Svenska Cycling Plus möter: Isabelle Söderberg Drömmen om OS-guld krossades av ett hål i vägen

Intervjuer 2 Aug

Isabelle Söderberg var en av Sveriges bästa cyklister när en svår krasch satte stopp för hennes fortsatta karriär. Drömmarna hon bar om OS- och VM-guld fick stanna vid att vara just drömmar.

 

Text: Calle Olsson  Foto: Valentin Baat

 

VOID-Day-3-Photo-by-Valentin-Baat-6872-copy_Mall_Bella-copy
Isabelle Söderberg hade siktet inställt på världseliten när ett decimeterdjupt hål satte stop för hennes elitsatsning.

 

Isabelle Söderberg förstod att 2013 års upplaga av linjeloppet Gracia Orlova i Tjeckien skulle bli en skakig resa. Hon hade kört tävlingen fem gånger tidigare, och varje gång hade den körts på dåliga vägar.  

”Den här gången hade vi i laget pratat om hur dåliga vägarna brukar vara, och därför bestämt oss för att ligga långt fram så att vi skulle ha bra uppsikt över vägen”, säger hon. Taktiken fungerade och Isabelle susade förbi vägarbeten, ojämnheter i marken och annat stök i den absoluta täten. Med några få kilometer kvar av tävlingen var tempot uppskruvat, och när en rysk tjej vek ut i högerspåret bestämde sig Isabelle för att följa med.

Isabelle slungades i backen
Liggandes i bocken sökte hon ryskans bakhjul, och trampade på så fort hon bara orkade. Eftersom vägen sluttade lätt utför blev resultatet en hastighet av cirka 55 kilometer i timmen. Plötsligt dök Isabelles framhjul ner i ett decimeterdjupt hål, och hon slungades över styret. ”Jag kommer ihåg att jag försökte fånga styret med underarmarna, men det gick inte alls”, säger hon. Hon slog en volt över styret, och slungades ner i asfalten. ”Jag vaknade till av att Hanna Nilsson, som också hade varit med i kraschen och satt en bit bort, skrek mitt namn. Men jag fattade inte riktigt vad som hade hänt”, säger hon.

Trots att hon inte hade läget klart för sig förstod hon att det hade varit en otäck smäll eftersom asfalten var täckt av blod. Knappt hade hon kommit till sans förrän hon släpades till vägkanten där hon restes upp. ”Sen lyfte de in mig i en bil som skulle ta mig till sjukhuset. Jag minns att jag låg på en brits, och att jag var tvungen att hålla i mig för att inte ramla av. På sjukhuset var det ingen som kunde engelska, och de stod bara och tittade på mig”, säger hon. Som tur var kördes hon snart vidare till ett annat sjukhus där engelskspråkig personal opererade henne.

 

”trots att det smärtade oerhört mycket genomförde hon sina pass, och fortsatte tävla under hösten”

 

Krossad bröstkota och nackfrakturer
Det visade sig att Isabelle hade slagit ut två tänder, krossat överkäken och bitit av sig underläppen i kraschen. Vidare hade hon krossat en bröstkota, fått tre nackfrakturer, brutit fyra revben och en arm.

I ett slag hade den hårt satsande Isabelle fått sin tillvaro ­kullkastad. Från att med lätthet ha tränat 30 timmar i veckan tvingades hon efter olyckan i början av sommaren att kämpa för att över huvudtaget kunna röra sig. ”En och en halv vecka efter kraschen ledde mamma mig runt huset. Först ett varv, sen ett varv till och jag var väldigt nöjd med att klara det”, säger hon. Så snart hon kunde klev hon dock upp i sadeln igen. Trots att det smärtade oerhört mycket genomförde hon sina pass, och fortsatte tävla under hösten.

Paus från cyklingen
Inför år 2014 skrev hon kontrakt med proffs­laget Lotto Belisol Ladies. Hon hoppades kunna ta ytterligare steg i karriären, men inför den första tävlingen med det nya laget bröt Isabelle ihop. ”Det var kvällen innan loppet som det brast. Jag bara grät och grät. Det fanns inte en chans för mig att genomföra tävlingen. Då insåg jag att jag inte hade kommit över det som hade hänt”, säger hon.

