Cykelglädje helt enkelt!

Caisa
Sindt

Vidingehem Triathlon 2016 "Att vinna är väl kul men det roligaste är ändå att cykla"

28 Aug 2016

För andra gången anordnades ett triathlon i Rottne bara 1.5 mil från där mina föräldrar bor. Jag har inte kört något triathlon alls i år (förutom att jag körde cykelsträckan i vårt stafettlag på Gävle Triathlon, och det räknas ju knappast) så jag hade inga större ambitioner förutom att ha kul.

Jag laddade upp med mammas mannagrynsgröt till frukost, det har gått väldigt bra på alla tidigare lopp när jag ätit det så varför ändra ett vinnande koncept?! Mätt och nöjd lastade vi cykeln på bilen och körde till tävlingsplatsen. Vädret var superfint med sol och lagom varmt, kanske lite blåsigt om man ska klaga på något men å andra sidan är jag ganska stark på cykeln så det skulle nog kunna vara till min fördel om jag orkade trycka på trots vinden.

Jag checkade in cykeln i växlingsområdet, fixade med nummerlapparna, la alla prylar iordning och passade också på att ge lite råd och några lugnande ord till ett par tjejer som skulle köra sin första triathlon. Det är ju inte så komplicerat egentligen även om det kan kännas som att det är mycket att hålla reda på första gången. Det viktigaste tycker jag är att reka ordentligt vart man ska ta vägen någonstans ut och in i växlingsområdet eftersom det inte alltid är helt uppenbart när man är lite stressad under loppet.

DSC_0376_2~2-1200x2133 DSC_0379_2~2-1600x900 DSC_0399_2~2-1600x900

Jag tog på våtdräkten och gick ner till vattnet i god tid innan start för att försöka värma upp lite. Det här med crawl har jag ju fortfarande inte lagt ner speciellt mycket energi på att lära mig ordentligt men jag tyckte ändå att det kändes hyfsat när jag simmade lite fram och tillbaka innan start. Men så fort startsignalen gick så blev det ett totalt kaos med sprattlande armar och ben överallt. Jag kom ingenstans utan att få nåns fötter i huvudet och att försöka få till en bra rytm och en lugn andning var helt omöjligt för mig i det läget. Det blev nån form av flåsande bröstsim varvat med några meters crawl emellanåt, men på något sätt så tog jag mig framåt och när jag tittade bakåt såg jag att jag hade mer än hälften av startfältet bakom mig.

DSC_0381_2~2-1200x2133

DSC_0382_2~2-1600x900 DSC_0383_2~2-1600x900

Har ingen aning om hur det gick till men jag lyckades avverka dom där 400 metrarna på 8 minuter nånting och var andra tjej upp ur vattnet. Det kändes mest väldigt skönt att få springa upp ur vattnet, krångla mig ur våtdräkten och hoppa upp på cykeln. Äntligen cykling! Pappa stog redo med kameran när jag kom utspringande från växlingsområdet och ropade att jag skulle bomba på cykeln. Jajamensan, ”nu jäklar ska det cyklas” tänkte jag, äntligen något som jag kan!

DSC_0384_2~2-1200x1966

DSC_0385_2~2-1200x1846

Första biten ut från samhället gick lite segt med några rondeller, svängar och en del sidvind. Benen var lite kalla och stela efter simningen och kändes inte riktigt med i matchen ännu. Jag trampade förbi några personer, däribland tjejen som hade simmat snabbare än mig, men fick inte upp farten ordentligt förrän det kom en kille på en snabb tempohoj och swishade förbi. Då tände jag till och fick helt plötsligt mycket mer energi och tryck i benen. ”Just det, det är ju sådär det ska se ut när man cyklar fort!” tänkte jag och farten ökade direkt med flera km/h. Nu började benen svara riktigt bra, jag tryckte på och passerade den ena killen efter den andra. Jag kände mig stark och ropade ”Kom igen nu!” till alla jag passerade. Ibland kändes det nästan konstigt att det gick så bra och så fort och ett tag började jag fundera på om nån hade varit framme och monterat in en liten, liten motor i min cykel, hur kunde jag annars trampa förbi killar med struthjälmar och heltäckta hjul som flåsade medan jag hejade glatt när jag passerade?! 20 km cykling kändes alldeles för kort men efter drygt 35 minuter var jag tillbaka vid växlingen. Jag njöt av alla hejarop och applåder från publiken, hoppade av cykeln, sprang in till min plats i växlingsområdet, slängde av mig hjälmen, bytte skor och gav mig ut på den avslutande drygt 5 km långa löpningen.

”Första dam ut på löpningen är Caisa som vann damklassen förra året!” ropade speakern. Jaja tänkte jag, cykla kan jag men springa är jag inte lika snabb på så det kan mycket väl komma nån duktig löpartjej och trippa förbi. Jag joggade på i mitt tempo i den allt mer stekande solen och blev visserligen passerad av några av killarna som jag hade cyklat förbi tidigare, men ingen tjej kom förbi.

DSC_0389_2~2

DSC_0390_2~2

Vid varvningen njöt jag av jublet från den helt fantastiska publiken och efter det andra varvet kunde jag vika av mot mål och komma in som första tjej i år också. Jag blev intervjuad och fick jättefina blommor. Själv tyckte jag väl att det inte var så himla mycket att prata om. Jag råkar bara tycka att det är väldigt kul att cykla snabbt helt enkelt.

DSC_0391_2~2

DSC_0397_2~2

DSC_0394_2~3-1200x1909

DSC_0402_2~2-1200x2133

Vinnaren i herrklassen tränade tydligen 15 timmar i veckan och höll på med Ironman. Jag tränar lite när jag har lust och sånt som känns kul för tillfället. Om jag inte har lust att träna kan jag likaväl käka chips och kolla på TV istället. Det funkar tydligen rätt bra ändå. Det är klart att jag funderar lite på hur snabb jag skulle kunna bli om jag började träna lite mer seriöst. Men nä, jag tror jag fortsätter göra sånt som jag har lust med bara. Det känns liksom roligast så.

Efter att ha kommit hem och ätit mat så kändes det inte alls som att benen var trötta efter triathlon utan snarare tvärtom. Det var en supervacker sommarkväll, kanske till och med den sista fina augustikvällen för i år, och den passade jag på att njuta av på en fyra mils mountainbikerunda med pappa. Hur fint som helst. Cykling kan man nog nästan inte få för mycket av.

mms_20160827_203145

 

 

 

 

För andra gången anordnades ett triathlon i Rottne bara 1.5 mil från där mina föräldrar bor. Jag har inte kört något triathlon alls i år (förutom att jag körde cykelsträckan i vårt stafettlag på Gävle Triathlon, och det räknas ju knappast) så jag hade inga större ambitioner förutom att ha kul.

Jag laddade upp med mammas mannagrynsgröt till frukost, det har gått väldigt bra på alla tidigare lopp när jag ätit det så varför ändra ett vinnande koncept?! Mätt och nöjd lastade vi cykeln på bilen och körde till tävlingsplatsen. Vädret var superfint med sol och lagom varmt, kanske lite blåsigt om man ska klaga på något men å andra sidan är jag ganska stark på cykeln så det skulle nog kunna vara till min fördel om jag orkade trycka på trots vinden.

Jag checkade in cykeln i växlingsområdet, fixade med nummerlapparna, la alla prylar iordning och passade också på att ge lite råd och några lugnande ord till ett par tjejer som skulle köra sin första triathlon. Det är ju inte så komplicerat egentligen även om det kan kännas som att det är mycket att hålla reda på första gången. Det viktigaste tycker jag är att reka ordentligt vart man ska ta vägen någonstans ut och in i växlingsområdet eftersom det inte alltid är helt uppenbart när man är lite stressad under loppet.

