Marcus och Linda om livet som touringcyklister

Linda och Marcus

P A M I R H I G H W A Y aka Diarreha Highway

6 Sep

Äntligen har vi kommit in i Kirgizistan och nu är vi bara 185km från Osh där Pamir Highway officiellt tar slut. Vi har befunnit oss på en platå på ca 4000m höjd senaste 1,5 veckan. Många höga pass, tuff och stenig väg/terräng, extrema vindar, snö och massa massa berg. Högsta passet är Ak-Baital på 4655 möh. Nästintill cyklat över Mont Blanc som vi besteg för två månader sedan!

Av alla som kör denna sträckan (vilket är många) så är vi dem som verkar köra snabbast och är mest tränade sedan innan. Vi har gått igenom alla känslor man kan ha; glädje, extas, frustration, gråtfärdighet, hunger, kyla, tillfredsställelse osv. Det är ett kraftprov inte bara fysiskt, men framförallt mentalt. Vi är så imponerade av ALLA som tar sig igenom detta, oavsett hur lång tid det tar! Och om man klarar detta med sin partner/vän/barn/förälder – då klarar man fan allt. En annan chokerande grej som hänt är att vi båda läst ut en bok på 270 sidor på bara några dagar. Ingen av oss har i princip läst en bok frivilligt, vilket säger en del… (ej tillgång till wifi) Tack mamma Leila (bokmalen) för boken!

Vi har båda fått smaka på varför vägen även kallas ”Diarreha Highway”, var tydligen omöjligt att undvika… Trots sträng diet utan mejeriprodukter, knappt något kött alls och extrem noggrannhet med sterilisering av vatten så blev vi dåliga. Marcus har dock klarat sig bättre, och har bitvis haft motsatta problematik. Ingen katastrof, är redan bättre efter ett par dagar, men ändå. En vanlig dag det senaste: frukost består av 1-2 koppar te + bröd och något kex, under dagen blir det någon snickers eller annan choklad, vatten, ev. läsk, kex. På kvällen instant-nudelsoppa, toppad med morot, potatis, lök och kanske bröd (ca 550 kcal) Två rutor choklad till efterrätt eller lite nötter. I långa loppet är det på tok för lite mat men vi lever och kan cykla lika fort som förut så det har funkat. Man är tvungen för det är så glest med tillgång på affär, samt att vi vill undvika att bli mer sjuka. Skönt att snart komma till Osh och käka lite riktigt igen. Bristen på snus har ändå gått ok för Marcus, det har funnits andra grejor som tagit över frustration. Men nu det senaste har man märkt en ny tendens. Att vräka i sig allt bröd innan soppan eller innan teet, eller att äta all choklad på en gång, hushålla, vad är det?? Jag vill gärna äta lite o lite, ha lite bröd Till soppan och spara lite choklad till senare – en just nu omöjlighet. Jag har fått börja lägga undan man till mig själv för att ens få något. Att låta ett paket kex ligga i Marcus väska är mycket riskabelt. Kan det vara en bieffekt av att inte snusa???

Från Khorog kunde man välja på tre dalar att köra upp i; antingen följa den ”stora” M41, Shakhdara eller Wakhan. I denna lilla sektliknande värld av touringcyclister så finns det saker vissa anser att man ”ska” göra. I Dushanbe (starten på Pamir) så skulle alla ta den längsta och mest krångliga vägen, och Wakhan-dalen såklart. En vecka senare i Khorog då vägvalet skulle ske så skulle alla plötsligt ta M41, haha. Antingen skyllde man på magsjuka eller bara att man var så trött på dålig väg, vi tror det senare. Shakhdara-dalen blev det i alla fall för oss, den gyllene medelvägen. Första halvan ok väg, andra halvan skit, men genomgående vackert landskap. Sedan anslöt vi till M41 igen och kom upp på ”platån” och trampade mot metropolen Murghab. Första byn på vägen var Alichur, och här såg man skillnad på folket för första gången. Här såg alla mer Mongoliska ut, tjocka i ansiktet, smalare ögon och fint svart hår. Tydligen är det mest Kirgizistan-folk som bor uppe på platån, okänd anledning. Männen hade lustiga hattar på sig, och färgen indikerade om man var singel eller upptagen fick vi veta. Här bodde folk även i Yurtar, runda tältliknande byggen, täckta ned vävda mattor och filtar. Murghab sedan, huvudstaden uppe på platån, metropolen… eller staden som gud glömde. Down town bestod av två rader med containrar som var små butiker, faktiskt en ok Bazaar för vi handlade upp ett bra lager. Pamir Hotel var givet att vi skulle bo på. Där bodde andra cyklister, motorcyklister liftare m.fl. Mycket turism för att va en sådan by.

I skrivande stund är vi i Sary Tash och äter lite enkel frukost på ett Guesthouse. Senare drar vi vidare mot Osh!

IMG_8094 IMG_8095 IMG_8096 IMG_8097 IMG_8098 IMG_8099 IMG_8100 IMG_8101 IMG_8102 IMG_8103 IMG_8104 IMG_8105 IMG_8106 IMG_8107 IMG_8108 IMG_8109 IMG_8110 IMG_8111 IMG_8112 IMG_8113 IMG_8114 IMG_8115 IMG_8116 IMG_8117 IMG_8118 IMG_8119 IMG_8120 IMG_8121 IMG_8122 IMG_8123 IMG_8124 IMG_8125 IMG_8126 IMG_8127 IMG_8128 IMG_8129 IMG_8130 IMG_8132 IMG_8133 IMG_8134 IMG_8135 IMG_8136 IMG_8138

 

text: Linda, kontrollerad av: Marcus.

Äntligen har vi kommit in i Kirgizistan och nu är vi bara 185km från Osh där Pamir Highway officiellt tar slut. Vi har befunnit oss på en platå på ca 4000m höjd senaste 1,5 veckan. Många höga pass, tuff och stenig väg/terräng, extrema vindar, snö och massa massa berg. Högsta passet är Ak-Baital på 4655 möh. Nästintill cyklat över Mont Blanc som vi besteg för två månader sedan!

