Roberto Vacchi Elitcyklisten som blev folkkär kommentator

Intervjuer 22 Feb 2016
Roberto-Vacchi
Robertos härliga förmåga att blanda passion för sporten med intressant fakta har verkligen ”gått hem i stugorna.” Foto: Carl Olsson

Tillsammans med ­kollegan Anders Adamson har Roberto Vacchi gjort cykelsporten populär bland den breda publiken genom sitt sätt att återge de TV-sända loppen.

”Jag har alltid drivits av att göra ett bra jobb. Det har egentligen inte spelat någon roll om jag har lagat taxibilar, stekt ­hamburgare eller delat ut tidningar”, säger han. I rollen som cykelkommentator har drivet kryddats med en stor skopa passion. ”Jag tror att det krävs passion för att göra det där lilla extra, och när det handlar om att kommentera cykel är det verkligen passion och äkta kärlek från min sida”, säger han. Han exemplifierar detta med känslan inför 2015 års första vår­klassiker, det 293 kilometer långa ­Milano-San Remo. ”När jag vaknade upp den morgonen kröp det i kroppen på mig. Jag var så oerhört sugen på att ­kommentera loppet”, säger han.

Men för att underhålla TV-tittarna under de långa cykelloppen krävs dessutom ­kunnande och en stor faktabank att gräva ur. ”När jag tittar på sport på TV, till exempel en fotbollsmatch, vill jag lära mig något nytt. Jag vill inte bara få ­refererat vad som händer. Den inställning­en försöker jag ta med mig när jag själv kommenterar”, säger han. Därför lägger Roberto ner mycket tid på förberedelser inför de lopp han ska kommentera. Det gäller inte minst inför Tour de France. ”Redan innan cykelsäsongen har startat för året har jag tankarna på touren. Då och då tittar jag på bansträckningen för att se vad som kan vara intressant att ta upp under de olika etapperna”, säger han. Av intresse är förstås tidigare vinnare, vem som gick loss i en specifik stigning och vilken utbrytare som höll undan från en jagande klunga. Men också saker som vad katedralen som kameran sveper över heter, vilket vin som kommer från trakten och om ­cyklisten som leder loppet har rätt längd på ­strumporna.

Roberto cyklar fortfarande en hel del. Under ett år blir det drygt 1000 mil i sadeln.
Roberto cyklar fortfarande en hel del. Under ett år blir det drygt 1000 mil i sadeln. Foto: Anders Adamsson

Viktigt att namnen blir rätt
Utöver statistik, resultat och lokalgeografi studerar Roberto även deltagarnas klädsel och deras rörelsemönster för att blixtsnabbt kunna se vem eller vilka som agerar under loppen. ”Inför årets säsong tittade jag till exempel lite extra på bröderna Boy och Danny van Poppel som jag misstänkte skulle göra bra resultat. De är lika varandra men jag har lagt märke till att Boy sitter lite djupare när han cyklar medan Danny är längre samtidigt om han är mer stabil i överkroppen”, säger han. När väl ­cyklisterna är identifierade gäller det att uttala deras namn rätt. ”Både jag och Anders är noga med hur vi uttalar ­namnen. Jag tycker det handlar om respekt för cyklisterna”, säger Roberto.

Alla dessa förberedelser tar tid. Roberto uppskattar att han och Anders lägger ner ungefär fem timmar var på förberedelser inför varje etapp av Tour de France under de veckor som tävlingen pågår. ”Jag vill vara så pass förberedd att jag känner mig fullt avslappnad inför uppgiften som väntar. När det är en minut kvar tills det är dags för sändning vill jag känna: inga ­problem, ge hit scenen bara”, säger han. Och fortsätter: ”När jag började ­kommentera var det inte så noga med vad jag sa, men nu är tittarna så påpassliga att jag måste vara supervaksam.” Trots ­vak­samheten händer det att det smyger sig in ­något fel. ”Men det är inga problem, både jag och Anders är prestigelösa och vi har inga problem att rätta oss själva”, ­
säger han.

