Säsongen 2014 är nu avklarad!

21 Nov 2014

Oj vad tiden går fort…

Säsongen 2014 som startade i mitten av februari på Cypern har gått lite upp och ner med på tok för mycket skador och sjukdom. Jag har inte haft några överdrivna symptom men ömma revben har lösts av med förkylningar och fler ömma revben. Hade en ordentlig motivationssvacka mitt under säsongen där jag ett tag funderade på att skippa cyklingen helt och bara jobba och stapla ärtor istället. Tror inte det finns någon som tycker att allt är roligt hela tiden, inte ens en Formel 1 förare. Alla måste få ha lite depp-perioder ibland, så länge man lyckas ta sig tillbaka. Något som kräver att man har ett starkt stöd från nära och kära, familj och vänner. Utan de skulle man aldrig orka. Det tar mer på psyket än vad man kanske tror att tävla så mycket. Allt ska planeras! Se till att all materiell är tävlingsredo, styra upp langningar, träna rätt, äta rätt, vila rätt, fixa boende, fundera över vad förbundet sysslar med… men det som för min del tar mest energi är nog ändå allt bilåkande. Varberg, Mora, Skövde, Göteborg, hit och dit, upp och ner. I september börjar man ledsna rätt ordentligt på att tillbringa så mycket tid bakom ratten… Men tillslut kommer man till en tävling, speakern uttalar de ljuvliga orden; 30 sekunder till start. Adrenalinet börjar flöda och kroppen gör sig redo för en total urladdning. Starten går och man kommer in i en dröm. Att få tävla på en rolig bana med en sprättig kropp och pigga ben är svårslaget, en orgasm för sinnena. Susa fram längs böljande stigar, över stenar, mellan träd, känna tävlingsatmosfären. Där är jag och mellan benen har jag min älskling, en älskling som jag har en obeskrivlig relation till. Vi är tightare än linnet på en gymspännis. Det är den känslan… känslan av total tillfredsställelse, lycka och kontroll som gör att man orkar med allt runtomkring. Man kanske får prioritera bort sådant man annars skulle vilja göra eller uppleva. Man kanske inte kan äga den där lite roligare bilen med komfort och fart…man får helt enkelt vara beredd på att offra en del saker här i livet, men när den där känslan kommer…Då inser man att det verkligen är värt det! Har jag nämnt att jag älskar att cykla?
Tittar man på den här säsongen så har jag trots berg och dalar ändå utvecklats och gjort enorma framsteg. Tekniken har fått sig en rejäl skjuts framåt. Watt hit, vikt dit och förhållandet där emellan har jag slutat forska i. Tävlande är inte bara Monarkwatt, fettprocent och kroppsvikt. Något som jag, efter 3 år med ätstörningar äntligen insett…Ett ämne som jag tänkte återkomma till framöver här i bloggen. När jag tillät mig själv att gå upp en del i vikt kom plötsligt mer ork, snabbare ben och bättre placeringar. Min i särklass bästa cyclocrossäsong och en del fina resultat på mountainbiken får ses som ett kvitto på detta. Det är i vilket fall känslan och förhoppningen jag tar med mig på min fortsatta elitsatsning.
Jag vill rikta ett stort tack till nära och kära, familj och vänner som hela tiden stöttar med positiv energi. Tack till alla som kommer med glada hejarrop ute på tävlingarna och till er som orkar följa den här bloggen. Det höjer motivationen och ger ett effektpåslag som är svårt att träna sig till! Självklart vill jag också rikta ett stort tack till mina suveräna sponsorer! Utan er tro på mig och det jag gör samt den hjälp ni bidrar med skulle den här elitsatsningen aldrig vara möjlig.
Nu blir det nån vecka med schemalös träning där fokus blir att ladda om mentalt, utvärdera, planera med mera… Ett år med vissa ”mellansäsongstendenser” är över, nu ska jag vila mig stark för att sedan sparka igång kommande säsong. Då kommer jag och tutar med pingvinen…TUT TUT!