DSC_0376_2~2-1200x2133 DSC_0379_2~2-1600x900 DSC_0399_2~2-1600x900

Jag tog på våtdräkten och gick ner till vattnet i god tid innan start för att försöka värma upp lite. Det här med crawl har jag ju fortfarande inte lagt ner speciellt mycket energi på att lära mig ordentligt men jag tyckte ändå att det kändes hyfsat när jag simmade lite fram och tillbaka innan start. Men så fort startsignalen gick så blev det ett totalt kaos med sprattlande armar och ben överallt. Jag kom ingenstans utan att få nåns fötter i huvudet och att försöka få till en bra rytm och en lugn andning var helt omöjligt för mig i det läget. Det blev nån form av flåsande bröstsim varvat med några meters crawl emellanåt, men på något sätt så tog jag mig framåt och när jag tittade bakåt såg jag att jag hade mer än hälften av startfältet bakom mig.

DSC_0381_2~2-1200x2133

DSC_0382_2~2-1600x900 DSC_0383_2~2-1600x900

Har ingen aning om hur det gick till men jag lyckades avverka dom där 400 metrarna på 8 minuter nånting och var andra tjej upp ur vattnet. Det kändes mest väldigt skönt att få springa upp ur vattnet, krångla mig ur våtdräkten och hoppa upp på cykeln. Äntligen cykling! Pappa stog redo med kameran när jag kom utspringande från växlingsområdet och ropade att jag skulle bomba på cykeln. Jajamensan, ”nu jäklar ska det cyklas” tänkte jag, äntligen något som jag kan!

DSC_0384_2~2-1200x1966

DSC_0385_2~2-1200x1846

Första biten ut från samhället gick lite segt med några rondeller, svängar och en del sidvind. Benen var lite kalla och stela efter simningen och kändes inte riktigt med i matchen ännu. Jag trampade förbi några personer, däribland tjejen som hade simmat snabbare än mig, men fick inte upp farten ordentligt förrän det kom en kille på en snabb tempohoj och swishade förbi. Då tände jag till och fick helt plötsligt mycket mer energi och tryck i benen. ”Just det, det är ju sådär det ska se ut när man cyklar fort!” tänkte jag och farten ökade direkt med flera km/h. Nu började benen svara riktigt bra, jag tryckte på och passerade den ena killen efter den andra. Jag kände mig stark och ropade ”Kom igen nu!” till alla jag passerade. Ibland kändes det nästan konstigt att det gick så bra och så fort och ett tag började jag fundera på om nån hade varit framme och monterat in en liten, liten motor i min cykel, hur kunde jag annars trampa förbi killar med struthjälmar och heltäckta hjul som flåsade medan jag hejade glatt när jag passerade?! 20 km cykling kändes alldeles för kort men efter drygt 35 minuter var jag tillbaka vid växlingen. Jag njöt av alla hejarop och applåder från publiken, hoppade av cykeln, sprang in till min plats i växlingsområdet, slängde av mig hjälmen, bytte skor och gav mig ut på den avslutande drygt 5 km långa löpningen.

”Första dam ut på löpningen är Caisa som vann damklassen förra året!” ropade speakern. Jaja tänkte jag, cykla kan jag men springa är jag inte lika snabb på så det kan mycket väl komma nån duktig löpartjej och trippa förbi. Jag joggade på i mitt tempo i den allt mer stekande solen och blev visserligen passerad av några av killarna som jag hade cyklat förbi tidigare, men ingen tjej kom förbi.

DSC_0389_2~2

DSC_0390_2~2

Vid varvningen njöt jag av jublet från den helt fantastiska publiken och efter det andra varvet kunde jag vika av mot mål och komma in som första tjej i år också. Jag blev intervjuad och fick jättefina blommor. Själv tyckte jag väl att det inte var så himla mycket att prata om. Jag råkar bara tycka att det är väldigt kul att cykla snabbt helt enkelt.

DSC_0391_2~2

DSC_0397_2~2

DSC_0394_2~3-1200x1909

DSC_0402_2~2-1200x2133

Vinnaren i herrklassen tränade tydligen 15 timmar i veckan och höll på med Ironman. Jag tränar lite när jag har lust och sånt som känns kul för tillfället. Om jag inte har lust att träna kan jag likaväl käka chips och kolla på TV istället. Det funkar tydligen rätt bra ändå. Det är klart att jag funderar lite på hur snabb jag skulle kunna bli om jag började träna lite mer seriöst. Men nä, jag tror jag fortsätter göra sånt som jag har lust med bara. Det känns liksom roligast så.

Efter att ha kommit hem och ätit mat så kändes det inte alls som att benen var trötta efter triathlon utan snarare tvärtom. Det var en supervacker sommarkväll, kanske till och med den sista fina augustikvällen för i år, och den passade jag på att njuta av på en fyra mils mountainbikerunda med pappa. Hur fint som helst. Cykling kan man nog nästan inte få för mycket av.

mms_20160827_203145

 

 

 

 

ML12h 2016

22 Aug 2016

Jag funderade på en massa olika rubriker jag skulle kunna ha till det här inlägget…

ML12h – En tolv timmar lång fikaorgie (med lite cykelpauser)
ML12h – 65 km stigcykling och en massa chips
ML12h – Två tredjedelar fika, en tredjedel MTB

Ja, hur som helst så har vi alltså varit iväg på ML12h igen! För tredje året i rad var vi ett helt gäng från Knivsta CK som åkte ner till Linköping för att köra loppet som enligt mig är ett av årets absoluta höjdpunkter i cykelkalendern. ML12h går ut på att under tolv timmar – från 09.00 till 21.00 – samla så många varv som möjligt på en drygt 8 km lång, och ganska knixig MTB-slinga . De flesta kör i lag om tre personer och du får då följaktligen vila/fika/stretcha/kissa/ta selfies/snacka med klubbkompisar/klappa hundar etc under tiden som någon av dina lagkompisar är ute på banan. Det faktum att man får fika i åtta av tolv timmar är definitivt något som har gjort att jag hänger med och kör år efter år, vem kan tacka nej till en hel arbetsdag fika liksom?

Men sen finns några cyklister som jag inte riktigt förstår var dom hittar motivationen till att cykla under en hel lång dag, och det är den – förvånansvärt stora – gruppen som kör i soloklassen. Alltså tolv timmars cykling alldeles själva. På samma bana. Varv på varv på varv på varv… Här snackar vi riktigt grymma prestationer. Som till exempel årets segrare i herrsoloklassen som trampade 23 varv, alltså typ 19 mil. Som om det inte vore nog körde han på en helstel singlespeed cykel. Helt galet imponerande. 23 varv var faktiskt lika många som vi lyckades skrapa ihop tillsammans i vårt lag. Fast vi var rätt grymma vi med om vi får säga det själva.

Jag tog mig runt banan åtta gånger vilket blir runt 65 km cykling. Definitivt längre än en vanlig skogsrunda. Terrängen är dessutom ganska tuff, visst finns det några kortare partier med grusvägscykling a la Cykelvasan men merparten av banan består av riktig stigcykling med stenar, rötter, klipphällar och spänger. Jag tycker det är en väldigt rolig och omväxlande bana även om det är en riktig utmaning för mig och jag lyckades nog snitta ungefär en vurpa per varv (det är inte för inte som jag införskaffat knä- och armbågsskydd…) även om det blev färre och färre i takt med att banan torkade upp under dagen och jag lärde mig hitta lite bättre linjer över stenar och hala rötter. Såhär ett par dagar efteråt är ryggen ganska trött, rumpan lite öm och ett och annat blåmärke syns här och där på kroppen, men benen känns förvånansvärt pigga och faktiskt ganska cykelsugna. Det är ju faktiskt himla kul det här med MTB!