Av alla som kör denna sträckan (vilket är många) så är vi dem som verkar köra snabbast och är mest tränade sedan innan. Vi har gått igenom alla känslor man kan ha; glädje, extas, frustration, gråtfärdighet, hunger, kyla, tillfredsställelse osv. Det är ett kraftprov inte bara fysiskt, men framförallt mentalt. Vi är så imponerade av ALLA som tar sig igenom detta, oavsett hur lång tid det tar! Och om man klarar detta med sin partner/vän/barn/förälder – då klarar man fan allt. En annan chokerande grej som hänt är att vi båda läst ut en bok på 270 sidor på bara några dagar. Ingen av oss har i princip läst en bok frivilligt, vilket säger en del… (ej tillgång till wifi) Tack mamma Leila (bokmalen) för boken!

Vi har båda fått smaka på varför vägen även kallas ”Diarreha Highway”, var tydligen omöjligt att undvika… Trots sträng diet utan mejeriprodukter, knappt något kött alls och extrem noggrannhet med sterilisering av vatten så blev vi dåliga. Marcus har dock klarat sig bättre, och har bitvis haft motsatta problematik. Ingen katastrof, är redan bättre efter ett par dagar, men ändå. En vanlig dag det senaste: frukost består av 1-2 koppar te + bröd och något kex, under dagen blir det någon snickers eller annan choklad, vatten, ev. läsk, kex. På kvällen instant-nudelsoppa, toppad med morot, potatis, lök och kanske bröd (ca 550 kcal) Två rutor choklad till efterrätt eller lite nötter. I långa loppet är det på tok för lite mat men vi lever och kan cykla lika fort som förut så det har funkat. Man är tvungen för det är så glest med tillgång på affär, samt att vi vill undvika att bli mer sjuka. Skönt att snart komma till Osh och käka lite riktigt igen. Bristen på snus har ändå gått ok för Marcus, det har funnits andra grejor som tagit över frustration. Men nu det senaste har man märkt en ny tendens. Att vräka i sig allt bröd innan soppan eller innan teet, eller att äta all choklad på en gång, hushålla, vad är det?? Jag vill gärna äta lite o lite, ha lite bröd Till soppan och spara lite choklad till senare – en just nu omöjlighet. Jag har fått börja lägga undan man till mig själv för att ens få något. Att låta ett paket kex ligga i Marcus väska är mycket riskabelt. Kan det vara en bieffekt av att inte snusa???

Från Khorog kunde man välja på tre dalar att köra upp i; antingen följa den ”stora” M41, Shakhdara eller Wakhan. I denna lilla sektliknande värld av touringcyclister så finns det saker vissa anser att man ”ska” göra. I Dushanbe (starten på Pamir) så skulle alla ta den längsta och mest krångliga vägen, och Wakhan-dalen såklart. En vecka senare i Khorog då vägvalet skulle ske så skulle alla plötsligt ta M41, haha. Antingen skyllde man på magsjuka eller bara att man var så trött på dålig väg, vi tror det senare. Shakhdara-dalen blev det i alla fall för oss, den gyllene medelvägen. Första halvan ok väg, andra halvan skit, men genomgående vackert landskap. Sedan anslöt vi till M41 igen och kom upp på ”platån” och trampade mot metropolen Murghab. Första byn på vägen var Alichur, och här såg man skillnad på folket för första gången. Här såg alla mer Mongoliska ut, tjocka i ansiktet, smalare ögon och fint svart hår. Tydligen är det mest Kirgizistan-folk som bor uppe på platån, okänd anledning. Männen hade lustiga hattar på sig, och färgen indikerade om man var singel eller upptagen fick vi veta. Här bodde folk även i Yurtar, runda tältliknande byggen, täckta ned vävda mattor och filtar. Murghab sedan, huvudstaden uppe på platån, metropolen… eller staden som gud glömde. Down town bestod av två rader med containrar som var små butiker, faktiskt en ok Bazaar för vi handlade upp ett bra lager. Pamir Hotel var givet att vi skulle bo på. Där bodde andra cyklister, motorcyklister liftare m.fl. Mycket turism för att va en sådan by.

I skrivande stund är vi i Sary Tash och äter lite enkel frukost på ett Guesthouse. Senare drar vi vidare mot Osh!

IMG_8094 IMG_8095 IMG_8096 IMG_8097 IMG_8098 IMG_8099 IMG_8100 IMG_8101 IMG_8102 IMG_8103 IMG_8104 IMG_8105 IMG_8106 IMG_8107 IMG_8108 IMG_8109 IMG_8110 IMG_8111 IMG_8112 IMG_8113 IMG_8114 IMG_8115 IMG_8116 IMG_8117 IMG_8118 IMG_8119 IMG_8120 IMG_8121 IMG_8122 IMG_8123 IMG_8124 IMG_8125 IMG_8126 IMG_8127 IMG_8128 IMG_8129 IMG_8130 IMG_8132 IMG_8133 IMG_8134 IMG_8135 IMG_8136 IMG_8138

 

text: Linda, kontrollerad av: Marcus.

Khorog, Tajikistan

27 Aug

Kom fram till Khorog igår mitt på dagen. Tar några dagars vila här innan de stundande monsterbergen. Ska upp på 4000m o va där ca 1 vecka, inget wifi, knappt el, minusgrader på natten, blir spännande! Khorog är en större stad i Pamirmått mätt, en obelyst huvudgata, Leninstreet, som är täckt av damm. Massa turk-shopar, brödförsäljning, cityhundar som driver omkring och en fin park.

Hittils har man kört igenom små små byar ganska ofta, och alla barn bara rusar ut i gatan och vrålar för kung o fosterland; ”HELLO!!!, What is your name?, How are yooo?” Man svarar ju såkart men frågar man tillbaka vad dom heter så står de bara och gapar som frågetecken, knäpptysta. Några nyckelfraser har visst fastnat, annars nollställda. Låt er inte luras av söta ansikten och leenden, mini-satan gömmer sig bakom vissa.

Vanligaste frågorna förutom var man är ifrån är vad cykeln kostar eller om vi är gifta. De verkar inte ha något ord eller förståelse för pojkvän/flickvän, antingen; ”Ahhh, married!” eller ”ahh friend!” Folket är vänliga och hjälpsamma och Tajikistan som land verkar väldigt lugnt och inte så mycket aktivitet. Kvinnorna är moderna, alla verkar ha anammat dress-over-trousers-looken, kanske rentav före sin tid. De har nog fått en ganska skev bild av hur ”västerlänningar” är, de möter ju bara galningar som oss. Folk som möter oss med bil antingen tutar och tummen upp, eller bara stirrar och man kan se i blicken att de tänker ”det här är tragiskt, är de dumma i huvet?”

