En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Obsolet - dom över död cykel

24 Apr

Riktigt död är den väl inte än men den dagen närmar sig med stormsteg vad det verkar. Det har sina uppenbara nackdelar med att gränsla ett levande fossil. Det blev uppenbart för mig häromsistens då jag lämnade in springaren för lite TLC hos min lokala cykelmekaniker. Orsaken till att cykeln behövde lite kärlek skrev jag om i ”Retardation”, bromsarna fungerande inte som jag önskade.

Efter några dagar hörde de av sig från Växjö Cykelservice och meddelade att min cykel var klar. Glad i hågen begav jag mig för att lösa ut den. Jag hade misstänkt att bromsarna behövde luftas men det visade sig inte riktigt stämma. Istället hade de fått nya bromsbelägg. Så långt allt väl förutom då att jag fortfarande upplevde bakbromsen som en smula svampig. Det var vid samtal om detta som bomben briserade.

Herr M genmälde att han snarare tyckte att bromsarna fungerade ovanligt väl för att vara så gamla. Hm, tänkte jag och kände en gång till. Jodå, det går att nita med dem nu även om bromsen inte tar så tidigt som den fordom gjorde. Jag fick även reda på att det inte är mening att försöka fixa till bromsarna om de i framtiden skulle krångla då de är helt obsoleta! Bättre då att byta ut dem helt. Tyvärr förstår jag vad han menar. Det är lite som datorer, ingen vill ha en nittiotalsdator längre. Samma i bromsvärlden. Riktigt gamla bromsar allt från V-bromsar och bakåt via cantilever går bra. Det finns till och med nyproducerat att köpa. Men första generationernas skivbromsar? Nope…det går inte. De är bara fel.

Bara helt j-a omodern!!
Bara helt j-a omodern!!

Om det sen bara vore det. Men nej då även framväxeln är fel. Den växlar inte ned som den skall och det i sin tur beror på att den inte är helt kompatibel med nuvarande system. Den kommer från min gamla cykel. Ramen är ”ny” då det är en garantiram. Det var inte bara jag som gick bet på att justera den växeln visade det sig.

Till det skall läggas att bakdämparen ”klonkar” så det är något som inte stämmer med infästningen, något litet glapp någonstans. Ja, just det pop-locen på framdämparen är också borta sen något år då handtaget gav med sig.

Sen var det ju hela problematiken med att det är en cykel med 26″ hjul. Inte helt modernt det heller. Det är nästan så att folk pekar finger när man kommer cyklande.

Det går därmed att konstatera att den nått den punkt då det inte är lönt att lägga ned mycket mer pengar på den. Den är inte ”vintage” eller antik nog för att var intressant som min nittiotals C-dale jag har i cykelboden till exempel. Cuben är bara gammal och det är fan inte bra i sammanhanget.

Men den får hålla någon säsong till. Gott om monetära medel är det ont om!

/ J – antikcyklist eller antik cyklist?

Riktigt död är den väl inte än men den dagen närmar sig med stormsteg vad det verkar. Det har sina uppenbara nackdelar med att gränsla ett levande fossil. Det blev uppenbart för mig häromsistens då jag lämnade in springaren för lite TLC hos min lokala cykelmekaniker. Orsaken till att cykeln behövde lite kärlek skrev jag om i ”Retardation”, bromsarna fungerande inte som jag önskade.

Efter några dagar hörde de av sig från Växjö Cykelservice och meddelade att min cykel var klar. Glad i hågen begav jag mig för att lösa ut den. Jag hade misstänkt att bromsarna behövde luftas men det visade sig inte riktigt stämma. Istället hade de fått nya bromsbelägg. Så långt allt väl förutom då att jag fortfarande upplevde bakbromsen som en smula svampig. Det var vid samtal om detta som bomben briserade.

Herr M genmälde att han snarare tyckte att bromsarna fungerade ovanligt väl för att vara så gamla. Hm, tänkte jag och kände en gång till. Jodå, det går att nita med dem nu även om bromsen inte tar så tidigt som den fordom gjorde. Jag fick även reda på att det inte är mening att försöka fixa till bromsarna om de i framtiden skulle krångla då de är helt obsoleta! Bättre då att byta ut dem helt. Tyvärr förstår jag vad han menar. Det är lite som datorer, ingen vill ha en nittiotalsdator längre. Samma i bromsvärlden. Riktigt gamla bromsar allt från V-bromsar och bakåt via cantilever går bra. Det finns till och med nyproducerat att köpa. Men första generationernas skivbromsar? Nope…det går inte. De är bara fel.

Bara helt j-a omodern!!
Bara helt j-a omodern!!

Om det sen bara vore det. Men nej då även framväxeln är fel. Den växlar inte ned som den skall och det i sin tur beror på att den inte är helt kompatibel med nuvarande system. Den kommer från min gamla cykel. Ramen är ”ny” då det är en garantiram. Det var inte bara jag som gick bet på att justera den växeln visade det sig.

Till det skall läggas att bakdämparen ”klonkar” så det är något som inte stämmer med infästningen, något litet glapp någonstans. Ja, just det pop-locen på framdämparen är också borta sen något år då handtaget gav med sig.

Sen var det ju hela problematiken med att det är en cykel med 26″ hjul. Inte helt modernt det heller. Det är nästan så att folk pekar finger när man kommer cyklande.

