Träningstips: Kör din första BIKEPACKING-TÄVLING

Träningstips 16 Apr

Allt fler hittar glädjen i att cykla riktigt långt och uppleva äventyr från ­cykelsadeln. Vår randonneurexpert Daniel Johansson förklarar fenomenet.

Daniel-Johanssonv2

Jag vet inte riktigt hur man ska definiera bikepacking. Vill man göra det enkelt är det bara ett annat ord för ­cykeltouring.

Kanske ligger skillnaden i att moderna bikepacking­väskor inte kräver paket­hållare utan fästs på ramen, sadelstolpen, styret och/eller framgaffeln, med remmar eller andra fästen. Å andra sidan finns det inget som säger att man inte skulle kunna bikepacka med traditionella packväskor på pakethållare eller kanske med en kombination av olika väskor för att få med sig det man vill. Bikepacking är nog helt enkelt touring med ett nytt, mer kommersiellt namn och nya prylar för att få konsumenterna att köpa mer grejer.

TÄVLA I bikepacking?
Bikepacking som tävlingsform har blivit mer och mer populärt och allt fler tävlingar lanseras. En av de ursprungliga tävlingarna är Tour Divide som kördes första gången 2008. Loppet går från Banff i Kanada till Antelope Wells på gränsen till Mexico längs med the Great Divide Mountain Bike Route, en sträcka på runt 4 200 km som man ska klara av ensam och helt utan support.

Osupportat betyder att man inte får ta hjälp av någon eller något som inte är tillgängligt för samtliga. Att köpa bullar i en affär är alltså tillåtet medan det är förbjudet att få bullar langade av en kompis i en minibuss.

Tävlingen är en lågmäld företeelse utan startavgift eller en massa regler. Man ­startar gemensamt och först i mål vinner. Man sover när och var man vill och äter när, var och vad man vill. Inga depåer eller sträckor utan man skall klara sig själv. ­Deltagarna har med sig den packning som de själva anser sig behöva för att över­leva och kunna ta sig framåt längs rutten. Tävlingstiden rullar hela tiden så att vara effektiv och spendera mycket tid i sadeln kommer att löna sig.

 Förbered dig på långa, mörka nätter.
Förbered dig på långa, mörka nätter.

Måste inte vara superlångt
Numera finns det tävlingar utspridda över hela världen och nya lopp tillkommer hela tiden. De mest populära och prestigefyllda tävlingarna är The Transcontinental Race i Europa och drygt 6 000 km långa Trans Am Bike Race som korsar USA från öst till väst, samt givetvis tidigare nämnda Tour Divide.

Vissa tävlingar genomförs på en ­förutbestämd rutt där man måste följa en exakt väg. Avviker man av någon anledning från rutten så måste man ta sig tillbaka till den punkt varifrån man avvek och fortsätta loppet därifrån. Den andra typen av lopp förlitar sig på ett antal checkpoints mellan vilka deltagarna själva får välja egen väg.

Alla tävlingar är inte så här långa utan det finns en hel del lopp som är mellan 300 km och 600 km. Huvuddelen av dessa kortare tävlingar har en gemensam nämnare i att de går i mer teknisk terräng och inte sällan kräver att man puttar eller bär cykeln en del av sträckan. Tävlingarna använder sig ­nästan uteslutande av GPS-tracking som gör att man kan följa var ­cyklisterna ­befinner sig, vilket kan vara nog så ­spännande och beroendeframkallande.

Osupportat eller inte?
De stora fördelarna med osupportade ultratävlingar är enligt mig att det blir ekonomiskt möjligt att genomföra dem utan mängder av kapital, samt att det inte blir den cyklist som har det mest väloljade supportteamet som vinner. Skulle man till exempel vilja köra Race Across America krävs det en stor summa pengar för start­avgift, att hålla igång två supportfordon med förare, mekaniker med mera.

Trans Am saknar  i sin tur startavgift och du behöver egentligen bara bekosta ditresa och mat om du väljer att sova ute under loppet. Sannolikt kan man tävla tvärs över Amerika för mindre än en tiondel av kost­naden om man väljer det osupportade loppet.