Här i Khorog har vi duckat för magsjukan ännu än gång, bor i princip ensamma på ett vandrarhem, borta från alla andra cyklister. Vi fick ett insidertips att alla på ”Pamir Lodge” antingen kräks eller skiter och endast två toaletter, nej tackinen!

Imorse var största utmaningen att få tag i kontanter, alla 15 ATM verkade antingen inte ta Visa eller så var den ur  funktion, till slut bakom ett hörn, bakom galler och lås, hittade vi den enda som funkade. Så med 1000 Somoni i fickan (ca 900 SEK) så klarar vi en vecka till!

Bli inte förskräckta om ni inget hör från oss på 10-13 dagar, i Osh kommer vi wifi:a så tummarna glöder!

Pöss pöss

IMG_8053 IMG_8054 IMG_8055 IMG_8056 IMG_8057 IMG_8058 IMG_8059 IMG_8060 IMG_8061 IMG_8062 IMG_8063 IMG_8064 IMG_8065 IMG_8066 IMG_8067 IMG_8068

Kom fram till Khorog igår mitt på dagen. Tar några dagars vila här innan de stundande monsterbergen. Ska upp på 4000m o va där ca 1 vecka, inget wifi, knappt el, minusgrader på natten, blir spännande! Khorog är en större stad i Pamirmått mätt, en obelyst huvudgata, Leninstreet, som är täckt av damm. Massa turk-shopar, brödförsäljning, cityhundar som driver omkring och en fin park.

Hittils har man kört igenom små små byar ganska ofta, och alla barn bara rusar ut i gatan och vrålar för kung o fosterland; ”HELLO!!!, What is your name?, How are yooo?” Man svarar ju såkart men frågar man tillbaka vad dom heter så står de bara och gapar som frågetecken, knäpptysta. Några nyckelfraser har visst fastnat, annars nollställda. Låt er inte luras av söta ansikten och leenden, mini-satan gömmer sig bakom vissa.

Vanligaste frågorna förutom var man är ifrån är vad cykeln kostar eller om vi är gifta. De verkar inte ha något ord eller förståelse för pojkvän/flickvän, antingen; ”Ahhh, married!” eller ”ahh friend!” Folket är vänliga och hjälpsamma och Tajikistan som land verkar väldigt lugnt och inte så mycket aktivitet. Kvinnorna är moderna, alla verkar ha anammat dress-over-trousers-looken, kanske rentav före sin tid. De har nog fått en ganska skev bild av hur ”västerlänningar” är, de möter ju bara galningar som oss. Folk som möter oss med bil antingen tutar och tummen upp, eller bara stirrar och man kan se i blicken att de tänker ”det här är tragiskt, är de dumma i huvet?”

Här i Khorog har vi duckat för magsjukan ännu än gång, bor i princip ensamma på ett vandrarhem, borta från alla andra cyklister. Vi fick ett insidertips att alla på ”Pamir Lodge” antingen kräks eller skiter och endast två toaletter, nej tackinen!

Imorse var största utmaningen att få tag i kontanter, alla 15 ATM verkade antingen inte ta Visa eller så var den ur  funktion, till slut bakom ett hörn, bakom galler och lås, hittade vi den enda som funkade. Så med 1000 Somoni i fickan (ca 900 SEK) så klarar vi en vecka till!

Bli inte förskräckta om ni inget hör från oss på 10-13 dagar, i Osh kommer vi wifi:a så tummarna glöder!

Pöss pöss

IMG_8053 IMG_8054 IMG_8055 IMG_8056 IMG_8057 IMG_8058 IMG_8059 IMG_8060 IMG_8061 IMG_8062 IMG_8063 IMG_8064 IMG_8065 IMG_8066 IMG_8067 IMG_8068

Långt bort i stan… Dushanbe, Pamir, Tajikistan

22 Aug

Först vill vi bara uppmärksamma att flygning från Istanbul till Tajikitans huvudstad Dushanbe gick utmärkt trots snusbrist! Vi utmärkte oss i kön när vi skulle checka in, två långa blonda pinnar, i ett hav av mörkhåriga hobbitar. Tre säkerhetsvakter frågade oss om vi verkligen var i rätt kö och att vi skulle till Dushanbe med Somon Air?? Svar ja.

Väl framme så bodde vi på ett av tre hostel där alla cyklister/backpackers/liftare m.m. bodde. Säkert 5-10 pers per dag lämnar Dushanbe på touringcykel varje dag den här tiden på året, helt sinnes! För er som inte vet så mycket om touringlivet så kan vi meddela att här i Tajikistan är stället att vara på, alla på väg till Osh i Kirgizistan. Alla snackar om cyklar, kilometer, vilken väg, vilken dal, var startade du, destination, magsjuka, ett touringcyklist-mecca. Älskar det!

Idag ska vi starta vår 5e dag från Dushanbe, och köra längs gränsen till Afghanistan. De senaste fyra dagarna har bjudit på landskap vi aldrig upplevt förr, helt fantastiskt, se bilder längre ner så förstår ni. Bara under gårdagen körde vi ifatt två gäng på 5 pers och kommer ev komma ifatt fler. Vi utmärker oss även här, vi är de enda som har SPD, bibs och cykeltröja, vi ser väldigt fåfänga ut bland den annars populära hippie-stilen. Rakar benen också såklart. Vi är cyklister på touring, inte backpackers på en cykel som de flesta.

Skräcken att bli magsjuk är ett faktum, rena allt vatten är ett måste, och dieten för tillfället är bebisvälling med ris till frulle, bröd, pasta, kokta morötter, kokta ägg. Stäng munnen om du ska duscha, annars blir det panik på toan. Vi har bägge varit halvdåliga de första två dagarna, men är för tillfället helt bra. Att göra nr.2 och att dela information om det har inte varit på tapeten i vår relation så mycket, men nu är vi plötsligt öppna om både det ena o det andra, såsom karaktär, känsla m.m. Knaprar imodium som om de vore halstabletter 😉

Om 3, max 4 dagar kommer vi fran till Khorog där vi ska bo på hostel igen, ser fram emot det! Ciao från stan.

