ONT, DET GÖR ONT…
Stumma muskler, värkande bröst, skenande puls. Den som har pressat kroppen till sitt max under ett cykelpass vet vad smärta är. Men vad är det egentligen som gör ont?
Text: Anton Rosander
Foto: Jesper Andersson
När pulsen stegras känns det i hela kroppen. Andhämtningen blir allt intensivare, hjärtat bultar kraftigare och kraftigare i bröstkorgen, muskler spänns och blir varmare, svettdroppar bryter fram genom hudens porer.
Du fortsätter. Benen drar runt pedalerna och skapar energi som via kedjan tar sig vidare ut i hjulen, får dem att snurra och driva cykeln framåt. Medan tiden går blir andhämtningen allt tyngre, luft dras in och strömmar ner genom strupen för att, via lungorna, syresätta musklerna. Hjärtats frekvens stegras ytterligare för att kunna pumpa runt allt syre och värmen stiger, medan svetten rinner ner över armar, ben och rygg i kroppens försök att dämpa upphettningen.
Du är trött men ger inte upp. Vinden slår mot ansiktet och du tvingar musklerna att arbeta vidare. Det är en psykologisk kamp lika mycket som en fysisk, då du närmar dig målet och bestämmer dig för att tömma kroppen på allt. Andetagen svider, i musklerna brinner en eld – vader, lår och rygg protesterar ljudligt. Bröstkorgen hävs upp och ner och det värker, det gör ont, det känns som om allting smärtar.
Mjölksyra eller inte mjölksyra?
Det som händer inne i kroppen är att intensiteten i en mängd olika processer som har pågått hela tiden ökar, vilket de gjorde i samma stund som du började anstränga dig. Det är det du upplever. Men vad vi letar efter är anledningen till det du känner igen som smärta orsakad av kroppens totala utmattning, alltså det som får dig att vilja hoppa av cykeln och ge upp.
Den klassiska förklaringen till smärtan kallas, slarvigt, för mjölksyra. För att ta reda på vad det är måste vi direkt gå ytterligare ett steg bakåt i orsaks/verkan-kedjan.
För att dina muskler överhuvudtaget ska fungera kräver de hela tiden tillgång på ATP. ATP (=adenosintrifosfat) är en slags energivaluta för kroppen – ett musklernas drivmedel – och det skapas av fett och kolhydrater. Lätt förenklat omvandlas kolhydraterna till något som kallas pyruvat som förbränns tillsammans med fettet i muskelcellernas kraftverk, mitokondrierna, och bildar ATP. När du inleder ett cykelpass triggas olika enzymer och de talar om för kroppen: ”Öka produktionen, vi behöver mer energi!”
Men förbränningsprocessen kräver ständig tillgång på syre, än mer om kolhydraterna tar slut vilket gör att en större andel fett förbränns, något som kostar mer syre per energienhet. Faktum är dock att syrebrist sällan i sig själv gör något direkt väsen av sig i kroppen, men den märks indirekt, genom att den påverkar andra skeenden. Finns det inte nog med syre för att mitokondrierna ska kunna ta hand om all pyruvat stannar, mycket kortfattat, processen upp.
För att undvika det omvandlar kroppen överflödigt pyruvat till något annat, nämligen laktat. Detta laktat tillverkades också tidigare men vid syrebrist behövs ännu mer för att kroppen ska kunna fortsätta producera ATP. Det du upplever när du anstränger dig hårt och får det som kallas, men egentligen inte är, ”mjölksyra” är i själva verket upplevelsen av laktat som bildas – tillsammans med vätejoner. Just vätejonerna gör att pH-värdet sänks i kroppen, alltså att musklerna blir sura.
Ju högre intensitet, desto mer mer laktat (med medföljande vätejoner) produceras och till slut nås en nivå då kroppen inte längre kan ta hand om allt – det samlas i blod och muskler och pH-värdet blir för lågt.
Troligtvis upplevs det här som en sorts smärta, men det är långt ifrån en ensam anledning till det du känner när kroppen protesterar under ett långt cykelpass.
När energin tar slut
I själva verket handlar det om en mängd mekanismer som pågår samtidigt. Medan laktatet framför allt bildas vid en kort, intensiv rusch, är det andra saker som händer när själva energidepåerna i kroppen tar slut. Vi går återigen bakåt i processen.