Ingenting hänger heller på hur bra din support är, hur vass din mekaniker eller din massör är, utan allt är upp till dig. Går cykeln sönder är det upp till dig att lösa problemet. Att navigera och hitta rätt är även det något som du själv måste behärska och du kan inte skylla på föraren av din husbil om du cyklade fel. Utöver dessa fördelar tror jag att en stor del av äventyret och alla roliga möten med människor längs vägen försvinner om man inte måste klara sig själv och hantera de situationer som uppstår på bästa sätt.

 

”Prylar och träning i all ära, men det kanske viktigaste är att vara mentalt redo för att cykla större delen av dygnets timmar”

 

Mina erfarenheter
Innan jag körde min första riktigt långa cykeltävling hade jag tävlat i multisport i ganska många år. Tävlingarna var alltifrån 3 timmar till några dygn långa. I lag om två eller fyra personer paddlade, sprang, ­cyklade, klättrade och simmade vi oss fram. Jag gillade äventyret, navigeringen, taktiken och att cykla. Tyvärr var det oftast bara en tredjedel cykling.

Jag provade på att köra i soloklassen i en 24 timmars MTB-tävling i Danmark där vi körde så många varv som möjligt på en lerig, 15 km lång bana under ett dygn. Det var roligt att cykla, utmanande och taktiskt intressant men inte särskilt mycket äventyr. Nånstans här upptäckte jag Tour Divide vilket tyvärr kändes som ett lite väl stort steg. Jag förundrades över personerna, cyklarna, naturen och tittade på filmen Ride the Divide åtskilliga gånger.

Efter det fick jag ögonen på The Transcontinental Race som då gick mellan London och Istanbul. Jag följde 2014 års tävling med spänning och bestämde mig för att vara med 2015. Förberedelser i form av träning, randonneurlopp, införskaffande av utrustning, byggande av cykel och inte minst planering av rutten satte igång med tre kvartal kvar till själva tävlingen.

Att cykla 420 mil på 14 dygn från Belgien till Istanbul och för egen maskin ta mig genom 11 länder var en otroligt stark upplevelse. Det blir verkligen speciellt när man är ensam, hungrig, trött, kall och lite rädd. Känslorna blir väldigt starka och det är nära till både skratt och gråt. Man kan känna sig pigg och stark ena sekunden för att nästa stund vara helt miserabel. Jag kände redan innan jag gick i mål i Istanbul att det här ville jag göra fler gånger och under 2016 lyckades jag klämma in både Transatlantic Way

Race på Irland och The Japanese Odyssey. Båda dessa lopp var fantastiska äventyr och naturupplevelser som jag verkligen är tacksam för att jag haft möjlighet att uppleva.

 

Mycket är det som ska tas med på turen.

Utrustningen
Cyklarna varierar så klart beroende på vilken typ av tävling som ska köras. De flesta verkar dock satsa på lite mer komfort och hållbarhet framför styvhet och låg vikt. Tydligast syns kanske detta på lite tåligare hjul med extra många ekrar, lite bredare däck samt lite bekvämare sadlar och högre monterade styren. Det förekommer ramar i både stål, aluminium, kolfiber och titan.

Utväxling blir otroligt viktigt om man ska cykla i två veckor och det gäller att ha tillräckligt lätta växlar för att klara även de sista backarna, därför satsar många på kompaktvevpartier och kassetter med många kuggar.

Det pratas gärna om cyklistens cockpit på de här loppen och det förekommer många innovativa lösningar på hur mycket prylar man kan fästa på styret. Tempopinnar för att kunna vila händerna och få till ytterligare en position är mycket vanligt. Utöver detta brukar det fästas en eller flera GPS-mottagare, telefoner, matväskor och annat smått och gott på styrena.

För att försörja all elektronisk utrustning med ström kör många med navdynamo som dels driver belysningen men även används för att ladda telefoner m.m. Kör man utan dynamo får man istället satsa på batterier, powerbanks och/eller att ladda när man har tillgång till ett väggutag.

