare.

Jag läste nämligen i en bok att styret är av stor betydelse för utvecklingen. Det tog jag pasta på.

Skål! (i vatten)

/ J

De är oorganiserade de där flygande tecknen i skyn. De lämnade landet i V-formation mot sydligare nejder och i går såg jag ett gäng till. Huliganerna flög baklänges mot norr i omvänd gruppering, som en tratt. De backade in våren och jag in i dörren där jag vred huvudet ur led. Nu hänger det löst.

Jag tittade på dem, sträckte mig nästan i nacken och tänkte att då är det inte höst längre, så bra. En av dem där upp sade ”tut” eller vad nu fåglar säger. Min ornitologiska är inte så slipad.

Visst intresse har jag ändå för tecken. Det har med cykling att göra. Inte för att man inte kan ägna sig åt den verksamheten året om. Det har jag prövat förut skall gudarna veta men i år har det inte gått till på det viset.

"En annan vinter" En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag oavsett väder
”En annan vinter” En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag (omkull) oavsett väder

Nu väntar jag på lämpligt avstamp.

Något jag tänkt mig borde ske med viss pompa och ståt. Kanske en liten mässingsorkester och en tårta. Nä, inte så men i alla fall kalendersnyggt. Jag tänkte mig därför ett månadsskifte. Närmare bestämt det som närmar sig med stormsteg. DÅ skall jag bli cyklig igen.

Fast fan vet. Jag bävar. Icke-cyklist är vad jag är och nu skall jag transformeras till en tvåhjulig kentaur igen. Undrar om hovarna passar och om manen fladdrar så där reklamschampoosnyggt i fartvinden. Eller om det bara blåsbälgsflåsas uppför närmsta motlut osynligt för blotta ögat, mikrobackar.

Cyklarna är redo i fall. Om nu inget mystiskt inträffat sen jag gjorde i ordning dem senast torde de vara i toppskick. Däcken är fräscha, drivlinorna nya och reservdelar finnes. Jag har även ett nytt styre till min MTB som skall monteras. Det är lättare än det gamla. Så naturligtvis blir jag snabbare på stigarna, oändligt mycket snabbare.

Jag läste nämligen i en bok att styret är av stor betydelse för utvecklingen. Det tog jag pasta på.

Skål! (i vatten)

/ J

Jag går in

17 Feb

– vernissage och ett returbesök

Upplevelsen börjar och slutar med en dörr. Det kan tyckas tämligen naturligt men den här utmärker sig. Den är lika symbolisk som påtaglig vilket är en något ovanligare egenskap hos några bitar plank. Från Kronobergsgatans kullersten ett par trappsteg upp till en alternativ värld.

Utgång, ingång
Utgång, ingång

Väl inne är det varmt och först är jag vilse. Finner inte ro, tavlornas träd blir tredimensionella i de många besökarna och jag går in i en snårskog. Intrycken kommer på en gång och överväldigar. Hittar till slut lugn framför en bild. Gömmer mig bakom kameran för att därefter länge bli sittande på en bänk. Tittar först på ryggar sen på en tavla när möjlighet ges i rörliga gläntor.

"Bortanför"
”Bortanför”

Jag ser ett grekiskt tempel i motljus på en höjd. Fast plankor och pinnstolar kan anas vilket obstruerar. Kanske inte ändå. Ledstjärnan blickar som ofta ned över scenen.

Annars går husen igen. Överallt är de närvarande och öppna för tolkningar. Några konkreta andra mer abstrakta. Mitt bland alla stugor hittas moderna huskroppar, radhus, trappor,  det anas miljonprogram och betongbunker.  De skriker men så tyst så tyst. Mitt i allt kommer Pippi och Villa Villerkulla. Det sticker ut ett par olikfärgade strumpor ur eftertänksamheten.

"Någons, någonstans" Bor inte Pippi här?
”Någons, någonstans II”, detalj. Bor inte Pippi här?

Hus och hem, et dukkehjem, slott och koja. Jenny berättar att hon som liten reste med sin mormor som gärna färdades under kvällstid för att kunna se in genom de upplysta fönstren. Ibland en förmodan  ”det där är nog ett lyckligt hem”. Världen går att betrakta från två håll, inte bara in utan även ut.

Riktningen står klar. Ord som inne, ute, innanför och bortanför känns naturliga och bitvis är perspektiven givna. Hemmet är som sagt där och nyfikenheten. Vad händer bak lykta dörrar och spröjsade fönster?

Understundom dröjer sig färgskalan kvar vid rött sedan tidigare skapande. Nu mer grönt. Skogen tränger sig på.

