Första plats i Genrepet – “Stockholms tuffaste triathlon”

Det här med att ha sommarlov och inte så mycket planerat på dagarna kan få oväntade konsekvenser… Till exempel så kan man plötsligt en söndagsmorgon få för sig att sätta sig i bilen, åka 7 mil till Flaxenvik utanför Åkersberga och efteranmäla sig till Genrepet triathlon som fått epitetet “Stockholms tuffaste triathlon”.

Genrepet hade premiär 2014 och säger sig själva ha Stockholms vackraste och tuffaste triathlonbana. Distansen är 2 km simning – 60 km cykel – 15 km löpning. Arrangörerna själva beskriver banan såhär: “Tre varv simning runt tävlingens kännetecken nr 1 – fyren på piren- med en kort löpning på land mellan varven. Simningen följs av tre varv utmanande cykling som kräver att du hela tiden är aktiv och aldrig slappnar av. Slutligen två varv löpning på en bana som kan få Lidingöloppet att kännas platt.” Ja, ni hör ju själva att det är en utmaning som heter duga!

När jag kom fram till Flaxenvik och såg de andra deltagarna började jag verkligen tvivla på om det här var en bra idé. Det var i stort sett bara en massa vältränade killar med supersnabba tempohojar och proffsiga klubbkläder. Som tur var så träffade jag på en annan tjej vid växlingsområdet som precis som jag var rookie på det här med triathlon. Skönt att inte vara helt ensam!

Tre tjejer och ett trettiotal killar var det som kom till start. Tydligen hade det blivit en del avhopp i sista minuten på grund av de senaste dagarnas dåliga väder med regn och blåst. Nu sken dock solen även om det fortfarande blåste en hel del.

Två timmar innan start var det dags för racemöte med genomgång av banan och växlingarna.

När racemötet var klart fanns det gott om tid att ställa i ordning cykel- och löpgrejerna vid växlingsområdet och småprata med de andra deltagarna. Jag passade på att byta till ett nytt bakdäck på cykeln eftersom jag upptäckt ett ganska djupt hack i det gamla, och det sista jag ville var ju att få en punktering ute på banan.

Ruby redo med nytt bakdäck.

När klockan började närma sig start så gick vi ner mot vattnet. Jag gick ut och doppade mig för att känna på temperaturen. Det var ganska varmt närmast stranden men betydligt kallare när man kom ut en bit.

Det visade sig dock att jag skulle få annat att tänka på än vattentemperaturen, för så fort startsignalen gick och vi började simma utåt så kom vågorna. Det som från land bara såg ut som små vågor kändes betydligt annorlunda när man var mitt i dom. Det blev en hel del kallsupar och några gånger när jag inte var beredd så blev jag helt översköljd av vågorna! Jag var sist i hela startfältet till en början men efter en stund i vattnet så hade jag vant mig lite mer och kunde fokusera på simningen. Vi skulle simma tre varv runt en fyr, och mellan varje varv gick man upp på land och sprang en bit på en brygga innan man dök i vattnet för att ge sig ut mot fyren igen.

Första biten ut från bryggan förbi båtarna var det lugnt vatten, men sen blev det högre vågor ut mot fyren.

Jag varvade bröstsim och crawl men fick till crawlen mer och mer efterhand. Jag märkte att när jag väl lyckades crawla en bit så gick det mycket fortare och jag närmade mig de som låg framför. Från att vara sist i hela startfältet kom jag faktiskt upp ur vattnet först av tjejerna och även före några av killarna!

Upp till växlingsområdet, av med våtdräkt, simglasögon och badmössa och på med cykelgrejerna. Jag var lite orolig att det skulle bli kallt att cykla när man var blöt och det blåste så mycket så jag drog på en extra tröja över triathlondräkten innan jag sprang iväg mot startlinjen för cyklingen. Cykelsträckan var tre varv på en 20 km bana med två vändpunkter på varje varv. Precis som utlovat så var banan rejält kuperad. I kombination med den ganska starka vinden så blev det riktigt tuffa 60 km. Jag försökte pressa på så gott jag kunde och lyckades hålla snitthastigheten på över 30 km/h vilket var mitt mål. Jag tänkte också på att försöka få i mig energi så jag åt snickers och drack en hel del sportdryck. Det skulle ju ta ganska lång tid innan jag var klar och jag ville absolut inte få slut på energi. För varje uppförsbacke gjorde det mer och mer ont i benen och jag började fundera på hur jag skulle klara av att springa 15 km direkt efter cyklingen. Jag bestämde mig dock snabbt för att inte fundera på löpningen just då utan fokusera på cyklingen. Det är ju min starkaste gren och jag förstod att det skulle vara min chans att försöka få ett försprång till de andra tjejerna inför löpningen. Eftersom det var en bana med två vändpunkter så mötte man hela tiden de andra deltagarna så jag höll lite koll på hur jag låg till och märkte att jag gjorde en ganska stark cykling jämfört med de som låg närmast framför och bakom mig. När jag kom tillbaka till växlingsområdet efter de tre varven hade jag en snitthastighet på 30,5 km/h vilket jag var nöjd med utefter förutsättningarna. Nu var det bara löpningen kvar då…

