Det fanns en tid när nästan alla skogscyklar grundade sig på en tävlingsform. Antingen tävla ner, eller tävla upp-och-ner (mest upp om man räknar i tid).
Men om det är någon kategori av skogscyklar som verkligen är på frammarsch idag är det inte tävlingscyklar, utan cyklar som handlar om något annat. Trailcyklar, som de har kommit att kallas, handlar istället om att maximera glädjen för den som vill ut i skogen på hoj, med allt vad det kan innebära i form av uppför, nerför och stigar av alla de slag.
Är det en upphöjd syntes av alla andra skogscyklars bästa sidor? Kanske… Häng med när vi testar tre hojar som har stig-glädje som specialgren!
Vad är det då för slags cykel det här? Den måste vara tillräckligt bra utför för att man ska kunna gasa på och känna adrenalinet pumpa, utan att man skakar loss varenda lagning ur tandraden, eller dör en kvalfylld död medan man flyger över styret rakt in i en tall för att man satt hopkrupen i aerodynamisk fosterställning. Men samtidigt måste den vara tillräckligt bra klättrare för att man ska kunna svischa uppför backen, och inte känna att livet ter sig tomt och meningslöst utan en lift att åka i.
Lång, låg, flack och med hisspinne därtill
Geometrin ska vara lekfull men effektiv, för att man ska kunna köra snabbt och lustfyllt på stigarna, oavsett hur de ser ut. Branschen har i viss mån enats om att detta primärt innebär en heldämpad cykel med 120-130 mm dämpning om den har 29-tumshjul, och 130-140 mm om den har 27,5-tum.
Vinklarna ska vara en blandning mellan en XC-hoj och en endurocykel, men kanske lite mer åt det senare, med en sittställning som ger bra kontroll nedför men ändå kraft i pedalerna.
Om allt är i sin ordning kommer cykeln också med en sänkbar sadelstolpe, men om den inte gör det kan man med fördel räkna in detta i priset för att få uppleva verkligt njutbar cykling. På stökigt underlag vill man nämligen helt enkelt ha det om man kan, och det är en stor fördel att få ner sadeln lite, om så bara några centimeter.
Plus-trenden revolutionerar trail-segmentet?
För ett decennium sedan var det inte ovanligt med trail-cyklar som var hardtails med lång gaffel. I synnerhet kring Göteborg var detta synnerligen populärt, om vi minns rätt. Idag utmanas de heldämpade stigcyklarna återigen, men nu framförallt genom hardtails med extrafeta däck, betecknade Plus. Därför har vi också med en hardtail med 27,5 plus-däck i vårt test, för att se hur den står sig mot de heldämpade konkurrenterna.
Läs mer: Vilken MTB ska man köpa?
Uppställningen
Specialized Camber Comp Carbon är en trampeffektiv och lekfull cykel som tar dig till gränslandet bortom XC. Läs hela testet här.
Trek Fuel EX 8 29 tål riktigt tuffa tag och skulle inte skämmas för sig på en endurotävling. Läs hela testet här.
Merida Big Trail 800 är en nytänkande trailcykel med extra breda däck, perfekt för dig som vill ha mest kul-per-krona. Läs hela testet här.
Jämförelse
Våra tre testcyklar är till för att njuta av stig, vare sig det är naturstig i orörda skogar eller något som ligger närmare civilisationen. Men det säger något om dem om man tar dem utanför sin egen innergård, för att se hur de hanterar att leka på andra lekplatser.
Om denna främmande plats var ett XC-lopp eller ett långlopp är det ingen tvekan om att Specialized Camber är den av våra testcyklar som skulle trivas allra bäst, och kanske till och med glömma bort att den inte var hemma. I synnerhet om man skulle utrusta den med lätta hjul och lättrullade däck, vilket man dock inte måste göra. Så Camberns styrka i jämförelse med konkurrenterna var hur den klättrade och farten den hade i lite mindre hårresande terräng
Om utflykten istället bar av till en endurotävling, vore det som vi tidigare sade ingen tvekan om att Trek Fuel EX skulle hävda sig allra bäst, i synnerhet om det var tiderna man kollade på. Meridan var också en väldigt inspirerande cykel utför, men Treken var ändå lite vassare och det kändes som att det gick att köra lite fortare med den. I detta avseendet är det som att Treken slår lite över sin viktklass, och den har mer nedför i sig än man kan tro vid blotta anblicken. Den kändes dock lite segare och tyngre uppför och på platten än Cambern, och den bar också runt på lite mer vikt än konkurrenterna. Här måste dock såklart priset beaktas.
Meridan då, jo den skulle utan tvekan glänsa allra mest om utflykten gick till ett skogs-trial, ni vet där man ska klara av svåra passager utan att sätta ner sina fötter. Detta kan man nog delvis tacka de feta däcken för, men själva uppträdandet hos cykeln uppmuntrade också till att testa gränserna lite, både utför branter och över hinder. Den kändes som sagt också väldigt smidig, snabb och förtroendeingivande utför, vilket är en mycket imponerande kombination av kvaliteter för en ganska överkomlig hardtail. Den var ingen racer på platten eller uppför backarna, och man kunde ju inte bara sitta och trampa över större ojämnheter, men det kan man verkligen leva med i ljuset av vad man ändå får.
Vi lämnar tillbaka cyklarna med vetskap om att vi kommer sakna dem alla, men glada för att det finns hojar som på ett så kompetent sätt gör det möjligt att njuta av stigcykling. Det händer massor i det här segmentet, och det känns som att de förändringar som sker av cyklarna inte bara är snack, utan uppenbara förbättringar för oss cyklister. Har man en lite äldre härk till stigcykel, med en omodern geometri och hjulstandard från historiens sophög, så skulle alla dessa cyklar nog kännas grymma. För i jämförelse med något från det förgångna har de på flera sätt mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Det är helt enkelt spännande tider för oss stigcyklister!
Artikeln publicerades ursprungligen i Allt Om MTB 4-2016.