En annan viktig byggsten i hans och ­Anders framgångar som sportkommen­ta­torer tror Roberto är deras sätt att agera tillsammans. ”Anders är den lugna typen, och jag är den mer hetlevrade. Vi har en bra kemi och när vi arbetar tillsammans har vi ett naturligt samspel där vi stärker ­varandra. Vi har märkt att många tittare tycker det är roligt när vi plockar fram våra humoristiska sidor”, säger han. Och ­fortsätter: ”Tittare har sagt att de upplever det som om vi sitter i TV-soffan till­sammans med dem och pratar, och det tycker jag är ett gott betyg”.

 

Kärlek vid första ögonkastet
Roberto har under större delen av sitt liv levt i symbios med cykelsporten. Men när han föddes 1965 i Stockholm, dit hans föräldrar emigrerat från Italien för att öppna restaurang, var det inte många som anade att han skulle bli en cykelprofil. ”Jag tror inte någon i min släkt har ägnat sig åt tävlingscykling. Jag hade visserligen en cykel när jag växte upp i Bromma, men den hade limpsadel och chopperstyre. Jag hade inte ens sett en tävlingscykel”, säger han. När Roberto var nio år gammal valde hans föräldrar att återvända till Italien där de ­startade en ny restaurang. I sin nya hemstad fick han för första gången se en tävlings­cykel, och kärlek uppstod vid första ögonkastet. ”Pappa måste ha sett att något ­hände i mina ögon när jag såg den där ­cykeln, för rätt som det var stod det en Bianchi och väntade på mig i restaurangen”, säger han. Roberto som ganska snart började tävlingscykla skolades i den italienska andan. ”Allt var så proffsigt på något vis. Vi var i tioårsåldern men vi hade en dekalprydd följebil som körde efter oss på rundorna, och så hade vi regler för hur vi skulle äta. Glass var till exempel inte tillåtet”, berättar han.

Läs mer: Ludvigsson orkade inte riktigt runt i Andalucien

Efter några år i Italien bestämde sig hans föräldrar för att åter flytta till ­Sverige. Men nu hade Roberto blivit biten av cykel­sporten och han fortsatte sin karriär i Hammarby IF, innan han som 15-åring ­bytte till Spårvägen GoIF. ”Vi var tolv ­grabbar som höll på i Spårvägen och jag var sämst av alla. Men jag hade mig själv att skylla, jag slarvade med träningen på den tiden”, säger han. Men skam den som ger sig, som senior började framgångarna komma. ”Då hade jag blivit bra på något jag aldrig hade varit bra på tidigare, nämligen att spurta”, säger han. År 1987 blev han för första gången uttagen i landslaget. ”Jag fick beskedet om en landslagsplats efter en tävling i Örebro. Och jag kommer ihåg att jag på väg hem, inne i den andra rondellen i Arboga, drabbades av ett ­glädjerus när jag insåg vad glad farsan skulle bli när jag kom hem och berättade det. Det är ett av mina stoltaste ögonblick som cyklist”, säger han.
”Ge ungdomarna tid att vara barn”
Några stora framgångar skördade dock inte Roberto i landslagströjan. ”Jag körde bara sporadiskt i landslaget, och jag var nog inte med för att vinna lopp i första hand. Jag höll mest humöret uppe på de andra. När de var deppiga drog jag ett skämt som höjde stämningen”, minns han. Inte heller blev det någon proffskarriär. ”Det var tufft att bli proffs på den tiden. Jag hade inte blivit proffs i dag heller, men jag är övertygad om att flera av de svenskar jag tävlade mot hade blivit det”, säger han. Däremot har han under sin karriär samlat på sig flera segrar i svenska elittävlingar, bland annat Hjälmaren runt, samt SM-medaljer i lagtempo och tempo-lag. ”Om jag så här i efterhand summerar min karriär är jag inte helt nöjd. Jag hade siktat högre. Men jag kan känna en stolthet över att jag inte gav upp när jag var så långt efter de bästa cyklisterna i ungdomsåren. Att jag stod ut, och att jag sedan hade sju eller åtta år där jag vann, och hade chansen att vinna, tävlingar”, säger han. Och fortsätter: ”Jag tror att vi behöver tänka på att inte ta ungdomsidrotten så fruktansvärt allvarligt, låt det bli som det blir. Vi måste ge ungdomarna tid att vara barn, och låta dem lära sig att både vinna och förlora”.