Väskor är annars det som utmärker cyklarna mest. Mängden väskor är väldigt individuell och beror såklart på taktik och vilken typ av tävling det är. Vissa kör med ett välfyllt kreditkort och skippar sov­utrustning till förmån för hotellnätter, medan andra cyklister sover alla nätter ute och väljer både enmanstält/bivybag, liggunderlag och sovsäck. De allra snabbaste cyklisterna brukar köra med lätt packning och offra en hel del komfort för att få en lätt cykel. Utöver sovutrustning innehåller väskorna vanligtvis lite extra kläder, reservdelar, verktyg, hygienartiklar och energi.

 

Cockpit
Det är lite mer än bara en cykeldator som tar plats på styret.

Träningen
Ett bra sätt att förbereda sig inför den här typen av lopp är att köra randonneurlopp. Det är nästan som ett ultralopp i miniatyr. Du är självförsörjande, navigerar mellan stämplingar och är ute under många timmar. Kör du dessutom en 600 km brevet kan du göra det med packning, sova några timmar halvvägs och sedan trampa vidare igen.

Att träna med den utrustning som man tänker tävla med är viktigt och man bör vara bekväm med att navigera efter sin GPS, samt kunna lösa de vanligaste mekaniska problemen med cykeln. Att kunna cykla i alla väder och sova ensam i skogen bör inte heller vara en stor sak. Att även köra intervaller och hårda pass är säkert nyttigt men har tyvärr blivit den träning som jag prioriterat ner till förmån för långa pass.

 

 Om du funderar på att bryta – sätt dig ner och ta en glass så känns det snart bättre.
Om du funderar på att bryta – sätt dig ner och ta en glass så känns det snart bättre.

 

Den fysiska och mentala utmaningen
Prylar och träning i all ära, men det kanske viktigaste är att vara mentalt redo för att cykla större delen av dygnets timmar, flera dagar i rad. En plan för hur mycket man ska cykla varje dag, gärna kompletterad med ett lite bättre och ett lite sämre alternativ har hjälpt mig. Planen kan sedan hjälpa till att bibehålla effektiviteten. Det är otroligt lätt att slarva bort en massa tid på ineffektiva stopp. Om man tänker sig att man cyklar i 20km/h och stannar i 3 minuter resulterar det i 1 mindre cyklad kilometer under den dagen. Många 3-minuters stopp blir snart flera mil mindre cyklat.

Det kommer sannolikt att göra ont både här och där. Skavsår, domningar, smärta i knän och liknande bör man vara förberedd på och ha en plan för hur man skall hantera. Hur ofta ska man tvätta sina cykel­byxor? Vilken salva tänker du använda? Hur resonerar du kring smärtlindring? Att redan från början av loppet tänka på att spara knän och fotleder med lätta växlar och att omedelbart ta hand om eventuellt skav innan det blir ett stort problem har fungerat bra för min del.

Hjärnspöken av olika slag är tämligen troliga. Tankar om att stanna och vila, ­kanske rent av bryta kommer göra sig påminda. Att redan innan loppet ha en plan för hur man ska hantera den här typen av tankar är viktigt. Varför gör jag det här? Vad är det för mening med att cykla ytterligare 200 mil när jag redan har ont och är trött? Det går ju att förutse ungefär vilka negativa tankar som kommer att komma och för­bereda sig på dem redan innan start.

Jag brukar tänka att jag befinner mig precis där jag vill vara. Jag visste att det kommer att göra ont och vara jobbigt men jag vill ju vara precis här och uppleva precis detta. Massa tid, pengar och kraft har lagts ner i det här projektet, att då bryta för att det är jobbigt skulle ju kännas väldigt fel. Självklart kan skador eller annat göra att det är svårt att fullfölja men en bra regel är då att inte bryta på kvällen eller natten utan först äta ordentligt och sova ordentligt. Inte sällan ter sig problemen mindre när man är mätt, har sovit och när solen skiner.

Följ Daniels äventyr på Randobloggen!

Cykel
Ett skepp kommer lastat…

 

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.