Det går därmed att konstatera att den nått den punkt då det inte är lönt att lägga ned mycket mer pengar på den. Den är inte ”vintage” eller antik nog för att var intressant som min nittiotals C-dale jag har i cykelboden till exempel. Cuben är bara gammal och det är fan inte bra i sammanhanget.

Men den får hålla någon säsong till. Gott om monetära medel är det ont om!

/ J – antikcyklist eller antik cyklist?

Enduro

10 Apr

Endurotävling på mountainbike, kan det vara något? Kanske inte för mig om jag skall vara helt ärlig. Dels är formen något hårig för min del och dels klarar min cykel inte av den sortens aktiviteter. Det har vare sig  den eller dess föregångare varit förmögna till vilket gjort att jag inte kunnat öva på så grov terräng och höga drops heller. Men det är en annan historia.

Den här historien handlar snarare om att det Växjös första Enduroevenemang gick av stapeln i helgen. Växjö Stigcyklister stod som arrangör och banan bestod av sex stycken specialsträckor i det här fallet förlagda till backarna vid Ekeberg och stigarna kring Vaistorpet. Formen var liksom de lokala Bros cuperna i MTB ”träning under tävlingslika förhållanden”. I det här fallet en utmärkt uppvärmning inför nästa helgs mer formella premiär i Göteborg. Något som inte minst bevisades av de långväga gästerna. På plats fanns cyklister från Kristianstad, Gränna och till med från Falun. Då är man banne mig entusiastisk. Sjutto mil i bil för att köra lite stig och snacka cykel tyder på visst engagemang. Totalt var det tjugo cyklister som stod på startlinjen. Fler fanns helt enkelt inte plats för då man begränsat antalet startplatser för att kunna genomföra det hela under ordnade former. Ett test inför framtiden helt enkelt. Med tanke på vad jag upplevde från sidan är jag säker på att det inte var sista gången.

Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna
Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna

 

En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng
En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng

 

Full koncentration
Full koncentration

Något som bidrog till den goda stämningen var förstås vädret. Strålande sol och frånvaro av de kulingvindar som rådde någon dag tidigare gjorde sitt. Vårvärme och fågeljäklar som fick skrika ikapp med skivbromsars tjut. Själv dök jag upp som gubben i lådan för att insupa lite stämning, ta några bilder men mest för att hämta inspiration till eget trampande. Det blev lite småstigar till och från och sen fick det vara bra med det.

Efter landning
Full satsning även här

 

Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?
Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?

Enduro är som jag ser det en ruskigt bra tävlingsform bland annat för att den går att anordna även på platser som saknar riktiga berg och downhillmöjligheter. Sen tycker jag som kommande från nittotalsmountainbiking och XC-sidan att den är ”rejäl” då den även innehåller stora mått trampande. Det ställer inte bara krav på god teknik när det gäller att välja linjer och hantera hojen utan även på kondition och inte minst explosivitet. Vilket bevisades av att det var några bra trötta krigare som gick i mål efter sista delsträckan i Fyllerydsskogen.

De siktade på grillat och lite samvaro och jag cyklade hemåt även om det inte blev raka vägen utan lite enklare stig på vägen hem. Det är svårt att ta i när man har vanliga skor på SPD-pedaler och jeans på sig, men ändå. Cykelsugen blev jag och är jag så som inspirationen hade avsedd effekt.

 / J – cykelsugen

Endurotävling på mountainbike, kan det vara något? Kanske inte för mig om jag skall vara helt ärlig. Dels är formen något hårig för min del och dels klarar min cykel inte av den sortens aktiviteter. Det har vare sig  den eller dess föregångare varit förmögna till vilket gjort att jag inte kunnat öva på så grov terräng och höga drops heller. Men det är en annan historia.

Den här historien handlar snarare om att det Växjös första Enduroevenemang gick av stapeln i helgen. Växjö Stigcyklister stod som arrangör och banan bestod av sex stycken specialsträckor i det här fallet förlagda till backarna vid Ekeberg och stigarna kring Vaistorpet. Formen var liksom de lokala Bros cuperna i MTB ”träning under tävlingslika förhållanden”. I det här fallet en utmärkt uppvärmning inför nästa helgs mer formella premiär i Göteborg. Något som inte minst bevisades av de långväga gästerna. På plats fanns cyklister från Kristianstad, Gränna och till med från Falun. Då är man banne mig entusiastisk. Sjutto mil i bil för att köra lite stig och snacka cykel tyder på visst engagemang. Totalt var det tjugo cyklister som stod på startlinjen. Fler fanns helt enkelt inte plats för då man begränsat antalet startplatser för att kunna genomföra det hela under ordnade former. Ett test inför framtiden helt enkelt. Med tanke på vad jag upplevde från sidan är jag säker på att det inte var sista gången.

Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna
Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna

 

En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng
En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng

 

Full koncentration
Full koncentration

Något som bidrog till den goda stämningen var förstås vädret. Strålande sol och frånvaro av de kulingvindar som rådde någon dag tidigare gjorde sitt. Vårvärme och fågeljäklar som fick skrika ikapp med skivbromsars tjut. Själv dök jag upp som gubben i lådan för att insupa lite stämning, ta några bilder men mest för att hämta inspiration till eget trampande. Det blev lite småstigar till och från och sen fick det vara bra med det.

Efter landning
Full satsning även här

 

Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?
Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?

