TEST: SPECIALIZED EPIC HARDTAIL COMP CARBON + TEST-SAMMANFATTNING Pris: ca 24 999 kr

Cykeltester 25 Sep 2017

5spec

Inför 2017 gick den gamla Stump­jumper Hardtail i graven, och i dess ställe föddes nya Epic Hardtail. Den finns med tre olika ramalternativ, där toppmodellen som givetvis heter S-Works rönt mycket uppmärksamhet med sin vikt, som ligger på strax över ingenting. Sedan finns det också en instegsvariant i aluminium, samt denna vanliga kolfibervariant som vi alltså har testat. Vår ram väger enligt uppgift fortfarande mindre än den gamla S-Works-ramen, och på den punkten verkar den faktiskt vara vassast i testet.  

Det är mycket som är nytt i jämförelse med den gamla Stumpjumpern, men det viktigaste är nog ändå att den fått en mera modern geometri med flack gaffelvinkel och längre hjulbas, för att bli mer förtroendeingivande i utförskörningar. Just gaffelvinkeln är nu 69,8 grader, vilket är väldigt likt exempelvis Trek, BMC och Cannondale. Men hur är då denna nya Epic att hoja omkring på kan man fråga sig?

 

5spec2
Väldigt trevliga ingångar till vajrarna, och hur mycket hade man inte velat ha en sådan här grej på diagonalröret när man mosade sitt topprör med bromshandtaget i en krasch.

Förnämlig allrounder
När man trampar iväg för första gången är det med en känsla av att flyta fram med stor lätthet, och efter Rosen håller vi nog denna Specialized som den mest sprättiga av våra fem testcyklar, om än med liten marginal. Det känns som att det går snabbt och lätt, och vi flyter raskt fram längs stigen med god kontroll. Vi känner oss trygga och fina när det går utför, och ut ur kurvorna svarar cykeln med uppmuntrande tillrop när vi sparkar till på pedalerna. Specialized själva framhåller gärna att ramen har ett väldigt bra förhållande mellan vikt och styvhet, och även om vi inte kan säga att det är just där förklaringen ligger så känner vi i alla fall att vi får bra betalt för våra ansträngningar med Epicen.

 

5spec3
Mjuka organiska former, och ett märke som säger att kolfiberkonstruktionen har klassen Fact 10m. Proffshojarna har 12m och är några av världens lättaste HT-ramar, men då kostar ramen i sig mer än hela vår testhoj, vars ram bara väger 150 gram mer.

Om vi ska jämföra känslan på stigen med konkurrenterna så känns Epic definitivt lika trygg, men den saknar en liten del av lekfullheten som vi upplevde hos exempelvis BMC:n. Istället är den aningens mera sävlig i hanteringen, och detta beror nog på att man försett cykeln med en väldigt lång styrstam på 100 mm. Vi tycker definitivt att själva ramen har tillräckligt mycket reach för att man ska kunna kosta på sig att gå ner till en 80-millimetare, och då blir den lite mera direkt i styrningen, vilket vi gillar. BMC:n är bara marginellt längre än Epicen i reachen, och där har man 70 mm istället för 100. Men detta är ju som tur var mycket enkelt att ordna, och vissa kanske gillar en väldigt utsträckt position och extra mycket lugn i styrningen.

Komforten upplever vi också som god, med ganska långt uppstick och 27,2 mm sadelstolpe, vilken flexar en del. Dock kanske vår upplevelse blir lite färgad av att vi är så vansinnigt förtjusta i Phenom-sadeln, vilken är precis lagom stoppad och med exakt rätt form för vår ändalykt.

Inga mosade topprör
Ramen har en hel del intressanta detaljer, som exempelvis skyddet under diagonal­röret som gör att man aldrig behöver oroa sig för att mosa toppröret med bromshandtagen. Den har också Boost-bredd bak, vilket den faktiskt är helt ensam om i vårt test. Det är flera andra som har det fram, men om det är någonstans man är betjänt av de bättre ekervinklarna hos ett Boost-nav är det faktiskt bak.

En annan intressant detalj är att man rationaliserat bort framväxelfästet, och istället använder en adapter så att man kan montera framväxeln i flaskställsfästet på modellerna med dubbelklinga. Där hänger det sedan en SRAM GX-framväxel, vilken intressant nog styrs av ett Shimano SLX-reglage. De verkar dra lika mycket vajer så att det funkar, men hela konstruktionen ger inte lika enkla och bestämda växlingar som exempelvis Rosens kombo med sideswing-växel och XT-klingor.

 

5spec1
Specialized går hela vägen i sin jakt på en lättviktig konstruktion, och låter flaskställsfästet tjänstgöra som framväxelfäste på modellerna med tvådelat fram.

Uppgraderingspotential
Också vår Epic är en cykel där det känns som att ramen är stjärnan, även om resten av prylarna är valda på ett ganska välprioriterat sätt. Det dräller dock inte av lyx, och över tid kan man tänka sig att det skulle kunna vara motiverat att uppgradera sin cykel om man var seriös.

Om vi börjar med gaffeln så är det en Reba RL utan styrreglage, och den gör sitt jobb på ett bra sätt. Den har inte samma prestanda som Leftyn, men den duger för de flesta. Växlar och bromsar har vi varit inne på, och det är en blandning av Deore, SLX, XT och SRAM GX. Den största konkurrenten för Epic måste vara BMC:n, och då är det ett stort plus att man får en ny XT-växel med Clutch och 11-delat bak.

 

”Ramen har en hel del intressanta detaljer, som exempelvis skyddet under diagonalröret som gör att man aldrig behöver oroa sig för att mosa toppröret med bromshandtagen”

 

Däcken är Specialized egna, och det är en enklare variant av Fast Trak 2.2. De har ett mindre mönster än de flesta konkurrenterna, men vi tycker att de funkar fint faktiskt. Inte minst upplever vi dem som väldigt lättrullade, men sådant är alltid svårbedömt.