Jag joggade ut från växlingsområdet ut mot löpbanan som började med en lång, brant uppförsbacke. Där var det bara att vika ner sig och börja gå. Det fanns inte en chans att jag skulle klara att springa uppför, benen var helt slut! När jag väl kom upp på krönet började jag stappla fram i något som knappt kan klassas som löpning. 15 km kändes helt sjukt långt men jag tänkte att jag bara skulle försöka röra mig framåt i den takten som jag kunde. Vi sprang längs med vattnet, förbi en flock med kanadagäss, segelbåtar och semestrande skärgårdsbor. Solen sken och det började bli ordentligt varmt. Jag hoppades att benen skulle börja komma igång så löpningen skulle kännas lite lättare, men det hände aldrig, det fortsatte vara stelt och stumt och ont. Som om det inte var tillräckligt jobbigt så började jag också få håll och må illa av all sportdryck jag druckit på cyklingen. Efter 4 km kom en vätskestation och jag frågade efter vatten. Det hade dom inte. Bara sportdryck. Jag stapplade vidare.

Även på löpbanan så mötte man de andra deltagarna. Dom snabba killarna var såklart redan ute på sitt andra löpvarv och såg hur starka ut som helst. Efter en stund mötte jag tjejen som låg bakom mig i damklassen. Hon såg också jättestark ut och jag tänkte att hon kommer springa ifatt mig hur lätt som helst. Skit också. Egentligen så var jag ju nöjd om jag bara tog mig i mål men det kändes ändå surt om jag skulle förlora hela mitt försprång som jag lyckades få på cykeln.

Jag fortsatte ta mig framåt så gott det gick. Många av dom jag mötte kom med glada tillrop som “Kom igen nu!” och “Du är stark!” Så himla gulliga. Tyvärr orkade jag inte säga något tillbaka utan fick väl på sin höjd fram ett ansträngt leende och någon form av stönande läte. På ett ställe stod tre små barn som hade ordnat en egen vätskekontroll, med vatten – hurra! Vilka hjältar. Dom hejade också och ropade att jag var första tjejen. Inte så länge till, tänkte jag.

Efter 7.5 km var man tillbaka vid målområdet där det också fanns en vätskestation. Jag drack en klunk vatten och hällde resten över huvudet, det var riktigt varmt nu. Och så iväg på andra och sista varvet. Jag fick såklart börja med att gå upp för den första branta backen. Det var för övrigt inte enda gången jag gick uppför. Det fanns nämligen en hel massa branta backar. Långa var dom också. I och för sig hade jag väl inte väntat mig något annat heller efter att ha läst beskrivningen av banan.

“Fortsätt framåt” var det enda jag tänkte. Uppför, nerför, förbi kanadagässen, segelbåtarna och mannen som målade staketet. Fram till vätskekontrollen som nu hade fixat vatten. Underbart! Nu var det faktiskt bara 3.5 km kvar. Det är ju ingenting! Jag sprang förbi en man och sa att “har vi kommit så här långt så fixar vi resten!” “Ja det ska man väl ändå klara om man så ska dra sig fram med hörntänderna sista biten” svarade han. Efter ytterligare nån kilometer mötte jag den andra tjejen som då låg kanske 3 km bakom mig, och jag förstod att jag faktiskt skulle klara att ta mig i mål som första dam! Hurra! En mugg med vatten hos dom gulliga barnen som fortfarande stod kvar vid sin vätskestation och sen hörde jag snart musiken från målområdet. Äntligen! Så himla skönt att få springa in på den röda mattan och under målportalen. Tiden stod på 4 h och 20 minuter. Jag fick en superfin medalj och applåder från de andra som redan hade kommit i mål. Det kändes helt fantastiskt att äntligen vara i mål och inte behöva cykla eller springa en meter till!

Efter en stund var det dags för prisutdelning och jag fick motta en inramad guldmedalj. Definitivt det ståtligaste priset jag vunnit någon gång! Dessutom fick jag en startplats till nästa år. Just då kändes det inte riktigt så lockande men det blir säkert kul när det väl är dags!