Ett stort tack till alla klubbkompisar från Knivsta CK för trevligt häng i campet mellan varven och glada tillrop ute på banan. Såklart ett jättetack också till mina lagkamrater: supergrymma Mia, som jag team:at med alla tre åren nu, och snabba Anna som vi lånade in från cykelklubben med det för dagen mycket passande namnet Velocipedföreningen Punschrullen! Och så ett extra tack till min kompis Björn som kom förbi och hejade och tog fina bilder längs med banan. Här kommer ett gäng av Björns snygga bilder!

IMG_5201-01 IMG_5203-01 IMG_5216-01 IMG_5218-01 IMG_5231-01 IMG_5241-01 IMG_5268-01 IMG_5278-01 IMG_5292-01 IMG_5301-01 IMG_5306-01 IMG_5324-01 IMG_5458-01 IMG_5502-01

Foto samtliga bilder: Björn Mårtensson

Till sist lite rolig statistik och glada nyheter från den duktiga och hårt arbetande arrangörsföreningen:

Totalt deltog 146 cyklister i loppet och tillsammans körde ni 1145 varv på den 8 km långa banan, vilket innebär att 9160 kr kommer att skänkas till Unicefs cykelprojekt (1 kr per cyklad kilometer). Dessutom skänkte deltagarna ytterligare en slant i loppets insamlingsbox. Pengarna räcker till att köpa in 7 cyklar, som Unicef kommer att skänka till behövande i fattiga länder där en cykel kan vara allt som krävs för att ett barn ska kunna gå i skolan eller för att barnmorskor och hälsovolontärer ska nå ut till kvinnor och barn som har svårt att ta sig till en vårdcentral. (från www.ml12h.se)

Hur coolt som helst ju!
Nästa år kör vi igen och då hoppas jag att vi får se ännu fler deltagare i damklasserna!

 

 

Jag funderade på en massa olika rubriker jag skulle kunna ha till det här inlägget…

ML12h – En tolv timmar lång fikaorgie (med lite cykelpauser)
ML12h – 65 km stigcykling och en massa chips
ML12h – Två tredjedelar fika, en tredjedel MTB

Ja, hur som helst så har vi alltså varit iväg på ML12h igen! För tredje året i rad var vi ett helt gäng från Knivsta CK som åkte ner till Linköping för att köra loppet som enligt mig är ett av årets absoluta höjdpunkter i cykelkalendern. ML12h går ut på att under tolv timmar – från 09.00 till 21.00 – samla så många varv som möjligt på en drygt 8 km lång, och ganska knixig MTB-slinga . De flesta kör i lag om tre personer och du får då följaktligen vila/fika/stretcha/kissa/ta selfies/snacka med klubbkompisar/klappa hundar etc under tiden som någon av dina lagkompisar är ute på banan. Det faktum att man får fika i åtta av tolv timmar är definitivt något som har gjort att jag hänger med och kör år efter år, vem kan tacka nej till en hel arbetsdag fika liksom?

Men sen finns några cyklister som jag inte riktigt förstår var dom hittar motivationen till att cykla under en hel lång dag, och det är den – förvånansvärt stora – gruppen som kör i soloklassen. Alltså tolv timmars cykling alldeles själva. På samma bana. Varv på varv på varv på varv… Här snackar vi riktigt grymma prestationer. Som till exempel årets segrare i herrsoloklassen som trampade 23 varv, alltså typ 19 mil. Som om det inte vore nog körde han på en helstel singlespeed cykel. Helt galet imponerande. 23 varv var faktiskt lika många som vi lyckades skrapa ihop tillsammans i vårt lag. Fast vi var rätt grymma vi med om vi får säga det själva.

Jag tog mig runt banan åtta gånger vilket blir runt 65 km cykling. Definitivt längre än en vanlig skogsrunda. Terrängen är dessutom ganska tuff, visst finns det några kortare partier med grusvägscykling a la Cykelvasan men merparten av banan består av riktig stigcykling med stenar, rötter, klipphällar och spänger. Jag tycker det är en väldigt rolig och omväxlande bana även om det är en riktig utmaning för mig och jag lyckades nog snitta ungefär en vurpa per varv (det är inte för inte som jag införskaffat knä- och armbågsskydd…) även om det blev färre och färre i takt med att banan torkade upp under dagen och jag lärde mig hitta lite bättre linjer över stenar och hala rötter. Såhär ett par dagar efteråt är ryggen ganska trött, rumpan lite öm och ett och annat blåmärke syns här och där på kroppen, men benen känns förvånansvärt pigga och faktiskt ganska cykelsugna. Det är ju faktiskt himla kul det här med MTB!

Ett stort tack till alla klubbkompisar från Knivsta CK för trevligt häng i campet mellan varven och glada tillrop ute på banan. Såklart ett jättetack också till mina lagkamrater: supergrymma Mia, som jag team:at med alla tre åren nu, och snabba Anna som vi lånade in från cykelklubben med det för dagen mycket passande namnet Velocipedföreningen Punschrullen! Och så ett extra tack till min kompis Björn som kom förbi och hejade och tog fina bilder längs med banan. Här kommer ett gäng av Björns snygga bilder!

IMG_5201-01 IMG_5203-01 IMG_5216-01 IMG_5218-01 IMG_5231-01 IMG_5241-01 IMG_5268-01 IMG_5278-01 IMG_5292-01 IMG_5301-01 IMG_5306-01 IMG_5324-01 IMG_5458-01 IMG_5502-01

Foto samtliga bilder: Björn Mårtensson

Till sist lite rolig statistik och glada nyheter från den duktiga och hårt arbetande arrangörsföreningen:

Totalt deltog 146 cyklister i loppet och tillsammans körde ni 1145 varv på den 8 km långa banan, vilket innebär att 9160 kr kommer att skänkas till Unicefs cykelprojekt (1 kr per cyklad kilometer). Dessutom skänkte deltagarna ytterligare en slant i loppets insamlingsbox. Pengarna räcker till att köpa in 7 cyklar, som Unicef kommer att skänka till behövande i fattiga länder där en cykel kan vara allt som krävs för att ett barn ska kunna gå i skolan eller för att barnmorskor och hälsovolontärer ska nå ut till kvinnor och barn som har svårt att ta sig till en vårdcentral. (från www.ml12h.se)

Hur coolt som helst ju!
Nästa år kör vi igen och då hoppas jag att vi får se ännu fler deltagare i damklasserna!

 

 

720 ben som räddar barn Ride of Hope etapp 7: Uppsala - Stockholm + Epilogen!

7 Aug 2016

Så var det dags för sista etappen och den stora finalen för Ride of Hope Sverige med målgång i Hagaparken i Stockholm. Inte mindre än 360 cyklister kom till starten i Uppsala vilket innebär 720 ben som räddar barn genom pengarna som samlas in till Barncancerfonden.

DSC_0100-1600x900 DSC_0109 DSC_0111 DSC_0112 DSC_0115 DSC_0113

Dagen bjöd på finväder och härlig cykling för de 14 grupperna som rullade iväg på den lite drygt 10 mil långa turen.

DSC_0144-1600x867 DSC_0126-1600x900 DSC_0117 DSC_0122 DSC_0124 DSC_0125

Östra Aros MC ordonnanser var med och gjorde ett fantastiskt fint jobb för att våra cyklister skulle vara säkra ute i trafiken. Guld värt!

DSC_0104-3200x1800 DSC_0123-3200x1800

Vi i sjukvårdsbilen höll oss till våra vanliga sysslor, det vill säga minimalt med plåster men maximalt med bananer och dessutom lite cykelmeckande. Dagens punktering stod Monika för som lyckades få punka på cykeln medan hon själv satt och åt frukost inne på hotellet. Men självklart så ryckte sjukvårdsteamet ut så att hon kunde dricka morgonkaffet i lugn och ro! Längs med vägen fick vi bistå vid däckbyte och kedjebrott men vi hann också med att stanna och ta lite bilder på alla snygga klungor som susade förbi.