IMG_7988 IMG_7989 IMG_7990 IMG_7991 IMG_7992 IMG_7993 IMG_7994 IMG_7995 IMG_7996 IMG_7997 IMG_7998 IMG_7999 IMG_8001 IMG_8002 IMG_8003 IMG_8004 IMG_8005 IMG_8006 IMG_8007 IMG_8008 IMG_8009 IMG_8010 IMG_8011 IMG_8012 IMG_8014 IMG_8015 IMG_8016 IMG_8017 IMG_8018 IMG_8019 IMG_8020 IMG_8021 IMG_8022 IMG_8023

Först vill vi bara uppmärksamma att flygning från Istanbul till Tajikitans huvudstad Dushanbe gick utmärkt trots snusbrist! Vi utmärkte oss i kön när vi skulle checka in, två långa blonda pinnar, i ett hav av mörkhåriga hobbitar. Tre säkerhetsvakter frågade oss om vi verkligen var i rätt kö och att vi skulle till Dushanbe med Somon Air?? Svar ja.

Väl framme så bodde vi på ett av tre hostel där alla cyklister/backpackers/liftare m.m. bodde. Säkert 5-10 pers per dag lämnar Dushanbe på touringcykel varje dag den här tiden på året, helt sinnes! För er som inte vet så mycket om touringlivet så kan vi meddela att här i Tajikistan är stället att vara på, alla på väg till Osh i Kirgizistan. Alla snackar om cyklar, kilometer, vilken väg, vilken dal, var startade du, destination, magsjuka, ett touringcyklist-mecca. Älskar det!

Idag ska vi starta vår 5e dag från Dushanbe, och köra längs gränsen till Afghanistan. De senaste fyra dagarna har bjudit på landskap vi aldrig upplevt förr, helt fantastiskt, se bilder längre ner så förstår ni. Bara under gårdagen körde vi ifatt två gäng på 5 pers och kommer ev komma ifatt fler. Vi utmärker oss även här, vi är de enda som har SPD, bibs och cykeltröja, vi ser väldigt fåfänga ut bland den annars populära hippie-stilen. Rakar benen också såklart. Vi är cyklister på touring, inte backpackers på en cykel som de flesta.

Skräcken att bli magsjuk är ett faktum, rena allt vatten är ett måste, och dieten för tillfället är bebisvälling med ris till frulle, bröd, pasta, kokta morötter, kokta ägg. Stäng munnen om du ska duscha, annars blir det panik på toan. Vi har bägge varit halvdåliga de första två dagarna, men är för tillfället helt bra. Att göra nr.2 och att dela information om det har inte varit på tapeten i vår relation så mycket, men nu är vi plötsligt öppna om både det ena o det andra, såsom karaktär, känsla m.m. Knaprar imodium som om de vore halstabletter 😉

Om 3, max 4 dagar kommer vi fran till Khorog där vi ska bo på hostel igen, ser fram emot det! Ciao från stan.

IMG_7988 IMG_7989 IMG_7990 IMG_7991 IMG_7992 IMG_7993 IMG_7994 IMG_7995 IMG_7996 IMG_7997 IMG_7998 IMG_7999 IMG_8001 IMG_8002 IMG_8003 IMG_8004 IMG_8005 IMG_8006 IMG_8007 IMG_8008 IMG_8009 IMG_8010 IMG_8011 IMG_8012 IMG_8014 IMG_8015 IMG_8016 IMG_8017 IMG_8018 IMG_8019 IMG_8020 IMG_8021 IMG_8022 IMG_8023

Vägen till Istanbul

13 Aug

I Thessaloniki blev det spontat två hotellnätter då vi behövde en vilodag, och så blev det verkligen. Vi degade på hotellrummet Hela dagen, och staden var som en gryta att det var outhärdligt att bara promenera till mataffären 😰😰 Därefter 6 långa cykeldagar till Istanbul.

Dagligen jagade av potentiellt rabiessmittade, blodtörstiga hundar, som bara äter touringcyklister, gärna kvinnliga, så kämpade vi mot värme och hård vind. Det finns så mycket hundar som bara driver omkring i både städer och landsbygd, och vi har till o med hört ryktesvägen att vissa touringcyklister har med sig någon mannick som skickar ut ultraljud, alternativt en käpp för att mota bort dem. Som tur är Marcus inte rädd, så vi klarar oss nog utan hjärtinfarkt.

Vi har träffat på en del svenskar på vägen, ”vanliga” semesterfirare, alltid trevligt att prata med folk o berätta om äventyret. Alla blir impade och nyfikna. Gränsövergångar har gått mycket smidigt, ingen är misstänksam mot svenskar så det är tur. Men gränsen till Turkiet från Grekland så var det typ 5-6 bås och personer som skulle kolla på passet, till vilken nytta? Bara 1 skannade in dem, o man undrar vad dom kollar, de kanske bara är nyfikna för vi fick gå igenom såklart.

Turkiet – här bor folket med stora hjärtan. Enorm gästfrihet och varmt välkomnande, helt fantastiskt. Vi blir stoppade längs vägen vid fruktstånd ofta, alla är nyfikna och alla vill bjuda på något. Ena dagen fick vi meloner från tre olika fruktförsäljare. Vi stannar på cafe/mack för att vila o köpa dricka, slutar med att vi får det ena efter det andra, te, coca cola, glass, och vi får inte betala. Vi försöker men ingen vill ta emot våra pengar. Kan tyckas ett angenämt problem, men det skulle kännas bra att bjuda tillbaka på något sätt. Vi stannar vid stranden efter att cykeldagen är över, bredvid oss sitter en söt liten familj som tycks bo där, i något som liknar ett tält. Från ingenstans kommer pappan fram med bröd med grillat kött i och en halv melon till oss. Man blir så rörd och vill bara ge dem något, för de har inget men vill ge oss, så varma hjärtan. När vi kommer hem kommer vill man bara ta med sig detta och vill ge någon annan hjälp eller bjuda någon på mat. Vi älskar det turkiska folket.

