Marcus och Linda om livet som touringcyklister

Linda och Marcus

Sista sträckan till Dubai Framme vid vårt slutmål och hemma igen

14 Nov

Nu är vi klara, vi klarade det, över 12.500km, 20 länder, känns fantastiskt! Vi är så nöjda med äventyret, men också så glada att komma hem!!!!!!

Efter att ha cyklat ca en månad i både Förenade Arabemiraten och Oman, särskilt som par man/kvinna så har man fått perspektiv på saker och ting. De är ju båda muslimska länder, och i dessa tider så är just Islam ett hett ämne. Vi kan säga att vi bara har mött vänliga människor, enorm gästfrihet. Vi är som superhjältar och alla vill bjuda in oss och hjälpa oss. Båda länderna ligger ”mitt i smeten”, nära länder som är klart tveksamma som Saudi, Jemen, Iran, men det är faktiskt vädligt säkert här. Största oron var ormar och skorpioner i bergen och ibland trafiken i städer. Men, med det sagt så ska man komma ihåg att det fortfarande är (delvis) konservativa muslimska länder, särskilt när man lämnar städer som Dubai och ser det vi sett, det som vanliga turister missar eller inte uppfattar. Vi upplever att de har en helt annan syn på kärlek och relationer. Män och kvinnor är separerade, även i folks hem. Ett fika-rum för herrarna och ett annat för kvinnorna. Det är fortfarande lagligt med mer än en fru, och ibland när vi blev inbjudna så kunde det vara flera fristående ”hus” där respektive fru med barn höll till. Vi blev bara inbjudna av män, och väl inne i deras hem så såg man inte röken an kvinnorna. Vi som uppenbara cykelturister och icke-muslimer fick bägge vara med i herrernas sällskap. Ingen inhemsk har någonsin kroppskontakt offentligt, trots att de är man och hustru, eller släkt. Det känns som att de inte riktigt älskar varandra, utan mer bor ihop och accepterar situationen. Vi har inte vågat fråga någon för det känns så tabubelagt, men vi undrar verkligen hur relationer fungerar, i synnerhet kärleksrelationer. Det första ordet man kommer på är frustration. Arabemiraten och Oman är fredliga länder, men på man/kvinna/relationer/kärlek så är de långt bort från oss. Vi som pussas, kramas, busar HELA tiden annars fick vara återhållsamma och man kände att man hade alltid en blick över axeln ifall någon såg. Dessa länder är perfekta för touringcykling om man reser ensam, eller i grupp med bara män eller bara kvinnor, men som par man/kvinna så är det inte optimalt, i alla fall inte för oss. De vackra bergen, öknen, gästfriheten väger såklart upp och arabvärlden får G+ i betyg. Det ska även nämnas att vi suktar efter lite alkohol.

Vår tänkta sista tältnatt blev litee annorlunda än vi tänkt oss. Vi luckades såklart bli inbjudna igen och denna gång till ett slott. För att snabbt beskriva palatset så fanns det hiss ner till garaget med ca tio bilar (om bara var några av deras bilar), porsche, mercedes, massa stora SUVar, pool, persiska mattor i varje rum, tjänstefolk i tiotal. Vi fick sova i ett fristående hus med allt vi behövde. Det var så mycket av allt att vi nästan blev osugna på allt, men kul att ha upplevt och rolig kontrast.

Sen hade vi en vecka i Dubai och vi gjorde lite vanliga turistgrejor. Dubai Mall, Dubai Marina, Burj Khalifa, bad, souk, minimal shopping. Nu är vi hemma i Södra Sandby och har plöjt hela säsong 2 av Stranger Things på en och en halv dag, love life!

/L och M

IMG_8453 IMG_8454 IMG_8455 IMG_8456 IMG_8457 IMG_8458 IMG_8459 IMG_8460 IMG_8461 IMG_8462 IMG_8463 IMG_8464 IMG_8465 IMG_8466 IMG_8467 IMG_8468 IMG_8469 IMG_8470 IMG_8471 IMG_8472 IMG_8473 IMG_8474 IMG_8475 IMG_8476 IMG_8477 IMG_8478 IMG_8479

 

 

 

 

Nu är vi klara, vi klarade det, över 12.500km, 20 länder, känns fantastiskt! Vi är så nöjda med äventyret, men också så glada att komma hem!!!!!!

Efter att ha cyklat ca en månad i både Förenade Arabemiraten och Oman, särskilt som par man/kvinna så har man fått perspektiv på saker och ting. De är ju båda muslimska länder, och i dessa tider så är just Islam ett hett ämne. Vi kan säga att vi bara har mött vänliga människor, enorm gästfrihet. Vi är som superhjältar och alla vill bjuda in oss och hjälpa oss. Båda länderna ligger ”mitt i smeten”, nära länder som är klart tveksamma som Saudi, Jemen, Iran, men det är faktiskt vädligt säkert här. Största oron var ormar och skorpioner i bergen och ibland trafiken i städer. Men, med det sagt så ska man komma ihåg att det fortfarande är (delvis) konservativa muslimska länder, särskilt när man lämnar städer som Dubai och ser det vi sett, det som vanliga turister missar eller inte uppfattar. Vi upplever att de har en helt annan syn på kärlek och relationer. Män och kvinnor är separerade, även i folks hem. Ett fika-rum för herrarna och ett annat för kvinnorna. Det är fortfarande lagligt med mer än en fru, och ibland när vi blev inbjudna så kunde det vara flera fristående ”hus” där respektive fru med barn höll till. Vi blev bara inbjudna av män, och väl inne i deras hem så såg man inte röken an kvinnorna. Vi som uppenbara cykelturister och icke-muslimer fick bägge vara med i herrernas sällskap. Ingen inhemsk har någonsin kroppskontakt offentligt, trots att de är man och hustru, eller släkt. Det känns som att de inte riktigt älskar varandra, utan mer bor ihop och accepterar situationen. Vi har inte vågat fråga någon för det känns så tabubelagt, men vi undrar verkligen hur relationer fungerar, i synnerhet kärleksrelationer. Det första ordet man kommer på är frustration. Arabemiraten och Oman är fredliga länder, men på man/kvinna/relationer/kärlek så är de långt bort från oss. Vi som pussas, kramas, busar HELA tiden annars fick vara återhållsamma och man kände att man hade alltid en blick över axeln ifall någon såg. Dessa länder är perfekta för touringcykling om man reser ensam, eller i grupp med bara män eller bara kvinnor, men som par man/kvinna så är det inte optimalt, i alla fall inte för oss. De vackra bergen, öknen, gästfriheten väger såklart upp och arabvärlden får G+ i betyg. Det ska även nämnas att vi suktar efter lite alkohol.

Vår tänkta sista tältnatt blev litee annorlunda än vi tänkt oss. Vi luckades såklart bli inbjudna igen och denna gång till ett slott. För att snabbt beskriva palatset så fanns det hiss ner till garaget med ca tio bilar (om bara var några av deras bilar), porsche, mercedes, massa stora SUVar, pool, persiska mattor i varje rum, tjänstefolk i tiotal. Vi fick sova i ett fristående hus med allt vi behövde. Det var så mycket av allt att vi nästan blev osugna på allt, men kul att ha upplevt och rolig kontrast.

Sen hade vi en vecka i Dubai och vi gjorde lite vanliga turistgrejor. Dubai Mall, Dubai Marina, Burj Khalifa, bad, souk, minimal shopping. Nu är vi hemma i Södra Sandby och har plöjt hela säsong 2 av Stranger Things på en och en halv dag, love life!

/L och M

IMG_8453 IMG_8454 IMG_8455 IMG_8456 IMG_8457 IMG_8458 IMG_8459 IMG_8460 IMG_8461 IMG_8462 IMG_8463 IMG_8464 IMG_8465 IMG_8466 IMG_8467 IMG_8468 IMG_8469 IMG_8470 IMG_8471 IMG_8472 IMG_8473 IMG_8474 IMG_8475 IMG_8476 IMG_8477 IMG_8478 IMG_8479

 

 

 

 

A R A B V Ä R L D E N Förenade Arabemiraten och Oman

25 Okt

Vi lämnade ”Stan” och flög till Dubai och stekande värme. Galen kontrast! Där stannade vi bara the dagar och kände lite på stämningen innan vi begav oss ut på sista etappen på resan. Vi ska flyga hem från Dubai om dryga två veckor och kommer turista där innan vi åker hem. I skrivande stund är vi i Muskat, huvudstad i Oman.

