”Skivbromsar på en landsvägscykel, vad ska det vara bra för? Fälgbromsar har ju funkat de senaste hundra åren.” Ja, att få ner farten genom att nypa två belägg över fälgen har fungerat länge och kommer att fortsätta göra det även framöver, men att det finns fördelar med hydrauliska skivbromsar är inte så svårt att förstå – hur många fälgbromsade mountainbikes tillverkas det till exempel idag?
Kraven på en cykel för skogen och en landsvägshoj är förvisso väldigt olika, men bromsa behöver vi alla göra då och då. Den stora frågan är snarare om de nya bromssystemen är så revolutionerande som tillverkarna vill få det att se ut som, eller om det bara är en fluga som de försöker lura på oss konsumenter. För att få reda på svaret tog vi fem hojar och drog söderut, men innan det är dags att höra vad vi kom fram till är det på sin plats att räta ut några frågetecken.
Uppställningen
Vad gäller på tävling?
På alla tävlingar som går under det internationella cykelförbundet UCIs reglemente är det inte tillåtet med skivbromsar. Undantaget är proffstävlingarna, där det under 2016 är fritt fram att köra med skivor (igen, efter att de blivit förbjudna under en tid efter att en cyklist skadat sig under Paris-Roubaix på vad som misstänktes vara en bromsskiva. Det visade sig sedan att det inte var en bromsskivan inte var orsaken). Efter säsongen kommer UCI att göra en utvärdering och vi får se om skivbromsar kommer att tillåtas för alla från och med 2017. Däremot är det helt okej att köra med skivbromsar på till exempel Vätternrundan och andra motionslopp. Merparten av alla svenska cyklister berörs alltså inte av UCIs förbud.
Vad är standard?
140, 160 eller 180 millimeters diameter på skivorna, vanlig snabbkoppling eller genomgående axlar vars diameter antingen är 9, 12 eller 15 millimeter… Det blir snabbt rörigt när det kommer till konfigurationen av hjulen. Idag finns ingen branschstandard utan alla tillverkare har sina egna idéer om vad som är bäst. Ryktet går att 160 mm-skivor och Shimanos 12 mm thru axle kommer att bli standard för proffstävlingarna för att underlätta neutral service och testning, men inget är bestämt och det behöver inte nödvändigtvis bli så att tillverkarna automatiskt för över dessa mått på cyklar för andra målgrupper.
Vi tycker dock att det låter som en bra kompromiss, 160 mm är tillräckligt för att ta ner farten även för oss som inte är fjäderlätta klättrare och de hanterar dessutom värmen i långa utförskörningar bättre. Att landsvägscyklingen går samma utveckling som mountainbiken till mötes, alltså att övergå från klassiska snabbkopplingar till någon form av genomgående axel för att förbättra styvheten i infästningen och se till att skivan alltid hamnar på samma plats, känns också rimligt.
Hur blir det med aerodynamiken?
Stora skivor på sidan av hjulet, borde inte det öka luftmotståndet? ”Nja” är svaret, i alla fall om man kollar på resultat från Specializeds vindtunnel. Eftersom frontalarean på skivan är så liten blir skillnaden i praktiken obefintlig jämfört med fälgbromsar när det blåser rak motvind. Är det istället kantvind blir det dock en liten skillnad till fälgbromsens fördel – men bara när vinden kommer från vänster sida. Kommer vinden istället från höger verkar det som att de roterande ekrarna skyddar skivan från kantvinden.
Viktmässigt då?
Här är det ganska tydligt att skivbromsar kommer att vara tyngre än fälgbromsar, men hur mycket är svårt att säga eftersom skivornas påverkan på cykeln som helhet sträcker sig långt utanför själva bromssystemet. Till exempel måste ekrar, nav och framgaffel biffas upp för att klara av att hantera att bromsningen nu sker mycket närmare hjulets centrum. Å andra sidan kan man istället göra fälgarna lättare eftersom de inte längre behöver ta upp samma kraft från sidan, och att kapa vikt från just fälgarna är troligtvis det mest effektiva sättet för att få en mer accelerationsvillig cykel.
Vad du kan förvänta dig
Dessa är de fyra klassiska stötestenarna när det kommer till skivbromsdiskussioner, men låt oss inte nu fastna i gamla hjulspår. En cykel handlar ju om så mycket mer än bara bromsprestanda! Vi har i detta test fått äran att provcykla fem cyklar som kostar kring 20 000 kr, plus eller minus några tusenlappar. I det här segmentet kan du förvänta dig en drivlina i Shimano 105-klass som är redo för många sköna, problemfria mil med en ram i antingen lätt och fin aluminium eller kolfiber. Många av tillverkarna har haft komfort som en högt prioriterad egenskap när de byggt ihop cyklarna, och de flesta tål lite tuffare tag, ibland så pass att de för tankarna till förra numrets gravelbike-test. En och annan är dessutom förberedda med fästen för stänkskärmar medan andra är mer tävlingssugna.
Så testades cyklarna
Eftersom svenskt januariväder, när testet genomfördes, och racerdäck tyvärr inte är kompatibla valde vi att förlägga testet till Apollos garanterat snö- och isfria träningsparadis Playitas på Fuerteventura. Anton och Jesper såg till att hårdtesta hojarna uppför och nedför på allt från nylagd asfalt till vad som närmast kan liknas vid nyligen stelnad lava, samt i vind från alla håll och kanter. Fuerteventura består till skillnad från många av de andra Kanarieöarna inte av ett ensamt, dominerande berg utan av flera mindre kullar och åsar, med någorlunda platta partier däremellan. Därmed blir åkningen mer böljande och varierad, plus att vinden blir en större faktor.
Om vi får klaga på något skulle det vara att ön är för solsäker – vi tvingades nämligen att hälla vatten ur våra egna vattenflaskor på skivorna för att se hur de uppträder i blött väglag.
Dessa cyklar testade vi
Cannondale Synapse Carbon Disc 105
Sammanfattningen av hela testet hittar du här.
Detta test publicerades ursprungligen i Svenska Cycling Plus 2-2016