Dagen då vi skulle cykla in i Istanbul var en mental urladdning. Först 65km cykling i hård vind, i galen trafik. Trafikregler – till dig som vill dö med vetskapen att du hade rätt! På helspänn hela tiden. En bild på en moské i touringoutfit var ett måste, och var ett projekt på säkert en timme, i stekande sol. När det var gjort så dog vi på en bänk och fick fatt i en grillad majskolv som räddade oss från hammaren. Sedan letade vi upp bokat hotell, men där säger det att vår bokning har cancellerats, whaaat? Helt utan vår vetskap, inte ett mail. Något strul med hotels.com/expedia skit, undrar om man får se dom pengarna igen. Fick i alla fall ta i en väldigt trevlig telefonist på hotels som hjälpte oss så bra hon kunde. Batterierna på våra telefoner var störabde låga så fick illa kvickt ta oss till ett cafe med wifi. Vi frågar servitören om det finns för att vara säkra att det finns wifi, ja säger han, men fanns det? NEJ. Där satt vi med vars sin dricka och minikebab utan internet, enda anledningen att vi tog något, suck. Till nästa ställe då, bokar ett hotelljävel, tar oss dit, och såkart så möts vi av ”Vi har fullt här!” Alltså, fuck you hotels.com! Som tur var fick vi ett liknande rum på ett annat ställe som hotellet ordnade och fick frukosten vi betalat för. Problem tillhör resan, i stunden vill man bara gråta, men nu i efterhand skrattar vi åt allt, tragikomiskt. Nu är vi på g för att utforska Istanbul. Puss o kram.

IMG_7896 IMG_7897 IMG_7898 IMG_7901 IMG_7902 IMG_7903 IMG_7904 IMG_7905 IMG_7906 IMG_7907 IMG_7908 IMG_7909 IMG_7910 IMG_7911 IMG_7912 IMG_7913 IMG_7914 IMG_7915 IMG_7916 IMG_7917 IMG_7918 IMG_7919 IMG_7920 IMG_7921 IMG_7922 IMG_7923 IMG_7924 IMG_7925 IMG_7926

I Thessaloniki blev det spontat två hotellnätter då vi behövde en vilodag, och så blev det verkligen. Vi degade på hotellrummet Hela dagen, och staden var som en gryta att det var outhärdligt att bara promenera till mataffären 😰😰 Därefter 6 långa cykeldagar till Istanbul.

Dagligen jagade av potentiellt rabiessmittade, blodtörstiga hundar, som bara äter touringcyklister, gärna kvinnliga, så kämpade vi mot värme och hård vind. Det finns så mycket hundar som bara driver omkring i både städer och landsbygd, och vi har till o med hört ryktesvägen att vissa touringcyklister har med sig någon mannick som skickar ut ultraljud, alternativt en käpp för att mota bort dem. Som tur är Marcus inte rädd, så vi klarar oss nog utan hjärtinfarkt.

Vi har träffat på en del svenskar på vägen, ”vanliga” semesterfirare, alltid trevligt att prata med folk o berätta om äventyret. Alla blir impade och nyfikna. Gränsövergångar har gått mycket smidigt, ingen är misstänksam mot svenskar så det är tur. Men gränsen till Turkiet från Grekland så var det typ 5-6 bås och personer som skulle kolla på passet, till vilken nytta? Bara 1 skannade in dem, o man undrar vad dom kollar, de kanske bara är nyfikna för vi fick gå igenom såklart.

Turkiet – här bor folket med stora hjärtan. Enorm gästfrihet och varmt välkomnande, helt fantastiskt. Vi blir stoppade längs vägen vid fruktstånd ofta, alla är nyfikna och alla vill bjuda på något. Ena dagen fick vi meloner från tre olika fruktförsäljare. Vi stannar på cafe/mack för att vila o köpa dricka, slutar med att vi får det ena efter det andra, te, coca cola, glass, och vi får inte betala. Vi försöker men ingen vill ta emot våra pengar. Kan tyckas ett angenämt problem, men det skulle kännas bra att bjuda tillbaka på något sätt. Vi stannar vid stranden efter att cykeldagen är över, bredvid oss sitter en söt liten familj som tycks bo där, i något som liknar ett tält. Från ingenstans kommer pappan fram med bröd med grillat kött i och en halv melon till oss. Man blir så rörd och vill bara ge dem något, för de har inget men vill ge oss, så varma hjärtan. När vi kommer hem kommer vill man bara ta med sig detta och vill ge någon annan hjälp eller bjuda någon på mat. Vi älskar det turkiska folket.

Dagen då vi skulle cykla in i Istanbul var en mental urladdning. Först 65km cykling i hård vind, i galen trafik. Trafikregler – till dig som vill dö med vetskapen att du hade rätt! På helspänn hela tiden. En bild på en moské i touringoutfit var ett måste, och var ett projekt på säkert en timme, i stekande sol. När det var gjort så dog vi på en bänk och fick fatt i en grillad majskolv som räddade oss från hammaren. Sedan letade vi upp bokat hotell, men där säger det att vår bokning har cancellerats, whaaat? Helt utan vår vetskap, inte ett mail. Något strul med hotels.com/expedia skit, undrar om man får se dom pengarna igen. Fick i alla fall ta i en väldigt trevlig telefonist på hotels som hjälpte oss så bra hon kunde. Batterierna på våra telefoner var störabde låga så fick illa kvickt ta oss till ett cafe med wifi. Vi frågar servitören om det finns för att vara säkra att det finns wifi, ja säger han, men fanns det? NEJ. Där satt vi med vars sin dricka och minikebab utan internet, enda anledningen att vi tog något, suck. Till nästa ställe då, bokar ett hotelljävel, tar oss dit, och såkart så möts vi av ”Vi har fullt här!” Alltså, fuck you hotels.com! Som tur var fick vi ett liknande rum på ett annat ställe som hotellet ordnade och fick frukosten vi betalat för. Problem tillhör resan, i stunden vill man bara gråta, men nu i efterhand skrattar vi åt allt, tragikomiskt. Nu är vi på g för att utforska Istanbul. Puss o kram.