Första 2-3 dagarna korsade vi öknen över till Arabemiratens östkust och sedan in i Oman. Kämpande i vårt anletes svett, obefintlig sömn på grund av temperaturen, och inget offentligt tafsande tillåtet, vi var knäckta. 20 dagar till, hur ska det gå?

Då vek vi rätt upp i bergen och temperaturen och landskapet blev markant bättre, och efter någon mer dag var det faktiskt ok på både och natt. Hamnade på en liten grusväg som så småning som skulle leda till the Green Mountain. Faktastiskt att detta fanns i Oman, men med backar på mer än 25% så blev det 2 dagars knuffande. Med tanke på att Lindas arm-, axel- och allmän överkroppsstyrka är nästan obefintlig (nämner inga namn, men citerar en cyklist från Stockholm CK: ”har aldrig sett en mer obefintlig biceps”), så var det en utmaning. Som tur var så upplevde vi nog den bästa delen av Oman. Otroligt gästvänliga människor, blir inbjudna på fika, kaffe m.m nästan varje dag. Man kan sitta o dricka kaffe hos någon, och plötsligt dyker en vän eller en kusin upp som sen vill att vi ska dricka kaffe hos honom, och där träffar men en tredje som också vill bjuda på något. Många män har traditionella långa ”klänningar” och turban, och först tror man att man träffat någon mycket konservativ, men så är det världens bumbibjörn med bra engelska.

Dagen innan vi kom fram till Muskat så träffar vi av en slump en man på ett cafe som bjuder med oss till sig och sedan åker vi med honom och en vän med bil till Muskat. Vi får en rundtur i halva Muskat, och de är båda så exhalterade att det inte vet vart de ska ta vägen. Allmän regel här, fråga aldrig om något du vill ha, de ändrar planerna direkt för att ge dig det, ät inte upp maten du får, du får bara mer. Ett ganska angenämt problem såklart. Bilen vi åker i har inga bälten i baksätet, vilket kändes sådär. Försökte fråga om det, men fick bara det ”självklara” svaret ett det är inte lag på bälte i baksätet. Inte riktigt därför vi ville ha bälte då chauffören kör full bonna-gas i tät trafik. Vi överlevde.

Just nu är vi på hotell och det väntar frukostbuffé imorgon, något vi uppskattar mer än någon annan då vi levt så spartanskt under lång tid. Ska sitta där i 3h. Om ett par dagar cyklar vi tillbaka mot Dubai igen. Puss o Kram!

DCIM100GOPROGOPR1330.

DCIM100GOPROGOPR1319.

IMG_8399 IMG_8400 IMG_8401 IMG_8402 IMG_8403 IMG_8404

IMG_8736 IMG_8734 IMG_8827 IMG_8824 IMG_8843 IMG_8359 IMG_8361 IMG_8372 IMG_8374 IMG_8376 IMG_8377 IMG_8378 IMG_8379 IMG_8380 IMG_8381 IMG_8382 IMG_8383 IMG_8384 IMG_8385 IMG_8386 IMG_8387 IMG_8388 IMG_8389 IMG_8390 IMG_8391 IMG_8392 IMG_8393 IMG_8394 IMG_8395 IMG_8396 IMG_8397 IMG_8398

 

 

Vi lämnade ”Stan” och flög till Dubai och stekande värme. Galen kontrast! Där stannade vi bara the dagar och kände lite på stämningen innan vi begav oss ut på sista etappen på resan. Vi ska flyga hem från Dubai om dryga två veckor och kommer turista där innan vi åker hem. I skrivande stund är vi i Muskat, huvudstad i Oman.

Första 2-3 dagarna korsade vi öknen över till Arabemiratens östkust och sedan in i Oman. Kämpande i vårt anletes svett, obefintlig sömn på grund av temperaturen, och inget offentligt tafsande tillåtet, vi var knäckta. 20 dagar till, hur ska det gå?

Då vek vi rätt upp i bergen och temperaturen och landskapet blev markant bättre, och efter någon mer dag var det faktiskt ok på både och natt. Hamnade på en liten grusväg som så småning som skulle leda till the Green Mountain. Faktastiskt att detta fanns i Oman, men med backar på mer än 25% så blev det 2 dagars knuffande. Med tanke på att Lindas arm-, axel- och allmän överkroppsstyrka är nästan obefintlig (nämner inga namn, men citerar en cyklist från Stockholm CK: ”har aldrig sett en mer obefintlig biceps”), så var det en utmaning. Som tur var så upplevde vi nog den bästa delen av Oman. Otroligt gästvänliga människor, blir inbjudna på fika, kaffe m.m nästan varje dag. Man kan sitta o dricka kaffe hos någon, och plötsligt dyker en vän eller en kusin upp som sen vill att vi ska dricka kaffe hos honom, och där träffar men en tredje som också vill bjuda på något. Många män har traditionella långa ”klänningar” och turban, och först tror man att man träffat någon mycket konservativ, men så är det världens bumbibjörn med bra engelska.

Dagen innan vi kom fram till Muskat så träffar vi av en slump en man på ett cafe som bjuder med oss till sig och sedan åker vi med honom och en vän med bil till Muskat. Vi får en rundtur i halva Muskat, och de är båda så exhalterade att det inte vet vart de ska ta vägen. Allmän regel här, fråga aldrig om något du vill ha, de ändrar planerna direkt för att ge dig det, ät inte upp maten du får, du får bara mer. Ett ganska angenämt problem såklart. Bilen vi åker i har inga bälten i baksätet, vilket kändes sådär. Försökte fråga om det, men fick bara det ”självklara” svaret ett det är inte lag på bälte i baksätet. Inte riktigt därför vi ville ha bälte då chauffören kör full bonna-gas i tät trafik. Vi överlevde.

Just nu är vi på hotell och det väntar frukostbuffé imorgon, något vi uppskattar mer än någon annan då vi levt så spartanskt under lång tid. Ska sitta där i 3h. Om ett par dagar cyklar vi tillbaka mot Dubai igen. Puss o Kram!

DCIM100GOPROGOPR1330.

DCIM100GOPROGOPR1319.

IMG_8399 IMG_8400 IMG_8401 IMG_8402 IMG_8403 IMG_8404

IMG_8736 IMG_8734 IMG_8827 IMG_8824 IMG_8843 IMG_8359 IMG_8361 IMG_8372 IMG_8374 IMG_8376 IMG_8377 IMG_8378 IMG_8379 IMG_8380 IMG_8381 IMG_8382 IMG_8383 IMG_8384 IMG_8385 IMG_8386 IMG_8387 IMG_8388 IMG_8389 IMG_8390 IMG_8391 IMG_8392 IMG_8393 IMG_8394 IMG_8395 IMG_8396 IMG_8397 IMG_8398

 

 

Kirgizistan + Kazakstan Krispig höst, snöstormar, vodka och en söt katt.

9 Okt

Sedan förra inlägget har det hänt både det ena och det andra. Vi kom till sjön Issyk-Kul i norra Kirgizistan, där vi körde på norra sidan sjön, trots att alla avrått från den, ”det är så mycket turister, ryssar, kazaker”, ”så mycket trafik”. Ännu en gång så ska man aldrig lite på någon, det var knappt en bil utanför samhällena och turisterna var long gone. Vi hade gott om tid på oss, för gott om tid, vi skulle vara i Almaty den 6/10 för att se ”Tour of Almaty” (cykeltävling som vi återkommer till). Vi kom till staden Choplon-Ata där vi tog in på hotell för 120kr/natten för oss bägge. Där kunde vi med tillfredsställelse se cykel-VM som planerat och hann även med 7-8 filmer. Underbara deg-dagar med mys. Sedan cyklade vi vidare i härligt torrt höstväder i kort-kort, till en dag då det bara sa PANG! Snöstormen var ett faktum, och orkanen likaså. Fick knappt upp tältet trots att vi befann oss i en (halv) busshållplats. I diket hittar Marcus en hundvalp som låg ihopkurad. Det gjorde ont i hjärtat att se den så vi tog den med till tältet. Den låg i förtältet hela natten och fick nog med värme för att klara sig. Väl inne i tältet och bär man torkat upp så är det faktiskt ganska varmt och man klarar sig, vilket för vissa är svårt att tro. Säkert 10 personer kom och ”knackade på” och ville ta med oss till sitt hem. Det är av goda avsikter, men att riva tältet i total storm mitt i natten är inget alternativ, så vi sa nej. Vet inte om det är brist på utbildning eller för mycket alkohol, men vissa är verkligen tröga. Vi säger 10 ggr att vi inte kan ryska, ändå babblar folk på och frågar ”Ruski?”, ”Ryski?”, för att plötsligt fråga ”Do you speak english?”, och man bara: yes, do you? Och så får man svaret ”Do you speak russian?”. SUCK. Dagen därpå fick vi ge vika och följde med Emin hem till hans hus och familj. Där fick vi frukost, te, mängder av snapsar, sovplats, middag. Tur ändå att vi stannade där en natt till för vi kunde fortsätta utan problem sen. Kulturkrockar fick vi sannerligen uppleva. Inte nog med att han ville bjuda på flera 10cl snapsar redan till frukost, vid middagen sedan serveras nudelsoppa med ett fårhuvud on the side. En sjuåring flicka sitter vid bordet iförd en stor dolk karvar ut kött från det. Vidrigt, men så gör dom på landsbygden i Kirgizistan. Det är inte rätt och fel, bara annorlunda. De hade en liten kattunge, en kelig sådan, så vi var nöjda!

