I drygt ett decennium var Thomas Löfkvist en framgångsrik cyklist som i kamp med resten av världseliten gjorde upp om de stora titlarna. Efter proffskarriären antog han ­utmaningen att leda Sveriges bästa cykellag.

 

I dag ser sig Thomas i första hand som familjefar och student. Den 9 maj år 2009 befann sig den svenske proffscyklisten Thomas ”Gotland” Löfkvist på den italienska ön Lido strax öster om Venedig. Han var där med bland andra Mark Cavendish och Edvald Boasson Hagen. De var alla tre klädda i Team HTC-Highroads gul-vita dress, och de var redo för att tillsammans med resten av laget ta sig an den 20,5 kilometer långa lagtempoetapp som inledde den 92:a upplagan av Giro d’Italia.

Laget fick bästa tänkbara start i tävlingen. När alla lag passerat mållinjen stod det klart att inga andra cyklister hade klarat av att hålla Team HTC-Highroads tempo. Med sex ­sekunders marginal säkrades etappsegern. Härligt naturligtvis, men Thomas ville mer. Under tävlingens inledande etapper fanns han med i toppskiktet, och på den fjärde etappen säkrade han den rosa ledartröjan. Det är en bedrift som inga andra svenskar än Tommy Prim (1983) och Gösta ”Fåglum” Pettersson, (1971) mäktat med. ”Det var naturligtvis en oerhört häftig känsla att få dra på sig den rosa tröjan även om jag då, när jag var mitt uppe i det, hade svårt att ta till mig hur stort det egentligen var. Men i efterhand kan jag nog konstatera att jag under girot 2009 gjorde en av mina absolut bästa prestationer som cyklist”, säger Thomas.

Karta och kompass lockade
Hade det inte varit för ett ömmande knä i unga år hade vi kanske aldrig fått se honom stiga upp på podiet den där majdagen. För när den här historien tar sin början har han ännu inte bestämt sig för att bli tävlingscyklist. ­Visserligen är han, som smeknamnet antyder, född och uppvuxen på Gotland dit många ­cykelsemestrare styr kosan. Men så värst många tävlings­cyklister finns inte på ön. ”Min morbror och jag cyklade mycket tillsammans när jag var liten, och trots mitt tjat fick jag aldrig någon motocross så cykeln blev mitt substitut”, säger han, och fortsätter: ”I början av tonåren gjorde jag några cykeltävlingar, men som 15-åring fick jag för mig att jag skulle bli bäst i Sverige på orientering”.

Cykelgymnasiets sämsta cyklist
Tyvärr lyfte aldrig orienteringskarriären på önskat sätt, och när ett av hans knän började värka gled han allt mer över till att cykla mountainbike. Tack vare ett lågt söktryck till cykelgymnasiet i Skara i kombination med en fin övertalningsförmåga blev Thomas antagen till skolan. ”Men jag var nog sämst av de cyklister som kom in på skolan det året”, säger han. För den som vill se det hela ur ett lite mer positivt perspektiv kan sägas att den unge Thomas hade utveckling­spotential. ”Jag såg det som en chans att lära mig mer. Jag försökte suga åt mig allt vad jag kunde, och jag gjorde precis som jag blev tillsagd att göra”, säger han.

För den svenska cykelsporten och dåvarande förbundskapten Hans Falk skulle skolans beslut att anta honom visa sig att vara ett ­lyckokast. Det dröjde inte länge förrän det stod klart att han var en cyklist utöver det vanliga. År 2002 vann han som 18-åring både mountainbike-SM i Göteborg och EM i Zürich, innan han lämnade skogen för att enbart cykla landsväg. År 2004 skrev han kontrakt med det franska stallet Française des Jeux (nuvarande FDJ), och blev därmed Sveriges yngsta proffscyklist genom tiderna. Någon tvekan om att tacka ja till erbjudandet på grund av sin låga ålder kände han aldrig. ”Det var inte något svårt val att tacka ja till Française des Jeux. Jag hade fått en jättebra chans att ta mig vidare, och det var ju inte säkert att den skulle komma igen. Det är inte heller något jag ångrar i efterhand”, säger han.

