Här kommer en hoj från franska Lapierre, och det är den helt nya skivbromsvarianten av deras Xelius SL.

Xelius-modellerna är de som Thibaut Pinot, Tobias Ludvigsson och de andra i FDJ-laget ska plocka fram när det vankas många höjdmeter, och vår upplevelse av hur det är att cykla på den här hojen är helt i linje med en sådan roll. Nu kör såklart FDJ-gänget än så länge utan skivbroms och på Ultimate-modeller som är lite lättare, men geometrin och själen hos cyklarna är nästan densamma (skivbromsmodellerna har bara lite längre kedjestag). Av detta förstår ni att vi kände oss väldigt mycket som tävlingsmässiga bergsgetter när vi sprätte omkring på Xelius, och det trots att cykeln med sina träningshjul inte ens är särskilt lätt. Ändå känns den som ett riktigt tävlingsspjut, som gör att vi får tvångsmässiga impulser att trycka hakan mot styrstammen, skicka i en tyngre växel än våra klena ben klarar av, och rejsa efter länstrafikens plåtcontainer så att vägsaltet yr kring vinterpälsen på benen.

”Vi kände oss väldigt mycket som tävlingsmässiga
bergsgetter när vi sprätte omkring på Xelius”

 

En fröjd för ögat
Trots att det är ytligt och subjektivt kan vi heller inte låta bli att berätta hur förtjusta vi är i utseendet, och i synnerhet är det då baktriangeln som sticker ut. De späda böjda sadelstagen går helt förbi sadelröret, och även om det är handlar om att skapa komfort är det också nästan som ett konstverk att se på. Själva funktionen är också oklanderlig, för medan den nedre delen av cykeln ser till att det blir en rejäl hästspark när man gasar på, så tar sadelrör och sadelstag upp stötar och vibrationer i bak på ett fint sätt.

Sitta lite snabbare
Ramen har i övrigt en bra intern vajerdragning, flatmount av bromsarna, synnerligen massiv vevlagerhylsa för press fit, och 12-millimeters genomgående axlar fram och bak. Geometrimässigt inbjuder den till en aningen mer aggressiv sittställning än konkurrenterna i testet, som sig bör med tanke på att detta är den cykeln som handlar mest om att köra fort. Det ser man också på en sådan sak som att den har utväxling som låter en köra fort i klunga utan att trampa ur, även när man kör i riktiga utförskörningar (52/36 med 11-28). ­Sittställningen är också samma på denna cykel och på proffslagets cyklar, medan exempelvis Meridan – vilken också var en enklare variant av en proffshoj – hade mer avslappnad geometri än sitt proffssyskon.

Vi sade att skivbromsmodellerna har lite längre kedjestag, och detta handlar om att Shimano rekommenderar det på cyklar med standardvevparti och skivbromsnav, för att kedjelinjen inte ska bli för sned. Den extra längden leder dock inte till någon sävlighet och klumpighet, utan snarare kan man njuta av en lagom spårstabil farkost, som är mycket bra på att omvandla kroppsfett till raketfart.

Träningshjul
När det gäller komponenterna på cykeln har den alltså först och främst en lite mer tävlingsmässig utväxling än ­konkurrenterna, vilket känns rätt. Hjul (Mavic Aksium disc) och däck i sin tur känns däremot inte tävlingsmässiga, utan de handlar mer om att vara pålitliga träningshjul. Vi gillar att man utrustat cykeln med hjul som är erkänt stabila och kompetenta, istället för en okänd OEM-pryl som inte säljs direkt till kund, men ramen förtjänar något med mer fart och fläkt i. Som det är nu har cykeln tyngst kompletta hjul av alla i testet. Det som är positivt med dem utöver att de är välkända och pålitliga är dock att däcken får en hyfsat fin bredd på strax över 26 mm, vilket bidrar till komforten. Det är dock samma bredd som de skivbromsade konkurrenterna.

Resten av prylarna består på denna ­modell av Lapierres egna aluminiumkomponenter, vilka sköter sitt jobb utan att sticka ut, samt en sadel från Selle Italia som heter X1. Det är en sadel som andas hyfsat mycket race, även om det såklart är långt ifrån någon lyxmodell.