Cyklade i klart väder över gränsen till Kazakstan, otroligt fint landskap med snön! Vi körde en omväg till Charyn Canyon eftersom vi fortfarande hade några dagar till godo. Påminde lite om USA när vi cyklade där, superfint och vi träffade även en kille från Stockholm som liftade runt.

Några dagar senare kommer vi fram till Almaty, som är näst största stad efter huvudstaden Astana. Vi hittar donken, lyckan är total, första riktiga goda latten på månader. Lyckan övergår dock snabbt i irritation då vi inser att vi missat cykeltävlingen vi gått och dragit ut tiden för och väntat på. Av någon anledning så hade vi fått fel info om datumen och det var helgen innan… Surt men what to do?

Vi bor nu på Golden Palace hotell ich sitter i skrivande stund vid frukosten som är 👍. Idag blir det jakt på cykelkartong ich packning, för imorgon flyger vi till Dubai!

IMG_8293 IMG_8294 IMG_8295 IMG_8296 IMG_8297 IMG_8298 IMG_8299 IMG_8300 IMG_8301 IMG_8302 IMG_8303 IMG_8304 IMG_8305 IMG_8306 IMG_8307 IMG_8308 IMG_8309 IMG_8310 IMG_8311 IMG_8312 IMG_8313 IMG_8314 IMG_8315 IMG_8316 IMG_8317 IMG_8318 IMG_8319 IMG_8320 IMG_8321 IMG_8322 IMG_8323 IMG_8324

 

Sedan förra inlägget har det hänt både det ena och det andra. Vi kom till sjön Issyk-Kul i norra Kirgizistan, där vi körde på norra sidan sjön, trots att alla avrått från den, ”det är så mycket turister, ryssar, kazaker”, ”så mycket trafik”. Ännu en gång så ska man aldrig lite på någon, det var knappt en bil utanför samhällena och turisterna var long gone. Vi hade gott om tid på oss, för gott om tid, vi skulle vara i Almaty den 6/10 för att se ”Tour of Almaty” (cykeltävling som vi återkommer till). Vi kom till staden Choplon-Ata där vi tog in på hotell för 120kr/natten för oss bägge. Där kunde vi med tillfredsställelse se cykel-VM som planerat och hann även med 7-8 filmer. Underbara deg-dagar med mys. Sedan cyklade vi vidare i härligt torrt höstväder i kort-kort, till en dag då det bara sa PANG! Snöstormen var ett faktum, och orkanen likaså. Fick knappt upp tältet trots att vi befann oss i en (halv) busshållplats. I diket hittar Marcus en hundvalp som låg ihopkurad. Det gjorde ont i hjärtat att se den så vi tog den med till tältet. Den låg i förtältet hela natten och fick nog med värme för att klara sig. Väl inne i tältet och bär man torkat upp så är det faktiskt ganska varmt och man klarar sig, vilket för vissa är svårt att tro. Säkert 10 personer kom och ”knackade på” och ville ta med oss till sitt hem. Det är av goda avsikter, men att riva tältet i total storm mitt i natten är inget alternativ, så vi sa nej. Vet inte om det är brist på utbildning eller för mycket alkohol, men vissa är verkligen tröga. Vi säger 10 ggr att vi inte kan ryska, ändå babblar folk på och frågar ”Ruski?”, ”Ryski?”, för att plötsligt fråga ”Do you speak english?”, och man bara: yes, do you? Och så får man svaret ”Do you speak russian?”. SUCK. Dagen därpå fick vi ge vika och följde med Emin hem till hans hus och familj. Där fick vi frukost, te, mängder av snapsar, sovplats, middag. Tur ändå att vi stannade där en natt till för vi kunde fortsätta utan problem sen. Kulturkrockar fick vi sannerligen uppleva. Inte nog med att han ville bjuda på flera 10cl snapsar redan till frukost, vid middagen sedan serveras nudelsoppa med ett fårhuvud on the side. En sjuåring flicka sitter vid bordet iförd en stor dolk karvar ut kött från det. Vidrigt, men så gör dom på landsbygden i Kirgizistan. Det är inte rätt och fel, bara annorlunda. De hade en liten kattunge, en kelig sådan, så vi var nöjda!

Cyklade i klart väder över gränsen till Kazakstan, otroligt fint landskap med snön! Vi körde en omväg till Charyn Canyon eftersom vi fortfarande hade några dagar till godo. Påminde lite om USA när vi cyklade där, superfint och vi träffade även en kille från Stockholm som liftade runt.

Några dagar senare kommer vi fram till Almaty, som är näst största stad efter huvudstaden Astana. Vi hittar donken, lyckan är total, första riktiga goda latten på månader. Lyckan övergår dock snabbt i irritation då vi inser att vi missat cykeltävlingen vi gått och dragit ut tiden för och väntat på. Av någon anledning så hade vi fått fel info om datumen och det var helgen innan… Surt men what to do?

Vi bor nu på Golden Palace hotell ich sitter i skrivande stund vid frukosten som är 👍. Idag blir det jakt på cykelkartong ich packning, för imorgon flyger vi till Dubai!

IMG_8293 IMG_8294 IMG_8295 IMG_8296 IMG_8297 IMG_8298 IMG_8299 IMG_8300 IMG_8301 IMG_8302 IMG_8303 IMG_8304 IMG_8305 IMG_8306 IMG_8307 IMG_8308 IMG_8309 IMG_8310 IMG_8311 IMG_8312 IMG_8313 IMG_8314 IMG_8315 IMG_8316 IMG_8317 IMG_8318 IMG_8319 IMG_8320 IMG_8321 IMG_8322 IMG_8323 IMG_8324

 

Sary Tash – OSH – Toktogul – Kochkor Dagarna efter Pamir Highway

20 Sep

Senaste inlägget var i Sary Tash, precis nedanför Pamirbergen och vi hade segervittring. Två dagar senare kom vi fram till Osh, och där var Pamir Highway officiellt slut. Vi hade klarat det! Stolta och nöjda tog vi oss till cyklist-hostelet TES Guesthouse, där vi sammanstrålade med redan bekanta ansikten. Feststämning rådde, för de flesta som var där hade klarat av Pamir och allt vad det innebär och folk var glada och urladdade. De få stackare som var på väg i motsatt riktning fick höra om både det ena o det andra om Pamir Highway. Här träffade vi även på en annan svensk, Wilhelm, som var på väg in i Kina.

Kirgizistan och Tajikistan skiljer sig på en del saker. Allt är billigare i Kirgizistan, trots att det verkar som ett lite modernare land. Barn som springer ut i vägen i full karriär finns i båda länderna, MEN vi har på ryktesvägen hört att de hittar på mer rackartyg här i Kirgizistan. Vissa touringcyklister har med sig en käpp för att försvara sig mot blodtörstiga hundar, men här har man en särskild käpp endast för snorungar. Helt legit, inga kostigheter.

Nästan alla cyklister verkar inte gilla den behagliga ”större” vägen, utan vill hela tiden ta den krångliga. Det pratas om livsfarlig trafik och tråkigt landskap osv… Vi tog huvudvägen norrut från Osh, hela vägen fram till Kochkor – och den var fantastiskt vacker och inte alls mycket trafik #nöjda. Känner stor skadeglädje för dom som befinner sig på tvättbrädeväg och försöker intala sig själva att de inte fått nog av dålig väg och att cykla är kul.

