Reportage: TEGNÉR – Svenska ramar byggda i Göteborg

Artiklar 18 Aug
1STOR
En dämpad belysning gör det lättare att kontrollera temperaturen (färgen på stålet).

I en tid när få av oss har en aning om var vår cykel är byggd, av vem, eller hur det gick till så finns det ändå undantag. De cirka 25 cyklar som rullar på svenska vägar under namnet ­Tegnér tillhör dessa undantag, för där är det småskaligt hantverk med klassiska metoder som står i fokus. Vi har träffat Patrik Tegnér, mannen som ansvarar för en betydande del av en liten svensk ramproduktion i modern tid.

 

”Det var två drivkrafter som möttes när jag byggde min första cykelram för 28 år sedan”, inleder Patrik. ”Det var dels att jag så gärna ville behärska det här hantverket, och dels att jag tyckte en cykel var ett så vackert objekt.” Han var redan hantverkare till yrket och hade lång erfarenhet av att arbeta med metall, men vägen till att skapa en egen cykelram var ändå ett steg ut i det okända. Detta var ju en tid långt innan det fanns Youtube-tutorials för hur man byter en glödlampa, och information var något att sukta efter snarare än vada igenom.

Av en ren slump fick Patrik tag i en gammal bok om att bygga cykelramar, och från källaren i en gammal cykelaffär kom han över en sats med Reynolds-rör. ”Jag var tvungen att vara väldigt noggrann, för jag hade bara en rörsats och ville inte göra fel. Idag är situationen annorlunda och det mesta går att beställa på nätet. Jag tänkte dygnet runt på den där cykeln, och det var en väldigt lustfylld resa. Jag visste någonstans att jag hade kunskaperna som krävdes för att klara av det, men famlade ändå en del i blindo”, berättar han. Detta var när MTB började sitt intåg, och den första cykeln blev därför en slags hybrid med rakt styre och 26-tumshjul. ”Känslan när jag höll i den färdiga ramen var magisk”, beskriver Patrik.

 

2
”Olas” ram, i väntan på att bli till.

En återfunnen passion
Cyklar har alltid funnits i Patriks liv, och i tonåren cyklade han mycket på sin racercykel. Men efter en rejäl krasch som slutade på sjukhuset la han av, och det tog ett par år innan han hittade tillbaka till glädjen i cyklingen. Den glädjen har aldrig handlat om att cykla snabbast, utan för Patrik handlar det mer om resan, och att ta sig till fina platser. ”Sedan är ju själva cyklandet väldigt kul, och en cykel är en fantastisk maskin”, säger han. En maskin som Patrik alltså då, vid dörren till 90-talet, kunde bygga med sina egna händer.

Efter den första cykeln tog han sig till Köpenhamn där han lyckades få tag på en ny rörsats av finare sort, och av den byggde han en klassisk racercykel som han fortfarande har kvar. ”Den är fortfarande en fantastisk cykel, även om jag såklart har lärt mig mycket sedan dess. Som exempel visste jag inte på den tiden hur jag skulle bearbeta muffarna, eller ens att det var möjligt att göra det”, berättar han.

 

3
Full koncentration för att få grejerna på rätt plats.

En hobby som växte
Det tog lång tid innan Patrik började bygga cyklar till kunder, och under ett par år när hans dotter var liten tog han fullständig paus från cykelbyggandet. Men när han sedan tog upp det igen, så dröjde det inte lång tid förrän det började komma lite förfrågningar på om han kunde bygga till försäljning. ”De senaste sju åtta åren har jag nog byggt ungefär 4-5 ramar om året till kunder”, berättar han. Varje ram är unik, och anpassad till cyklisten och dennes behov.

 

4
Patrik tillsammans med en ram i ”Tegnér-fabriken”, vilket är en mysig källarlokal i närheten av Guldheden i Göteborg. Lite ytrost ligger hela tiden på rören medan bygget pågår, eftersom man sköljer bort flussmedel med vatten.

