Under hösten testade vi tre stycken riktigt lättviktiga racercyklar, i det första fallet med en matchvikt långt under UCI-gränsen på 6,8 kilo. Är mindre det ultimata måttet på bättre, eller hur ligger det till egentligen? Låt oss se efter…
PRIS: 101 999 KR
Först ut har vi verkligen en extrem cykel, på flera olika sätt. Det första som slår en när man bara betraktar den, är att det måste röra sig om någon slags prototyp som NASA tagit fram i sitt hemliga labb, i ett enda exemplar och med nästintill obegränsad budget. Den tonen sätts naturligtvis mycket av hjul, vevparti och bromsar, vilka har en sådan där hyperförädlad känsla av att både vara handgjorda och hyperteknologiska på samma gång. Men så har bara bromsarna ett riktpris runt 12 tusen också.
När man sedan lyfter upp cykeln så är det nästan löjligt hur lätt den är, med sina ärliga 5,1 kilo i storlek M. Ramsetet i sig tillhör de lättaste som finns med sina 935 gram för ram och gaffel, men på denna punkten är det mer eller mindre jämnt skägg mot andra superlättviktare som exempelvis Trek Emonda SLR. Istället är det såklart utrustningen som får denna cykeln att bli såpass extrem, med hjulen som själva russinen i kakan. Lightweight Obermayer Mielenstein är såvitt vi vet det mest exklusiva som finns i hjulväg, med ett listpris på runt 50 tusen och en angiven vikt som konstigt nog också ligger på 935 gram (!). Det här betyder att när man hoppar av denna hyper-Ultimate och istället hoppar på sin vanliga cykel på knappt 8 kilo, så väger ens gamla cykel helt plötsligt 50 procent mer. Det känns, kan vi lova…
HUR KÄNNS DET DÅ?
Att cykla på denna fjäderlätta och ändå superstyva skapelse är en speciell upplevelse, mycket för att hjulen har så väldigt liten roterande massa och liten gyroeffekt. Den accelererar som en skenande gasell, och det blir en extremt stark koppling mellan själva tramptagen och cykelns rörelse framåt. När man trampar så kastar den sig fram längs asfalten, och tack vare en raceorienterad geometri och svinlätta hjul får den ett väldigt temperament i uppträdandet. Man kan kasta in den i en kurva, och när man ställer sig upp och stampar till finns det en påtaglig likhet mellan att trampa på pedalen och att trampa på en gaspedal. Med sin lätthet flyter den också kvickt och lätt under en från sida till sida, istället för att man får använda musklerna för att tvinga den att göra som man vill.
Går det fort då? Ja, när man kommer ångande in i en kortare backe, ställer sig upp och hamrar ilsket några gånger på pedalerna – bam, bam, bam – så är det nästan som att man lättar över krönet. Och även om det mest skulle vara en känsla, så lyckades undertecknad i alla fall köra ett par sekunder snabbare uppför den 10-procentiga backen som tar strax under minuten, som attackerats hundratals gånger tidigare här hemma.
Okey, då har vi alltså konstaterat att det är väldigt roligt och berusande att gasa omkring och sprätta på cykeln. Men finns det några brister då? Jo, det gör det såklart, för i en såhär extrem förpackning måste det naturligtvis kompromissas på någon front. Egentligen handlar det dock mest om hjul och däck på denna punkten, för hjulens syfte är att vara lätta, styva och snabba, inte stabila i vindbyar eller optimerade för bromsverkan i väta. Därför känns det en aning nervöst i vissa situationer, vilket förstärks lite av att man rullar på 22 mm gummi, mot 26 och 29 i effektiv bredd på de två konkurrenterna i testet. Därför finns det en vag känsla av att balansera på en knivsegg, åtminstone innan man vant sig och lärt sig att lita på de smalare däcken helt oh hållet. Komforten lider såklart också lite av de mycket smalare däcken, men detta gäller bara fram eftersom man kan glädja sig åt Canyons listiga tudelade komfortsadelstolpe där bak. Den funkar suveränt, åtminstone om man har normal benlängd så att man kan ha avsett uppstick. Kör man upp den alltför högt kan den nämligen bli lite gungig.
FÅ SAKER SOM OFFRATS PÅ VIKTHETSENS ALTARE
Hursomhelst är det väldigt imponerande att Canyon kostat på sig en kompfortstolpe med tanke på vikten, och den här känslan av att man inte tummat på någon prestanda för att få låg vikt är ganska genomgånde, bortsett från just däcksbredden (och delvis att hjulen har en maxvikt på 90 kilo för ekipaget). Ramen är både styv och med väldigt tydliga aerodynamiska former, sadeln är ingen stenhård plastbit med en sadels ytliga former, och den mekaniska SRAM Red-gruppen fungerar suveränt. En väldigt högpresterande cykel i många avseenden alltså, inte bara i den berusande rappheten.
PLUS
Våldsamt kvick och rolig cykel för att sprätta uppför backar, eller bara dregla över den hur ädel den känns.
MINUS
Hjul och däck ger lite nervositet i exempelvis vindbyar och blöta kurvor, och hjulens viktgräns är inte jättehög även om de känns väldigt rejäla för att inte väga någonting.
KÖP OM
Du älskar riktigt lätta och ädla cykelprylar, och för dig handlar det mer om känslan när du sprätter runt i backarna än att du ska tävla på ditt fartmonster.