Enduro är som jag ser det en ruskigt bra tävlingsform bland annat för att den går att anordna även på platser som saknar riktiga berg och downhillmöjligheter. Sen tycker jag som kommande från nittotalsmountainbiking och XC-sidan att den är ”rejäl” då den även innehåller stora mått trampande. Det ställer inte bara krav på god teknik när det gäller att välja linjer och hantera hojen utan även på kondition och inte minst explosivitet. Vilket bevisades av att det var några bra trötta krigare som gick i mål efter sista delsträckan i Fyllerydsskogen.

De siktade på grillat och lite samvaro och jag cyklade hemåt även om det inte blev raka vägen utan lite enklare stig på vägen hem. Det är svårt att ta i när man har vanliga skor på SPD-pedaler och jeans på sig, men ändå. Cykelsugen blev jag och är jag så som inspirationen hade avsedd effekt.

 / J – cykelsugen

Helvetet i norr

8 Apr

Titeln kunde anspela på Växjö den senaste månaden men inte den här specifika söndagen. Solen strålade från klarblå himmel men av den såg jag inte mycket. Det gick bara inte att missa Paris-Roubaix 116:e upplaga. Och tur var det att jag fattade det beslutet då det blev minst sagt spännande. Eurosports direktsändning startade vid elvasnåret och det artade sig till en högtidsstund i cykelsoffan med Vacchi och Adamsson som kommentorer.

Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp
Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp

Tänk att Peter Sagan som egentligen kanske mer är spurtare än något annat om än en väldigt åkstark sådan, kunde gå och vinna. På vilket sätt han vann sedan! En soloattack som räckte för att komma ikapp resterna av den långa utbrytningen när det var fem sex mil kvar. Väl ikapp de kvarvarande visade han på sin oerhörda förmåga att tänka cykel. Vanligtvis visar han den när han diskret kryssar fram i klungan och utnyttjar andra lags rullar när hans egna hjälpryttare inte räcker till. Idag visade han den genom att inte köra ihjäl sina två sista utbrytarkollegor utan nyttja dem så länge det gick. För att äta lite, dricka lite i lä samt spara på det sista lilla unset av kraft. Faktum var att den schweiziske mästaren Dilier lyckades hänga kvar och till med hjälpa till såpass att han blev tvåa.

Innan allt detta utspelades han loppet i sedvanlig ordning bjuda på en salig mix av vurpor, tekniska haverier och andra till detta lopp hörandes detaljer. Tyvärr skadade sig några stycken och fick föras till sjukhus. Det är inte nådigt att ramla på gatsten större än små hyreshus. Fast å andra sidan skedde flera av olyckorna mellan Pavéavsnitten. Hetsen för att nå goda positioner in i de svåråkta partierna samt lättnaden att komma ur dem skördar sina offer de med.

Nu är det över för den här gången och jag skall själv ut och trampa en stund. Eller förresten det får vänta till imorgon. Igår körde jag dock ett par mil MTB. Mest för att titta på andra som körde cykel i skogen men det får jag återkomma till.

Glad söndagskväll på er!

/ J – TVcyklisten

Titeln kunde anspela på Växjö den senaste månaden men inte den här specifika söndagen. Solen strålade från klarblå himmel men av den såg jag inte mycket. Det gick bara inte att missa Paris-Roubaix 116:e upplaga. Och tur var det att jag fattade det beslutet då det blev minst sagt spännande. Eurosports direktsändning startade vid elvasnåret och det artade sig till en högtidsstund i cykelsoffan med Vacchi och Adamsson som kommentorer.

Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp
Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp

Tänk att Peter Sagan som egentligen kanske mer är spurtare än något annat om än en väldigt åkstark sådan, kunde gå och vinna. På vilket sätt han vann sedan! En soloattack som räckte för att komma ikapp resterna av den långa utbrytningen när det var fem sex mil kvar. Väl ikapp de kvarvarande visade han på sin oerhörda förmåga att tänka cykel. Vanligtvis visar han den när han diskret kryssar fram i klungan och utnyttjar andra lags rullar när hans egna hjälpryttare inte räcker till. Idag visade han den genom att inte köra ihjäl sina två sista utbrytarkollegor utan nyttja dem så länge det gick. För att äta lite, dricka lite i lä samt spara på det sista lilla unset av kraft. Faktum var att den schweiziske mästaren Dilier lyckades hänga kvar och till med hjälpa till såpass att han blev tvåa.

Innan allt detta utspelades han loppet i sedvanlig ordning bjuda på en salig mix av vurpor, tekniska haverier och andra till detta lopp hörandes detaljer. Tyvärr skadade sig några stycken och fick föras till sjukhus. Det är inte nådigt att ramla på gatsten större än små hyreshus. Fast å andra sidan skedde flera av olyckorna mellan Pavéavsnitten. Hetsen för att nå goda positioner in i de svåråkta partierna samt lättnaden att komma ur dem skördar sina offer de med.

Nu är det över för den här gången och jag skall själv ut och trampa en stund. Eller förresten det får vänta till imorgon. Igår körde jag dock ett par mil MTB. Mest för att titta på andra som körde cykel i skogen men det får jag återkomma till.

Glad söndagskväll på er!

/ J – TVcyklisten

Rätt dag!

6 Apr

Den ironiska generationen, det är jag det. Eller inte bara jag förstås utan några till. Det krävs för att utgöra en generation. Det som åsyftas är rubriken. Jag är nämligen dum i huvudet. Eller kanske bara för optimistisk när jag väl sätter den sidan till, som idag.