Långdistanscyklar
Det är framförallt en grupp av cyklister som intresserat sig för Patriks cyklar, och det är randonneurer, eller långdistanscyklister som man skulle kunna kalla dem. Cyklister som kör långa rundor med lättare packning, och som söker en cykel som är anpassad för just detta. Det sistnämnda innebär i många fall en klassisk fransk randonneur-cykel, och det är också framförallt sådana som Patrik bygger nu för tiden: ”Det har blivit så, eftersom de är funktionella cyklar som dessutom är en nischprodukt som de stora tillverkarna inte ägnar sig åt i någon större utsträckning. Och sen är det sådana cyklar som många av mina kunder vill ha”. Han är dock ingen puritan som vägrar befatta sig med nymodigheter, utan han använder gärna TIG-svetsen när det passar, och har inget emot vare sig slopade överrör eller kolfiber. ”TIG-svetsning är något jag vill arbeta mer med, och då gärna för att bygga ramar i rostfritt stål”, berättar Patrik.

 

6
En nylödd muff innan Patrik lägger den i varmvatten för att skölja bort flussmedlet, som är den glasaktiga beläggningen. De som provat att löda vet att man inte får ett sådant här resultat utan en lång erfarenhet.

Det franska arvet
De franska randonneurcyklar som Patrik ofta inspireras av började utvecklas på ­30- och 40-talet, och har en spännande historia. ”Man hade tävlingar med väldigt speciellt regelverk, som i sig gjorde att det skedde en väldigt snabb utveckling av cyklarna. Mycket av det som vi idag tar för givet uppkom just som en konsekvens av de här tävlingarna”, berättar Patrik. Upprinnelsen till tävlingarna var ett missnöje med tidens tunga och trista cyklar, och man kallade loppen för Technical Trials, eller Concours de Machines på ­franska. Detta var tävlingar för själva ­cyklarna istället för cyklisterna, och cyklarna bedömdes utifrån bland annat köregenskaper, vikt och hållbarhet, under tre dagslånga turer på grusvägar i Centralmassivet. Enligt reglerna skulle det vara en lättare touringcykel med skärmar, lysen, pump och bredare däck, och den skulle vara så lätt som möjligt men ändå hålla. Tävlingarna ledde till en enorm utveckling, där växlarna uppdaterades, material och tillverkningsmetoder blev bättre, och geometrierna förfinades för snabb cykling med lätt packning. Två namn som nämns med stor respekt i dessa sammanhang är de franska cykelmakarna René Herse och Alex Singer, och många av Patriks kunder vill ha en cykel som bygger vidare på denna traditionen.

 

7
Sadelstagen står näst på tur.

Low trail
En väldigt speciell sak med just geometrin hos dessa cyklarna står att finna i fronten, för ofta har cyklarna en gaffel med ­oerhört mycket rake, eller offset. Geometrin kallas ibland för ”low-trail”, och enligt Patrik motverkar geometrin den seghet i ­styrningen som man kan få med last fram och bredare däck med större kontaktyta mot marken.

En kort testrunda på Patriks egen rando-hoj avslöjar köregenskaper som är mycket fina med en väska på styret, och den känns både lättmanövrerad och stabil på samma gång. ”Utan någon väska på kan low trail-cyklar som denna ibland upplevas som ganska kvickstyrda, på gränsen till nervösa. Men med väska blommar de ut till fullo.”, säger Patrik. Om det däremot kommer en kund och vill ha en cykel för att cykla vanlig racercykling med smalare däck, och som inte vill ha en väska, så bygger Patrik istället en ram med en mer klassisk racergeometri.

En annan sak som vi inte kan låta bli att lägga märke till under test-svängen med Patriks randonneur-cykel, är att breda men fina däck i 650B-dimension är en bra väg att gå för att skapa mängder av komfort. Många racercyklister skaffar ju numera 28:or till sin racer, men på dessa klassiska randonneur-cyklar snackar vi snarare någonstans kring 40 mm gummi.

 