Mitt i utställningen och klockan tolv faller ljuset in genom fönstret och avslöjar svärtan.  Där  var den. Ett halvt synligt träd strävar uppåt. Och ovanför den ytterligare en stjärna. Annars ser jag ett ögonlöst ansikte mitt i bilden kopplade till lungor.

"Någon där?"
”Litet hus, mittibland”

Det sammanfattar kontrasterna mellan det konkreta och det abstrakta. Tavlorna är gjorda i blandteknik, lager på lager och stolar, dörrar och andra detaljer är invävda i former. Somliga svar väcker nya frågor.

Utvecklingen återfinns i triptyken som inte slutade. Den som blev till femton utropstecken. Träd, hus och även här kvardröjande rött. De mindre tavlorna bildar tågfönster och utanför kupén far landskapet förbi.

Triptyken som blev fler
Triptyken som blev fler

Jag far till ett annat rum och stannar upp. Tänker mig inåt en stund där jag betraktar och letar efter dörren jag tidigare såg mitt i bilden som även är min verklighet.

"Kom, gå vilse - med mig"
”Kom, gå vilse – med mig”

Sen fastnar jag igen. Framför en annan tavla och vid det andra besöket – det är ett returbesök.  Tavla nummer 32 i katalogen, en invitation till Lindgrensk mylla och sagoskog. Naiva träd och moget djup. Lite otäcka, träden ter sig som en folkmassa utan ansikten. Deras mumlande förföljer mig när jag med blicken letar efter den dörr som inte finns där. Jag föreställer mig en stig. Men den saknar slut och leder in.

Tre val erbjuds, tre grenar på stigen som inte syns men som är tänkbar. Avvägar finns rakt fram och bjuder på vilsenhet och klaustrofobisk ensamhet. Till synes det rätta men slutar så fel.

”Kom, gå vilse med mig” som tavlan heter föreslår också lösningar. Slå följe rakt in till skogens hjärta där ljus kan skönjas. Kanske en öppning? Det som saknas är en dörr.  Stigen verkar sluta där mitt i allt det gröna.

Sen finns den tredje vägen. Den som leder ut. Bort i fjärran mot ljuset. Upp över kanten, långt bort där allting slutar.

Jag tänker på det och vad som kommer efter samt att det måste vara svårt att måla så stora tavlor när man inte är så lång. Hur når man?

Sen lägger jag mig på golvet. Fotograferar snett underifrån. Någon tror jag ramlat. Usla bilder blir resultatet men jag vill in i skogen. Känna barrmattan mot bara fötter och andas mossa och gräva mig ned till rotkraft. Sen vill jag stanna där. Det gör jag inte. Jag reser på mig.

Blir stående i mig själv en stund innan jag tittar på nästa tavla.

...till slut hittade jag ut.
…till slut hittade jag ut. Genom dörren där. Detalj ur ”Lite vilse”

Husen framstår som alltmer nyanserade med tiden, mer komplexa som livet. Från början enkla sedan alltmer innehållsrika. Tåget går vidare. Bilderna förändras. Som en vår i antågande. Tendensen säger mig att det blir mer blad, fler träd. Både här inne och där ute.

Slutet på den här resan närmar sig. Frågan om vad som försiggår där bakom fönstren dröjer sig kvar i entrén.

Jag närmar mig ingången baklänges och sen är jag inte där längre.

/ J

Jag besökte konstnär Jenny Eneroths vernissage i Växjö den 14e januari. Delar av utställningen befinner sig för närvarande i Ljungby. För den som önskar se mer av hennes verk rekommenderas ett besök på hemsidan och Instagramkontot ”jennyeneroth1”. 

– vernissage och ett returbesök

Upplevelsen börjar och slutar med en dörr. Det kan tyckas tämligen naturligt men den här utmärker sig. Den är lika symbolisk som påtaglig vilket är en något ovanligare egenskap hos några bitar plank. Från Kronobergsgatans kullersten ett par trappsteg upp till en alternativ värld.

Utgång, ingång
Utgång, ingång

Väl inne är det varmt och först är jag vilse. Finner inte ro, tavlornas träd blir tredimensionella i de många besökarna och jag går in i en snårskog. Intrycken kommer på en gång och överväldigar. Hittar till slut lugn framför en bild. Gömmer mig bakom kameran för att därefter länge bli sittande på en bänk. Tittar först på ryggar sen på en tavla när möjlighet ges i rörliga gläntor.

"Bortanför"
”Bortanför”

Jag ser ett grekiskt tempel i motljus på en höjd. Fast plankor och pinnstolar kan anas vilket obstruerar. Kanske inte ändå. Ledstjärnan blickar som ofta ned över scenen.