Läs mer: Därför fungerar korta intervaller

Värvades som kommentator
Det blev totalt nio år som elitcyklist för Roberto innan han på hösten år 1992 kände att det fick räcka. ”Under mitt sista år tog jag fyra segrar, och en hel massa andra fina resultat. Men vid den tidpunkten hade jag börjat jobba, och jag ville inte leva på existensminimum längre. Jag var 27 år och ville tjäna pengar. Och den känslan hade börjat gro redan på våren samma år”, säger han. Så när han sökte, och erbjöds, arbete som konsulent på Svenska Cykelförbundet var beslutet att lägga av ganska enkelt. Efter ett år på förbundet fick han ett samtal från de ansvariga på Eurosport som frågade om han ville kommentera cykel för dem. ”Jag tyckte det lät skitkul och jag var på direkt”, säger han. På kanalen hade de bestämt sig för att försöka lära personer från sportens värld att kommentera, istället för att försöka lära ut sporterna till kommentatorerna. Uppdraget att lära Roberto, och experter från andra sporter, att kommentera sköttes av kommentatorsveteranen Bengt Grive. ”Jag lärde mig jättemycket av honom. Jag minns till exempel att vi hade små fack som han stoppade lappar med feedback i”, säger han. Sedan dess har Roberto varit en tillgång för både kanalen och cyklingen genom sitt sätt att kommentera sporten så att alla kan ta den till sig. Vid flera tillfällen har han hamnat i topp när svenska sportjournalister och kommentatorer har rankats. Tidigare i år utsågs han till exempel till årets sportkommentator i den årligt återkommande tävlingen Guldskölden som anordnas av Svenskafans.com. ”Jag väljer att se andra kommentatorer som mina konkurrenter och jag vill vara den bästa. Det spelar egentligen ingen roll om jag har 1 000, 10 000 eller en miljon ­tittare. Jag vill att de som väljer att lyssna på mig ska få valuta för det”, säger han. Men han är inte enbart TV-kommentator. Han agerar också speaker vid till exempel fotbollslandskamper, Vasaloppet, alpina världscupen i Åre och världscuptävlingarna i cykel i Vårgårda.

Ett klart bevis på hur omtyckt Roberto är som kommentator är att han i somras tilldelades Kristallen för "Årets Sport-TV profi.". Foto: IBL Bildbyrå
Ett klart bevis på hur omtyckt Roberto är som kommentator är att han i somras tilldelades Kristallen för ”Årets Sport-TV profi.”. Foto: IBL Bildbyrå

Barnen lockas inte av cykel
När Roberto inte arbetar tar han gärna ut sin egen cykel på en tur i trakterna kring Borlänge där han bor. Det blir ungefär 1 000 mil, eller 350 timmar, cykling per år. ”Det finns så otroligt många fina vägar att cykla på häromkring, och det är oftast lite trafik”, säger han. För det mesta nöjer han sig med att träna men det händer också att han blir sugen på att mäta sina krafter med andra cyklister. ”I fjol körde jag bara osanktionerade tävlingar här hemma i Borlänge, men 2013 blev jag till exempel femma i Sollerö­loppet”, säger han. Värt att notera är också att han 2011 blev distriktsmästare i Falun efter att ha vunnit spurten i kamp med elitcyklisterna. ”Jag har fortfarande en ganska bra spurt”, säger han med glimten i ögat.

Robertos tre barn, som ser hur deras ­pappa nästan dagligen tar ut cykeln för en tur, har lärt sig leva med hans osannolika cykelintresse. Men de delar det inte alls. Det står klart när Roberto under intervjun ställer en kontrollfråga till sjuttonåriga Anna och tolvåriga Lisa där han ber dem nämna namnet på en elitcyklist. Efter en lång betänketid säger Lisa försiktigt ”Emma…” innan Anna fyller på med ”…Johansson”. ”Konstigt att jag har fått så många i Sverige intresserade av cykelsporten, men jag har inte lyckats med mina egna barn”, säger han. Och konstigt är det verkligen eftersom Robertos intresse för cykelsporten närmast går att beskriva som en livsstil. Under cykelsäsongen är hans kalender fulltecknad av lopp, och det är inte alldeles enkelt att få till en träff med honom för den som så önskar. ”Får jag till exempel en fråga om jag kan vara med på ett event den 6 september blir jag direkt lite tveksam. Då är det ju sista veckan på Vueltan”, säger han, innan han lägger till: ”Men ibland får man behärska sig, cyklingen är trots allt inte det viktigaste som finns. Familjen har ju alltid prioritet ett till exempel.”