9
Lite mer elektroniska influenser, med Di2-växlar.

Om hantverket
Patrik behärskar alltså både TIG-svetsning och hårdlödning, och de flesta kunderna vill ha en klassisk lödd ram med muffar. Då ­används silver- eller mässingslod ­beroende på tillämpning, eftersom de har olika egenskaper. ”Oftast använder jag mässing där det går eftersom det är starkare, men om  man exempelvis har delar i rostfritt så krävs det silverlod. Sedan använder jag silver när jag ska löda i närheten av en annan lödning, vilket kallas för etapplödning. Då förstör man inte den föregående lödningen, eftersom silver har lägre smältpunkt än mässing. Jag använder också silverlod med olika smältpunkt av samma anledning”, berättar Patrik. Han lägger också väldigt stor vikt vid valen av rör, och vilken dimension respektive godstjocklek dessa ska ha: ”Det handlar om att finna balans när man bygger en cykel. I början av 90-talet började det dyka upp oversize-rör som var tjockare än de klassiska rördimensionerna, och då byggde jag faktiskt en ram som frångick den vanliga balansen mellan vilket rör som är tjockast och vilket som är lite smalare. Den visade sig vara helkass! Och om vi sedan tar det här med styvhet så är det min absoluta övertygelse att en cykel inte ska vara så styv som möjligt. Det viktiga är balansen mellan rören. Ibland kan man  tro att styvare alltid är bättre, men det gäller att bygga en ram som är lagom styv för cyklisten och användningsområdet”, berättar han.

 

5a
Patriks egen nya randonneur-cykel, som precis blivit klar.

Besatt av materialet, men ingen prylnörd
Med Patriks oerhörda intresse för att bygga den bästa cykelramen han är förmögen till är det lätt att tro att han skulle ha hela bostaden full av cykelprylar. Men så är det inte, om man får tro honom själv. ”Jag är verkligen ingen prylnörd! Men däremot är jag extremt noggrann kring min tillverkningsprocess, och att göra den så bra som möjligt. Man kan ha lyxiga Chris King-nav eller vanliga 105-nav på cykeln, men för mig spelar sådant inte så himla stor roll. Cykeln är ett verktyg, och den ska fungera som det är tänkt. När det gäller rören på ramen bryr jag mig dock väldigt mycket, för ska man lägga ner energi på att skapa något så finns det ingen poäng att göra det med sekunda material.”

På samma sätt som han inte samlar på prylar så tycker han inte att fräcka maskiner är vägen till att bygga en bra ram: ”Man måste behärska sin tillverkningsprocess, och det finns inga maskiner som kan ersätta det. Man ser vissa som ska ge sig på att bygga en cykelram som genast beställer en svindyr jigg, och tror att det ska lösa alla problem. Men jiggar bygger dessvärre inte raka och bra ramar, utan det handlar om att vara förtrogen med sin process och att veta hur värmen kommer påverka rören. Det är också därför jag bygger genom att löda med muffar eller TIG-svetsa”, säger han.

I linje med det relativa ointresset för ­prylar har Patrik heller inte kvar särskilt många av de cyklar han byggde innan han började bygga till kunder. ”Jag tycker det är svårt att känna för mer än en cykel åt ­gången. Så om jag bygger en cykel som är bättre gör jag mig gärna av med den gamla”, säger han.

 

Rando

Hantverkare, inte konstnär
Handbyggda stålramar har de senaste åren förekommit en del i ”flödet”, och ofta har det då handlat om ganska utsvävande kreationer där huvudsyftet förefaller ha varit att sticka ut estetiskt. Detta är inte riktigt
Patriks melodi, utan han föredrar person­ligen ett lite mer återhållsamt yttre. ”Funktionen går först för mig personligen, men funktionen ger också estetiken”, säger han. ”Samtidigt, om det är så att man får betalt för att göra en grej så ställer jag mig inte över det. Jag är hantverkare och jobbar mot betalning. Annars blir det lite snobbigt.”

 

Stålram

Framtiden som rambyggare
När vi frågar Patrik om han skulle vilja ha möjligheten att vara rambyggare på heltid kommer inte svaret omedelbart, utan han funderar lite en stund, och svaret börjar i en annan ände: ”Även om jag bygger custom-ramar så arbetar jag inom vissa begränsningar. Det är nödvändigt, så för att kunna arbeta snabbt och effektivt behöver jag utveckla metoder och arbetssätt som passar en viss typ av cyklar. Därför tackar jag nej om någon ber mig bygga en fulldämpad downhill-cykel. Trenderna inom cykling skiftar, och ska du leva på att bygga ramar så måste du hela tiden ligga rätt i tiden. Jag skulle nog vilja uttrycka det som att jag hellre lägger mig på en nivå där det viktiga är vad jag producerar, inte hur mycket”, avslutar han. Vi tackar Patrik för prat­stunden, och hoppas att han aldrig tröttnar på att skapa sina vackra maskiner.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.