Vilken MTB ska man köpa? Vi jämför 27,5 och 29 tum, hardtail och fulldämpat, cross country och trail.

Cykeltester 25 Nov 2016

MTB-test

Just nu är Nino Schurter troligen världens bästa manliga Cross Country-cyklist, och på årets tre första världscuptävlingar körde han på inte mindre än tre olika cyklar. I Caerns valde han en heldämpad 27,5-tummare, i Albstadt en hardtail med samma hjulstorlek, och i La Bresse en heldämpad 29-tummare.

Om man befinner sig i den positionen att man är tillräckligt bra för att få sina cyklar, eller om det inte finns någon botten i ens penningpung, verkar det alltså som att man behöver en cykel till varje unikt cykeltillfälle för att kunna prestera optimalt. Men de flesta av oss får ju nöja oss med lite mindre valmöjligheter, och då vill vi ju att cykeln ska vara som gjuten för just den typ av cykling som vi själva går igång på. Därför ställer vi nu sex olika cyklar som tillhör olika cykelkategorier emot varandra, för att se var de trivs, plågas, underpresterar och excellerar.

Läs också: Köpguide – vad får du för pengarna?

Mindre att välja på förr

Om man är ny inom MTB-sporten kan man lätt bli snurrig av alla ord och förkortningar som ska ­beskriva en viss typ av cykel eller en viss typ av ­cykling. Tittar vi tillbaka mot millenieskiftet skulle man väldigt grovhugget kunna beskriva utvecklingen som att det sedan dess uppstått en massa nya sorter av mellanmjölk emellan de motpoler som då fanns, Cross Country och Downhill.

En orsak till förvirringen är såklart också det snabba skiftet i hjulstorlek, där 29-tum ersatte 26 och 27,5 uppstod som en reaktion på upplevda brister i det nya. Det är många tillverkare som erbjuder samma cykel både som 29 och 27,5-tummare, men det har också spridit sig en trend att en viss modell får små hjul i de små storlekarna men stora i de större. I vårt test har vi tre cyklar med små hjul, och tre med stora, så vi får se om det helt enkelt bara är en fråga om att anpassa don efter person.

Hårdsvans eller fullgung?

En annan variabel som vi ställs inför är om cykeln ska ha dämpning bak eller inte. På den högsta tävlingsnivån inom Cross Country är det ingen tvekan om att fler och fler går över till att använda heldämpade cyklar, trots att dagens 29-tummare borde flyta mycket bättre över ojämnheter än gårdagens 26:or. Delvis beror det så klart på att banorna inom XC blivit svårare och mer tekniska, men också att de heldämpade cyklarna blivit lättare och mer trampeffektiva.

Däremot är de fortfarande inte billiga, och ganska många cykelmärkens heldämpade 29-tums XC-raketer börjar vid mer än 25 000 kronor. Då är man redan över vad ganska många motionärer som ska börja cykla mtb är beredda att lägga ut på sin första hoj, så vare sig hardtails är bättre eller ej dominerar de därför när det gäller antal. Vi får se hur de billigare hårdsvansarna står sig.

Vi har också med två cyklar ur den väldigt populära kategorin Trail-cyklar, eller stigcyklar för att använda ett mera vagt och mindre inarbetat begrepp. Det är cyklar för att helt enkelt ha roligt på stig, snarare än att tävla i Cross Country som är utgångspunkten för många mer ortodoxa cyklar, som typiskt har 100 mm dämpning. Trailcyklarna har då normalt sett lite mer dämpning, och en mer avslappnad geometri som gör dem mer förtroendeingivande vid utförskörningar. Men hur står de sig mot XC-raketerna? Vi får se!

Så testades cyklarna

Det är väldigt svårt att med säkerhet säga hur snabb en viss cykel är på en viss bana, eftersom de potentiella felkällorna är så mångtaliga. Ändå har vår testcyklist gjort sitt bästa för att ge något slags svar på denna fråga, genom att om och om igen försöka få till perfekta åk med jämn och fin formkurva på ett par referensrundor i skogarna kring Växjö.

Den första referensslingan kallar vi för Stökstigslingan. Den är tre kilometer lång och består framförallt av småländsk stenig och rotfylld naturstig, men med inslag av byggda berms och liknande. Den har inga riktigt svåra partier, men det är svårt att hålla farten uppe på många ställen.

Nästa referensslinga kallar vi för XC-banan, eftersom den med sin knixiga sträckning, lite jämnare underlag, samt fler korta branter liknar en modern XC-bana. I alla fall om man bortser från avsaknaden av ­längre klättringar och riktigt svåra passager som ibland förekommer. Sedan har cyklarna såklart testats uppför klättringar på enkelt underlag, och körts omkring i all möjlig skog och mark efter bästa förmåga.

Uppställningen

Klicka på länkarna för att komma till respektive cykel.

Rose Psycho Path 2

Giant Anthem Advanced 27,5 1

Specialized Stumpjumper Comp 29

Scott Spark 920

Merida One-Twenty 7.800

Canyon Nerve AL 9.9

Sammanfattning

Undertecknad trodde i sin hybris att han var en kompetent hardtailcyklist, som efter tio år på hårdsvans skulle köra lika fort med eller utan bakdämpning. Det visade sig dock att han någon gång under det senaste decenniet, utan att märka det, hade förvandlats till gubbe!

