Race report från Tre Berg 2015

11 Sep 2015

Nästan en hel vecka har passerat sen jag körde Tre Berg, och det börjar bli hög tid för en sammanfattning av loppet. Tre Berg är ett helt nytt landsvägslopp som, enligt arrangörerna, går på ”klassisk cykelmark”  i Västergötland med start och mål i Skara. Som jag skrev tidigare så såg jag verkligen fram emot att få testa den 180 km långa och rejält kuperade bansträckningen. Det enda frågetecknet var hur det skulle kännas att köra 180 km utan att ha tränat långpass under sommaren. Jag var beredd på att det nog skulle bli ganska jobbigt. Det blev det också. Skitjobbigt faktiskt. Men väldigt roligt också!

För er som inte har så mycket tid så kommer först en kortfattad version av dagen:

sidvind – medvind – uppförsbacke – bananstopp – nerförsbacke – motvind – motvind – motvind – uppförsbacke – motvind – uppförsbacke – motvind – lååååååång uppförsbacke – kaffe – nerförsbacke – trötta ben – sidvind – medvind – ännu tröttare ben – målgång! – kall öl och chips! 

Och för er som vill ha lite mer detaljer så kommer den långa versionen här:

Jag åkte ner till Skara redan dagen innan loppet tillsammans med mamma & pappa som följde med som trogna supporters. Vi bodde på ett mysigt bed & breakfast tillsammans med ett helt gäng glada skåningar som såklart också var i Skara för att cykla Tre Berg. Kvällen ägnades åt nummerlappspyssel, pastaladdning och massor av cykelsnack. Efter en god natts sömn och lite frukost var det dags att åka in till starten. Det hade ösregnat hela natten men som tur var så verkade regnet ha dragit förbi. Det var dock riktigt blåsigt och kallt på morgonen så jag klädde på mig flera lager överdragskläder för att inte börja frysa allt för mycket innan start.

Jag, Ruby och mamma på väg mot starten.
Jag, Ruby och mamma på väg mot starten.

Startfållorna fylldes snabbt på med förväntansfulla cyklister. Till min stora glädje så upptäckte jag att jag hade hamnat i samma startfålla som ett gäng trevliga cykelkompisar från Uppsala, bland annat Christer och Göran som jag cyklat Vätternrundan tillsammans med tidigare. Det kändes skönt att ha några att cykla med, dels är det ju alltid trevligt med sällskap och dels så skulle vi vara åtminstone några stycken som kunde turas om att ligga längst fram och dra i motvinden. Det verkade nämligen blåsa på riktigt ordentligt och vi kom fram till att mellan 4 och 14 mil så skulle vi ha motvind i stort sett hela tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att ligga längst fram visade sig dock inte vara något jag behövde oroa mig för under de första 8 milen. Det var snarare tvärtom, omöjligt att komma fram. Det var nämligen gemensam start så alla de drygt 2000 cyklisterna rullade ut samtidigt och det bildades jättestora klungor, en del med hundratals cyklister. Det var inte direkt tal om någon strukturerad klungkörning utan mer en lång orm av cyklister som ringlade fram längs vägarna.

Tävlingsklassen rullar iväg. Bild från Happymtb.org
Tävlingsklassen rullar iväg. Bild från Happymtb.org

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

De första milen hade vi ganska mycket medvind så det var lätt att få upp ett ganska högt tempo och vi cyklade förbi en hel del folk när det fanns möjlighet. Efter 36 km kom första ”berget” – Mösseberg. En 1,7 km lång stigning med en imponerande maxlutning på 19%. Och visst var det rejält brant på vissa partier men däremellan planade backen ut så jag tyckte det gick hyfsat lätt att komma upp till toppen där det också var dags för första depån. Eftersom ingen av oss hade någon speciell måltid så kunde vi ta det lugnt i depån innan vi körde vidare.

Nu vände banan norrut och i och med det så fick vi vinden rakt emot oss. Men eftersom vi fortfarande låg i en klunga med en himla massa folk framför oss så märktes det knappt att det blåste. Däremot så blev det ganska ryckig körning när man hade 150 personer framför sig, men hellre det än att ligga och ta all vind. Dom följande 4 milen hade jag det ganska gött, jag behövde inte dra en meter utan trampade på i lugn och ro, blev bjuden på godis av mina snälla cykelkompisar, småpratade med andra cyklister och hade det allmänt trevligt.

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

Efter 81 km kom andra depån. Återigen så tog vi det ganska lugnt. Väldigt skönt att inte behöva jäkta i depån faktiskt, jag är van vid 4 minuters stopp på Vätternrundan när man får trycka i sig en energibar i kön till bajamajan, armbåga sig fram till sportdrycken och sedan kasta sig på cykeln. Det här kändes ju som rena semestern i jämförelse! Tyvärr tycker jag utbudet i depåerna var lite väl snålt, det enda som bjöds i depå 2 var en vetebulle vilket jag helst hoppar över då jag tycker det blir som en klump i magen. Det fick bli några bitar Snickers som jag hade i väskan på ramen istället och sedan var jag redo att cykla vidare.