DSC_0127 DSC_0128 DSC_0129 DSC_0130 DSC_0131 DSC_0135 DSC_0137 DSC_0147 DSC_0148 DSC_0152 DSC_0154 DSC_0155

Eftersom det var sista dagen så ville jag och Jörgen hitta på något kul, så efter 7 mil så blev cyklisterna ganska förvånade men väldigt glada när de blev påhejade av två galna clowner. Det verkade som att vår lilla överraskning blev uppskattad och jag kan lova att jag också fick mig ett riktigt gott skratt av att se Jörgen i clowndräkten!

DSC_0158-1200x1918 DSC_0157

Efter målgång och god mat i Hagaparken så var det ÄNTLIGEN dags för sjukvårdaren att få sätta sig på cykeln då vi var ett gäng som körde ”epilogen” från Stockholm till Uppsala med tillhörande depåstopp på McDonalds i Upplands Väsby. Såå kul att få cykla igen och inte bara titta på genom vindrutan!

DSC_0178-3200x1800

Nu är Ride of Hope över för i år och jag vill såklart ge en stor applåd till alla cyklister som har varit grymma på att trampa och dessutom hållit sig på hjulen i stort sett hela tiden så att sjukvårdsbilen inte har behövt jobba så hårt! Och såklart också en stor kram till alla duktiga funktionärer, projektledare Eleanor och alla andra inblandade! Hoppas vi ses snart igen!

DSC_0173-1600x900

DSC_0162 DSC_0160-1600x894 DSC_0171-1200x1963 DSC_0166-1600x900


 

Så var det dags för sista etappen och den stora finalen för Ride of Hope Sverige med målgång i Hagaparken i Stockholm. Inte mindre än 360 cyklister kom till starten i Uppsala vilket innebär 720 ben som räddar barn genom pengarna som samlas in till Barncancerfonden.

DSC_0100-1600x900 DSC_0109 DSC_0111 DSC_0112 DSC_0115 DSC_0113

Dagen bjöd på finväder och härlig cykling för de 14 grupperna som rullade iväg på den lite drygt 10 mil långa turen.

DSC_0144-1600x867 DSC_0126-1600x900 DSC_0117 DSC_0122 DSC_0124 DSC_0125

Östra Aros MC ordonnanser var med och gjorde ett fantastiskt fint jobb för att våra cyklister skulle vara säkra ute i trafiken. Guld värt!

DSC_0104-3200x1800 DSC_0123-3200x1800

Vi i sjukvårdsbilen höll oss till våra vanliga sysslor, det vill säga minimalt med plåster men maximalt med bananer och dessutom lite cykelmeckande. Dagens punktering stod Monika för som lyckades få punka på cykeln medan hon själv satt och åt frukost inne på hotellet. Men självklart så ryckte sjukvårdsteamet ut så att hon kunde dricka morgonkaffet i lugn och ro! Längs med vägen fick vi bistå vid däckbyte och kedjebrott men vi hann också med att stanna och ta lite bilder på alla snygga klungor som susade förbi.

DSC_0127 DSC_0128 DSC_0129 DSC_0130 DSC_0131 DSC_0135 DSC_0137 DSC_0147 DSC_0148 DSC_0152 DSC_0154 DSC_0155

Eftersom det var sista dagen så ville jag och Jörgen hitta på något kul, så efter 7 mil så blev cyklisterna ganska förvånade men väldigt glada när de blev påhejade av två galna clowner. Det verkade som att vår lilla överraskning blev uppskattad och jag kan lova att jag också fick mig ett riktigt gott skratt av att se Jörgen i clowndräkten!

DSC_0158-1200x1918 DSC_0157

Efter målgång och god mat i Hagaparken så var det ÄNTLIGEN dags för sjukvårdaren att få sätta sig på cykeln då vi var ett gäng som körde ”epilogen” från Stockholm till Uppsala med tillhörande depåstopp på McDonalds i Upplands Väsby. Såå kul att få cykla igen och inte bara titta på genom vindrutan!

DSC_0178-3200x1800

Nu är Ride of Hope över för i år och jag vill såklart ge en stor applåd till alla cyklister som har varit grymma på att trampa och dessutom hållit sig på hjulen i stort sett hela tiden så att sjukvårdsbilen inte har behövt jobba så hårt! Och såklart också en stor kram till alla duktiga funktionärer, projektledare Eleanor och alla andra inblandade! Hoppas vi ses snart igen!

DSC_0173-1600x900

DSC_0162 DSC_0160-1600x894 DSC_0171-1200x1963 DSC_0166-1600x900


 

Supersnabba cyklister mellan ängar och sädesfält Ride of Hope etapp 6: Västerås - Uppsala

6 Aug 2016

Imorse fullkomligt vimlade det av cyklister och cyklar på Lidls parkering i Västerås inför starten av dagens etapp. Medvind hela vägen till Uppsala gjorde att klungorna susade fram med riktigt bra fart och dessutom höll dom sig på hjulen så jag och Jörgen kunde ägna oss åt att fotografera och heja. Lite mekhjälp fick vi bistå med vid ett ekerbrott och ett par punkor men annars så satt vi mest i bilen och var avundsjuka på att det såg så härligt ut att cykla! Imorgon är det redan dags för finalen, sista etappen in till Hagaparken i Stockholm!

DSC_0033 DSC_0034 DSC_0038 DSC_0039 DSC_0043-1600x900 DSC_0045 DSC_0068-1600x900 DSC_0065-1600x900 DSC_0056-1600x900 DSC_0050-1600x900 DSC_0063-1600x900 DSC_0064-1600x945 DSC_0046 DSC_0053 DSC_0054 DSC_0057 DSC_0058 DSC_0059 DSC_0062 DSC_0076 DSC_0078-1600x954 DSC_0080 DSC_0085-1200x1995 DSC_0090 DSC_0089-1600x900 DSC_0095-1200x1952

Imorse fullkomligt vimlade det av cyklister och cyklar på Lidls parkering i Västerås inför starten av dagens etapp. Medvind hela vägen till Uppsala gjorde att klungorna susade fram med riktigt bra fart och dessutom höll dom sig på hjulen så jag och Jörgen kunde ägna oss åt att fotografera och heja. Lite mekhjälp fick vi bistå med vid ett ekerbrott och ett par punkor men annars så satt vi mest i bilen och var avundsjuka på att det såg så härligt ut att cykla! Imorgon är det redan dags för finalen, sista etappen in till Hagaparken i Stockholm!

