Testat: Scott Foil

Prylar 27 Aug 2015

Eurobike är världens största cykelmässa. Som cykelentusiast och skribent inom branschen är det ett utmärkt tillfälle att kika närmare på cykeltillverkarnas senaste cyklar såväl som tillbehör, kläder och annan utrustning. Det enda smolket i bägaren är att möjligheten att provköra cyklarna i dess rätta element, ute på skogsstigar och landsvägen, varit allt för begränsad. Men Messe Friedrichshafen som anordnar mässan testade i år ett nytt koncept – Eurobike Mediadays i Kirchberg. Allt om MTB/Svenska CyclingPlus flög ned till Tyrolen för att titta närmare på de hetaste cyklarna inför 2016, och testa dem i dess naturliga habitat. Först ut är Scotts aeroracer Foil, som Erol Orhun bekantat sig med:

Foto: Tobias Jönsson
Foto: Tobias Jönsson

Scott Foil var en av de första aerodynamiska racercyklarna och har en diger resultatlista av tunga vinster. Men den första versionen var inte en särskilt komfortabel cykel. Med arbetet av den nya generationen av Foil var ökad komfort prioritet nummer ett hos Scott, parallellt med att förfina ramens aerodynamik, drivlineeffektivitet och vikt. Allesammans är kvaliteter som effektivt arbetarar för att motverka varandra.

Men Scott verkar ha lyckats med att gifta samman den här spretande kravlistan på ett mycket lyckat sätt. Vikten för en målad ram med gaffel i storlek 54 ligger på strax under 1300 gram. Samtidigt är ramen styvare mätt vid styrlager, vevlager och gaffel jämfört med den tidigare generationen. Men i sken av hur mycket mer eftergivlig baktriangeln är så bleknar de andra siffrorna. Hela 89 procent(!) mer flex. Och det märks ute på vägarna.

Vi tar ut en Scott Foil – ramen är mycket skulptural – med DuraAce Di2 och Zipp 404 Firecrest-hjul för en avslöjande sväng på de tyrolska bergsvägarna. Sittställningen lutar definitivt åt det snabba hållet med ett kort styrrör som inbjuder till en mycket låg sittställning med näsan dikt an mot styrstammen. Bakbromsen är monterad under vevlagret för att vara så aerodynamisk som möjligt.

Jag växlar ner både fram och bak samtidigt, med fullt tryck på pedalerna för att provocera växlarna drivna av elmotorer till att göra något med kedjan de inte var programmerade till, som att kasta av den från kedjehjul eller kassett. Det ekar dovt från de stora ramrören när kedjan tvingas flyttas i sidled av fram- och bakväxel, men den lägger sig på rätt plats utan knot. Jag svänger upp på en brant bergsväg. Vevlagret är superbt stöttat av de stora ramrören och omvandlar varje tramptag till en drivande rörelse framåt.

Jag rullar ned till den platta landsvägen igen och växlar upp till stora kedjehjulet. En finess man fort vänjer sig vid hos Di2-systemet, är att framväxeln automatiskt trimmas i sidled för att kedjan inte ska skrapa i den när man växlar till en lättare eller tyngre växel bak. Jag ställer mig upp och sätter fart mot vägens sämsta partier. Zipp-hjulen är lätta, styva och har den senaste och snabbaste aeroprofilen. Och följsamma. Foil rullar dämpat över rynkad och trasig asfalt. Cykeln känns subjektivt väldigt snabb i brist på en portabel vindtunnel för att verifiera Scott:s aerodynamiska siffror. Hjulen håller farten väl och ramen är både bekväm och effektiv. Är du sugen på en aeroracer som inte kompromissar med komforten så bör Scott:s Foil definitivt stå på din lista över kandidater.

Erol susar fram i Österrike. Foto: Tobias Jönsson
Erol susar fram i Österrike. Foto: Tobias Jönsson

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.