IMG_7896 IMG_7897 IMG_7898 IMG_7901 IMG_7902 IMG_7903 IMG_7904 IMG_7905 IMG_7906 IMG_7907 IMG_7908 IMG_7909 IMG_7910 IMG_7911 IMG_7912 IMG_7913 IMG_7914 IMG_7915 IMG_7916 IMG_7917 IMG_7918 IMG_7919 IMG_7920 IMG_7921 IMG_7922 IMG_7923 IMG_7924 IMG_7925 IMG_7926

I tutandets länder

3 Aug

De senaste dagarna har vi kört från Mostar, ner till kusten igen, Kroatien, Montenegro, Albanien och nu Makedonien. Man kan säga att det finns en del skillnader mellan våra länders kulturer, både bra och dåliga. Tutan används ganska frekvent, själv har man aldrig använt tutan, men här verkar den ingå i körprovet. ”Vad som än sker, bra eller dåligt, pang på tutan bara”! Vi kanske tror att vi är så framåt i Sverige med allt, men här är de riktiga miljökämpar, stänger av motorn på moppen i nerförsbackarna, det är på Albanien vi ska titta! Och så fort man kom över till Makedonien så möts man av sopberg. Ute på caféer, i byar, på gator, man ser bara män ute, kan det vara så att de tagit Pride på allvar och homosexualiteten är mer utbredd här?? ”Ska bara ut med grabbarna o bada/dricka/snacka ikväll, det är nog bäst frun blir hemma”. Och många vinkade och hojtade ”baby” efter oss, de var uppenbarligen suga på Marcus. Många satte nog ölen i halsen då en lättklädd svettig blondin klampar in och beställer en bira, att hon bara vågar?! Och med ännu mer konstiga blickar tittar de på Marcus som tagit med sig sin ”fru” ut. I filmer brukar ofta albaner vara lite boviga, men vi fick även möta många glada miner, vinkande och nyfikna frågor, samt att många erbjöd sin hjälp. Prisläget i Albanien och Makedonien är i våra ögon drömmen, en öl på en bar 3,50 SEK(!), sjukt billigt.

Efter ett par dagar i stekhet värme var vi båda kokta inifrån med bränd yta. Vi testade att ställa klockan på 05:30, och började cykla 06:30. Tog emot först men det var ett bra beslut, energin var så mycket bättre och vi kunde njuta lite mer av cyklingen, i alla fall på morgonen.

Genom Albanien har vi trixat oss på småvägar uppe i bergen. Landskapet får 10 prillor av 10! På tal om prillor så kan vi återgå till Marcus snusproblematik, dagsdosen är nu nere på osannolika 2 prillor. Ransonen måste hållas strikt för att överleva flygdagen från Istanbul till Dusjanbe. Förutom snus så krävs det en stor portion tålamod och för att citera Marcus Wahqvist ”Känn Lugnet”. Det är då det, nu ska vi njuta av bad i lake Ohrid, sedan trampa mot Thessaloniki, Grekland! Fortsättning följer…

IMG_7823 IMG_7828 IMG_7830 IMG_7831 IMG_7833 IMG_7834 IMG_7835 IMG_7836 IMG_7837 IMG_7838 IMG_7839 IMG_7840 IMG_7842 IMG_7844 IMG_7845 IMG_7848

IMG_7851 IMG_7868 IMG_7869

De senaste dagarna har vi kört från Mostar, ner till kusten igen, Kroatien, Montenegro, Albanien och nu Makedonien. Man kan säga att det finns en del skillnader mellan våra länders kulturer, både bra och dåliga. Tutan används ganska frekvent, själv har man aldrig använt tutan, men här verkar den ingå i körprovet. ”Vad som än sker, bra eller dåligt, pang på tutan bara”! Vi kanske tror att vi är så framåt i Sverige med allt, men här är de riktiga miljökämpar, stänger av motorn på moppen i nerförsbackarna, det är på Albanien vi ska titta! Och så fort man kom över till Makedonien så möts man av sopberg. Ute på caféer, i byar, på gator, man ser bara män ute, kan det vara så att de tagit Pride på allvar och homosexualiteten är mer utbredd här?? ”Ska bara ut med grabbarna o bada/dricka/snacka ikväll, det är nog bäst frun blir hemma”. Och många vinkade och hojtade ”baby” efter oss, de var uppenbarligen suga på Marcus. Många satte nog ölen i halsen då en lättklädd svettig blondin klampar in och beställer en bira, att hon bara vågar?! Och med ännu mer konstiga blickar tittar de på Marcus som tagit med sig sin ”fru” ut. I filmer brukar ofta albaner vara lite boviga, men vi fick även möta många glada miner, vinkande och nyfikna frågor, samt att många erbjöd sin hjälp. Prisläget i Albanien och Makedonien är i våra ögon drömmen, en öl på en bar 3,50 SEK(!), sjukt billigt.

Efter ett par dagar i stekhet värme var vi båda kokta inifrån med bränd yta. Vi testade att ställa klockan på 05:30, och började cykla 06:30. Tog emot först men det var ett bra beslut, energin var så mycket bättre och vi kunde njuta lite mer av cyklingen, i alla fall på morgonen.

Genom Albanien har vi trixat oss på småvägar uppe i bergen. Landskapet får 10 prillor av 10! På tal om prillor så kan vi återgå till Marcus snusproblematik, dagsdosen är nu nere på osannolika 2 prillor. Ransonen måste hållas strikt för att överleva flygdagen från Istanbul till Dusjanbe. Förutom snus så krävs det en stor portion tålamod och för att citera Marcus Wahqvist ”Känn Lugnet”. Det är då det, nu ska vi njuta av bad i lake Ohrid, sedan trampa mot Thessaloniki, Grekland! Fortsättning följer…

IMG_7823 IMG_7828 IMG_7830 IMG_7831 IMG_7833 IMG_7834 IMG_7835 IMG_7836 IMG_7837 IMG_7838 IMG_7839 IMG_7840 IMG_7842 IMG_7844 IMG_7845 IMG_7848

IMG_7851 IMG_7868 IMG_7869

Mostar och allt vad det innebär

29 Jul

Igår mitt på dagen kom vi fram till den ikoniska staden Mostar i Bosnien-Hercegovina. Här blev vi varmt välkomnade av Marcus fd arbetskollega med hela familjen/släkten. Vi fick höra berättelser från kriget och man såg att vartannat hus fortfarande hade spår efter besjkutning. Kändes overkligt att här hade pågått en strid. Det märktes även att man är så stolt av det lokala och över sin by och land, helt annorlunda mot hemma. Maten lagades av gamla mamman i huset, en riktig matmor som har varit med förr, så underbart gott allting, ekologiskt och bortanför all turism. Utöver det besökte vi bron såklart och även en fin badplats. Tack för att gästvänlighet, det är guld och dessa dagar kommer bli en av de bästa på resan. Nu bär det vidare mot Montenegro!