Pendlarbacke, jobbigare med rak motvind
Pendlarbacke, jobbigare med rak motvind

Idag fick jag nämligen efter en kort okulärbesiktning genom fönstret för mig att våren äntligen var kommen till Växjö. Döm om min förvåning när fingrarna slutat fungera när jag kom fram till jobbet. Förklaringen stod väderleksrapporten för. Innan jag hann läsa den upplevde jag emellertid naturens krafter handgripligen och det efter bara en minut ute i friska luften. Vårt hem ligger nämligen i lä från rådande vindar. Men redan efter den första nittiograders svängen till vänster tog illusionen av måttlig vind slut. Då befinner jag nämligen mig i rak västlig riktning och det var därifrån vindarna kom visade det sig. Tyvärr befinner sig min arbetsplats också i samma väderstreck.

Västvindar friska...
Västvindar friska…

SMHI låter meddela att byvinder råder med en kraft på omkring 17 m/s parat med den oerhörda temperaturen av EN plusgrad.

Det blev både tungt och kallt och tilltaget att välja endast en tunn jacka samt att lämna handskar hemma i ren våryra var oerhört korttänkt och straffade sig genast.

Detta skrivet på kafferasten som gick åt att inmundiga stora mängder varm dryck för att tina upp.

/ J – isstoden

Den ironiska generationen, det är jag det. Eller inte bara jag förstås utan några till. Det krävs för att utgöra en generation. Det som åsyftas är rubriken. Jag är nämligen dum i huvudet. Eller kanske bara för optimistisk när jag väl sätter den sidan till, som idag.

Pendlarbacke, jobbigare med rak motvind
Pendlarbacke, jobbigare med rak motvind

Idag fick jag nämligen efter en kort okulärbesiktning genom fönstret för mig att våren äntligen var kommen till Växjö. Döm om min förvåning när fingrarna slutat fungera när jag kom fram till jobbet. Förklaringen stod väderleksrapporten för. Innan jag hann läsa den upplevde jag emellertid naturens krafter handgripligen och det efter bara en minut ute i friska luften. Vårt hem ligger nämligen i lä från rådande vindar. Men redan efter den första nittiograders svängen till vänster tog illusionen av måttlig vind slut. Då befinner jag nämligen mig i rak västlig riktning och det var därifrån vindarna kom visade det sig. Tyvärr befinner sig min arbetsplats också i samma väderstreck.

Västvindar friska...
Västvindar friska…

SMHI låter meddela att byvinder råder med en kraft på omkring 17 m/s parat med den oerhörda temperaturen av EN plusgrad.

Det blev både tungt och kallt och tilltaget att välja endast en tunn jacka samt att lämna handskar hemma i ren våryra var oerhört korttänkt och straffade sig genast.

Detta skrivet på kafferasten som gick åt att inmundiga stora mängder varm dryck för att tina upp.

/ J – isstoden

Världens dyraste!

29 Mar

Rubriken kanske är något vilseledande men långt från sanningen kan den inte vara. Dyrast vad då undrar vän av ordning. Jo förstår ni, jag talar om träningstid!

Alla ”PT-ar” i världen kan slänga sig i väggen när det kommer till den  timpenning som betalades vid det här tillfället. Tisdagens träningspass drog över över tid och den stunden kostade mig 400 riksdaler extra. För ynka TRE minuter. Det ger en timkostnad på 8000 kronor. Jag misstänker att man får rätt duglig privatträning nästan vart som helst för den summan.

...men för f-n!
…men för f-n!

Det som  hände var att jag råkade ut för en överjävligt nitisk parkeringsvakt. Det står förvisso på skyltarna utanför gymmet med viss emfas att det är en timmes gratisparkering som gäller. Det har jag inget att säga om. Men det var inte direkt rusningstid som var aktuell. Då jag hade en ledig eftermiddag passade jag på att träna runt tvåsnåret då gymmet brukar vara nästintill tomt. Det var det även den här dagen och det fanns av det skälet relativt gott om parkeringsplatser utanför.

Tydligen fanns där även en parkeringsvakt som klockade bilar och stod beredd med stoppuret. Någon annan förklaring kan banne mig inte finnas. Ovan att köra bil till träningen cyklist som jag är i själ och hjärta kom bestraffningen omedelbart.

Sensmoralen blir ”skomakare bliv vid din läst” eller snarare att velocipedryttare inte skall överge sina fordon till förmån för miljöförstörande plåtburkar. Men till mitt försvar skall sägas att de cyklar som är farbara i det här vädret är på reparation.

/ J – en smula upprörd

Rubriken kanske är något vilseledande men långt från sanningen kan den inte vara. Dyrast vad då undrar vän av ordning. Jo förstår ni, jag talar om träningstid!

Alla ”PT-ar” i världen kan slänga sig i väggen när det kommer till den  timpenning som betalades vid det här tillfället. Tisdagens träningspass drog över över tid och den stunden kostade mig 400 riksdaler extra. För ynka TRE minuter. Det ger en timkostnad på 8000 kronor. Jag misstänker att man får rätt duglig privatträning nästan vart som helst för den summan.

...men för f-n!
…men för f-n!