Isabelle pausade sin elitsatsning för att istället lägga kraft på att bearbeta kraschen. Det visade sig vara absolut nödvändigt eftersom kraschen hade satt djupare spår än vad hon först trott. ”På våren 2014 gick jag in i en depression. Ett tag var det så illa ställt att jag gick ur sängen, cyklade till psykologen, pratade med henne, cyklade hem och kröp ner i sängen igen”, säger hon. Att tävlings­cykla var vid det här laget otänkbart. Hon bröt ­kontraktet med Lotto Belisol Ladies och skickade tillbaka cykeln.

 

När Isabelle tränade som mest noterade hon 980 träningstimmar per år. Nu nöjer hon sig med 10-15 timmar i veckan.
När Isabelle tränade som mest noterade hon 980 träningstimmar per år. Nu nöjer hon sig med 10-15 timmar i veckan.

 

Återfann cykelglädjen
Isabelle försökte kämpa sig tillbaka men tvingades till sist inse att den ödesdigra dagen i Tjeckien blev början till slutet på hennes karriär. Men bara för att hon inte längre såg någon framtid i världstoppen inom landsvägscyklingen innebar det inte slutet för hennes cykelsatsning. ”Förra säsongen hade jag hittat tillbaka till glädjen i cyklingen, och jag tränade ungefär 10-15 timmar i veckan. Jag bestämde mig för att testa några mtb-lopp, och om det gick bra skulle jag satsa helhjärtat mot långloppscupen 2017”. Hennes tävlingscomeback, Lidingö­loppet MTB 2016, blev en fullständig succé. Klädd i Team Ormsalvas dräkt passerade hon mållinjen som ohotad segrare, fyra minuter före tvåan. På Engelbrektsturen lite senare på säsongen hade hon förhoppningar om en ny framgång. Ödet ville dock annorlunda.

Färdig med tävlingsmomentet
På den tävlingen startade damerna tio minuter före ­herrarna. Efter en stund blev Isabelle och kombattanten Linn ­Gustafzzon ikappkörda av Emil Lindgren och Isabelles sambo Jonas ­Ahlstrand. Isabelle ville dra nytta av ­killarna för att dryga ut försprånget ­gentemot förföljarna, och tempot var högt. Men Isabelles ­framfart fick ett plötsligt slut när hennes hjul tvärställde sig. ”Jag vet inte riktigt vad som orsakade stoppet, men jag ramlade och när jag landade kände jag väl igen smärtan”, ­berättar hon. Det visade sig att hon åter­igen hade skadat nackkotorna. ”Tanken på att fortsätta tävla lämnade jag definitivt i det där diket. Jag älskar att cykla, men nu är jag helt färdig med att tävlingscykla”, konstaterar hon.

Drömmer om fjällmaraton
Träningen har hon dock inte släppt, men i dag fylls en stor del av träningsdosen med löpning. ”Jag springer mycket, och kan jag välja blir det en tur i skogen. Jag har som mål att springa Lidingöloppet, och så vore det kul att springa ett Axa ­fjällmaraton någon gång”, säger hon, och fortsätter: ”Så jag är allt lite sugen på att tävla igen, även om det inte blir på cykel”.

Men ibland, trots allt som hänt, händer det att Isabelle får ett sug efter att cykla igen. ”Jag går fortfarande hos en sjukgymnast för att kroppen ska funka, och om jag ska cykla ett långpass krävs det noggranna för­beredelser”, säger hon. Ibland tycker hon att det är värt det, men oftast blir det lite kortare pass som inte sliter lika mycket på kroppen. ”Jag kör gärna pace bakom moppen, eller intervaller tillsammans med Jonas. Det tycker jag är kul”, säger hon. Det blir även vissa pass på testcykeln eller i velodromen. ”Jag håller fortfarande mina 10-15 träningstimmar i veckan”, säger hon.

Intensiva studier
Utöver träningen tar studierna en stor del av Isabelles tid för tillfället. I juni tar hon examen från sina högskolestudier. ”Jag läser en utbildning som heter sports management, det är en ekonomi- och marknadsföringsutbildning med inriktning mot sport. Jag vet inte riktigt vart det leder, men jag hoppas att jag på något sätt ska kunna stötta unga talanger. Efter kraschen var det många i min närhet som svek mig genom att räkna bort mig. Jag hade nog mått bättre om dessa personer inte hade försvunnit, och om jag kan hjälpa andra att övervinna motgångar i framtiden är det mycket värt”, säger hon, och tillägger: ”Även om jag aldrig blev världens bästa cyklist kan jag ju bli världens bästa inom mitt yrkesområde”.