Efter totalt 9700+ km fick vi båda punka på samma dag. Första punkorna på hela resan, helt otroligt, tack Schwalbe Marathon Plus, ni är guld 👍 Vi älskar Kirgizistans priser på allt, just nu bor vi på hostel/vandrarhem för 38kr/natt och vi kan gå ut och käka oss mätta med alla tillbehör och dricka för under 30kr/person! Här äter man mycket soppor och grytor, liknande gulasch, ris, matvete, pasta, fyllda degknyten och piroger, grillspett och lök. Mumsigt! Nu har magarna vant sig vid denna delen av världen och vi äter det mesta nu, dock renar vi allt vatten fortfarande. Hästar och annat boskap strövar fritt på vidderna och det är härligt att se, har aldrig sett så många hästar på en o samma gång.

Härnäst ska vi cykla längs sjön Issyk-Kul och förhoppningsvis hitta ett hotell med rysk Eurosport så vi kan kolla cykel-VM i helgen.

IMG_8220

IMG_8222IMG_8224

IMG_8226IMG_8221 IMG_8223 IMG_8225 IMG_8228 IMG_8232 IMG_8233 IMG_8234 IMG_8235 IMG_8238 IMG_8240 IMG_8243 IMG_8244 IMG_8245 IMG_8246 IMG_8247 IMG_8248

Senaste inlägget var i Sary Tash, precis nedanför Pamirbergen och vi hade segervittring. Två dagar senare kom vi fram till Osh, och där var Pamir Highway officiellt slut. Vi hade klarat det! Stolta och nöjda tog vi oss till cyklist-hostelet TES Guesthouse, där vi sammanstrålade med redan bekanta ansikten. Feststämning rådde, för de flesta som var där hade klarat av Pamir och allt vad det innebär och folk var glada och urladdade. De få stackare som var på väg i motsatt riktning fick höra om både det ena o det andra om Pamir Highway. Här träffade vi även på en annan svensk, Wilhelm, som var på väg in i Kina.

Kirgizistan och Tajikistan skiljer sig på en del saker. Allt är billigare i Kirgizistan, trots att det verkar som ett lite modernare land. Barn som springer ut i vägen i full karriär finns i båda länderna, MEN vi har på ryktesvägen hört att de hittar på mer rackartyg här i Kirgizistan. Vissa touringcyklister har med sig en käpp för att försvara sig mot blodtörstiga hundar, men här har man en särskild käpp endast för snorungar. Helt legit, inga kostigheter.

Nästan alla cyklister verkar inte gilla den behagliga ”större” vägen, utan vill hela tiden ta den krångliga. Det pratas om livsfarlig trafik och tråkigt landskap osv… Vi tog huvudvägen norrut från Osh, hela vägen fram till Kochkor – och den var fantastiskt vacker och inte alls mycket trafik #nöjda. Känner stor skadeglädje för dom som befinner sig på tvättbrädeväg och försöker intala sig själva att de inte fått nog av dålig väg och att cykla är kul.

Efter totalt 9700+ km fick vi båda punka på samma dag. Första punkorna på hela resan, helt otroligt, tack Schwalbe Marathon Plus, ni är guld 👍 Vi älskar Kirgizistans priser på allt, just nu bor vi på hostel/vandrarhem för 38kr/natt och vi kan gå ut och käka oss mätta med alla tillbehör och dricka för under 30kr/person! Här äter man mycket soppor och grytor, liknande gulasch, ris, matvete, pasta, fyllda degknyten och piroger, grillspett och lök. Mumsigt! Nu har magarna vant sig vid denna delen av världen och vi äter det mesta nu, dock renar vi allt vatten fortfarande. Hästar och annat boskap strövar fritt på vidderna och det är härligt att se, har aldrig sett så många hästar på en o samma gång.

Härnäst ska vi cykla längs sjön Issyk-Kul och förhoppningsvis hitta ett hotell med rysk Eurosport så vi kan kolla cykel-VM i helgen.

IMG_8220

IMG_8222IMG_8224

IMG_8226IMG_8221 IMG_8223 IMG_8225 IMG_8228 IMG_8232 IMG_8233 IMG_8234 IMG_8235 IMG_8238 IMG_8240 IMG_8243 IMG_8244 IMG_8245 IMG_8246 IMG_8247 IMG_8248

P A M I R H I G H W A Y aka Diarreha Highway

6 Sep

Äntligen har vi kommit in i Kirgizistan och nu är vi bara 185km från Osh där Pamir Highway officiellt tar slut. Vi har befunnit oss på en platå på ca 4000m höjd senaste 1,5 veckan. Många höga pass, tuff och stenig väg/terräng, extrema vindar, snö och massa massa berg. Högsta passet är Ak-Baital på 4655 möh. Nästintill cyklat över Mont Blanc som vi besteg för två månader sedan!

Av alla som kör denna sträckan (vilket är många) så är vi dem som verkar köra snabbast och är mest tränade sedan innan. Vi har gått igenom alla känslor man kan ha; glädje, extas, frustration, gråtfärdighet, hunger, kyla, tillfredsställelse osv. Det är ett kraftprov inte bara fysiskt, men framförallt mentalt. Vi är så imponerade av ALLA som tar sig igenom detta, oavsett hur lång tid det tar! Och om man klarar detta med sin partner/vän/barn/förälder – då klarar man fan allt. En annan chokerande grej som hänt är att vi båda läst ut en bok på 270 sidor på bara några dagar. Ingen av oss har i princip läst en bok frivilligt, vilket säger en del… (ej tillgång till wifi) Tack mamma Leila (bokmalen) för boken!

Vi har båda fått smaka på varför vägen även kallas ”Diarreha Highway”, var tydligen omöjligt att undvika… Trots sträng diet utan mejeriprodukter, knappt något kött alls och extrem noggrannhet med sterilisering av vatten så blev vi dåliga. Marcus har dock klarat sig bättre, och har bitvis haft motsatta problematik. Ingen katastrof, är redan bättre efter ett par dagar, men ändå. En vanlig dag det senaste: frukost består av 1-2 koppar te + bröd och något kex, under dagen blir det någon snickers eller annan choklad, vatten, ev. läsk, kex. På kvällen instant-nudelsoppa, toppad med morot, potatis, lök och kanske bröd (ca 550 kcal) Två rutor choklad till efterrätt eller lite nötter. I långa loppet är det på tok för lite mat men vi lever och kan cykla lika fort som förut så det har funkat. Man är tvungen för det är så glest med tillgång på affär, samt att vi vill undvika att bli mer sjuka. Skönt att snart komma till Osh och käka lite riktigt igen. Bristen på snus har ändå gått ok för Marcus, det har funnits andra grejor som tagit över frustration. Men nu det senaste har man märkt en ny tendens. Att vräka i sig allt bröd innan soppan eller innan teet, eller att äta all choklad på en gång, hushålla, vad är det?? Jag vill gärna äta lite o lite, ha lite bröd Till soppan och spara lite choklad till senare – en just nu omöjlighet. Jag har fått börja lägga undan man till mig själv för att ens få något. Att låta ett paket kex ligga i Marcus väska är mycket riskabelt. Kan det vara en bieffekt av att inte snusa???

Från Khorog kunde man välja på tre dalar att köra upp i; antingen följa den ”stora” M41, Shakhdara eller Wakhan. I denna lilla sektliknande värld av touringcyclister så finns det saker vissa anser att man ”ska” göra. I Dushanbe (starten på Pamir) så skulle alla ta den längsta och mest krångliga vägen, och Wakhan-dalen såklart. En vecka senare i Khorog då vägvalet skulle ske så skulle alla plötsligt ta M41, haha. Antingen skyllde man på magsjuka eller bara att man var så trött på dålig väg, vi tror det senare. Shakhdara-dalen blev det i alla fall för oss, den gyllene medelvägen. Första halvan ok väg, andra halvan skit, men genomgående vackert landskap. Sedan anslöt vi till M41 igen och kom upp på ”platån” och trampade mot metropolen Murghab. Första byn på vägen var Alichur, och här såg man skillnad på folket för första gången. Här såg alla mer Mongoliska ut, tjocka i ansiktet, smalare ögon och fint svart hår. Tydligen är det mest Kirgizistan-folk som bor uppe på platån, okänd anledning. Männen hade lustiga hattar på sig, och färgen indikerade om man var singel eller upptagen fick vi veta. Här bodde folk även i Yurtar, runda tältliknande byggen, täckta ned vävda mattor och filtar. Murghab sedan, huvudstaden uppe på platån, metropolen… eller staden som gud glömde. Down town bestod av två rader med containrar som var små butiker, faktiskt en ok Bazaar för vi handlade upp ett bra lager. Pamir Hotel var givet att vi skulle bo på. Där bodde andra cyklister, motorcyklister liftare m.fl. Mycket turism för att va en sådan by.

