Lokalt här i Växjö körs varje år en träningsserie i MTB kallad Bros-MTB-cup, och igår var det dags för den andra ”deltävlingen” och en knapp mil öster som stan bjöds det upp till en teknisk och rolig bana som verkligen satte de tekniska kunskaperna och orken på prov.
Jag har kört i området ett par gånger tidigare så jag visste ungefär vad som väntade, men den senaste veckans myckna regnande gjorde banan än mer svårkört med såväl hala stenhällar som tunga lerpartier med insprängda stenar som ibland gömde sig under lervällingen och bjöd på överraskande slag mot både fram och bakhjul.
Jag började med att värma upp med en tur hemifrån upp till tävlingsområdet, en sträcka på dryga halvmilen och kände att benen inte var de piggaste jag haft. Men när starten väl gick kom jag iväg bra ungefär i mitten av klungan och inledningsslingan gick kanon. Ut på det andra varvet tappar jag framhjulsfästet i ett lårhål och lägger mig över en stensamling. Är snabbt uppe igen och kör vidare, men när det är dags för en teknisk stigning och jag lägger i de största kuggarna jag hittar i min kassett tvärlåser sig vevpartiet. Springande tar jag mig upp för backen till en liten åker där jag konstatera att kedjan fastnat mellan innersta drevet och hjulet. Med lite våld och svordomar får jag loss den igen och kan trampa vidare. Nu ligger jag troligen sist, med en bra lucka fram till nästa cyklist. Ensam och utan stress går det riktigt bra över de tekniska partierna och mot slutet av varvet är jag nästan ikapp en grupp av cyklister när det smäller till igen, och vevpartiet är lika låst igen. Samma sak, samma svordomar (kanske med någon variation) och den här gången tar det ännu längre tid att få loss den väl inkilade kedjan. När samma sak upprepar sig en tredje gång kastar jag in handsken och promenerar upp till starten och kastar cykeln i ett buskage och utrustar mig med kameran istället och får till några bilder i blandad kvalitet.
Jag bjuder på dessa istället för en längre utläggning om vilka konsekvenser en sten mot växelföraren kan få…