 

Isabelle har lämnat cykel tävlandet bakom sig. Nu är det istället löptävlingar som Lidingöloppet och fjällmaraton som hägrar.
Isabelle har lämnat cykel tävlandet bakom sig. Nu är det istället löptävlingar som Lidingöloppet och fjällmaraton som hägrar.

 

Förbundskapten för damjuniorerna
Sedan knappt ett år tillbaka har Isabelle även en annan sträng på sin lyra. I maj 2016 utsågs hon till förbundskapten för Sveriges damjuniorer. I det uppdraget ingår bland annat att ta ut landslagstruppen och att leda under tävlingarna som tjejerna kör. ”Det finns inte så väldigt många unga svenska cykeltjejer, men det finns några som sticker ut. Jag ser ljust på framtiden för svensk damcykel, för om jag inte hade trott på de här tjejerna hade jag aldrig tagit uppdraget som förbundskapten”, säger hon.
Som förbundskapten hoppas hon kunna bidra till att de unga tjejerna ska våga satsa på cyklingen, och inte vara rädda att ta för sig. ”Emilia Fahlin, Emma Johansson och Jenny Rissveds har alla gjort aktiva val för att ta sig dit de är. Jag skulle inte säga att det handlar om att offra något, mer om att våga sätta upp långsiktiga mål och sedan träna för att nå dit. Kanske innebär det att du får skippa en kväll på stan med dina kompisar om du ska upp och köra ett tretimmarspass morgonen därpå”, säger hon, och fortsätter: ”Sen uppmanar jag dem att våga tävla, och att våga bli trötta”.

En annan viktig del i hennes uppdrag är att få tjejerna i landslaget att fungera som ett lag. ”I Sverige är vi så få tjejer så det blir inte särskilt mycket lagkörning på de nationella tävlingarna, alla kör för sig själva. Men utomlands är vi ju ett svenskt lag, och då krävs det att vi kör taktiskt och att vi hjälps åt”, säger hon, och fortsätter: ”När lagspelet fungerar får jag rysningar i kroppen. Det är helt enkelt underbart”.
En hel del av det hon nu vill förmedla till de unga talangerna är det hon själv lärt sig av ­Madeleine Lindberg Wall. ”Hon var sportchef för mig under hela min aktiva karriär, och har varit en av de absolut viktigaste personerna i den. Hon är en förebild för mig, och det hon har lärt mig är det jag vill föra vidare till damjuniorerna”, berättar hon.

 

”Jag vet inte riktigt vad som ­orsakade stoppet, men jag ramlade och när jag landade kände jag väl igen smärtan”

 

Följde i storebrors hjulspår
Isabelle var fyra år gammal när hon kom i kontakt med cykel­sporten för första gången. ”Det var min fyra år äldre bror Cristofer som började ­cykla först, men eftersom jag alltid ville vara lika cool som honom hängde jag på”, säger hon. Det dröjde inte länge förrän alla familjemedlemmar var cykelbitna, och tillsammans kuskade de land och rike runt i en husvagn. ”Som ung älskade jag friheten som det innebar att cykla. Jag fick chansen att utmana mig själv genom att cykla fort i skogen, och jag gillade den utmaningen”, säger hon.

I trakterna kring Uppsala, där Isabelle är född och uppvuxen, var hon inte ensam om att tjusas av cykelsporten men det var inte så många av de aktiva som var unga tjejer. ”Juniorvärldsmästaren Helena Eriksson, som i dag heter Arnold i efternamn, fungerade som min fadder när jag var i tioårsåldern. Jag såg verkligen upp till henne. Men i övrigt var det inte så många tjejer som cyklade mountainbike”, säger Isabelle.

Brann för MTB
Så här långt in i karriären var det ­mountainbike, och enbart mountain­bike, som gällde för Isabelle. ”Jag hade ­naturligtvis ­provat lite landsväg, men det var ­mountainbike jag brann för”, säger hon. Och inte undra på det när det gick så bra som det gjorde. ”Jag tränade ju nästan enbart med killar, så jag hade bra sparring. Som 11-åring blev jag tvåa i två tävlingar och trea i en, resten av tävlingarna vann jag”, säger hon. När konkurrenterna ­Alexandra Engen och ­Felicia Rudenstam kom in i leken blev motståndet betydligt tuffare och det var ofta en hård kamp mellan ­ungdomsstjärnorna.