DSC_0033 DSC_0034 DSC_0038 DSC_0039 DSC_0043-1600x900 DSC_0045 DSC_0068-1600x900 DSC_0065-1600x900 DSC_0056-1600x900 DSC_0050-1600x900 DSC_0063-1600x900 DSC_0064-1600x945 DSC_0046 DSC_0053 DSC_0054 DSC_0057 DSC_0058 DSC_0059 DSC_0062 DSC_0076 DSC_0078-1600x954 DSC_0080 DSC_0085-1200x1995 DSC_0090 DSC_0089-1600x900 DSC_0095-1200x1952

Bananbrist, bedövning och motvind Ride of Hope etapp 5: Gävle - Västerås

5 Aug 2016

Redan femte etappen på Ride of Hope Umeå – Stockholm och idag skulle cyklisterna avverka 17 mil från Gävle till Västerås. Efter några traditionsenliga extra varv i rondellen utanför Scandic Väst i Gävle så var vi iväg. Vädret var riktigt fint men det var tydligen en ganska tuff motvind där ute idag. I sjukvårdsbilen var det dock som vanligt vindstilla förutom en behagligt svalkande fläkt från AC:n ;). Inga plåster behövdes idag heller men däremot mängder av liniment, vaselin, värktabletter och bedövningssalva, alla timmar i sadeln börjar uppenbarligen sätta sina spår i form av diverse ömma kroppsdelar… Dessutom langade vi massvis av bananer vilket faktiskt ledde till att sjukvårdsbilen, a.k.a. bananbilen för första gången hade en kortare period med nästan tom bananlåda. Vid nästa depå kunde vi som tur var fylla på lagret så ingen cyklist hann nog få någon allvarligare bananbrist 😉

DSC_0428_1~2-1600x980 DSC_0453~2-1600x1061 DSC_0435_1~2 DSC_0443_1~2 DSC_0010-1600x964 DSC_0006-3200x1992 DSC_0012-1600x995 DSC_0480_1~2-1200x1882 DSC_0479_1~3-1200x2041 DSC_0019-3200x1800 DSC_0487_1~2-1600x900 DSC_0486_1~2-1600x900 DSC_0475_1~2-1600x900 DSC_0018 DSC_0021 DSC_0023 DSC_0460_1 DSC_0462_1

Vid målgången Västerås mötte vi upp hela gänget som cyklat från Lund så nu är det över 100 cyklister här på hotellet. Imorgon kommer det dessutom tillkomma en hel del cyklister som bara ska köra en etapp så vi blir ett riktigt stort gäng som rullar mot Uppsala.  Kom gärna förbi Vaksala torg imorgon från klockan 13.00 och framåt och heja när dom cyklar i mål!

Redan femte etappen på Ride of Hope Umeå – Stockholm och idag skulle cyklisterna avverka 17 mil från Gävle till Västerås. Efter några traditionsenliga extra varv i rondellen utanför Scandic Väst i Gävle så var vi iväg. Vädret var riktigt fint men det var tydligen en ganska tuff motvind där ute idag. I sjukvårdsbilen var det dock som vanligt vindstilla förutom en behagligt svalkande fläkt från AC:n ;). Inga plåster behövdes idag heller men däremot mängder av liniment, vaselin, värktabletter och bedövningssalva, alla timmar i sadeln börjar uppenbarligen sätta sina spår i form av diverse ömma kroppsdelar… Dessutom langade vi massvis av bananer vilket faktiskt ledde till att sjukvårdsbilen, a.k.a. bananbilen för första gången hade en kortare period med nästan tom bananlåda. Vid nästa depå kunde vi som tur var fylla på lagret så ingen cyklist hann nog få någon allvarligare bananbrist 😉

DSC_0428_1~2-1600x980 DSC_0453~2-1600x1061 DSC_0435_1~2 DSC_0443_1~2 DSC_0010-1600x964 DSC_0006-3200x1992 DSC_0012-1600x995 DSC_0480_1~2-1200x1882 DSC_0479_1~3-1200x2041 DSC_0019-3200x1800 DSC_0487_1~2-1600x900 DSC_0486_1~2-1600x900 DSC_0475_1~2-1600x900 DSC_0018 DSC_0021 DSC_0023 DSC_0460_1 DSC_0462_1

Vid målgången Västerås mötte vi upp hela gänget som cyklat från Lund så nu är det över 100 cyklister här på hotellet. Imorgon kommer det dessutom tillkomma en hel del cyklister som bara ska köra en etapp så vi blir ett riktigt stort gäng som rullar mot Uppsala.  Kom gärna förbi Vaksala torg imorgon från klockan 13.00 och framåt och heja när dom cyklar i mål!

Värktabletter, vaselin och veckans längsta etapp! Ride of Hope etapp 4: Hudiksvall - Gävle

4 Aug 2016

Idag hade vi laddat för en regnig etapp men vi vaknade upp till riktigt bra väder i Hudiksvall och alla grupperna kunde trampa iväg torrskodda från starten utanför Lidl. Även en intervju med SVT hanns med, den kan ni se en minut in i klippet här: SVT Gävleborg. Vi fick sedan rapporter om att det hade vräkt ner bara 10 minuter efter att sista gruppen startat så ibland ska man ha tur!

DSC_0375

DSC_0388-3200x1800 DSC_0393-3200x1800 DSC_0379

Dagens etapp var hela 20 mil lång och nu är det många av cyklisterna som är ganska trötta och slitna. Sjukvårdsbilen har vidgat sin verksamhet något och vi har, förutom bananutdelning, bistått cyklisterna med massage, värktabletter, vaselin, liniment, skavsårsplåster med mera. Till sist kom vi iallafall fram till Gävle hela gänget och imorgon är det den sista långa etappen på resan, 17 mil till Västerås, där vi kommer möta upp hela det stora gänget som cyklat från Lund, kul!

DSC_0403-3200x1800 DSC_0410-3200x2078 DSC_0406-3200x1800 DSC_0409 DSC_0412 DSC_0404 DSC_0400 DSC_0395

 

 

Idag hade vi laddat för en regnig etapp men vi vaknade upp till riktigt bra väder i Hudiksvall och alla grupperna kunde trampa iväg torrskodda från starten utanför Lidl. Även en intervju med SVT hanns med, den kan ni se en minut in i klippet här: SVT Gävleborg. Vi fick sedan rapporter om att det hade vräkt ner bara 10 minuter efter att sista gruppen startat så ibland ska man ha tur!

DSC_0375

DSC_0388-3200x1800 DSC_0393-3200x1800 DSC_0379

Dagens etapp var hela 20 mil lång och nu är det många av cyklisterna som är ganska trötta och slitna. Sjukvårdsbilen har vidgat sin verksamhet något och vi har, förutom bananutdelning, bistått cyklisterna med massage, värktabletter, vaselin, liniment, skavsårsplåster med mera. Till sist kom vi iallafall fram till Gävle hela gänget och imorgon är det den sista långa etappen på resan, 17 mil till Västerås, där vi kommer möta upp hela det stora gänget som cyklat från Lund, kul!

DSC_0403-3200x1800 DSC_0410-3200x2078 DSC_0406-3200x1800 DSC_0409 DSC_0412 DSC_0404 DSC_0400 DSC_0395

 

 

Tour de France mekaniker och fyra mil uppförsbacke Ride of Hope etapp 3: Härnösand - Hudiksvall

3 Aug 2016

Etapp 3 på Ride of Hope Umeå – Stockholm och idag skulle de beryktade backarna upp till Hassela klaras av. Regnet som brukar vara tradition på den här etappen uteblev och istället sken solen och det var riktigt varmt. Vi i sjukvårdsbilen fick börja serva cyklisterna med påfyllning av vattenflaskorna redan efter ett par mils cykling.

DSC_0282-3200x1816 DSC_0272 DSC_0308-1600x900 DSC_0349-3200x1800

DSC_0324-1600x1130 DSC_0299-1600x900 DSC_0290-1600x1076

DSC_0352-3200x1800 DSC_0344-1600x900

När vi passerade Sundsvall svängde jag och Jörgen in på Sportson för att köpa en växelvajer. Sportson är en av Ride of Hopes sponsorer och vi snackade en stund med de som jobbade i butiken och sa att vi hade behövt ha med en mekaniker på resan då vi i sjukvårdsbilen får ta hand om fler trasiga cyklar än cyklister. Innan vi gick så sa vi lite skämtsamt att vi kommer tillbaka om det går åt skogen. Det skulle vi aldrig ha sagt för det visade sig vara precis det som hände när Nicholas bakväxel ramlade i 20 små bitar. Ett par timmar senare var vi alltså tillbaka på Sportson i Sundsvall där vi hade turen att träffa på en riktig Tour de France mekaniker och före detta proffscyklist som på något magiskt sätt lyckades pussla ihop en massa olika reservdelar till en fungerande bakväxel så att Nicholas kunde fortsätta cykla. Dagens guldstjärna till Sportson Sundsvall!