Det som  hände var att jag råkade ut för en överjävligt nitisk parkeringsvakt. Det står förvisso på skyltarna utanför gymmet med viss emfas att det är en timmes gratisparkering som gäller. Det har jag inget att säga om. Men det var inte direkt rusningstid som var aktuell. Då jag hade en ledig eftermiddag passade jag på att träna runt tvåsnåret då gymmet brukar vara nästintill tomt. Det var det även den här dagen och det fanns av det skälet relativt gott om parkeringsplatser utanför.

Tydligen fanns där även en parkeringsvakt som klockade bilar och stod beredd med stoppuret. Någon annan förklaring kan banne mig inte finnas. Ovan att köra bil till träningen cyklist som jag är i själ och hjärta kom bestraffningen omedelbart.

Sensmoralen blir ”skomakare bliv vid din läst” eller snarare att velocipedryttare inte skall överge sina fordon till förmån för miljöförstörande plåtburkar. Men till mitt försvar skall sägas att de cyklar som är farbara i det här vädret är på reparation.

/ J – en smula upprörd

Retardation

23 Mar

Om det undgått någon har jag börjat träna igen. Den övervägande delen av den fysiska aktiviteten äger för närvarande rum inomhus. Dels på grund av vädret där kung Bore vägrar att dra tillbaks sina trupper trots att han borde inse att slaget är förlorat vid det här laget men delvis  beroende på att jag är så erbarmligt tung. Det cyklas därför inte mycket. Än, skall väl kanske tilläggas om man bortser från cykelpendlande då förstås. Tanken var dock att utvidga den tvåhjuliga aktiviteten på bred front och det är då dagens tema känns aktuellt.

Jag brukar vanligtvis hävda att mitt största problem är inte att få ned farten utan att åstadkomma den. Det gäller fortfarande men på något vis känns det alltid tryggare när våra tvåhjulingar är utrustade med någon form av fungerande mekanism för fartminskning. Detta gäller särskilt som min pendlingsväg innehåller mer trafik nu än tidigare.

Under färd i nämnda trafik upptäcktes igår att mitt fordon inte är helt kompatibelt med de önskemål jag har beträffande säkerhetsutrustning för retardation.

Inte så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet
Inte ens en så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet

Mitt pendlarök vilar för stunden då den är drabbad av cyklarnas motsvarighet till Montezumas förbannelse, det vill säga splittergruspunktering varpå den spyr ut sig luft för att sedan lägga sig ned för att dö. Det har lett till att jag trampat MTB till jobbet ett par dagar. Förvisso roligt då man kan snedda genom någon fortfarande snöbeklädd park på vägen till jobbet.

Det enda kruxet är att den mer eller mindre saknar bromsförmåga! Nu skall erkännas att jag faktiskt aldrig servat mina bromsar om man undantar att jag brukar förse dem med nya belägg med jämna mellanrum. Men oljan har jag aldrig petat på eller i och det är inget jag behärskar. Så nu befinner sig cykeln i Växjö Cykel service ömma omsorg där den får lite ”TLC”. Den plötsligt synnerligen svampiga bakbromsen behövde åtgärdas och även frambromsen tar alldeles för sent och lite. Sen var växlarna trots mina ansträngningar inte på topp de heller. Även om jag tror att det dessvärre kan bero på växelörat. Den som lever får se, hur som haver behövde cykeln lätt vårservice.

Sen skall det banne mig cyklas även om det till en början kommer gå mycket stilla dessvärre.

/ J – fysikexperimenteraren

Om det undgått någon har jag börjat träna igen. Den övervägande delen av den fysiska aktiviteten äger för närvarande rum inomhus. Dels på grund av vädret där kung Bore vägrar att dra tillbaks sina trupper trots att han borde inse att slaget är förlorat vid det här laget men delvis  beroende på att jag är så erbarmligt tung. Det cyklas därför inte mycket. Än, skall väl kanske tilläggas om man bortser från cykelpendlande då förstås. Tanken var dock att utvidga den tvåhjuliga aktiviteten på bred front och det är då dagens tema känns aktuellt.

Jag brukar vanligtvis hävda att mitt största problem är inte att få ned farten utan att åstadkomma den. Det gäller fortfarande men på något vis känns det alltid tryggare när våra tvåhjulingar är utrustade med någon form av fungerande mekanism för fartminskning. Detta gäller särskilt som min pendlingsväg innehåller mer trafik nu än tidigare.

Under färd i nämnda trafik upptäcktes igår att mitt fordon inte är helt kompatibelt med de önskemål jag har beträffande säkerhetsutrustning för retardation.

Inte så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet
Inte ens en så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet

Mitt pendlarök vilar för stunden då den är drabbad av cyklarnas motsvarighet till Montezumas förbannelse, det vill säga splittergruspunktering varpå den spyr ut sig luft för att sedan lägga sig ned för att dö. Det har lett till att jag trampat MTB till jobbet ett par dagar. Förvisso roligt då man kan snedda genom någon fortfarande snöbeklädd park på vägen till jobbet.

Det enda kruxet är att den mer eller mindre saknar bromsförmåga! Nu skall erkännas att jag faktiskt aldrig servat mina bromsar om man undantar att jag brukar förse dem med nya belägg med jämna mellanrum. Men oljan har jag aldrig petat på eller i och det är inget jag behärskar. Så nu befinner sig cykeln i Växjö Cykel service ömma omsorg där den får lite ”TLC”. Den plötsligt synnerligen svampiga bakbromsen behövde åtgärdas och även frambromsen tar alldeles för sent och lite. Sen var växlarna trots mina ansträngningar inte på topp de heller. Även om jag tror att det dessvärre kan bero på växelörat. Den som lever får se, hur som haver behövde cykeln lätt vårservice.