Bytte för sällskapets skull
Under åren på cykelgymnasiet i Skara skiftade hennes fokus, och landsvägscyklingen blev ett allt vanligare inslag i träningen. ”Alla andra på skolan körde landsväg, och jag ville inte köra mtb på egen hand. Det går ju bra att cykla ensam någon gång ibland, men som 15-åring vill man ju ha sällskap”, säger hon. Redan på den tiden fanns drömmen om att bli proffs hos Isabelle, och som förstaårssenior stod det klart att hon kanske skulle lyckas i sin strävan. ”Då insåg jag för första gången att jag kunde cykla så pass fort att de andra tjejerna tyckte det var jobbigt, och jag vann en hel del tävlingar”, säger hon. Framgångarna gick inte obemärkt förbi, och inför säsongen 2009 kontrakterades hon av Team Hitec products. ”Då kastades jag in i något jag inte var beredd på. Att cykla som proffs i Europa var något helt annat än att tävla hemma i Sverige. Det måste man vara beredd på om man antar proffsutmaningen”, säger hon, och fortsätter: ”Mina två år i Hitec var tuffa, riktigt tuffa. Men samtidigt hade jag ju hittat något som jag verkligen älskade. Jag trivdes med att kunna fokusera på att träna och tävla”, säger hon.

 

Isabelle har tvingats acceptera att cykelkarriären är över. Det hindrar inte att hon saknar livet som proffscyklist. ”Det är så fantastiskt att ha förmånen att leva på sin idrott”.
Isabelle har tvingats acceptera att cykelkarriären är över. Det hindrar inte att hon saknar livet som
proffscyklist. ”Det är så fantastiskt att ha förmånen att leva på sin idrott”.

 

Brorsan blev tränare
Trots att hon kände stort stöd i lagkamraten Sara ­Mustonen sökte hon sig efter två år i Europa tillbaka till Sverige och laget Alriksson Go:Green. I samband med det tog hon beslutet att avsluta samarbetet med sin ­dåvarande tränare för att istället börja jobba med sin bror. ”Han sa att om jag ville satsa så skulle han stötta mig till hundra procent, och då bestämde vi oss för att köra på det”, säger hon. Samarbetet visade sig bli ett lyckokast. ”Jag älskade verkligen att träna, och tillsammans med brorsan som analyserade varje tramptag jag tog så kände jag att jag ständigt utvecklades. Det var så roligt”, säger hon.

När det drog ihop sig till de olympiska spelen i London år 2012 fanns hon med i truppen. ”Att få köra OS som 23-åring var en fantastisk upplevelse, även om jag inte hade räknat med att få köra redan i London. Enligt mina beräkningar var det fyra år för tidigt”, säger hon, och fortsätter: ”2016 skulle vara mitt stora år, det var då jag skulle stå på toppen av min karriär”.

För att nå sitt mål följde hon en noga utarbetad plan, med en ständigt ökande träningsmängd. ”Året innan jag blev skadad tränade jag 980 timmar, och året efter var planen att vi skulle försöka nå över 1 000 timmar. Jag kände att jag fortfarande inte hade nått taket för min träningsmängd, att det fanns mer att hämta”, säger hon. Hennes plan innehöll också olika delmål. ”Jag såg det som en pyramid där jag skulle beta av pallplatser i internationella lopp, på världscupen och på VM innan det var dags för OS. Jag trodde stenhårt på att jag skulle ta en VM-medalj och att jag skulle vara med och fajtas om en OS-medalj”, konstaterar hon.

 

GrönFakta

 

Tre timmars träning per dag
Bortsett från vilodagarna tränade Isabelle ungefär tre timmar per dag, och det är en tillvaro hon fortfarande kan sakna. ”Jag försöker nästan alltid att vara positiv, men visst har det hänt att jag svurit och gråtit över det som hände. Förra året kände jag ändå att jag så smått börjat lära mig att leva med sviterna efter kraschen, och jag har tvingats inse att jag inte längre har en kropp som klarar av en elitsatsning”, säger hon, och fortsätter: ”Men jag saknar verkligen livet som proffscyklist. Det är så fantastiskt att ha förmånen att leva på sin idrott, så ett råd till dem som är mitt uppe i sina karriärer är att ta sig tid att stanna upp och verkligen njuta. En elitkarriär är ju trots allt relativt kort”, konstaterar Isabelle.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.