DSC_0317-1200x2133 DSC_0319-1200x2133

Med lite bananlangning och glada tillrop så klarade cyklisterna av dagens etapp på ett strålande sätt. En liten omplåstring fick vi hjälpa till med och några cyklister har haft oturen att bli förkylda men i övrigt fortsätter färden söderut smärtfritt. Okej, smärtfritt kanske jag inte ska säga för jag vet att det börjar kännas ordentligt i låren på många, men det är ju som det ska vara efter tre dagars cykling!

DSC_0360-3200x1800 DSC_0371-1200x2133 DSC_0355-3200x1800 DSC_0358-1200x1972

Efter över 30 körda mil för sjukvårdsbilen idag så var jag ganska sugen på att röra lite på mig jag också,  så kvällen fick avrundas med en skön löprunda i det fina vädret.

DSC_0372-3200x1800

Det gäller att ta tillvara på solen för imorgon är det tydligen regnväder på ingång. Oavsett regn eller ej så ska vi imorgon ta oss hela 20 mil till Gävle, det kan nog bli en tuff sträcka för cyklisterna men jag tror dom kommer klara av även den utmaningen alldeles utmärkt. Heja heja!

Etapp 3 på Ride of Hope Umeå – Stockholm och idag skulle de beryktade backarna upp till Hassela klaras av. Regnet som brukar vara tradition på den här etappen uteblev och istället sken solen och det var riktigt varmt. Vi i sjukvårdsbilen fick börja serva cyklisterna med påfyllning av vattenflaskorna redan efter ett par mils cykling.

DSC_0282-3200x1816 DSC_0272 DSC_0308-1600x900 DSC_0349-3200x1800

DSC_0324-1600x1130 DSC_0299-1600x900 DSC_0290-1600x1076

DSC_0352-3200x1800 DSC_0344-1600x900

När vi passerade Sundsvall svängde jag och Jörgen in på Sportson för att köpa en växelvajer. Sportson är en av Ride of Hopes sponsorer och vi snackade en stund med de som jobbade i butiken och sa att vi hade behövt ha med en mekaniker på resan då vi i sjukvårdsbilen får ta hand om fler trasiga cyklar än cyklister. Innan vi gick så sa vi lite skämtsamt att vi kommer tillbaka om det går åt skogen. Det skulle vi aldrig ha sagt för det visade sig vara precis det som hände när Nicholas bakväxel ramlade i 20 små bitar. Ett par timmar senare var vi alltså tillbaka på Sportson i Sundsvall där vi hade turen att träffa på en riktig Tour de France mekaniker och före detta proffscyklist som på något magiskt sätt lyckades pussla ihop en massa olika reservdelar till en fungerande bakväxel så att Nicholas kunde fortsätta cykla. Dagens guldstjärna till Sportson Sundsvall!

DSC_0317-1200x2133 DSC_0319-1200x2133

Med lite bananlangning och glada tillrop så klarade cyklisterna av dagens etapp på ett strålande sätt. En liten omplåstring fick vi hjälpa till med och några cyklister har haft oturen att bli förkylda men i övrigt fortsätter färden söderut smärtfritt. Okej, smärtfritt kanske jag inte ska säga för jag vet att det börjar kännas ordentligt i låren på många, men det är ju som det ska vara efter tre dagars cykling!

DSC_0360-3200x1800 DSC_0371-1200x2133 DSC_0355-3200x1800 DSC_0358-1200x1972

Efter över 30 körda mil för sjukvårdsbilen idag så var jag ganska sugen på att röra lite på mig jag också,  så kvällen fick avrundas med en skön löprunda i det fina vädret.

DSC_0372-3200x1800

Det gäller att ta tillvara på solen för imorgon är det tydligen regnväder på ingång. Oavsett regn eller ej så ska vi imorgon ta oss hela 20 mil till Gävle, det kan nog bli en tuff sträcka för cyklisterna men jag tror dom kommer klara av även den utmaningen alldeles utmärkt. Heja heja!

Nio gånger över Höga Kusten-bron och fyra kilometer sprängsten Ride of Hope etapp 2: Örnsköldsvik - Härnösand

2 Aug 2016

Andra dagen för Ride of Hope Umeå -Stockholm och dagens etapp skulle ta oss från Örnsköldsvik till Härnösand. Idag fick cyklisterna en ganska lång och spännande dag med både trevliga och mindre trevliga överraskningar. Till de mindre trevliga hörde tex ett gäng ordentliga regnskurar och ett vägbygge som innebar 4 km cykling på en riktigt dålig grusväg. Det ska dock nämnas att vissa tyckte gruskörningen var dagens höjdpunkt och dundrade på över sprängstenen med en himla fart, misstänker att vi har en del MTB-cyklister i gruppen! Till dagens höjdpunkter hörde fika med vacker sjöutsikt och cykling i solsken över Höga Kusten-bron. Jag och Jörgen körde inte mindre än fem (!!!) gånger fram och tillbaka över bron för att försöka få fina cykelbilder, men efter femte vändan gav vi upp då allt vi fick på bild var cyklisterna som stod och tog selfies eller fotograferade sina cyklar! 😂

DSC_0222-3200x1800 DSC_0261 DSC_0234-3200x1800 DSC_0250-3200x1800  DSC_0258-3200x1800DSC_0266-3200x1800

DSC_0245-3200x1800

DSC_0260-3200x1800 DSC_0228-3200x1800

DSC_0238 DSC_0247-3200x1800

DSC_0249-3200x1800

I sjukvårdsbilen har vi förutom misslyckade fotograferingsförsök ägnat oss åt bananutdelning, pumpat däck åt en snäll norrländsk gubbe och en hel del cykelmeckande med inte mindre än tre ordentliga cykelhaverier. Men så länge som det bara är cyklar och inte cyklister som är trasiga så är vi nöjda. Vi vill skicka ett extra tack till Peter på Intersport i Härnösand som med kort varsel fixade både växelvajerbyte, växeljusteringar och ordnade fram ett nytt bakhjul. Kanonservice!

Navigeringen är oftast ganska enkel här uppe, nästa sväng om 41 km 😁
Navigeringen är oftast ganska enkel här uppe, nästa sväng om 41 km 😁

DSC_0231-1200x2133 DSC_0230

Imorgon väntar en tuff sträcka med över 17 mil och 1800 höjdmeter, bland annat backarna upp till Hassela som är närmare 40 km! Vi i sjukvårdsbilen laddar upp med extra bananer och peppmusik på spellistan!

 

Andra dagen för Ride of Hope Umeå -Stockholm och dagens etapp skulle ta oss från Örnsköldsvik till Härnösand. Idag fick cyklisterna en ganska lång och spännande dag med både trevliga och mindre trevliga överraskningar. Till de mindre trevliga hörde tex ett gäng ordentliga regnskurar och ett vägbygge som innebar 4 km cykling på en riktigt dålig grusväg. Det ska dock nämnas att vissa tyckte gruskörningen var dagens höjdpunkt och dundrade på över sprängstenen med en himla fart, misstänker att vi har en del MTB-cyklister i gruppen! Till dagens höjdpunkter hörde fika med vacker sjöutsikt och cykling i solsken över Höga Kusten-bron. Jag och Jörgen körde inte mindre än fem (!!!) gånger fram och tillbaka över bron för att försöka få fina cykelbilder, men efter femte vändan gav vi upp då allt vi fick på bild var cyklisterna som stod och tog selfies eller fotograferade sina cyklar! 😂

DSC_0222-3200x1800 DSC_0261 DSC_0234-3200x1800 DSC_0250-3200x1800  DSC_0258-3200x1800DSC_0266-3200x1800

DSC_0245-3200x1800

DSC_0260-3200x1800 DSC_0228-3200x1800

DSC_0238 DSC_0247-3200x1800

DSC_0249-3200x1800

I sjukvårdsbilen har vi förutom misslyckade fotograferingsförsök ägnat oss åt bananutdelning, pumpat däck åt en snäll norrländsk gubbe och en hel del cykelmeckande med inte mindre än tre ordentliga cykelhaverier. Men så länge som det bara är cyklar och inte cyklister som är trasiga så är vi nöjda. Vi vill skicka ett extra tack till Peter på Intersport i Härnösand som med kort varsel fixade både växelvajerbyte, växeljusteringar och ordnade fram ett nytt bakhjul. Kanonservice!