En rolig sak med denna Specialized Epic är att den finns i en annan variant med samma pris, men med singelklinga och SRAM-växlar (NX och GX). Då får den tilläggsnamnet World Cup, eftersom singelklinga andas lite mer race. Vi hade nog faktiskt valt den med singelklinga för svenska förhållanden, om så bara för det fräsigare namnet.

 

PLUS
Vi känner oss snabba och följsamma på den, och det känns som att vi skulle kunna hävda oss både på långlopp och i cross country.

MINUS
Dyrast trots att specifikationen inte är så ädel. Lång styrstam.

KÖP OM
Du vill ha en modern och snabb hardtail där du får en högklassig ram som går att uppgradera på över tid.

 

SAMMANFATTNING AV TESTET

 

bild1

Det är nu svaret ska komma, och frågan som hållit oss sömnlösa ska slutligen bli besvarad! Vad är egentligen bäst? Är det cykelramarnas svarta guld, eller är det vårat klassiska aluminium som håller fanan högst? Och svaret lyder…… det beror på. Suck, att man aldrig ska få några raka besked!

Faktum är att rammaterialet kändes mindre viktigt än cykelns personlighet, även om dessa saker såklart hänger ihop en hel del. Vi kunde dock aldrig känna att det var väldigt tydligt att det var just kolfiber eller aluminium vi rullade på, utan skillnaderna mellan cyklarna var alltid summan av alla skillnader, där vissa andra saker var viktigare än själva rammaterialet. Om vi tar en sådan sak som komforten, så kändes enligt vår upplevelse däck, lufttryck och dämparprestanda viktigare än rammaterialet. Frågan är faktiskt om inte dessa tre saker, tillsammans med vikten, var de mest betydelsefulla för hur cykeln upplevs i alla avseenden.

På sätt och vis blir ju detta nästan en anledning att hålla sig till aluminium om man inte har så stor budget, eftersom våra aluminiumhojar exempelvis var dem som kändes bäst i dämparen, och man skulle få pengar över till snabba och komfortabla premiumdäck om man höll sig till alu. Men så enkelt är det inte, för våra kolfiberhojar presterade mycket bra, trots att några av dem hade mindre häftiga komponenter. Då kan man ju tänka sig vad som skulle hända om man behöll dem en tid, och uppgraderade lite grejer allteftersom. Har man sådana tankar är nog kolfiber det självklara valet, för potentialen att bygga upp en extremt tävlingsmässig cykel blir ju större med en lättare ram att utgå ifrån.

Om vi kikar tillbaka på våra cyklar så började vi med Trek Superfly, vilken var en hel del billigare än de andra cyklarna i testet. Trots detta hade den bättre komponenter och vikt än exempelvis BMC:n, och den kändes också trevlig och snabb att cykla på. Det enda riktiga minuset var det smala bakdäcket, som gjorde att framfarten i stök blev lite mindre njutbar. Annars fanns det verkligen inte mycket att klaga på, sett till cykelns lägre pris.

Sedan hade vi Cannondale F-Si. Den hade en ännu mera modern och häftig geometri än exempelvis Treken, vilket gjorde den oerhört kapabel i mera utmanande terräng. Den hade också testets bästa dämpare i Leftyn, som var styv, följsam och allmänt inspirerande. Leftyn motiverade också att cykeln hade ett ganska högt pris för att vara en aluminiumcykel utan exceptionella komponenter i övrigt. Till cykelns svagheter hörde annars en vajerdragning och axelstandard bak som kändes lite omoderna, men en äkta XC-racer var det dock fortfarande.

Vår tredje cykel var BMC Teamelite, vilken var en väldigt häftig och modern ram med en fantastiskt rolig geometri, som vi gillade väldigt skarpt. Däremot var priset för denna finram att man fick de tristaste komponenterna i testet, med exempelvis 2×10 utan Clutch att växla med. Den var ju fortfarande väldigt rolig och snabb att cykla med, men vi hade ändå känt en vilja att uppgradera växelkomponenterna om det var vår cykel.

Näst på tur var näthandlarna Rose med sin Psycho Path, vilken var en mycket lättare och ädlare utrustad cykel än sina butikssålda konkurrenter. Det gjorde den till en virvelvind i långloppsterrängen, men den hade inte samma moderna och flacka XC-geometri som man vill ha om man ska ge sig ut i mer brötig terräng eller köra utför. Men om vi talar långlopp skulle man nog faktiskt till och med kunna vinna ett sådant på den här cykeln, för mer skiljer det faktiskt inte till den absoluta toppen.

Sist ut var Specialized Epic Hardtail, vilken var en väldigt allround hoj som presterade på ett väldigt fint sätt oavsett om det var långloppsterräng eller mera XC-betonat. På något sätt kändes det som att vi flöt fram med väldigt fin fart i skogen på den, och den var modern och elegant. Komponenterna var lite anspråkslösa med tanke på att det var testets dyraste cykel, men ramen kändes oerhört kompetent. Det vi saknade på cykeln var framförallt en kortare styrstam och en lockout på styret (eller Braingaffel), men i alla fall det förstnämnda är ju lätt att ordna.

 

Nu lämnar vi tillbaka cyklarna, och fortsätter att ligga sömnlösa och grubbla över vilket som är det bästa rammaterialet. Vi fick inget entydigt svar, men kanske är detta ett svar i sig. Det är helt enkelt mer komplicerat än hur molekylerna och atomerna ser ut i mikroskopet. Det är ju ändå cyklar vi snackar om!

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.