Sen skall det banne mig cyklas även om det till en början kommer gå mycket stilla dessvärre.

/ J – fysikexperimenteraren

Pendeln slår över

20 Mar

Vänder huvudet åt vänster när jag vaknar. Sol på blå duk. Ett motiv jag inte tröttnar på. Skorsten i rött tegel avgränsar synen och allt blir till geometrisk abstrakt konst. Längst upp brukar ett par nykära skator sitta och morgonspana och utbyta åsikter. Idag har de hunnit flyga vidare i tillvaron.

Fönstret klipper på ett behagligt vis bort allt utom det blå. Det går inte att se det vita och temperaturer kan inte kännas genom fönster tack och lov.

Morgonkonst
Morgonkonst

Igår försökte jag pendelcykla. Det gick mindre bra då jag hade en Tycho Brahe dag. Efter att ha pälsat på mig lämpliga kläder anträddes färden. Den varade i fem meter innan jag upptäckte att knarrandet jag hörde inte berodde på de tio minusgraderna och snön utan på att framdäcket saknade luft. Helt klart ett fall av splitterstenspunktering. Återstod bara att ta bilen. Väl på jobbet saknades plötsligt nätverkskablar varpå dylika var tvungna att införskaffas innan datorn kunde nyttjas. Det resulterade i en färd till IT-avdelningen som befinner sig en halvmil bort. Det är svårt att maila eller messa över kablar hävdade de. När jag sedan fått tag i nödvändig utrustning behövs glasögon för att kunna koppla in dem. Tyvärr för mig så ramlade en lins ur bågen när jag böjde mig fram över burken och så såg jag inga fler detaljer förrän en optiker uppsöktes på eftermiddagen. Inte riktigt min dag som ni förstår.

Men idag var det annorlunda och jag var bestämd på cykelpendlarpunkten. Det fick bli mountainbike idag även om den mesta terräng som kördes var att jag sneddade genom två parker på vägen. För all del i nedförsbacke med blankis så lite spänning bjöds det på. Hemskt vad tungt det är att cykla nuförtiden förresten.

Också en pendlarcykel
Också en pendlarcykel

Planen är dock att direkt efter jobbet masa mig iväg till gymmet och lyfta lite skrot. Det går till så att man tager en vikt med lämplig massa och förflyttar den. Sen upprepas rörelsen till dess att man tröttnar vilket man gör fort. Därefter duschar man och åtnjuter träningsvärk. Hoppas jag blir starkare på kuppen annars känns det tröstlöst.

/ J – pendlar åter

Vänder huvudet åt vänster när jag vaknar. Sol på blå duk. Ett motiv jag inte tröttnar på. Skorsten i rött tegel avgränsar synen och allt blir till geometrisk abstrakt konst. Längst upp brukar ett par nykära skator sitta och morgonspana och utbyta åsikter. Idag har de hunnit flyga vidare i tillvaron.

Fönstret klipper på ett behagligt vis bort allt utom det blå. Det går inte att se det vita och temperaturer kan inte kännas genom fönster tack och lov.

Morgonkonst
Morgonkonst

Igår försökte jag pendelcykla. Det gick mindre bra då jag hade en Tycho Brahe dag. Efter att ha pälsat på mig lämpliga kläder anträddes färden. Den varade i fem meter innan jag upptäckte att knarrandet jag hörde inte berodde på de tio minusgraderna och snön utan på att framdäcket saknade luft. Helt klart ett fall av splitterstenspunktering. Återstod bara att ta bilen. Väl på jobbet saknades plötsligt nätverkskablar varpå dylika var tvungna att införskaffas innan datorn kunde nyttjas. Det resulterade i en färd till IT-avdelningen som befinner sig en halvmil bort. Det är svårt att maila eller messa över kablar hävdade de. När jag sedan fått tag i nödvändig utrustning behövs glasögon för att kunna koppla in dem. Tyvärr för mig så ramlade en lins ur bågen när jag böjde mig fram över burken och så såg jag inga fler detaljer förrän en optiker uppsöktes på eftermiddagen. Inte riktigt min dag som ni förstår.

Men idag var det annorlunda och jag var bestämd på cykelpendlarpunkten. Det fick bli mountainbike idag även om den mesta terräng som kördes var att jag sneddade genom två parker på vägen. För all del i nedförsbacke med blankis så lite spänning bjöds det på. Hemskt vad tungt det är att cykla nuförtiden förresten.

Också en pendlarcykel
Också en pendlarcykel

Planen är dock att direkt efter jobbet masa mig iväg till gymmet och lyfta lite skrot. Det går till så att man tager en vikt med lämplig massa och förflyttar den. Sen upprepas rörelsen till dess att man tröttnar vilket man gör fort. Därefter duschar man och åtnjuter träningsvärk. Hoppas jag blir starkare på kuppen annars känns det tröstlöst.

/ J – pendlar åter

Kondition?

19 Mar

Min kondition är mycket god tycks det. Jag jagar nämligen den och har inte en chans att komma ikapp! Så för stunden får jag nöja mig med att vi inte är på samma plats helt enkelt.

Med anledning av det testade jag igår därför ett nytt kommaigång-format på gymmet. Närmare tio minusgrader utomhus lockade inte och cyklarna är inte iordningställda måste erkännas.

