Vilka tankar har en proffscyklist?

Övrigt 23 Dec 2012

Alltomcykel tog kontakt med Fransisco Moreno för att höra lite om hur det är att vara proffs i ett italienskt cykellag, inte bara de vanliga standardfrågorna, t.ex. hur loppet var etc. Det kan vara intressant för oss står bredvid att verkligen får reda på hur en cyklist i den näst högsta divisionen tänker.

Fransisco är endast 23 år gammal, 2011 så vann han den individuella spanska cupen och 2012 gjorde han sitt första år som proffs i Team Androni Giocattoli-Venezuela, 2013 återvänder han till Spanien och kommer då att köra för Team Caja Rujal, som även de är ett lag i den näst högsta divisionen inom cykel, d.v.s. Professional Continental Teams. Hans främsta merit under 2012 var när han kom femma i de spanska mästerskapen.

Vår första fråga till Francisco var hur hans omgivning reagerade på nyheten att han skulle professionell, men även hur han själva kände det. – Jag blev mycket glad då det hade varit en dröm sedan jag vara mycket ung, många drömmer om at kunna bli pro men få får möjligheten att uppfylla sin dröm. Jag nådde dit men jag har jobbat hårt för att få den möjligheten.
Dock kan jag inte göra samma saker som mina kompisar gör, jag kan inte gå ut och festa och dricka som de gör. Men de förstår mig och hjälper mig på alla sätt de kan och sådant uppmuntrar bara en själv till att träna ännu hårdare. Mina kompisar har alltid tyckt att jag varit en duktig cyklist och de har följt mig på olika tävling och gett mig support. För familjen så det lite av en tradition, min far har alltid varit ett stort fan av cykling och min syster är även hon professionell så jag kommer från en cykelfamilj.

Som förstaårs professionell hur har ditt år varit med Team Androni Giocattolli-Venezuela? – Det har varit både och, jag håller fortfarande på och anpassar mig, mest för att när jag blev pro så studerade jag fortfarande med inriktning för att bli byggnadsingenjör, så klivet att lämna skolan och sedan leva på cykling var ett steg som jag inte hade förväntat mig så snabbt. Men jag utvecklas och tränar ännu hårdare nu för att ta det extra lilla klivet framåt för att bli en ännu bättre cyklist. Har du skaffat dig några särskilda vänner bland de övriga medlemmarna i Team Androni? – För mig har det varit enklare att skaffa vänner med de åkare från Venezuela och Colombia, då vi talar samma språk. Men jag har även tytt mig till de yngre italienska åkarna. Även om språkförbistringen har gjort att man inte fått den där extra kontakten som man kanske önskat sig. Det är lättare att identifiera sig med de som är ens egen ålder, men jag har lärt mig mycket av de äldre åkarna som har stor erfarenhet och jag lär mig fortfarande.
Om du inte hade blivit professionell inom cykel vad hade du troligtvis sysslat med då? – När jag var yngre så hade jag tankar på att antingen studera till läkare eller för att bli arkitekt, till slut så valde jag ändå att satsa på att bli byggnadsingenjör. Skulle du kunna tänka dig att arbeta som en vanlig dödlig d.v.s. nio till fem? – Ja absolut, då jag är färdig som byggnadsingenjör så ser ag något jag kan fall tillbaka på efter att jag avslutat min karriär som cyklist, det är få förunnat att ha två kärlekar: cykling och arkitektur.

När du deltar i ett etapplopp, vad riktas tankarna på? Är det tråkigt? Eller är det så fantastiskt som vi kan uppfatta tillvaron att vara? – För det mesta tycker jag att det är roligt, men det beror helt och hållet på hur du känner dig för stunden, det kan även bero på vilken del av säsongen det handlar om. Om man är vältränad och har toppat formen, så känner man en viss nervositet och spänning inför loppet. Men om man känner sig trött och tung blir loppet endast en lång och hård transport. Visst att man kan känna att det är lite tråkigt, speciellt när man transporteras i en bil eller när man är på hotellet. Man tävlar 4-5 timmar men resten av tiden måste man vara runt laget och bara finnas. Men om man har haft en bra dag, med bra resultat så är livet bara en fest och man känner glädje.

När jag har besökt Team Androni vid tre tillfällen nu så uppfattar man som bisittare att livet för åkarna har en rätt så schemalagd tillvaro och att det upplevs som att ni befinner er i ett ekorrhjul, är det så? – Ja det måste tyvärr vara så, det är så mycket som skall hinnas med under ett etapplopp och till skillnad från själva tävlingen, som oftast är riktigt skoj, så är träningen och de olika återhämtningspassen eller massören ett måste, även om det ibland är tråkigt. tävlingarna är den bästa träningen, man utvecklas hela tiden och när man känner att man gjort något bra och får uppskattningen så känns det bara bra, men det finns inte mycket tid för annat.
Visst att livet är går på tomgång när man är ute och tävlar, och som tidigare sagt så kan det vara lite tråkigt, men ändå är man stolt och hedrad för att man är en professionell cyklist och tillhör ett framgångsrikt lag, då känns livet bara bra. Dock när man tränar en kall och regnig dag så känns det inte lika roligt.

Hur upplever du stödet från publiken, både före, under och efter en tävling? Intrycken från start och målområdet påminner mycket om en cirkus där alla vill ha just din uppmärksamhet, antingen för ett foto eller en autograf, är det något du tycker är kul eller är det bara jobbigt? – Oftast så är det bara skoj, speciellt om man har gjort en bra tävling, där man antingen gjort ett bra resultat eller hjälpt till att laget fått någon åkare på en bra placering. Man känner sig viktig, men om det är tvärsom och man känner sig misslyckad så kan det vara lite stressigt och man är bara trött och det blir helt enkelt för mycket. Visst att det är charmigt och roligt med uppmärksamheten. Jag trodde aldrig när jag blev Pro mängden av frågor jag skulle få skulle vara så intressant, men oftast är det bara samma fråga om och om igen: När jag skall du tävla nästa gång? Hur känner du dig? Folk som ber om tröjor, flaskor eller egentligen om vad som helst. Det kan kännas som att nu räcker det.
Nu så är det ju inte bara negativt, under själva tävlingen så är supporten från publiken till stort stöd, speciellt om man hör att de ropar ens namn och hejar på en, då blir man lite starkare och vill ge allt för att ge dem det lilla extra. När man t.ex. håller på och tar sig upp för ett berg och benen börjar känna sig lite tunga och trötta så uppskattar man verkligen stödet. Så ett stort tack för att publiken finns där för oss!

Med detta så tackar Alltomcykel.se Fransisco för det, och önskar honom ett stort lycka till i hans nya lag Caja Rujal och önskar honom en riktig god jul och ett gott nytt år!