Det fanns helt klart skillnader mellan hur snabbt det gick att köra. De heldämpade cyklarna var genomgående lite snabbare i stök än våra hardtails, och snabbast sett till alla typer av situationer (för just undertecknad) var en heldämpad 29-tummare för XC. Samtidigt har vi exempelvis sett övermänniskan Jolanda Neff krossa allt världscupmotstånd i tekniska utförskörningar på en hardtail, så har man riktigt bra teknik kan man nog köra fort med nästan vad som helst.

Den absolut största vinsten med bakdämpningen är dock när man har ett längre, platt parti med mycket stenar och rötter. Där kan man trycka på och förbli avslappnad på ett helt annat sätt med bakdämpning, och sådana partier är en vanligare syn i svenska skogar än på världscupbanor i XC. Däremot kändes det som att de heldämpade cyklarna påverkade vår förmåga att köra hardtail negativt, medan det omvända inte gällde på alls samma sätt.

En av hardtailens styrkor är ju klättringar, men när det var stökiga uppförsbackar upplevde vi att de heldämpade hade en väldigt viktig fördel i det bättre fästet. I enklare klättringar dominerade dock hårdsvansarna, och hade de dessutom varit lika dyra som de heldämpade hade de varit rejält mycket lättare än de nu var, och därmed ännu snabbare. Det låga priset är dock samtidigt hardtailens kanske största styrka, för kring 20 000 kronor som våra hardtails kostar finns det inte många heldämpade XC-cyklar som vi känner till.

Små och stora hjul
Hjulstorleken visade sig till viss del ha olika betydelse beroende på vilken slags cykel det var. En hardtail med de mindre hjulen fick betala ett högre pris i stöket än en heldämpad cykel, och var därför mer specialiserad på lite jämnare underlag. Där gav de små hjulen dock grym acceleration och smidighet. En kortare person som tycker en 29:a är för klumpig kan också välja en 27,5:a bara för smidigheten, även om den ska köra i stökig terräng.

På en heldämpad XC-cykel tyckte vi inte att vi led av de små hjulen i stöket, även om det såklart inte rullade över saker lika effektivt. Smidigheten i knixiga partier vägde dock lite tyngre än känslan av sämre rullförmåga i stök, så detta var en cykel att köra snabbt på tekniska banor med oavsett kroppslängd. På något sätt var dock ändå den heldämpade 29:an lite snabbare sett till alla underlag, men ledordet var då effektivitet snarare än bus.

Cross Country och Trail
På en trailcykel var de små hjulen också synonyma med lekfullhet, och om man bara var ute efter att ha kul på stig skulle vi välja en småhjulig trailcykel även om vi var en ganska lång cyklist. Den småhjuliga trailcykeln stod sig däremot inte fullt lika bra gentemot XC-hojarna när det gäller varvtider, så troligen är en 29-tums trailcykel ett bättre alternativ om man också ska göra ett och annat inhopp på långlopp och liknande.

Om man värderar effektiv framkomlighet högre än busighet är det också de större hjulen som gäller. Det ska dock sägas att båda våra trailcyklar hävdade sig bra när det gällde varvtider gentemot de fyra XC-cyklarna. I stök och utför var de snabbast, och det var egentligen mest vid stående cykling uppför små backar i skogen och grusvägsåka som man verkligen kände av deras begränsning. De överraskade dock båda genom att vara så snabba som de var, men deras styrka är fortfarande såklart att de är så väldigt roliga att cykla stig med. Vi säger det igen: om man bara vill ha roligt på stig och inte hetsar över tider, så är det en trailcykel man ska unna sig. Det är fantastiska cyklar för att njuta av stigen, utmana sig att klara svårare passager, ladda utför men ändå med lätthet ta sig uppför, och bara ha det härligt.

Testet har bekräftat en hel del föraningar, men också överraskat. Det uppenbara utfallet är att man behöver en cykel av varje för att vara på den säkra sidan, precis som Nino Schurter. Eller så får man besinna sig lite, och tänka på att alla dessa cyklar är grymma till nästan allt om man jämför med cyklar som folk dreglade över för 20 år sedan, så helt fel kan det inte bli vad man än väljer.

Tiderna

Här är de snittider som respektive cykel presterade på respektive bana. Man ska givetvis inte dra för stora växlar av dessa eftersom att det är så många olika faktorer som spelar in, men de kan ändå ge en fingervisning om hur de olika cyklarna förhåller sig till varandra.

                                      Stökstigslingan             XC-banan
HT 27,5 Rose                6.01                                      3.06
FS 27,5 Giant                5.51                                      3.01
HT 29 Specialized        5.56                                     3.07
FS 29 Scott                    5.42                                     3.00
Trail 27,5 Merida         5.53                                      3.07
Trail 29 Canyon           5.45                                      3.05

 

Artikeln publicerades ursprungligen i Allt Om MTB 3-2017

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.