Det går inte alltid som man tänkt sig. Xterra Sweden terrängtriathlon 2015.

12 Jul 2015

Efter förra helgens testkörning av Xterrabanan tog jag mod till mig och anmälde mig till den långa klassen med 1500 meter simning, 30 km MTB och 10 km traillöpning. Jag såg det som en riktig utmaning och målet var bara att ta mig igenom banan.
Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Dagen började i allafall bra. Vi kom fram till Hellasgården ett par timmar innan start och jag hade god tid på mig att sätta fast alla olika nummerlappar, förbereda mina saker i växlingszonen och reka vart jag skulle springa mellan de olika momenten. Jag kände mig lite vilsen bland alla proffstriathleter men det var mest roligt och spännande. En timme innan start var det dags för ”pre-race meeting” där vi fick information om banan, växlingarna med mera.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När klockan närmade sig 12.00 så promenerade jag ner till stranden tillsammans med alla andra våtdräktsklädda människor. Jag ställde mig längst bak i startfältet för att inte vara i vägen för de andra, som jag misstänkte var lite mer hemma på det här med simning än mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så gick startskottet och precis som jag hade misstänkt så försvann de andra deltagarna fort i ett skummande hav av viftande armar och sprattlande fötter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jaha, då var det bara att ta sikte på den första orangea bojen som guppade långt där borta. Simbanan gick runt två bojar i vattnet, tillbaka till land där man skulle upp på stranden några meter och runda en tredje boj, och så ut på ett likadant varv till. Jag insåg snabbt att det inte var någon idé att försöka mig på att crawla. Det ledde ändå bara till att jag tappade andan och kom ur kurs. Så jag tog mig fram bröstsimmandes i lugn och ro.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

1500 meter kändes hur långt som helst. Men efter 36 minuter (som kändes som minst en timme) så var de två varven avklarade och jag kunde springa upp mot växlingszonen. Vi kan ju konstatera att jag har en väldigt stor förbättringspotential på simmomentet 😉 De flesta hade såklart redan gett sig iväg på cyklingen men faktiskt så hade jag 5-6 personer bakom mig så jag var i alla fall inte sist!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Växlingen gick ganska bra. Av med våtdräkten, på med hjälm, cykelglasögon, strumpor och cykelskor. Chippet satt fortfarande kvar runt fotleden, skönt. Växlingen tog två minuter varav jag la säkert 30 sekunder på att krångla på mig cykelhandskarna. Det var antagligen helt onödigt men jag fick någon tanke om att jag kanske skulle halka på styret när jag var blöt om händerna. Det kändes skönt att äntligen vara klar med simningen och hoppa upp på cykeln. Jag trampade iväg bort mot skogen, uppför den första grusbacken och in på skogsstigarna. Precis som jag hade befarat så hade den senaste veckans intensiva regnande gjort att stora delar av banan var rejält lerig, vilket gjorde att det blev tyngre och svårare att cykla. Inte alls lika lätt som i söndags på träningen. Jag som inte är så tuff i skogen tog det ganska försiktigt och insåg att jag kanske inte skulle förbättra min placering speciellt mycket under cyklingen. Men målet var ju bara att ta mig runt så jag försökte hitta ett tempo som kändes lagom så att jag skulle orka två varv på den leriga banan och sen löpningen efter det. Efter ett par kilometer gled hjulen åt sidan på en lerig stig och jag föll i marken. Det var ju inte så oväntat att jag skulle ramla några gånger, och det kändes inte som att jag slog i speciellt hårt så jag hoppade upp på cykeln så fort jag kunde och fortsatte trampa. Men efter några kilometer till så började det göra ont i högersidan. Jag ignorerade det till en början men efter ett tag gjorde det ordentligt ont för varje liten rot eller grop i marken som jag cyklade över. Jag insåg att det inte skulle gå att fortsätta. Jag hade inte ens klarat av första varvet på cyklingen och var tvungen att leda cykeln över varenda litet dike för att det gjorde ont i kroppen. Nej, det här skulle inte fungera. Jag bestämde mig för att bryta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det kändes riktigt trist att inte köra hela loppet. Jag hade sett fram emot löpningen , att få springa i mål och få medalj och finisher-tröja. Att få pusta ut i gräset helt slutkörd och svettig. Inte att lämna tillbaka chippet i målområdet efter bara halva cykelsträckan och få ett DNF i resultatlistan, dessutom knappt trött utan bara besviken, lerig och blåslagen. Men det är väl bara att bryta ihop och komma igen som man säger. Förutom en öm och uppskrapad armbåge, en rejäl lårkaka på höften och ett gäng blåmärken så känner jag mig mest revanschsugen. Dessutom så ser jag fram emot att få köra ett vanligt triathlon på min snabba landsvägscykel, då jäklar ska jag cykla om alla som simmat snabbare!

1 kommentar

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.