Velothon Sthlm 2015 – 170 km cykling på nästan bilfria vägar

20 Sep 2015

När jag hade cyklat Tre Berg för ett par veckor sedan så tänkte jag att det var slut med cykellopp för min del under den här säsongen. Men där hade jag fel, för bara några dagar senare blev jag erbjuden att köra Velothon Sthlm, ett 165 km långt landsvägslopp med start och mål på Gärdet i Stockholm. Självklart så kunde jag ju inte tacka nej till att få vara med om premiären av ett helt nytt lopp som dessutom till stor del skulle cyklas på bilfria vägar.

Starten gick redan klockan 8.00 så det blev en riktigt tidig morgon på pendeltåget till Stockholm för mig och Ruby.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Drygt 3000 personer hade anmält sig till någon av distanserna (165 eller 60 km) och snart började startfållorna fyllas på med folk. Jag hade av okänd anledning blivit placerad i startfålla A som var för dom som tänkte snitta minst 35 km/h. Det kändes lite väl fort för min del så det gjorde mig verkligen ingenting när funktionärerna sa att startfålla A var full och jag fick ställa mig längre bak.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några minuter efter klockan slagit 8.00 så gick äntligen startsignalen och alla förväntansfulla cyklister kunde börja rulla iväg. De första 6 km var så kallad masterstart, vilket innebär att en bil eller MC kör längst fram i en begränsad hastighet den första biten innan farten släpps fri.

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

Det var en riktigt häftig känsla att cykla genom Stockholms innerstad på helt bilfria vägar. Dessutom var det en fantastiskt fin sensommarmorgon som gjorde upplevelsen ännu bättre.

Strandvägen
Strandvägen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kungliga slottet
Kungliga slottet
Katarinavägen. Bild från Happymtb.org
Katarinavägen. Bild från Happymtb.org

När masterbilen hade kört iväg så gick tempot upp rejält. Några stora klungor körde förbi men jag tyckte det gick lite väl snabbt för att jag skulle vilja hänga på. Efter en stund hamnade jag bakom en man som höll ett lagom tempo. Jag vet inte om ni har hört talas om Ion Göttlich? Det är en påhittad proffscyklist som har en minst sagt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med andra cyklister, han har nämligen extremt mycket muskler. Den här mannen som jag nu hamnade bakom påminde lite om Ion Göttlich, men på en lite mer normal nivå såklart. Men han hade en väldigt muskulös, bred rygg som var perfekt att ligga bakom. Jag behövde inte ta någon vind alls och tänkte att här ska jag försöka hålla mej ett tag. Tyvärr kroknade mannen med den breda ryggen efter bara någon mil, vilket kanske inte var så konstigt, det måste ju vara extremt krävande för kroppen att syresätta alla dom där musklerna.

Ion Göttlich
Ion Göttlich

Jag lämnade Ion Göttlich-mannen flåsandes bakom mig och snart kom jag in i en stor grupp med ett hundratal cyklister. Mitt i den stora gruppen körde ett gäng cyklister från en cykelklubb och försökte hålla ihop sin egen klunga, vilket såklart inte var någon lätt uppgift. Det ropades och hojtades en hel del på cyklister som låg på fel plats och det kändes väldigt stökigt i den stora gruppen. Därför blev jag inte helt förvånad när det blev en krasch i gruppen efter bara några kilometer. En kille gick i asfalten men som tur var lyckades bakomvarande cyklister, inklusive jag själv undvika att ramla och killen verkade ha klarat sig hyfsat.

Man blir alltid lite skakis när det blir en krasch och nu bestämde jag mig för att ta det lugnt och fokusera på att cykla säkert. Efter ungefär 60 km kom första depån där jag tog en banan och fyllde på med sportdryck innan jag cyklade vidare. Det var en hel del vind vilket gjorde cyklingen ganska slitig. Så småningom kom jag fram till Nynäshamn där banan vände norrut igen. I Nynäshamns centrum var det bra drag med musik och en hel del publik, kul! Efter Nynäshamn blev banan mer kuperad, inga stora backar men mycket upp och ner. Nu började jag faktiskt bli ganska sliten i benen. Det kändes riktigt jobbigt att veta att jag hade drygt hälften av loppet kvar.

VS_karta_v3

När det var runt 70 km kvar kändes det som att kilometerna gick väldigt långsamt, men då hade jag turen att bli omcyklad av två killar från Team Läkare Utan Gränser. Dom erbjöd mig att hänga på vilket jag gärna gjorde. En av killarna var superstark och låg längst fram och tog vinden i stort sett hela tiden. Efter en stund var vi ett helt gäng som tacksamt låg på rulle bakom. Vi kom fram till andra depån men eftersom de andra i gruppen inte stannade så gjorde inte jag det heller. Jag ville inte stanna nu när jag hade fått så bra draghjälp.