I skrivande stund är vi i Sary Tash och äter lite enkel frukost på ett Guesthouse. Senare drar vi vidare mot Osh!

IMG_8094 IMG_8095 IMG_8096 IMG_8097 IMG_8098 IMG_8099 IMG_8100 IMG_8101 IMG_8102 IMG_8103 IMG_8104 IMG_8105 IMG_8106 IMG_8107 IMG_8108 IMG_8109 IMG_8110 IMG_8111 IMG_8112 IMG_8113 IMG_8114 IMG_8115 IMG_8116 IMG_8117 IMG_8118 IMG_8119 IMG_8120 IMG_8121 IMG_8122 IMG_8123 IMG_8124 IMG_8125 IMG_8126 IMG_8127 IMG_8128 IMG_8129 IMG_8130 IMG_8132 IMG_8133 IMG_8134 IMG_8135 IMG_8136 IMG_8138

 

text: Linda, kontrollerad av: Marcus.

Äntligen har vi kommit in i Kirgizistan och nu är vi bara 185km från Osh där Pamir Highway officiellt tar slut. Vi har befunnit oss på en platå på ca 4000m höjd senaste 1,5 veckan. Många höga pass, tuff och stenig väg/terräng, extrema vindar, snö och massa massa berg. Högsta passet är Ak-Baital på 4655 möh. Nästintill cyklat över Mont Blanc som vi besteg för två månader sedan!

Av alla som kör denna sträckan (vilket är många) så är vi dem som verkar köra snabbast och är mest tränade sedan innan. Vi har gått igenom alla känslor man kan ha; glädje, extas, frustration, gråtfärdighet, hunger, kyla, tillfredsställelse osv. Det är ett kraftprov inte bara fysiskt, men framförallt mentalt. Vi är så imponerade av ALLA som tar sig igenom detta, oavsett hur lång tid det tar! Och om man klarar detta med sin partner/vän/barn/förälder – då klarar man fan allt. En annan chokerande grej som hänt är att vi båda läst ut en bok på 270 sidor på bara några dagar. Ingen av oss har i princip läst en bok frivilligt, vilket säger en del… (ej tillgång till wifi) Tack mamma Leila (bokmalen) för boken!

Vi har båda fått smaka på varför vägen även kallas ”Diarreha Highway”, var tydligen omöjligt att undvika… Trots sträng diet utan mejeriprodukter, knappt något kött alls och extrem noggrannhet med sterilisering av vatten så blev vi dåliga. Marcus har dock klarat sig bättre, och har bitvis haft motsatta problematik. Ingen katastrof, är redan bättre efter ett par dagar, men ändå. En vanlig dag det senaste: frukost består av 1-2 koppar te + bröd och något kex, under dagen blir det någon snickers eller annan choklad, vatten, ev. läsk, kex. På kvällen instant-nudelsoppa, toppad med morot, potatis, lök och kanske bröd (ca 550 kcal) Två rutor choklad till efterrätt eller lite nötter. I långa loppet är det på tok för lite mat men vi lever och kan cykla lika fort som förut så det har funkat. Man är tvungen för det är så glest med tillgång på affär, samt att vi vill undvika att bli mer sjuka. Skönt att snart komma till Osh och käka lite riktigt igen. Bristen på snus har ändå gått ok för Marcus, det har funnits andra grejor som tagit över frustration. Men nu det senaste har man märkt en ny tendens. Att vräka i sig allt bröd innan soppan eller innan teet, eller att äta all choklad på en gång, hushålla, vad är det?? Jag vill gärna äta lite o lite, ha lite bröd Till soppan och spara lite choklad till senare – en just nu omöjlighet. Jag har fått börja lägga undan man till mig själv för att ens få något. Att låta ett paket kex ligga i Marcus väska är mycket riskabelt. Kan det vara en bieffekt av att inte snusa???

Från Khorog kunde man välja på tre dalar att köra upp i; antingen följa den ”stora” M41, Shakhdara eller Wakhan. I denna lilla sektliknande värld av touringcyclister så finns det saker vissa anser att man ”ska” göra. I Dushanbe (starten på Pamir) så skulle alla ta den längsta och mest krångliga vägen, och Wakhan-dalen såklart. En vecka senare i Khorog då vägvalet skulle ske så skulle alla plötsligt ta M41, haha. Antingen skyllde man på magsjuka eller bara att man var så trött på dålig väg, vi tror det senare. Shakhdara-dalen blev det i alla fall för oss, den gyllene medelvägen. Första halvan ok väg, andra halvan skit, men genomgående vackert landskap. Sedan anslöt vi till M41 igen och kom upp på ”platån” och trampade mot metropolen Murghab. Första byn på vägen var Alichur, och här såg man skillnad på folket för första gången. Här såg alla mer Mongoliska ut, tjocka i ansiktet, smalare ögon och fint svart hår. Tydligen är det mest Kirgizistan-folk som bor uppe på platån, okänd anledning. Männen hade lustiga hattar på sig, och färgen indikerade om man var singel eller upptagen fick vi veta. Här bodde folk även i Yurtar, runda tältliknande byggen, täckta ned vävda mattor och filtar. Murghab sedan, huvudstaden uppe på platån, metropolen… eller staden som gud glömde. Down town bestod av två rader med containrar som var små butiker, faktiskt en ok Bazaar för vi handlade upp ett bra lager. Pamir Hotel var givet att vi skulle bo på. Där bodde andra cyklister, motorcyklister liftare m.fl. Mycket turism för att va en sådan by.

I skrivande stund är vi i Sary Tash och äter lite enkel frukost på ett Guesthouse. Senare drar vi vidare mot Osh!

IMG_8094 IMG_8095 IMG_8096 IMG_8097 IMG_8098 IMG_8099 IMG_8100 IMG_8101 IMG_8102 IMG_8103 IMG_8104 IMG_8105 IMG_8106 IMG_8107 IMG_8108 IMG_8109 IMG_8110 IMG_8111 IMG_8112 IMG_8113 IMG_8114 IMG_8115 IMG_8116 IMG_8117 IMG_8118 IMG_8119 IMG_8120 IMG_8121 IMG_8122 IMG_8123 IMG_8124 IMG_8125 IMG_8126 IMG_8127 IMG_8128 IMG_8129 IMG_8130 IMG_8132 IMG_8133 IMG_8134 IMG_8135 IMG_8136 IMG_8138

 

text: Linda, kontrollerad av: Marcus.

Khorog, Tajikistan

27 Aug

Kom fram till Khorog igår mitt på dagen. Tar några dagars vila här innan de stundande monsterbergen. Ska upp på 4000m o va där ca 1 vecka, inget wifi, knappt el, minusgrader på natten, blir spännande! Khorog är en större stad i Pamirmått mätt, en obelyst huvudgata, Leninstreet, som är täckt av damm. Massa turk-shopar, brödförsäljning, cityhundar som driver omkring och en fin park.

Hittils har man kört igenom små små byar ganska ofta, och alla barn bara rusar ut i gatan och vrålar för kung o fosterland; ”HELLO!!!, What is your name?, How are yooo?” Man svarar ju såkart men frågar man tillbaka vad dom heter så står de bara och gapar som frågetecken, knäpptysta. Några nyckelfraser har visst fastnat, annars nollställda. Låt er inte luras av söta ansikten och leenden, mini-satan gömmer sig bakom vissa.

Vanligaste frågorna förutom var man är ifrån är vad cykeln kostar eller om vi är gifta. De verkar inte ha något ord eller förståelse för pojkvän/flickvän, antingen; ”Ahhh, married!” eller ”ahh friend!” Folket är vänliga och hjälpsamma och Tajikistan som land verkar väldigt lugnt och inte så mycket aktivitet. Kvinnorna är moderna, alla verkar ha anammat dress-over-trousers-looken, kanske rentav före sin tid. De har nog fått en ganska skev bild av hur ”västerlänningar” är, de möter ju bara galningar som oss. Folk som möter oss med bil antingen tutar och tummen upp, eller bara stirrar och man kan se i blicken att de tänker ”det här är tragiskt, är de dumma i huvet?”

Här i Khorog har vi duckat för magsjukan ännu än gång, bor i princip ensamma på ett vandrarhem, borta från alla andra cyklister. Vi fick ett insidertips att alla på ”Pamir Lodge” antingen kräks eller skiter och endast två toaletter, nej tackinen!

Imorse var största utmaningen att få tag i kontanter, alla 15 ATM verkade antingen inte ta Visa eller så var den ur  funktion, till slut bakom ett hörn, bakom galler och lås, hittade vi den enda som funkade. Så med 1000 Somoni i fickan (ca 900 SEK) så klarar vi en vecka till!