Annars går husen igen. Överallt är de närvarande och öppna för tolkningar. Några konkreta andra mer abstrakta. Mitt bland alla stugor hittas moderna huskroppar, radhus, trappor,  det anas miljonprogram och betongbunker.  De skriker men så tyst så tyst. Mitt i allt kommer Pippi och Villa Villerkulla. Det sticker ut ett par olikfärgade strumpor ur eftertänksamheten.

"Någons, någonstans" Bor inte Pippi här?
”Någons, någonstans II”, detalj. Bor inte Pippi här?

Hus och hem, et dukkehjem, slott och koja. Jenny berättar att hon som liten reste med sin mormor som gärna färdades under kvällstid för att kunna se in genom de upplysta fönstren. Ibland en förmodan  ”det där är nog ett lyckligt hem”. Världen går att betrakta från två håll, inte bara in utan även ut.

Riktningen står klar. Ord som inne, ute, innanför och bortanför känns naturliga och bitvis är perspektiven givna. Hemmet är som sagt där och nyfikenheten. Vad händer bak lykta dörrar och spröjsade fönster?

Understundom dröjer sig färgskalan kvar vid rött sedan tidigare skapande. Nu mer grönt. Skogen tränger sig på.

Mitt i utställningen och klockan tolv faller ljuset in genom fönstret och avslöjar svärtan.  Där  var den. Ett halvt synligt träd strävar uppåt. Och ovanför den ytterligare en stjärna. Annars ser jag ett ögonlöst ansikte mitt i bilden kopplade till lungor.

"Någon där?"
”Litet hus, mittibland”

Det sammanfattar kontrasterna mellan det konkreta och det abstrakta. Tavlorna är gjorda i blandteknik, lager på lager och stolar, dörrar och andra detaljer är invävda i former. Somliga svar väcker nya frågor.

Utvecklingen återfinns i triptyken som inte slutade. Den som blev till femton utropstecken. Träd, hus och även här kvardröjande rött. De mindre tavlorna bildar tågfönster och utanför kupén far landskapet förbi.

Triptyken som blev fler
Triptyken som blev fler

Jag far till ett annat rum och stannar upp. Tänker mig inåt en stund där jag betraktar och letar efter dörren jag tidigare såg mitt i bilden som även är min verklighet.

"Kom, gå vilse - med mig"
”Kom, gå vilse – med mig”

Sen fastnar jag igen. Framför en annan tavla och vid det andra besöket – det är ett returbesök.  Tavla nummer 32 i katalogen, en invitation till Lindgrensk mylla och sagoskog. Naiva träd och moget djup. Lite otäcka, träden ter sig som en folkmassa utan ansikten. Deras mumlande förföljer mig när jag med blicken letar efter den dörr som inte finns där. Jag föreställer mig en stig. Men den saknar slut och leder in.

Tre val erbjuds, tre grenar på stigen som inte syns men som är tänkbar. Avvägar finns rakt fram och bjuder på vilsenhet och klaustrofobisk ensamhet. Till synes det rätta men slutar så fel.

”Kom, gå vilse med mig” som tavlan heter föreslår också lösningar. Slå följe rakt in till skogens hjärta där ljus kan skönjas. Kanske en öppning? Det som saknas är en dörr.  Stigen verkar sluta där mitt i allt det gröna.

Sen finns den tredje vägen. Den som leder ut. Bort i fjärran mot ljuset. Upp över kanten, långt bort där allting slutar.

Jag tänker på det och vad som kommer efter samt att det måste vara svårt att måla så stora tavlor när man inte är så lång. Hur når man?

Sen lägger jag mig på golvet. Fotograferar snett underifrån. Någon tror jag ramlat. Usla bilder blir resultatet men jag vill in i skogen. Känna barrmattan mot bara fötter och andas mossa och gräva mig ned till rotkraft. Sen vill jag stanna där. Det gör jag inte. Jag reser på mig.

Blir stående i mig själv en stund innan jag tittar på nästa tavla.

...till slut hittade jag ut.
…till slut hittade jag ut. Genom dörren där. Detalj ur ”Lite vilse”

Husen framstår som alltmer nyanserade med tiden, mer komplexa som livet. Från början enkla sedan alltmer innehållsrika. Tåget går vidare. Bilderna förändras. Som en vår i antågande. Tendensen säger mig att det blir mer blad, fler träd. Både här inne och där ute.

Slutet på den här resan närmar sig. Frågan om vad som försiggår där bakom fönstren dröjer sig kvar i entrén.

Jag närmar mig ingången baklänges och sen är jag inte där längre.

/ J

Jag besökte konstnär Jenny Eneroths vernissage i Växjö den 14e januari. Delar av utställningen befinner sig för närvarande i Ljungby. För den som önskar se mer av hennes verk rekommenderas ett besök på hemsidan och Instagramkontot ”jennyeneroth1”.