Navigeringen är oftast ganska enkel här uppe, nästa sväng om 41 km 😁
Navigeringen är oftast ganska enkel här uppe, nästa sväng om 41 km 😁

DSC_0231-1200x2133 DSC_0230

Imorgon väntar en tuff sträcka med över 17 mil och 1800 höjdmeter, bland annat backarna upp till Hassela som är närmare 40 km! Vi i sjukvårdsbilen laddar upp med extra bananer och peppmusik på spellistan!

 

Norrlandsexpressen är på väg! Ride of Hope Umeå - Stockholm 2016

1 Aug 2016

Nu är det dags för Ride of Hope igen! Men den här gången sitter jag inte på cykeln utan kamperar i sjukvårdsbilen tillsammans med Jörgen på sträckan Umeå – Stockholm. Vi körde förra året också och givetvis kunde jag inte säga nej till ytterligare en vecka i en skåpbil som luktar varma bananer med en halvtokig örebroare som sällskap i 100 mil!

Många ”gamla” Ride of Hope cyklister som kör sträckan för andra,tredje eller fjärde gången är på plats men också många nya ansikten i år vilket såklart är väldigt kul!

Idag startade gänget från Norrlands Universitetssjukhus och rullade söderut för att efter nästan 13 mil tas emot på stortorget i Örnsköldsvik. Vägen dit innehöll bland annat 12 km på E4:an (som faktiskt är en sträcka av Sverigeleden för cykling!), några punkteringar, ett trasigt växelvajer, en hel del uppförsbackar, besök i kyrkan i Nordmaling, sightseeing genom Sveriges längsta by Gräsmyr, långa, raka norrländska vägar och massor av sol. Och dessutom behövdes inte ett endaste litet plåster delas ut, det är så vi vill ha det i sjukvårdsbilen!

DSC_0187-1600x900 DSC_0177-1600x900 DSC_0191-3200x1632 DSC_0169-3200x1632 DSC_0194 DSC_0197 DSC_0201 DSC_0212 DSC_0159 DSC_0190 IMG_20160801_143500

Dagen avslutades med att Cecilia, en av cyklisterna,  berättade så himla fint om sin lillebror som gick bort i cancer när han var 8 år och hur det kan vara när en familj drabbas av barncancer, ur ett syskonperspektiv. Jag tror att vi alla hade svårt att hålla borta tårarna när Cecilia pratade om sin bror som dessutom har födelsedag just idag och skulle fylla 33 år. Det gav oss också en väldigt stark påminnelse om varför Ride of Hope finns, för att forskningen om barncancer måste fortsätta framåt och inte minst för att ge stöd till de barn som är sjuka och deras familjer.

Var med och stöd Barncancerfonden du också, sms:a HOPP till 72900 så skänker du 50 kr.

Imorgon rullar vi vidare mot Härnösand!

 

 

Nu är det dags för Ride of Hope igen! Men den här gången sitter jag inte på cykeln utan kamperar i sjukvårdsbilen tillsammans med Jörgen på sträckan Umeå – Stockholm. Vi körde förra året också och givetvis kunde jag inte säga nej till ytterligare en vecka i en skåpbil som luktar varma bananer med en halvtokig örebroare som sällskap i 100 mil!

Många ”gamla” Ride of Hope cyklister som kör sträckan för andra,tredje eller fjärde gången är på plats men också många nya ansikten i år vilket såklart är väldigt kul!

Idag startade gänget från Norrlands Universitetssjukhus och rullade söderut för att efter nästan 13 mil tas emot på stortorget i Örnsköldsvik. Vägen dit innehöll bland annat 12 km på E4:an (som faktiskt är en sträcka av Sverigeleden för cykling!), några punkteringar, ett trasigt växelvajer, en hel del uppförsbackar, besök i kyrkan i Nordmaling, sightseeing genom Sveriges längsta by Gräsmyr, långa, raka norrländska vägar och massor av sol. Och dessutom behövdes inte ett endaste litet plåster delas ut, det är så vi vill ha det i sjukvårdsbilen!

DSC_0187-1600x900 DSC_0177-1600x900 DSC_0191-3200x1632 DSC_0169-3200x1632 DSC_0194 DSC_0197 DSC_0201 DSC_0212 DSC_0159 DSC_0190 IMG_20160801_143500

Dagen avslutades med att Cecilia, en av cyklisterna,  berättade så himla fint om sin lillebror som gick bort i cancer när han var 8 år och hur det kan vara när en familj drabbas av barncancer, ur ett syskonperspektiv. Jag tror att vi alla hade svårt att hålla borta tårarna när Cecilia pratade om sin bror som dessutom har födelsedag just idag och skulle fylla 33 år. Det gav oss också en väldigt stark påminnelse om varför Ride of Hope finns, för att forskningen om barncancer måste fortsätta framåt och inte minst för att ge stöd till de barn som är sjuka och deras familjer.

Var med och stöd Barncancerfonden du också, sms:a HOPP till 72900 så skänker du 50 kr.

Imorgon rullar vi vidare mot Härnösand!

 

 

Cykling en hel sommarnatt

25 Jul 2016

Jag har spenderat några dagar hemma hos mamma och pappa i Småland och liksom resten av Sverige (att döma utifrån alla semesterbilder på sociala medier iallafall) har det varit strålande sommarväder med sol och högsommarvärme. Härligt såklart men alldeles för varmt för att orka träna, åtminstone för mig som är känslig för värmen och inte orkar göra mycket annat än att bada och hålla mig i skuggan. Jag gjorde ett tappert försök att cykla en tur på Mtb:n med pappa men det slutade med att mamma fick komma och hämta upp mig med bil, alldeles yr och trött efter bara någon mil.

Därför blev jag verkligen glad när Sandra slängde ut frågan på Facebook om någon var sugen på att nattcykla! Är det någon gång man ska vara uppe hela natten är det ju såna här fina sommarnätter, och det bästa sättet att spendera natten måste såklart vara med cykling!

Sagt och gjort, jag packade ryggsäcken med kaffetermos, ostmacka, badkläder, armvärmare och förstärkningsjacka, satte på lyse på cykeln och så mötte jag upp Sandra klockan 22.00 på Evedals badplats. Solen höll precis på att försvinna bakom horisonten och himlen var vackert rosafärgad när vi trampade iväg ut på vårt nattliga äventyr.