IMG_7795 IMG_7796 IMG_7797 IMG_7798 IMG_7799 IMG_7800 IMG_7801 IMG_7802 IMG_7803 IMG_7804 IMG_7805 IMG_7806

Igår mitt på dagen kom vi fram till den ikoniska staden Mostar i Bosnien-Hercegovina. Här blev vi varmt välkomnade av Marcus fd arbetskollega med hela familjen/släkten. Vi fick höra berättelser från kriget och man såg att vartannat hus fortfarande hade spår efter besjkutning. Kändes overkligt att här hade pågått en strid. Det märktes även att man är så stolt av det lokala och över sin by och land, helt annorlunda mot hemma. Maten lagades av gamla mamman i huset, en riktig matmor som har varit med förr, så underbart gott allting, ekologiskt och bortanför all turism. Utöver det besökte vi bron såklart och även en fin badplats. Tack för att gästvänlighet, det är guld och dessa dagar kommer bli en av de bästa på resan. Nu bär det vidare mot Montenegro!

IMG_7795 IMG_7796 IMG_7797 IMG_7798 IMG_7799 IMG_7800 IMG_7801 IMG_7802 IMG_7803 IMG_7804 IMG_7805 IMG_7806

Sirmione till Kroatiens kust!

22 Jul

Efter en grym kväll med middag i Sirmione väntade en natt på ”betalcamping”, någon km bort. Att de har mage att på vissa ställen ta så mycket som €35 för att slå upp ett tält på 4kvm gör ont i själen. Vi hittade en för €18 👍 Fram till den natten var det endast fricamping som gällde, EN dusch per 7-10 dag är väl lagom?? Därefter var det cykling på pannkaksplatta vägar bland risfält till Venedig. Tok-fyllda Lidl-mackor avnjöts som lunch där och sedan bar det av mot Slovenien. Vi blir alltmer djärva när det gäller val av campingplats, häromdagen vid en idrottsplats som först ekade tom, men som såklart fylldes med diverse folk. Var det inte hundrastning så var det långmöte med byns gubbar. Vi väntade ut samtliga och sov förbannat gott.
Resans första krasch har också avverkats. Mitt i allt flyt i 31km/h är Linda i dagdrömmarnas land, och plötsligt hoppar en vägkon fram och klipper hennes fram-pannier! Ingen skada skedd, bara skrapsår. Nu njuter vi av kanske Europas highway 1, Kroatiens kust. Cykling varvat med bad, kan det bli bättre?! ”Normal” dag det senaste är att cykla fram till 14-15-tiden och sen bada tills man får farmorfötter. Även två goa hotellnätter väntar om två dagar i Split :)

IMG_7720 IMG_7721 IMG_7722 IMG_7723 IMG_7724 IMG_7725 IMG_7726 IMG_7727 IMG_7728 IMG_7729 IMG_7730 IMG_7731 IMG_7732 IMG_7733 IMG_7734 IMG_7735 IMG_7736 IMG_7737 IMG_7738 IMG_7739 IMG_7740 IMG_7741 IMG_7742 IMG_7744 IMG_7745 IMG_7746

Efter en grym kväll med middag i Sirmione väntade en natt på ”betalcamping”, någon km bort. Att de har mage att på vissa ställen ta så mycket som €35 för att slå upp ett tält på 4kvm gör ont i själen. Vi hittade en för €18 👍 Fram till den natten var det endast fricamping som gällde, EN dusch per 7-10 dag är väl lagom?? Därefter var det cykling på pannkaksplatta vägar bland risfält till Venedig. Tok-fyllda Lidl-mackor avnjöts som lunch där och sedan bar det av mot Slovenien. Vi blir alltmer djärva när det gäller val av campingplats, häromdagen vid en idrottsplats som först ekade tom, men som såklart fylldes med diverse folk. Var det inte hundrastning så var det långmöte med byns gubbar. Vi väntade ut samtliga och sov förbannat gott.
Resans första krasch har också avverkats. Mitt i allt flyt i 31km/h är Linda i dagdrömmarnas land, och plötsligt hoppar en vägkon fram och klipper hennes fram-pannier! Ingen skada skedd, bara skrapsår. Nu njuter vi av kanske Europas highway 1, Kroatiens kust. Cykling varvat med bad, kan det bli bättre?! ”Normal” dag det senaste är att cykla fram till 14-15-tiden och sen bada tills man får farmorfötter. Även två goa hotellnätter väntar om två dagar i Split :)

IMG_7720 IMG_7721 IMG_7722 IMG_7723 IMG_7724 IMG_7725 IMG_7726 IMG_7727 IMG_7728 IMG_7729 IMG_7730 IMG_7731 IMG_7732 IMG_7733 IMG_7734 IMG_7735 IMG_7736 IMG_7737 IMG_7738 IMG_7739 IMG_7740 IMG_7741 IMG_7742 IMG_7744 IMG_7745 IMG_7746

Ett inlägg sponsrat av Alingsås Bockstyren

15 Jul

I våras var vi här i Sirmione ihop med Cykelaptit och Glenn Magnusson. Vi var cykelguider till två härliga gäng i områdena runt Gardasjön. Ett av gängen var Alingsås Bockstyren, som var så goa att de samlade ihop pengar till vår resa, pengar som skulle gå till en riktig middag. Vad kunde vara mer passande än att komma tillbaka hit och ha en riktigt trevlig kväll i centro storico. Det blev Aperol-Sprits och lite charkuterier, middag och en alldeles för stor gelato vid borgen! Tack alla som bidrog till detta, ni är guld, hoppas vi ses nästa år på en cykelresa!

IMG_7692 IMG_7693 IMG_7694 IMG_7695

I våras var vi här i Sirmione ihop med Cykelaptit och Glenn Magnusson. Vi var cykelguider till två härliga gäng i områdena runt Gardasjön. Ett av gängen var Alingsås Bockstyren, som var så goa att de samlade ihop pengar till vår resa, pengar som skulle gå till en riktig middag. Vad kunde vara mer passande än att komma tillbaka hit och ha en riktigt trevlig kväll i centro storico. Det blev Aperol-Sprits och lite charkuterier, middag och en alldeles för stor gelato vid borgen! Tack alla som bidrog till detta, ni är guld, hoppas vi ses nästa år på en cykelresa!