Bli inte förskräckta om ni inget hör från oss på 10-13 dagar, i Osh kommer vi wifi:a så tummarna glöder!

Pöss pöss

IMG_8053 IMG_8054 IMG_8055 IMG_8056 IMG_8057 IMG_8058 IMG_8059 IMG_8060 IMG_8061 IMG_8062 IMG_8063 IMG_8064 IMG_8065 IMG_8066 IMG_8067 IMG_8068

Kom fram till Khorog igår mitt på dagen. Tar några dagars vila här innan de stundande monsterbergen. Ska upp på 4000m o va där ca 1 vecka, inget wifi, knappt el, minusgrader på natten, blir spännande! Khorog är en större stad i Pamirmått mätt, en obelyst huvudgata, Leninstreet, som är täckt av damm. Massa turk-shopar, brödförsäljning, cityhundar som driver omkring och en fin park.

Hittils har man kört igenom små små byar ganska ofta, och alla barn bara rusar ut i gatan och vrålar för kung o fosterland; ”HELLO!!!, What is your name?, How are yooo?” Man svarar ju såkart men frågar man tillbaka vad dom heter så står de bara och gapar som frågetecken, knäpptysta. Några nyckelfraser har visst fastnat, annars nollställda. Låt er inte luras av söta ansikten och leenden, mini-satan gömmer sig bakom vissa.

Vanligaste frågorna förutom var man är ifrån är vad cykeln kostar eller om vi är gifta. De verkar inte ha något ord eller förståelse för pojkvän/flickvän, antingen; ”Ahhh, married!” eller ”ahh friend!” Folket är vänliga och hjälpsamma och Tajikistan som land verkar väldigt lugnt och inte så mycket aktivitet. Kvinnorna är moderna, alla verkar ha anammat dress-over-trousers-looken, kanske rentav före sin tid. De har nog fått en ganska skev bild av hur ”västerlänningar” är, de möter ju bara galningar som oss. Folk som möter oss med bil antingen tutar och tummen upp, eller bara stirrar och man kan se i blicken att de tänker ”det här är tragiskt, är de dumma i huvet?”

Här i Khorog har vi duckat för magsjukan ännu än gång, bor i princip ensamma på ett vandrarhem, borta från alla andra cyklister. Vi fick ett insidertips att alla på ”Pamir Lodge” antingen kräks eller skiter och endast två toaletter, nej tackinen!

Imorse var största utmaningen att få tag i kontanter, alla 15 ATM verkade antingen inte ta Visa eller så var den ur  funktion, till slut bakom ett hörn, bakom galler och lås, hittade vi den enda som funkade. Så med 1000 Somoni i fickan (ca 900 SEK) så klarar vi en vecka till!

Bli inte förskräckta om ni inget hör från oss på 10-13 dagar, i Osh kommer vi wifi:a så tummarna glöder!

Pöss pöss

IMG_8053 IMG_8054 IMG_8055 IMG_8056 IMG_8057 IMG_8058 IMG_8059 IMG_8060 IMG_8061 IMG_8062 IMG_8063 IMG_8064 IMG_8065 IMG_8066 IMG_8067 IMG_8068

Långt bort i stan… Dushanbe, Pamir, Tajikistan

22 Aug

Först vill vi bara uppmärksamma att flygning från Istanbul till Tajikitans huvudstad Dushanbe gick utmärkt trots snusbrist! Vi utmärkte oss i kön när vi skulle checka in, två långa blonda pinnar, i ett hav av mörkhåriga hobbitar. Tre säkerhetsvakter frågade oss om vi verkligen var i rätt kö och att vi skulle till Dushanbe med Somon Air?? Svar ja.

Väl framme så bodde vi på ett av tre hostel där alla cyklister/backpackers/liftare m.m. bodde. Säkert 5-10 pers per dag lämnar Dushanbe på touringcykel varje dag den här tiden på året, helt sinnes! För er som inte vet så mycket om touringlivet så kan vi meddela att här i Tajikistan är stället att vara på, alla på väg till Osh i Kirgizistan. Alla snackar om cyklar, kilometer, vilken väg, vilken dal, var startade du, destination, magsjuka, ett touringcyklist-mecca. Älskar det!

Idag ska vi starta vår 5e dag från Dushanbe, och köra längs gränsen till Afghanistan. De senaste fyra dagarna har bjudit på landskap vi aldrig upplevt förr, helt fantastiskt, se bilder längre ner så förstår ni. Bara under gårdagen körde vi ifatt två gäng på 5 pers och kommer ev komma ifatt fler. Vi utmärker oss även här, vi är de enda som har SPD, bibs och cykeltröja, vi ser väldigt fåfänga ut bland den annars populära hippie-stilen. Rakar benen också såklart. Vi är cyklister på touring, inte backpackers på en cykel som de flesta.

Skräcken att bli magsjuk är ett faktum, rena allt vatten är ett måste, och dieten för tillfället är bebisvälling med ris till frulle, bröd, pasta, kokta morötter, kokta ägg. Stäng munnen om du ska duscha, annars blir det panik på toan. Vi har bägge varit halvdåliga de första två dagarna, men är för tillfället helt bra. Att göra nr.2 och att dela information om det har inte varit på tapeten i vår relation så mycket, men nu är vi plötsligt öppna om både det ena o det andra, såsom karaktär, känsla m.m. Knaprar imodium som om de vore halstabletter 😉

Om 3, max 4 dagar kommer vi fran till Khorog där vi ska bo på hostel igen, ser fram emot det! Ciao från stan.

IMG_7988 IMG_7989 IMG_7990 IMG_7991 IMG_7992 IMG_7993 IMG_7994 IMG_7995 IMG_7996 IMG_7997 IMG_7998 IMG_7999 IMG_8001 IMG_8002 IMG_8003 IMG_8004 IMG_8005 IMG_8006 IMG_8007 IMG_8008 IMG_8009 IMG_8010 IMG_8011 IMG_8012 IMG_8014 IMG_8015 IMG_8016 IMG_8017 IMG_8018 IMG_8019 IMG_8020 IMG_8021 IMG_8022 IMG_8023

Först vill vi bara uppmärksamma att flygning från Istanbul till Tajikitans huvudstad Dushanbe gick utmärkt trots snusbrist! Vi utmärkte oss i kön när vi skulle checka in, två långa blonda pinnar, i ett hav av mörkhåriga hobbitar. Tre säkerhetsvakter frågade oss om vi verkligen var i rätt kö och att vi skulle till Dushanbe med Somon Air?? Svar ja.

Väl framme så bodde vi på ett av tre hostel där alla cyklister/backpackers/liftare m.m. bodde. Säkert 5-10 pers per dag lämnar Dushanbe på touringcykel varje dag den här tiden på året, helt sinnes! För er som inte vet så mycket om touringlivet så kan vi meddela att här i Tajikistan är stället att vara på, alla på väg till Osh i Kirgizistan. Alla snackar om cyklar, kilometer, vilken väg, vilken dal, var startade du, destination, magsjuka, ett touringcyklist-mecca. Älskar det!

Idag ska vi starta vår 5e dag från Dushanbe, och köra längs gränsen till Afghanistan. De senaste fyra dagarna har bjudit på landskap vi aldrig upplevt förr, helt fantastiskt, se bilder längre ner så förstår ni. Bara under gårdagen körde vi ifatt två gäng på 5 pers och kommer ev komma ifatt fler. Vi utmärker oss även här, vi är de enda som har SPD, bibs och cykeltröja, vi ser väldigt fåfänga ut bland den annars populära hippie-stilen. Rakar benen också såklart. Vi är cyklister på touring, inte backpackers på en cykel som de flesta.

Skräcken att bli magsjuk är ett faktum, rena allt vatten är ett måste, och dieten för tillfället är bebisvälling med ris till frulle, bröd, pasta, kokta morötter, kokta ägg. Stäng munnen om du ska duscha, annars blir det panik på toan. Vi har bägge varit halvdåliga de första två dagarna, men är för tillfället helt bra. Att göra nr.2 och att dela information om det har inte varit på tapeten i vår relation så mycket, men nu är vi plötsligt öppna om både det ena o det andra, såsom karaktär, känsla m.m. Knaprar imodium som om de vore halstabletter 😉

Om 3, max 4 dagar kommer vi fran till Khorog där vi ska bo på hostel igen, ser fram emot det! Ciao från stan.