Så småningom kom vi fram till ”Kessiakoffs Climb”, ett ca 1 km långt backsegment som bland annat skulle innehålla en 200 m ”vägg”. Någon vägg märkte jag definitivt inte av, backen var faktiskt inte speciellt brant någonstans. Jag hade verkligen väntat mig något annat av en backe som är uppkallad efter någon som har cyklat med bergspriströjan i Tour de France, men mina trötta ben var ju i alla fall tacksamma över att slippa någon värstingbacke.

Efter några mil fick jag släppa Team Läkare Utan Gränser-killarna men fick istället sällskap av några andra trevliga cyklister, bland annat en tjej som körde i She Rides-kläder. Kul att träffa på en tjej eftersom det annars var nästan bara killar jag hade sett längs banan. Med ca 40 km kvar svängde banan lite västerut och vi fick ordentlig medvind – äntligen! Vi var en liten grupp på 6 personer som fick till en riktigt bra belgisk kedja och höll bra fart. Vägen var platt med ny, fin asfalt och det kändes som att jag hade återfått lite kraft i benen. Med drygt 20 km kvar till mål kom den tredje depån. Jag hade nästan inget kvar att dricka i mina flaskor men nu var vi ju snart i mål, och eftersom ingen av de andra verkade sugna på att stanna så cyklade jag förbi även den depån.

Snart närmade vi oss Stockholm igen och jag bestämde mig för att trycka på allt vad jag hade den sista milen. Det kändes nästan surrealistiskt att köra på de avstängda gatorna i Stockholm helt ensam. Nä, helt ensam var jag ju såklart inte men jag hade ingen som cyklade precis framför eller bakom utan kunde låtsas att gatorna var avstängda bara för min skull! En riktigt häftig känsla, men jag såg också att det var en hel del bilköer på sina platser och misstänkte att evenemanget nog inte var lika uppskattat av bilisterna. Bilister i Stockholmsområdet är ju inte direkt kända för att uppskatta cyklister på vägarna i vanliga fall, och kritiken efter Velothon Stockholm har varit minst sagt massiv efter loppet.

Till sist så kom jag fram till Gärdet och jag kunde pressa ut de absolut sista krafterna ur benen på raksträckan mot målportalen. Jag fick en medalj runt halsen och la mig raklång på gräset. Sååå skönt att komma i mål efter fem och en halv timme på cykeln! Eftersom jag bara stannade i en depå hade jag inte hunnit få mig så jättemycket under loppet, så nu var jag rejält hungrig. Det hade varit perfekt om det hade ingått mat efter målgång (det tycker jag också vore rimligt eftersom startavgiften var ganska dyr) men så var tyvärr inte fallet, utan skulle man få något att äta fick man köa till ett par foodtrucks som fanns på Gärdet.

11820611_1520285428263580_632717388_n

Efter målgången så stannade jag kvar ett tag för att kolla på målgången av proffstävlingen. Lag från flera olika europeiska länder var på plats för att slåss om segern. Tyvärr verkade inte loppet vara någon publiksuccé, det var mest cyklister som kört motionsloppet som var kvar och hejade när Marko Kump från det slovenska laget Adria Mobil tog hem spurtsegern. I alla fall kul med ett till UCI-lopp i Sverige. Förhoppningsvis så blir det proffslopp även för damer i framtiden. Vi har ju också Scandinavian Race i Uppsala som är en del av UNT Bike Weekend där jag jobbar som projektledare. Det hade varit roligt om cykling kunde bli en större publiksport i Sverige också, då kanske även de arga bilisterna hade sett på loppet på ett annat sätt.

Även om halva Stockholm gick i taket över alla avspärrade vägar så var det en fantastisk upplevelse för oss cyklister att köra ett lopp på nästan helt bilfria vägar, framförallt genom Stockholm. Banan i sig var kanske inte något speciellt jämfört med andra lopp men att slippa möta och bli omkörd av en massa trafik gör ändå att man kan njuta av cyklingen på ett helt annat sätt. Något som kan förbättras är att man borde fått mat efter målgång samt lite bättre utbud än bara banan och sportdryck i depåerna med tanke på den höga startavgiften. Om Velothon Stockholm lyckas bli ett återkommande event så tror jag att det har potential att bli ett riktigt stort lopp.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.