Till att börja med: Glukosen, som kommer från kolhydraterna och är vår främsta energikälla, kan inte lagras direkt i kroppen utan finns som glykogener. Dessa är långa kedjor av ”energi” (glukosmolekyler) som förvaras i musklerna och levern. Vid kortare ansträngning räcker de här lagrena men om du är ute i flera timmar börjar de sina, du måste fylla på med mer, måste äta och dricka för att bygga upp kroppens depåer. Är du vältränad har du ett större förråd och bygger upp dina lager igen snabbare – men du kommer ändå inte undan faktumet: Till slut töms de.
En maratonlöpare i världseliten, som springer sina 4,2 mil på drygt två timmar, klarar sig troligen utan att behöva fylla på förråden men för en elitcyklist som cyklar i många timmar till är det omöjligt. Sannolikt kan det här vara en av förklaringarna till en mer lågintensiv smärta, det som händer inne i kroppen när det gör ont, är i så fall att musklerna har slut på sitt drivmedel, glykogenet.
En annan viktig faktor är värmen, något som gör att också luftfuktighet och utomhustemperatur spelar en stor roll. Själva musklerna klarar av väldigt mycket hetta, de jobbar till och med bättre när de är varma, men hjärnan däremot kan inte hantera hur hög temperatur som helst. Musklernas uppvärmning under träning hettar upp blodet som i sin tur värmer upp hjärnan och när den når en viss nivå spelar det ingen roll hur mycket energi du har kvar i övrigt, du får en signal från hjärnan som säger : ”Det går inte mer!”, och kroppen slutar svara dig.
In i din skalle
Men när vi närmar oss just hjärnan blir allting än mer komplicerat. Vi har främst sökt anledningarna till smärtan lokalt i muskulaturen men hur hjärnan tolkar signalerna är såklart minst lika viktigt, eftersom det är genom det skeendet som det hela manifesteras för oss som just smärta. Det är dessutom troligt att det finns ytterligare signalsubstanser som frisätts när du arbetar hårt.
Hela processen påverkar receptorer som finns överallt i kroppen. Dessa ”upptäcker” alltså att det gör ont och en signal skickas, som i en elektrisk ledning, vidare till hjärnan där den tolkas. Men signalerna går att dämpa. Chilireceptorn (TRPV1), vilken exempelvis reglerar kroppstemperatur, reagerar på lågt pH och kan påverka smärtresponsen.
Noterbart är att just chilireceptorn påverkas av paracetamol som finns i värktabletter – till exempel vanliga Alvedon – och i studier med just cyklister har de presterat bättre tider när de tagit sådana smärtstillande medel. Det kan dock inte rekommenderas, då dessa ”signaler”, alltså smärtan, är en försvarsmekanism: Kroppen försöker skydda sig själv från skador. Den klarar av mer arbete trots att annat signaleras – men frågan är i vilket utsträckning det är hälsosamt att fortsätta anstränga sig?
Frågan är också hur man gör, alltså motiverar sig, för att fortsätta trots att kroppen säger stopp? Det som händer i hjärnan under tolkningen är extremt abstrakt och våra fysiologiska frågor börjar här anta en allt mer psykologisk karaktär. Hur du upplever smärtan är individuellt, och vi måste alltså börja fundera över sambandet mellan det du subjektivt upplever och det som objektivt sker i kroppen, resonemang som lätt fastnar i det faktum att du aldrig med total säkerhet kan veta hur någonting känns för någon annan.
Dessutom är mycket kring trötthet och utmattning fortfarande okänt, det råder oenighet bland forskarna på många plan och ett enkelt svar på frågan ”Vad gör ont när du anstränger dig vid cykling?” finns inte. Vi vet bara ungefär vad som händer i kroppen och det som med absolut säkerhet kan sägas är: Bara du känner din egen smärta. För att bli en bra cyklist måste du kunna hantera den.
Källor:
Intervju med Johan Andersson, universitetslektor på institutionen för experimentell medicinsk vetenskap i Lund, som jobbar med integrativ fysiologi (alltså fysiologi där man ser på samband i hela kroppen). Intervju med Toni Arndt, professor i idrottsvetenskap med inriktning rörelselära på Gymnastik- och idrottshögskolan. Intervju med Johan Nilsson, doktorand vid avdelningen för klinisk kemi och farmakologi i Lund. Artiklar: http://jap.physiology.org/content/108/1/98 och http://www.jbc.org/content/280/36/31405.long.