IMG_20160723_220036

Hur länge vi skulle vara ute hade vi inte riktigt bestämt men det fanns i bakhuvudet att du det skulle vara häftigt att vara ute till solen börjat gå upp igen. Vilken tid det var hade vi dock inte riktigt koll på men vi tänkte att vi tar det som det kommer och så får vi se hur länge vi orkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi började med en sväng runt Hissö på fina, lite småtrixiga stigar längs med vattnet. Halvvägs träffade vi på två killar som satt vid lägerelden och skulle ge sig ut och fiska gös. De tyckte nog att vi var lite smått galna men önskade oss lycka till.  Vi fortsatte på cykelvägar och stigar förbi Kronobergs slottsruin och vidare genom skogen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plötsligt får vi en ordentlig överraskning när det hänger en uppstoppad overall från ett träd vid stigen! Förmodligen kvarlämnad från någon spökrunda. Lite smått chockade trampar vi vidare, och nu känns det verkligen som ett litet äventyr vi är ute på.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommarnatten blir snart lite kylig men det är mest skönt och det känns häftigt och lite lyxigt att cykla runt med i stort sett varenda stig och väg helt för oss själva. Det är också en speciell upplevelse med mörkercykling när det enda man ser är det som finns precis framför i lampskenet och resten är alldeles mörkt. Mörkt och helt tyst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När klockan börjar närma sig 01.00 stannar vi till vid Sundet, en bro mellan två sjöar, och jag plockar fram kaffetermosen och smörgåsen och njuter av fikapaus i månskenet. Sandra är inte lika avslappnad utan sitter och kollar efter alla spindlar som kryper runt på bron. Jag tycker hon är supercool som kom på idén att nattcykla när hon är rädd för både spindlar och mörker och dessutom cyklar på en endurocykel som inte passar speciellt bra för långturer. Jag som cyklat en massa långpass senaste tiden, har en 29″ hardtail MTB och älskar att vara i skogen har det hur enkelt som helst i jämförelse. Vi googlar tiden för soluppgången och får fram att det är klockan 04.46. Det känns väldigt länge tills dess men vi slår fast att det nog måste börja ljusna minst en timme tidigare.

Vi cyklar vidare och hinner prata om allt möjligt men återkommer då och då till att det faktiskt är rätt häftigt att vara ute och cykla runt såhär mitt i natten trots att vi båda börjar bli lite småtrötta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klockan börjar närma sig 02.00 och plötsligt stannar Sandra och säger att hennes ena pedalarm håller på att lossna. Men efter lite mekande i skenet av en lyktstolpe så kan vi fortsätta trampa ett tag till. Denna proceduren får vi sedan upprepa en gång till men sedan sitter cykeln ihop så pass att Sandra åtminstone kommer kunna cykla hela vägen tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Runt klockan 03.00 bestämmer vi oss för att ta ett varv på El Plomo, en rolig och lite teknisk MTB-slinga i Fyllerydsskogen med snyggt byggda spänger, doserade kurvor och ett par hopp (som Sandra flyger över medan jag kör fegis-alternativet bredvid!). Tröttheten försvinner åtminstone tillfälligt av den roliga cyklingen och när vi kommer ut från skogen så ser vi faktiskt att det börjat ljusna på himmelen! Vi styr tillbaka mot Evedals badplats och jag passar på att ta ett nattdopp i det varma vattnet medan himlen sakta färgas rosa av soluppgången.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter 5.5 timmars cyklande runt på stigar, skogsvägar och cykelvägar i Växjö så säger jag hejdå och godnatt till Sandra och trampar hemåt, smyger in i huset och kryper ner i sängen, trött men mycket nöjd efter en alldeles fantastisk julinatt.

Jag har spenderat några dagar hemma hos mamma och pappa i Småland och liksom resten av Sverige (att döma utifrån alla semesterbilder på sociala medier iallafall) har det varit strålande sommarväder med sol och högsommarvärme. Härligt såklart men alldeles för varmt för att orka träna, åtminstone för mig som är känslig för värmen och inte orkar göra mycket annat än att bada och hålla mig i skuggan. Jag gjorde ett tappert försök att cykla en tur på Mtb:n med pappa men det slutade med att mamma fick komma och hämta upp mig med bil, alldeles yr och trött efter bara någon mil.

Därför blev jag verkligen glad när Sandra slängde ut frågan på Facebook om någon var sugen på att nattcykla! Är det någon gång man ska vara uppe hela natten är det ju såna här fina sommarnätter, och det bästa sättet att spendera natten måste såklart vara med cykling!

Sagt och gjort, jag packade ryggsäcken med kaffetermos, ostmacka, badkläder, armvärmare och förstärkningsjacka, satte på lyse på cykeln och så mötte jag upp Sandra klockan 22.00 på Evedals badplats. Solen höll precis på att försvinna bakom horisonten och himlen var vackert rosafärgad när vi trampade iväg ut på vårt nattliga äventyr.

IMG_20160723_220036

Hur länge vi skulle vara ute hade vi inte riktigt bestämt men det fanns i bakhuvudet att du det skulle vara häftigt att vara ute till solen börjat gå upp igen. Vilken tid det var hade vi dock inte riktigt koll på men vi tänkte att vi tar det som det kommer och så får vi se hur länge vi orkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi började med en sväng runt Hissö på fina, lite småtrixiga stigar längs med vattnet. Halvvägs träffade vi på två killar som satt vid lägerelden och skulle ge sig ut och fiska gös. De tyckte nog att vi var lite smått galna men önskade oss lycka till.  Vi fortsatte på cykelvägar och stigar förbi Kronobergs slottsruin och vidare genom skogen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plötsligt får vi en ordentlig överraskning när det hänger en uppstoppad overall från ett träd vid stigen! Förmodligen kvarlämnad från någon spökrunda. Lite smått chockade trampar vi vidare, och nu känns det verkligen som ett litet äventyr vi är ute på.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommarnatten blir snart lite kylig men det är mest skönt och det känns häftigt och lite lyxigt att cykla runt med i stort sett varenda stig och väg helt för oss själva. Det är också en speciell upplevelse med mörkercykling när det enda man ser är det som finns precis framför i lampskenet och resten är alldeles mörkt. Mörkt och helt tyst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När klockan börjar närma sig 01.00 stannar vi till vid Sundet, en bro mellan två sjöar, och jag plockar fram kaffetermosen och smörgåsen och njuter av fikapaus i månskenet. Sandra är inte lika avslappnad utan sitter och kollar efter alla spindlar som kryper runt på bron. Jag tycker hon är supercool som kom på idén att nattcykla när hon är rädd för både spindlar och mörker och dessutom cyklar på en endurocykel som inte passar speciellt bra för långturer. Jag som cyklat en massa långpass senaste tiden, har en 29″ hardtail MTB och älskar att vara i skogen har det hur enkelt som helst i jämförelse. Vi googlar tiden för soluppgången och får fram att det är klockan 04.46. Det känns väldigt länge tills dess men vi slår fast att det nog måste börja ljusna minst en timme tidigare.

Vi cyklar vidare och hinner prata om allt möjligt men återkommer då och då till att det faktiskt är rätt häftigt att vara ute och cykla runt såhär mitt i natten trots att vi båda börjar bli lite småtrötta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klockan börjar närma sig 02.00 och plötsligt stannar Sandra och säger att hennes ena pedalarm håller på att lossna. Men efter lite mekande i skenet av en lyktstolpe så kan vi fortsätta trampa ett tag till. Denna proceduren får vi sedan upprepa en gång till men sedan sitter cykeln ihop så pass att Sandra åtminstone kommer kunna cykla hela vägen tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Runt klockan 03.00 bestämmer vi oss för att ta ett varv på El Plomo, en rolig och lite teknisk MTB-slinga i Fyllerydsskogen med snyggt byggda spänger, doserade kurvor och ett par hopp (som Sandra flyger över medan jag kör fegis-alternativet bredvid!). Tröttheten försvinner åtminstone tillfälligt av den roliga cyklingen och när vi kommer ut från skogen så ser vi faktiskt att det börjat ljusna på himmelen! Vi styr tillbaka mot Evedals badplats och jag passar på att ta ett nattdopp i det varma vattnet medan himlen sakta färgas rosa av soluppgången.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter 5.5 timmars cyklande runt på stigar, skogsvägar och cykelvägar i Växjö så säger jag hejdå och godnatt till Sandra och trampar hemåt, smyger in i huset och kryper ner i sängen, trött men mycket nöjd efter en alldeles fantastisk julinatt.