På något märkligt sätt så hade nu alla dom där 150 cyklisterna som vi hade legat bakom försvunnit, så nu hade vi inte alls mycket draghjälp i motvinden. Jag försökte komma ikapp några som låg en bit framför men insåg snart att det inte var lönt, det tog alldeles för mycket kraft att dra ikapp i motvinden. Dessutom var vi snart framme vid berg nummer två – Billingen – som dock inte var mycket till berg jämfört med det första, detta var mer som en lite längre uppförsbacke och inte speciellt brant. Men så fort vi hade cyklat ner igen så kom en nästan lika lång uppförsbacke och nu kände jag att benen började bli lite sega. Men det var ju såklart inte så mycket mer att välja på än att trampa vidare. Backen planade ut och nu hade det bildats en lagom stor klunga med ett 10-tal cyklister. Vi fick igång bra klungkörning med snabba växlingar och farten höjdes rejält till runt 35 km/h. I början kändes det riktigt kul, jag fick ny energi och njöt av flytet i klungan. Men att trycka på allt vad man har i motvind efter över 10 mils cykling visade sig ganska snart inte vara så hållbart i längden. Efter någon mil så var det plötsligt ingen som hade kraft kvar att gå fram och dra, definitivt inte jag heller. Mina ben kändes helt slutkörda. Snabbt fram med nödbränsle – Enervits flytande gel med koffein. Jag brukar ta hälften åt gången men nu tryckte jag i mig hela på en gång. Det ångrade jag snabbt eftersom det resulterade i ordentligt magknip. Jäkla skit. Trötta ben, motvind, ingen klunga att ligga bakom och nu ont i magen också. Och 7 mil kvar att cykla. Bara att ta fram det där pannbenet och fortsätta trampa.

Efter 129 km ser jag en uppblåsbar portal med texten ”The Climb – Start”. Det betydde att vi var framme vid det tredje ”berget” – Kinnekulle – och hade 4 km uppförsbacke framför oss. Den som var snabbast upp skulle få en helt ny Bianchi-hoj. Ja, snabbast av alla i hela loppet alltså. Tävlingsklassen inkluderat, där riktiga proffscyklister från Sverige och Danmark fanns med. Det var inte precis som att jag kände segervittring på den där Bianchin. Jag hoppades mer på att jag skulle ha tillräckligt lätta växlar så jag skulle orka trampa hela vägen till toppen. Det gjorde jag med nöd och näppe, men fort gick det inte. Vinnare av Bianchin blev min grymma kompis Pierre Moncorgé som tävlar för Team Bliz Merida, han körde upp för backen på 8.30 min. Grattis Pierre! ”Bara” 6 minuter snabbare än mig! 😉

Uppe på Kinnekulle fanns passande nog den tredje depån. Här skulle det finnas vatten, sportdryck, kaffe och varm mat enligt Tre Bergs hemsida. Besvikelsen var stor när den varma maten visade sig vara en polarklämma med ost…! Jag åt en halv och fick ännu mer magknip. Nä, nu kändes det inte så jättekul med cykling längre, nu ville jag komma i mål! Men mina ben tyckte att dom hade cyklat tillräckligt och var inte alls sugna på 47 km cykling till. Räddningen blev en av de Fasta Fartgrupperna som vi kunde lägga oss bakom hela den sista sträckan. Nu hade vi ganska bra vind igen men det innebar också att farten höjdes och även om jag inte behövde dra något så hade jag fullt sjå med att inte tappa hjulet på cyklisten framför. Till slut så närmade vi oss äntligen Skara och kunde korsa mållinjen efter 6 timmar och 20 minuter (varav minst 30 minuter i depåerna!). Vi firade med chips och en kall öl och konstaterade att vi var riktigt nöjda med vår prestation.

Några lyckliga cyklister på väg mot målet vid Skara domkyrka. Bild från Happymtb.org
Några lyckliga cyklister rullar in mot målet vid Skara domkyrka. Bild från Happymtb.org.

Tre Berg hade en väldigt fin och utmanande bansträckning, trevliga vägar, många flaggvakter, väldigt lite trafik och vacker natur. Extra plus för alla härliga människor som stod och hejade längs vägen. I byn Timmerdala hade folk verkligen gått man ur huse för att heja på cyklisterna, hela vägen genom byn kantades av vuxna och barn som viftade med blågula ballonger när vi cyklade förbi – en häftig upplevelse! Det som jag saknade var bättre utbud i depåerna (vad hände med den varma maten som utlovats?) samt att det hade varit trevligt om det ingick mat efter målgång.

Nu ska jag bara ladda om inför nästa långlopp, på söndag väntar nämligen Velothon Stockholm – 165 km. Det blir spännande!

1 kommentar

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.