IMG_7692 IMG_7693 IMG_7694 IMG_7695

Från ett bASECAMP till ett annat! Zermatt, Annecy, Chamonix- Mt Blanc

7 Jul

IMG_7618 IMG_7619 IMG_7620 IMG_7621 IMG_7622 IMG_7623 IMG_7624 IMG_7625 IMG_7626 IMG_7627 IMG_7628 IMG_7629 IMG_7630 IMG_7631 IMG_7632 IMG_7633 IMG_7634 IMG_7635 IMG_7636 IMG_7637 IMG_7638 IMG_7639 IMG_7640 IMG_7641 IMG_7642 IMG_7643 IMG_7644 IMG_7645 IMG_7646 IMG_7647 IMG_7648 IMG_7649 IMG_7650 IMG_7651 IMG_7652 IMG_7653 IMG_7654

Efter vi lämnade Italien har det hänt en del grejor. Vi körde upp o bergen igen och efter några dagar nådde vi Zermatt. dör var det vi och Japanerna kan man säga, det var som om en japansk bomb landat där, kameror i högsta hugg och redo att spendera. Vi vandrade en heldag, 1500 höjdmeter upp och sen ner, fick en grym vy över karaktäristiska Matterhorn, och vi fick även fruktansvärd träningsvärk. Man kan ju tycka att man är i toppform så mycket som vi gnetar, men nerförsbacken tog musten ur oss. Jagade av ett regnoväder dundrade vi ner igen och körde mot Frankrike. Annecy/Talloires var nästa mål, men på vägen var vi ju bara tvugna att handla lite vägfärg igen, för vad vore mer skamligt än att inte göra en fet belgisk flagga på Tourens monsteretapp?? Etapp 9, i en av HC-klättringarna graverade vi in den, så håll utkik på söndag! Därefter bar det iväg till Talloires vid Annecysjön, där mötte vi upp Henrik från VOID, som vi är ambassadörer för. Vi skulle delta i ett cykelevent ihop med frankrikes bästa cykelcafé, bASECAMP. Riktigt trevliga människor och rolig gruppträning och fika, iförd snygga kläder. Hoppas på återseende snart.

Vi gav oss tillbaka till Chamonix som vi tidigare bara passerat för att möta upp mossan o fassan, och vännerna Ida, David och Anders. En veckas ”paus” och riktig camping hade vi framför oss. Cyklar man inte varje dag måste man ju görna nåt annat, vandra och klättra exempelvis, vi måste ju tänka på vikten… Fantastisk första dag ihop med alla i bergen, (inte Lindas mamma då, som lovat att inte sötta sin fot på något berg). Vädret var med oss, och vi tillsammans med Marcus pappa ville försöka oss på Mont Blanc. Så coolt alltså, vi tog oss först till Tête Rousse och tältläger där vi skulle spendera eftermiddagen och slumra lite för att sedan börja topp-vandringen vid midnatt. Månsken och pannlampor visde oss vägen upp för den branta väggen upp till Gouter-stugan och sen upp till toppen. Vi såg hela gryningen i nästan molnfri himmel och 06.30 nådde vi toppen, så mäktigt! Vi tålde alla höjden och var glada att vi klarat det, men nu väntade en 8-9h vandring ner hela vägen. Totalt typ 15h med knappt någon sömn, under omständigheterna var vi faktiskt ganska fräscha. När vi kom tillbaka till Chamonix möttes vi av en Poco-Loco-burgare och sen resten av gänget på campingen. Lyckade dagar!

IMG_7618 IMG_7619 IMG_7620 IMG_7621 IMG_7622 IMG_7623 IMG_7624 IMG_7625 IMG_7626 IMG_7627 IMG_7628 IMG_7629 IMG_7630 IMG_7631 IMG_7632 IMG_7633 IMG_7634 IMG_7635 IMG_7636 IMG_7637 IMG_7638 IMG_7639 IMG_7640 IMG_7641 IMG_7642 IMG_7643 IMG_7644 IMG_7645 IMG_7646 IMG_7647 IMG_7648 IMG_7649 IMG_7650 IMG_7651 IMG_7652 IMG_7653 IMG_7654

Efter vi lämnade Italien har det hänt en del grejor. Vi körde upp o bergen igen och efter några dagar nådde vi Zermatt. dör var det vi och Japanerna kan man säga, det var som om en japansk bomb landat där, kameror i högsta hugg och redo att spendera. Vi vandrade en heldag, 1500 höjdmeter upp och sen ner, fick en grym vy över karaktäristiska Matterhorn, och vi fick även fruktansvärd träningsvärk. Man kan ju tycka att man är i toppform så mycket som vi gnetar, men nerförsbacken tog musten ur oss. Jagade av ett regnoväder dundrade vi ner igen och körde mot Frankrike. Annecy/Talloires var nästa mål, men på vägen var vi ju bara tvugna att handla lite vägfärg igen, för vad vore mer skamligt än att inte göra en fet belgisk flagga på Tourens monsteretapp?? Etapp 9, i en av HC-klättringarna graverade vi in den, så håll utkik på söndag! Därefter bar det iväg till Talloires vid Annecysjön, där mötte vi upp Henrik från VOID, som vi är ambassadörer för. Vi skulle delta i ett cykelevent ihop med frankrikes bästa cykelcafé, bASECAMP. Riktigt trevliga människor och rolig gruppträning och fika, iförd snygga kläder. Hoppas på återseende snart.

Vi gav oss tillbaka till Chamonix som vi tidigare bara passerat för att möta upp mossan o fassan, och vännerna Ida, David och Anders. En veckas ”paus” och riktig camping hade vi framför oss. Cyklar man inte varje dag måste man ju görna nåt annat, vandra och klättra exempelvis, vi måste ju tänka på vikten… Fantastisk första dag ihop med alla i bergen, (inte Lindas mamma då, som lovat att inte sötta sin fot på något berg). Vädret var med oss, och vi tillsammans med Marcus pappa ville försöka oss på Mont Blanc. Så coolt alltså, vi tog oss först till Tête Rousse och tältläger där vi skulle spendera eftermiddagen och slumra lite för att sedan börja topp-vandringen vid midnatt. Månsken och pannlampor visde oss vägen upp för den branta väggen upp till Gouter-stugan och sen upp till toppen. Vi såg hela gryningen i nästan molnfri himmel och 06.30 nådde vi toppen, så mäktigt! Vi tålde alla höjden och var glada att vi klarat det, men nu väntade en 8-9h vandring ner hela vägen. Totalt typ 15h med knappt någon sömn, under omständigheterna var vi faktiskt ganska fräscha. När vi kom tillbaka till Chamonix möttes vi av en Poco-Loco-burgare och sen resten av gänget på campingen. Lyckade dagar!