IMG_7988 IMG_7989 IMG_7990 IMG_7991 IMG_7992 IMG_7993 IMG_7994 IMG_7995 IMG_7996 IMG_7997 IMG_7998 IMG_7999 IMG_8001 IMG_8002 IMG_8003 IMG_8004 IMG_8005 IMG_8006 IMG_8007 IMG_8008 IMG_8009 IMG_8010 IMG_8011 IMG_8012 IMG_8014 IMG_8015 IMG_8016 IMG_8017 IMG_8018 IMG_8019 IMG_8020 IMG_8021 IMG_8022 IMG_8023

Vägen till Istanbul

13 Aug

I Thessaloniki blev det spontat två hotellnätter då vi behövde en vilodag, och så blev det verkligen. Vi degade på hotellrummet Hela dagen, och staden var som en gryta att det var outhärdligt att bara promenera till mataffären 😰😰 Därefter 6 långa cykeldagar till Istanbul.

Dagligen jagade av potentiellt rabiessmittade, blodtörstiga hundar, som bara äter touringcyklister, gärna kvinnliga, så kämpade vi mot värme och hård vind. Det finns så mycket hundar som bara driver omkring i både städer och landsbygd, och vi har till o med hört ryktesvägen att vissa touringcyklister har med sig någon mannick som skickar ut ultraljud, alternativt en käpp för att mota bort dem. Som tur är Marcus inte rädd, så vi klarar oss nog utan hjärtinfarkt.

Vi har träffat på en del svenskar på vägen, ”vanliga” semesterfirare, alltid trevligt att prata med folk o berätta om äventyret. Alla blir impade och nyfikna. Gränsövergångar har gått mycket smidigt, ingen är misstänksam mot svenskar så det är tur. Men gränsen till Turkiet från Grekland så var det typ 5-6 bås och personer som skulle kolla på passet, till vilken nytta? Bara 1 skannade in dem, o man undrar vad dom kollar, de kanske bara är nyfikna för vi fick gå igenom såklart.

Turkiet – här bor folket med stora hjärtan. Enorm gästfrihet och varmt välkomnande, helt fantastiskt. Vi blir stoppade längs vägen vid fruktstånd ofta, alla är nyfikna och alla vill bjuda på något. Ena dagen fick vi meloner från tre olika fruktförsäljare. Vi stannar på cafe/mack för att vila o köpa dricka, slutar med att vi får det ena efter det andra, te, coca cola, glass, och vi får inte betala. Vi försöker men ingen vill ta emot våra pengar. Kan tyckas ett angenämt problem, men det skulle kännas bra att bjuda tillbaka på något sätt. Vi stannar vid stranden efter att cykeldagen är över, bredvid oss sitter en söt liten familj som tycks bo där, i något som liknar ett tält. Från ingenstans kommer pappan fram med bröd med grillat kött i och en halv melon till oss. Man blir så rörd och vill bara ge dem något, för de har inget men vill ge oss, så varma hjärtan. När vi kommer hem kommer vill man bara ta med sig detta och vill ge någon annan hjälp eller bjuda någon på mat. Vi älskar det turkiska folket.

Dagen då vi skulle cykla in i Istanbul var en mental urladdning. Först 65km cykling i hård vind, i galen trafik. Trafikregler – till dig som vill dö med vetskapen att du hade rätt! På helspänn hela tiden. En bild på en moské i touringoutfit var ett måste, och var ett projekt på säkert en timme, i stekande sol. När det var gjort så dog vi på en bänk och fick fatt i en grillad majskolv som räddade oss från hammaren. Sedan letade vi upp bokat hotell, men där säger det att vår bokning har cancellerats, whaaat? Helt utan vår vetskap, inte ett mail. Något strul med hotels.com/expedia skit, undrar om man får se dom pengarna igen. Fick i alla fall ta i en väldigt trevlig telefonist på hotels som hjälpte oss så bra hon kunde. Batterierna på våra telefoner var störabde låga så fick illa kvickt ta oss till ett cafe med wifi. Vi frågar servitören om det finns för att vara säkra att det finns wifi, ja säger han, men fanns det? NEJ. Där satt vi med vars sin dricka och minikebab utan internet, enda anledningen att vi tog något, suck. Till nästa ställe då, bokar ett hotelljävel, tar oss dit, och såkart så möts vi av ”Vi har fullt här!” Alltså, fuck you hotels.com! Som tur var fick vi ett liknande rum på ett annat ställe som hotellet ordnade och fick frukosten vi betalat för. Problem tillhör resan, i stunden vill man bara gråta, men nu i efterhand skrattar vi åt allt, tragikomiskt. Nu är vi på g för att utforska Istanbul. Puss o kram.

IMG_7896 IMG_7897 IMG_7898 IMG_7901 IMG_7902 IMG_7903 IMG_7904 IMG_7905 IMG_7906 IMG_7907 IMG_7908 IMG_7909 IMG_7910 IMG_7911 IMG_7912 IMG_7913 IMG_7914 IMG_7915 IMG_7916 IMG_7917 IMG_7918 IMG_7919 IMG_7920 IMG_7921 IMG_7922 IMG_7923 IMG_7924 IMG_7925 IMG_7926

I Thessaloniki blev det spontat två hotellnätter då vi behövde en vilodag, och så blev det verkligen. Vi degade på hotellrummet Hela dagen, och staden var som en gryta att det var outhärdligt att bara promenera till mataffären 😰😰 Därefter 6 långa cykeldagar till Istanbul.

Dagligen jagade av potentiellt rabiessmittade, blodtörstiga hundar, som bara äter touringcyklister, gärna kvinnliga, så kämpade vi mot värme och hård vind. Det finns så mycket hundar som bara driver omkring i både städer och landsbygd, och vi har till o med hört ryktesvägen att vissa touringcyklister har med sig någon mannick som skickar ut ultraljud, alternativt en käpp för att mota bort dem. Som tur är Marcus inte rädd, så vi klarar oss nog utan hjärtinfarkt.

Vi har träffat på en del svenskar på vägen, ”vanliga” semesterfirare, alltid trevligt att prata med folk o berätta om äventyret. Alla blir impade och nyfikna. Gränsövergångar har gått mycket smidigt, ingen är misstänksam mot svenskar så det är tur. Men gränsen till Turkiet från Grekland så var det typ 5-6 bås och personer som skulle kolla på passet, till vilken nytta? Bara 1 skannade in dem, o man undrar vad dom kollar, de kanske bara är nyfikna för vi fick gå igenom såklart.

Turkiet – här bor folket med stora hjärtan. Enorm gästfrihet och varmt välkomnande, helt fantastiskt. Vi blir stoppade längs vägen vid fruktstånd ofta, alla är nyfikna och alla vill bjuda på något. Ena dagen fick vi meloner från tre olika fruktförsäljare. Vi stannar på cafe/mack för att vila o köpa dricka, slutar med att vi får det ena efter det andra, te, coca cola, glass, och vi får inte betala. Vi försöker men ingen vill ta emot våra pengar. Kan tyckas ett angenämt problem, men det skulle kännas bra att bjuda tillbaka på något sätt. Vi stannar vid stranden efter att cykeldagen är över, bredvid oss sitter en söt liten familj som tycks bo där, i något som liknar ett tält. Från ingenstans kommer pappan fram med bröd med grillat kött i och en halv melon till oss. Man blir så rörd och vill bara ge dem något, för de har inget men vill ge oss, så varma hjärtan. När vi kommer hem kommer vill man bara ta med sig detta och vill ge någon annan hjälp eller bjuda någon på mat. Vi älskar det turkiska folket.

Dagen då vi skulle cykla in i Istanbul var en mental urladdning. Först 65km cykling i hård vind, i galen trafik. Trafikregler – till dig som vill dö med vetskapen att du hade rätt! På helspänn hela tiden. En bild på en moské i touringoutfit var ett måste, och var ett projekt på säkert en timme, i stekande sol. När det var gjort så dog vi på en bänk och fick fatt i en grillad majskolv som räddade oss från hammaren. Sedan letade vi upp bokat hotell, men där säger det att vår bokning har cancellerats, whaaat? Helt utan vår vetskap, inte ett mail. Något strul med hotels.com/expedia skit, undrar om man får se dom pengarna igen. Fick i alla fall ta i en väldigt trevlig telefonist på hotels som hjälpte oss så bra hon kunde. Batterierna på våra telefoner var störabde låga så fick illa kvickt ta oss till ett cafe med wifi. Vi frågar servitören om det finns för att vara säkra att det finns wifi, ja säger han, men fanns det? NEJ. Där satt vi med vars sin dricka och minikebab utan internet, enda anledningen att vi tog något, suck. Till nästa ställe då, bokar ett hotelljävel, tar oss dit, och såkart så möts vi av ”Vi har fullt här!” Alltså, fuck you hotels.com! Som tur var fick vi ett liknande rum på ett annat ställe som hotellet ordnade och fick frukosten vi betalat för. Problem tillhör resan, i stunden vill man bara gråta, men nu i efterhand skrattar vi åt allt, tragikomiskt. Nu är vi på g för att utforska Istanbul. Puss o kram.