Men vad är det då som gör cykelsporten så fantastisk att du valt att viga ditt liv åt den?

”Cyklingen är en sport med så många olika element. Den är snygg och fräsch, den innehåller mycket mer taktik än man tänker sig och arenan är hela världen. Sedan tycker jag att den nya tidens teknik med möjlighet till helikopterbilder har lyft sporten ytterligare en nivå, det är så otroligt vackert”, säger han. Han lyfter också fram det lite speciella faktum att cyklingen är något av en individuell sport som utförs i lag. ”En sida av mig är mycket för lagarbete, och det får man verkligen ut i cyklingen”, säger han.

Milano-San Remo är ett speciellt lopp
Vilket lopp som är det allra roligaste och vackraste är inte så lätt att säga för ­Roberto, varje lopp har sin tjusning. ”Jag tycker etapploppen är fascinerande, och bland dessa är Giro d´Italia nummer ett för mig. Men måste jag välja ett enskilt ­favoritlopp blir det ett endagslopp. I Tour de France kan en åkare som ligger 47 ­minuter efter i sammandraget vinna en etapp eftersom han inte ses som ett hot av de andra deltagarna, men i ett endagslopp är det just den dagen som gäller. Två favoriter är Flandern Runt som är fint, och Milano-San Remo som går i mina gamla hemtrakter. Det var i det området jag började cykla”, säger han.

Läs mer: Knäskador vs öldrickande

Kan aldrig acceptera dopning
Men även om mycket inom cykelsporten är vackert, tilltalande och fascinerande så gäller det inte allt. Upprepade dopningsfall har solkat sporten. ”Som aktiv förstod jag att allt inte stod rätt till. Jag minns att jag körde tävlingar i Ryssland där de tävlande cyklade så oerhört fort att det inte borde ha varit möjligt”, säger han. Då lät han det passera, men numera duckar han inte för frågor som handlar om dopning. ”När jag var aktiv var jag en tuff cyklist som kunde använda armbågarna för hårt. Ibland låg jag på gränsen till vad som var tillåtet. Men jag har aldrig någonsin tryckt i mig något, och det känns fel när jag vet att någon som dopat sig kan ha snott mig på pengar och ära”, säger han. Men samtidigt som han fördömer all form av dopning utan undantag är han inte lika kategoriskt fördömande som han var tidigare. ”Det finns folk som tjänar mycket pengar på varje dopningsfall, och i många fall utsätts cyklisterna för hård press. Ska jag döma en cyklist som kommer från ett land där familjen knappt har råd med mat på bordet lika hårt som till ­exempel en svensk cyklist som inte är i behov av pengar på samma sätt? Dopningsfrågor är komplicerade, men oavsett det ska vi aldrig någonsin acceptera någon form av dopning”, säger han.

Pengar till välgörenhet
De stunder i Robertos liv som inte upptas av hans familj eller av cyklingen ägnar han gärna åt välgörenhet. ”Det började för fem år sedan när jag såg ett anslag om mustaschkampen, och eftersom jag har lätt för att odla mustasch hakade jag på. Jag samlade in 7 000 kronor under det första året och 30 000 under det andra. Jag märkte att folk blev glada när jag hjälpte till så jag har fortsatt”, säger han. För det mesta anordnar Roberto insamlingar i form av auktioner. ”Kanske har jag någon cykelpryl här hemma som jag kan sälja, eller så är det någon som skänker något till mig som kan generera pengar. Jag sålde till exempel Fredrik Kessiakoffs bergströja från Tour de France för 54 000 kronor”, säger han. Pengarna, förra året blev det cirka 500 000 kronor, skänker han sedan till bland annat Rädda barnen och kvinnojouren i Borlänge. ”Det känns bra i magen att få hjälpa till, och så är det viktigt att vi ger dessa organisationer den stöttning vi kan”, säger han.

Intervjun har tidigare varit publicerad i Svenska Cycling Plus 8:2015

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.