Upplägget siktade på att vara konditionsinriktat men  att ta kål på den tristess jag kan känna på min ”Konditionstimma” till exempel. Motionsapparater är inte roliga under längre stunder helt enkelt.

Därför testades 3×20 min med inlagda intervaller kompletterat med ett par styrkeövningar i bytena, bara för att. Det här blev resultatet.

  • Uppvärmning: 2 km rodd (högsta motstånd) vilket tog 8.45
  • – kompletterat med 2x axelövningar
  • Del 1, 20 min crosstrainer med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x mage/ryggövning
  • Del 2, 20 min motionscykel med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x armövning
  • Del 3, 20 min löpband med tre intervaller

Total tid blev 1.45 varav en timme på konditionsmaskinerna med inalles nio intervaller á fyra minuter styck. Löpbandsaktiviteterna begränsades till  gång i uppförsbacke 6,5 km/h och jogg i intervallerna. Jag är för tung för riktig löpning för stunden. Utöver det 6 st styrketräningsmoment totalt.

Suddigt...som det plägar bli när man är dödstrött
Suddigt…som det plägar bli när man är dödstrött

Den udda tiden tjugo minuter per maskin var mest för att jag skulle orka hela passet ut. Det är enklare att lägga in fyra intervaller a fyra minuter i ett trettio minutersblock istället. Det siktar jag på vad det lider.

Något måste funkat för pulsen fick jag upp och trött blev jag. Jag skall ge upplägget ett par gånger för att se om det ger resultat.

På återseende!

/ J – plitar utan glasögon

PS. Det kan förekomma stavfel i texten då mina glasögon behagade fallera

Min kondition är mycket god tycks det. Jag jagar nämligen den och har inte en chans att komma ikapp! Så för stunden får jag nöja mig med att vi inte är på samma plats helt enkelt.

Med anledning av det testade jag igår därför ett nytt kommaigång-format på gymmet. Närmare tio minusgrader utomhus lockade inte och cyklarna är inte iordningställda måste erkännas.

Upplägget siktade på att vara konditionsinriktat men  att ta kål på den tristess jag kan känna på min ”Konditionstimma” till exempel. Motionsapparater är inte roliga under längre stunder helt enkelt.

Därför testades 3×20 min med inlagda intervaller kompletterat med ett par styrkeövningar i bytena, bara för att. Det här blev resultatet.

  • Uppvärmning: 2 km rodd (högsta motstånd) vilket tog 8.45
  • – kompletterat med 2x axelövningar
  • Del 1, 20 min crosstrainer med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x mage/ryggövning
  • Del 2, 20 min motionscykel med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x armövning
  • Del 3, 20 min löpband med tre intervaller

Total tid blev 1.45 varav en timme på konditionsmaskinerna med inalles nio intervaller á fyra minuter styck. Löpbandsaktiviteterna begränsades till  gång i uppförsbacke 6,5 km/h och jogg i intervallerna. Jag är för tung för riktig löpning för stunden. Utöver det 6 st styrketräningsmoment totalt.

Suddigt...som det plägar bli när man är dödstrött
Suddigt…som det plägar bli när man är dödstrött

Den udda tiden tjugo minuter per maskin var mest för att jag skulle orka hela passet ut. Det är enklare att lägga in fyra intervaller a fyra minuter i ett trettio minutersblock istället. Det siktar jag på vad det lider.

Något måste funkat för pulsen fick jag upp och trött blev jag. Jag skall ge upplägget ett par gånger för att se om det ger resultat.

På återseende!

/ J – plitar utan glasögon

PS. Det kan förekomma stavfel i texten då mina glasögon behagade fallera

Den långa vägen hem

8 Mar

Triumf! Va, vad menar du, vadå ”triumf”? Det var väl fiasko och fysiskt katastrof som var mer aktuellt?

Rubriken hade förstås varit betydligt mer positiv om den syftat på vändpunkten under en tidig och lång cykelrunda runt någon sjö.

Men så är icke fallet. Det handlar mer om en omstart, igen. Som så många gånger förr. Under förra rycket lyckades jag komma igång och tillsammans med min dåvarande PT Daniel Evaldsson ta mig från plus 120 till strax över hundratio kilo. Sen kom livet emellan. Det resulterade i en skilsmässa mellan livet och träningslivet.

Resultatet blev att jag inte förmått röra mig ur TV-soffan på tre månader och cyklande känns avlägset. Vintercykling är fint om man råkar vara i form. Det är inte lika upplyftande att börja från noll med snöcykling. Så medan jag tittar på Paris-Nice på Eurosport och ser den färgglada klungan närma sig våren så faller flingorna utanför fönstret och cykeln vilar.

Startpunkten är den här gången är värre än någonsin, 124 kg. Det är inte något jag uppskattar! Hade man varit en positiv jävel hade man klämkäckt kunnat kläcka ur sig att det är bra för då är utmaningen större.

Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda
Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda

Men jag gjorde det, startade alltså. I måndags kom jag iväg till gymmet. Det kördes en timma på en crosstrainer med några intervaller inlagda även om de inte är så tuffa som de fordom var. Därefter avverkades 45 minuter styrketräning i form av återbekantskap med maskiner och vikter. Det följdes därefter upp med en timma till på crosstrainern dagen efter. Sen en dags vila. Att vakna ur träningskoman var triumfen.

Nu återstår bara att se om jag kan hitta hem igen. Platsen där livet och träningslivet lever i harmoni under samma tak.