IMG_7896 IMG_7897 IMG_7898 IMG_7901 IMG_7902 IMG_7903 IMG_7904 IMG_7905 IMG_7906 IMG_7907 IMG_7908 IMG_7909 IMG_7910 IMG_7911 IMG_7912 IMG_7913 IMG_7914 IMG_7915 IMG_7916 IMG_7917 IMG_7918 IMG_7919 IMG_7920 IMG_7921 IMG_7922 IMG_7923 IMG_7924 IMG_7925 IMG_7926

I tutandets länder

3 Aug

De senaste dagarna har vi kört från Mostar, ner till kusten igen, Kroatien, Montenegro, Albanien och nu Makedonien. Man kan säga att det finns en del skillnader mellan våra länders kulturer, både bra och dåliga. Tutan används ganska frekvent, själv har man aldrig använt tutan, men här verkar den ingå i körprovet. ”Vad som än sker, bra eller dåligt, pang på tutan bara”! Vi kanske tror att vi är så framåt i Sverige med allt, men här är de riktiga miljökämpar, stänger av motorn på moppen i nerförsbackarna, det är på Albanien vi ska titta! Och så fort man kom över till Makedonien så möts man av sopberg. Ute på caféer, i byar, på gator, man ser bara män ute, kan det vara så att de tagit Pride på allvar och homosexualiteten är mer utbredd här?? ”Ska bara ut med grabbarna o bada/dricka/snacka ikväll, det är nog bäst frun blir hemma”. Och många vinkade och hojtade ”baby” efter oss, de var uppenbarligen suga på Marcus. Många satte nog ölen i halsen då en lättklädd svettig blondin klampar in och beställer en bira, att hon bara vågar?! Och med ännu mer konstiga blickar tittar de på Marcus som tagit med sig sin ”fru” ut. I filmer brukar ofta albaner vara lite boviga, men vi fick även möta många glada miner, vinkande och nyfikna frågor, samt att många erbjöd sin hjälp. Prisläget i Albanien och Makedonien är i våra ögon drömmen, en öl på en bar 3,50 SEK(!), sjukt billigt.

Efter ett par dagar i stekhet värme var vi båda kokta inifrån med bränd yta. Vi testade att ställa klockan på 05:30, och började cykla 06:30. Tog emot först men det var ett bra beslut, energin var så mycket bättre och vi kunde njuta lite mer av cyklingen, i alla fall på morgonen.

Genom Albanien har vi trixat oss på småvägar uppe i bergen. Landskapet får 10 prillor av 10! På tal om prillor så kan vi återgå till Marcus snusproblematik, dagsdosen är nu nere på osannolika 2 prillor. Ransonen måste hållas strikt för att överleva flygdagen från Istanbul till Dusjanbe. Förutom snus så krävs det en stor portion tålamod och för att citera Marcus Wahqvist ”Känn Lugnet”. Det är då det, nu ska vi njuta av bad i lake Ohrid, sedan trampa mot Thessaloniki, Grekland! Fortsättning följer…

IMG_7823 IMG_7828 IMG_7830 IMG_7831 IMG_7833 IMG_7834 IMG_7835 IMG_7836 IMG_7837 IMG_7838 IMG_7839 IMG_7840 IMG_7842 IMG_7844 IMG_7845 IMG_7848

IMG_7851 IMG_7868 IMG_7869

De senaste dagarna har vi kört från Mostar, ner till kusten igen, Kroatien, Montenegro, Albanien och nu Makedonien. Man kan säga att det finns en del skillnader mellan våra länders kulturer, både bra och dåliga. Tutan används ganska frekvent, själv har man aldrig använt tutan, men här verkar den ingå i körprovet. ”Vad som än sker, bra eller dåligt, pang på tutan bara”! Vi kanske tror att vi är så framåt i Sverige med allt, men här är de riktiga miljökämpar, stänger av motorn på moppen i nerförsbackarna, det är på Albanien vi ska titta! Och så fort man kom över till Makedonien så möts man av sopberg. Ute på caféer, i byar, på gator, man ser bara män ute, kan det vara så att de tagit Pride på allvar och homosexualiteten är mer utbredd här?? ”Ska bara ut med grabbarna o bada/dricka/snacka ikväll, det är nog bäst frun blir hemma”. Och många vinkade och hojtade ”baby” efter oss, de var uppenbarligen suga på Marcus. Många satte nog ölen i halsen då en lättklädd svettig blondin klampar in och beställer en bira, att hon bara vågar?! Och med ännu mer konstiga blickar tittar de på Marcus som tagit med sig sin ”fru” ut. I filmer brukar ofta albaner vara lite boviga, men vi fick även möta många glada miner, vinkande och nyfikna frågor, samt att många erbjöd sin hjälp. Prisläget i Albanien och Makedonien är i våra ögon drömmen, en öl på en bar 3,50 SEK(!), sjukt billigt.

Efter ett par dagar i stekhet värme var vi båda kokta inifrån med bränd yta. Vi testade att ställa klockan på 05:30, och började cykla 06:30. Tog emot först men det var ett bra beslut, energin var så mycket bättre och vi kunde njuta lite mer av cyklingen, i alla fall på morgonen.

Genom Albanien har vi trixat oss på småvägar uppe i bergen. Landskapet får 10 prillor av 10! På tal om prillor så kan vi återgå till Marcus snusproblematik, dagsdosen är nu nere på osannolika 2 prillor. Ransonen måste hållas strikt för att överleva flygdagen från Istanbul till Dusjanbe. Förutom snus så krävs det en stor portion tålamod och för att citera Marcus Wahqvist ”Känn Lugnet”. Det är då det, nu ska vi njuta av bad i lake Ohrid, sedan trampa mot Thessaloniki, Grekland! Fortsättning följer…

IMG_7823 IMG_7828 IMG_7830 IMG_7831 IMG_7833 IMG_7834 IMG_7835 IMG_7836 IMG_7837 IMG_7838 IMG_7839 IMG_7840 IMG_7842 IMG_7844 IMG_7845 IMG_7848

IMG_7851 IMG_7868 IMG_7869

Mostar och allt vad det innebär

29 Jul

Igår mitt på dagen kom vi fram till den ikoniska staden Mostar i Bosnien-Hercegovina. Här blev vi varmt välkomnade av Marcus fd arbetskollega med hela familjen/släkten. Vi fick höra berättelser från kriget och man såg att vartannat hus fortfarande hade spår efter besjkutning. Kändes overkligt att här hade pågått en strid. Det märktes även att man är så stolt av det lokala och över sin by och land, helt annorlunda mot hemma. Maten lagades av gamla mamman i huset, en riktig matmor som har varit med förr, så underbart gott allting, ekologiskt och bortanför all turism. Utöver det besökte vi bron såklart och även en fin badplats. Tack för att gästvänlighet, det är guld och dessa dagar kommer bli en av de bästa på resan. Nu bär det vidare mot Montenegro!

IMG_7795 IMG_7796 IMG_7797 IMG_7798 IMG_7799 IMG_7800 IMG_7801 IMG_7802 IMG_7803 IMG_7804 IMG_7805 IMG_7806

Igår mitt på dagen kom vi fram till den ikoniska staden Mostar i Bosnien-Hercegovina. Här blev vi varmt välkomnade av Marcus fd arbetskollega med hela familjen/släkten. Vi fick höra berättelser från kriget och man såg att vartannat hus fortfarande hade spår efter besjkutning. Kändes overkligt att här hade pågått en strid. Det märktes även att man är så stolt av det lokala och över sin by och land, helt annorlunda mot hemma. Maten lagades av gamla mamman i huset, en riktig matmor som har varit med förr, så underbart gott allting, ekologiskt och bortanför all turism. Utöver det besökte vi bron såklart och även en fin badplats. Tack för att gästvänlighet, det är guld och dessa dagar kommer bli en av de bästa på resan. Nu bär det vidare mot Montenegro!

IMG_7795 IMG_7796 IMG_7797 IMG_7798 IMG_7799 IMG_7800 IMG_7801 IMG_7802 IMG_7803 IMG_7804 IMG_7805 IMG_7806