När olyckan är framme…

Den här bloggen har lite varierad publik men jag är hyfsat säker på att majoriteten ändå skulle kunna kategoriseras som cyklister. För många av er tvåhjulsfanatiker är det kanske inget nyhet att det blev en del krascher på långloppet “Engelbrektsturen” i söndags. En av krascherna stod Morgan Björkdahl för. Jag har avvaktat med att skriva något om det, men idag har jag besökt honom och här kommer några rader. Morgan är inte bara någon jag möter då och då på mina cykelturer. Morgan är en bonusstorebror till mig. Så mycket bror man kan bli utan att ha något faktiskt släktskap. Jag har känt honom sen 2005 då jag själv började cykla mer aktivt och sedan dess har vi delat många fantastiska minnen och en hel del smärtsamma men väldigt roliga träningstimmar tillsammans. När jag i söndags eftermiddag gick in på Engelbrektsturens hemsida och såg att det bara stod passage av en kontroll och inte målgång eller DNF på Morgan kände jag på mig att något hade hänt. En del bryter tävlingar för minsta lilla men både Morgan och jag lever i tron om att man strider in i det sista, om man så skall behöva krypa i mål. Senare på kvällen ringde telefon och jag fick reda på att Morgan varit med om en otäck olycka. Nu när jag träffat Morgan så kan ja berätta kort vad som hände. Vid langningen studsar framhjulet till och det slår stopp, på något mystiskt sätt vrider sig styret och styrändan tillsammans med bromshandtaget går genom skinnet, in i lårmuskeln och det uppstår en kraftig blödning (läs enorm). Utan att gå för djupt i detaljer får de ett skärp och senare ett spännband runt låret och kan minska blödningen, det räddade livet på Morgan som vid det här laget sagt till sin fru och far som var på plats att “Det här kan sluta illa” och “Risken finns att jag inte klarar mig”. Efter 40 minuter kommer ambulansen och de kommer till Västerås där man senare under kvällen kan meddela att läget är hyfsat stabilt, han kommer att överleva. Dagen efter ringer jag mina föräldrar och berättar vad som hänt, när jag hör mig själv säga det i telefonen inser jag mer vad som hänt och chocken slår mig och tårarna kommer. Det kändes som att jag höll på att förlora en familjemedlem.

Nu är han flyttad till Danderyds sjukhus där jag tillsammans med en annan av Morgans bonusbröder var på besök idag. Det var en stor lättnad att få se hur pigg han faktiskt var! Jag hade med mig kaffeutrustningen och såg till att brygga en god kopp kaffe åt karln. Enligt läkaren kommer han kunna cykla igen även om det krävs en del rehab innan han är där. Känner jag Morgan rätt dröjer det inte länge innan man kommer få blodsmak i munnen och svidande lår för att hålla undan. Jag hälsar till alla er cykeltokar från Morgan, han tackar så hemskt mycket för all hjälp och all er omtanke och att han snart är tillbaka bakom styret.

Det här får en att tänka en del på hur lätt och oförutsett olyckor kan uppstå men också vilka fina människor det finns som stöttar och hjälper till. Stor kärlek till Morgan, hans familj och anhöriga! Jag med med många flera tänker på er, håller tummarna och hoppas att du läker snabbt och smidigt!