/ J – letar nya vägar

Triumf! Va, vad menar du, vadå ”triumf”? Det var väl fiasko och fysiskt katastrof som var mer aktuellt?

Rubriken hade förstås varit betydligt mer positiv om den syftat på vändpunkten under en tidig och lång cykelrunda runt någon sjö.

Men så är icke fallet. Det handlar mer om en omstart, igen. Som så många gånger förr. Under förra rycket lyckades jag komma igång och tillsammans med min dåvarande PT Daniel Evaldsson ta mig från plus 120 till strax över hundratio kilo. Sen kom livet emellan. Det resulterade i en skilsmässa mellan livet och träningslivet.

Resultatet blev att jag inte förmått röra mig ur TV-soffan på tre månader och cyklande känns avlägset. Vintercykling är fint om man råkar vara i form. Det är inte lika upplyftande att börja från noll med snöcykling. Så medan jag tittar på Paris-Nice på Eurosport och ser den färgglada klungan närma sig våren så faller flingorna utanför fönstret och cykeln vilar.

Startpunkten är den här gången är värre än någonsin, 124 kg. Det är inte något jag uppskattar! Hade man varit en positiv jävel hade man klämkäckt kunnat kläcka ur sig att det är bra för då är utmaningen större.

Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda
Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda

Men jag gjorde det, startade alltså. I måndags kom jag iväg till gymmet. Det kördes en timma på en crosstrainer med några intervaller inlagda även om de inte är så tuffa som de fordom var. Därefter avverkades 45 minuter styrketräning i form av återbekantskap med maskiner och vikter. Det följdes därefter upp med en timma till på crosstrainern dagen efter. Sen en dags vila. Att vakna ur träningskoman var triumfen.

Nu återstår bara att se om jag kan hitta hem igen. Platsen där livet och träningslivet lever i harmoni under samma tak.

/ J – letar nya vägar

Vivaldi och ovala bollar

5 Feb

Jag lyssnar på musik och tänker framåt. I lurarna Vivaldis tolkning av hur våren låter. Med opassande hög volym försöker jag frammana vårkänslorna, cykelkänslorna. Det går väl sådär.

De motverkas nämligen något av att vintern till slut tagit ett rejält tag även kring de delar av södra Sverige där jag återfinns. Minus tio grader eller så i solen och betydligt kallare i natt, hu!

Den här vyn från dagens pendlingsväg skänker inga större vårkänslor
Den här vyn från dagens pendlingsväg skänker inga större vårkänslor

Även om natten lystes upp av såväl måne som den OERHÖRT spännande SUPERBOWL-finalen mellan utmanarna Seattle Seahawks och favoriterna och tillika regerande mästarna New England Patriots. Eller före detta mästarna skall jag väl säga. Havsörnarna från ”The City of Brotherly Love” vann efter en final som hade det mesta amerikansk fotboll kan erbjuda och bjöd på en lång rad finesser och mycket dramatik. Den går i repris för den som missade nattens begivenhet. Den rekommenderas varmt som ersättning för varm soppa i vinterkylan.

Annars misstänker jag att mina cykelhjul snart är lika ovala som bollen jag kikade på i natt. Av brist på användning. Får väl masa mig ut i cykelboden och vrida dem ett kvartsvarv eller något. Vinterträning vad är det? Februari har nu tagit sin början allt emedan min förväntade träning lyser med sin frånvaro. Livet kom visst i vägen.

Den väg som nu måste plogas och är farligt isig. Risken att halka av den är påtaglig. Men våren är snart här säger både ”football”-säsongen och Vivaldi. Så jag väljer att tro på det!

/ J – försöker frammana vårkänslor

Jag lyssnar på musik och tänker framåt. I lurarna Vivaldis tolkning av hur våren låter. Med opassande hög volym försöker jag frammana vårkänslorna, cykelkänslorna. Det går väl sådär.

De motverkas nämligen något av att vintern till slut tagit ett rejält tag även kring de delar av södra Sverige där jag återfinns. Minus tio grader eller så i solen och betydligt kallare i natt, hu!

Den här vyn från dagens pendlingsväg skänker inga större vårkänslor
Den här vyn från dagens pendlingsväg skänker inga större vårkänslor

Även om natten lystes upp av såväl måne som den OERHÖRT spännande SUPERBOWL-finalen mellan utmanarna Seattle Seahawks och favoriterna och tillika regerande mästarna New England Patriots. Eller före detta mästarna skall jag väl säga. Havsörnarna från ”The City of Brotherly Love” vann efter en final som hade det mesta amerikansk fotboll kan erbjuda och bjöd på en lång rad finesser och mycket dramatik. Den går i repris för den som missade nattens begivenhet. Den rekommenderas varmt som ersättning för varm soppa i vinterkylan.

Annars misstänker jag att mina cykelhjul snart är lika ovala som bollen jag kikade på i natt. Av brist på användning. Får väl masa mig ut i cykelboden och vrida dem ett kvartsvarv eller något. Vinterträning vad är det? Februari har nu tagit sin början allt emedan min förväntade träning lyser med sin frånvaro. Livet kom visst i vägen.

Den väg som nu måste plogas och är farligt isig. Risken att halka av den är påtaglig. Men våren är snart här säger både ”football”-säsongen och Vivaldi. Så jag väljer att tro på det!

/ J – försöker frammana vårkänslor