 

”Jag fick inte ut det jag ville av mina år i Sky. det fanns flera anledningar till det, bland annat fick jag inte materialet att fungera fullt ut.”

 

Tidiga framgångar
Och i ärlighetens namn finns inte så mycket att ångra då det första året som proffs bjöd på många nyttiga lärdomar. ”Française des Jeux gav mig tidigt chansen, och de tog bland annat ut mig till
Paris-Nice. Det är en viktig tävling i Frankrike, och jag fick slita som ett djur för att hänga med. Det visade sig vara bra för min form, och några veckor senare vann jag min första tävling som proffs”, säger han. Utöver premiärvinsten och några andra framskjutna placeringar i proffscirkusen vann Thomas dessutom tempo-SM. ”Att jag lyckades prestera så pass bra fast jag var så ung tror jag satte avtryck på hela min karriär, och det hjälpte mig att nå så långt som jag gjorde”, säger han.

Unik laganda
2006 vann han linje-SM, och belönades förutom med ­guldmedaljen också med äran att få cykla i den svenska mästar­tröjan under ett års tid. Även de internatio­nella framgångarna fortsatte, och nu var Thomas en ­etablerad cyklist. Han hade de stora lagens ögon på sig. ”På den tiden var inte Française des Jeux så bra som laget är i dag, och jag kände det var dags att ta steget vidare”, säger han. Inför säsongen 2008 ­valde han därför att skriva på ett kontrakt med ­T-Mobile. Innan säsongen hann starta drog sig huvud­sponsorn ur, och laget bytte först namn till HighRoad för att senare bli Team Columbia-HTC. Det förändrade dock inget i sak, och Thomas två år i laget var kanske karriärens bästa. ”Vi var ett riktigt bra gäng i Columbia, och vi hade en laganda som jag inte upplevt i något annat lag”, säger han.

Inställningar som trasslade
År 2010 var det återigen dags för Thomas att byta lag, och denna gång valde han Team Sky. Det var verkligen inget fel på hans nya lag dit han värvades som kapten. Men han kan ändå inte låta bli att tänka på vad ­resultatet hade blivit om han hade stannat i Team ­Columbia-HTC. ”Om Columbia, som lades ner 2010, hade fått vara kvar i den form det var 2008 och 2009 tror jag att jag hade fått ut absolut mest av att stanna kvar där. Jag tror att vi hade ­kunnat få till något riktigt, riktigt bra på ett par års sikt”, säger han.

I Sky körde Thomas fortsatt bra. Under sina tre år med laget blev han bland annat sextonde man på Tour de France och tjugonde i Giro d’Italia, men ändå var det något som skavde. Han fick inte cyklingen att stämma fullt ut i det brittiska laget. ”Jag fick inte ut det jag ville av mina år i Sky, och det finns flera anledningar till det. En anledning var att jag inte fick materialet att fungera. På Scott-hojen i Columbia funkade allting, men i Sky var det tvärtom. Där fick jag aldrig cykeln att stämma, det var justeringar varje dag och jag var förmodligen en plåga för lagets mekaniker”, säger han.

Under Schweiz runt år 2012 var det inte bara inställningarna på cykeln som strulade, utan även kroppen. Efter andra etappen var smärtan i knät så intensiv att det inte gick att cykla ordentligt, rehabiliteringen blev långdragen och det tog månader innan knät kunde belastas igen. Vid den här tidpunkten hade Thomas levt som professionell cyklist i nästan nio år, och han började så smått skönja slutet på karriären. Men när hans gode vän, den tidigare proffscyklisten Kjell Carlström från Finland, fick ett uppdrag som sportdirektör i laget IAM Cycling bestämde sig Thomas för att byta lag och följa med honom dit. ”Men det var lite av en ­chansning”, säger han.

 

Fakta: Tre tips från Thomas Löfkvist som gör dig till en bättre cyklist

1. Mellanmjölk dricker man. När du tränar kör du antingen kort och hårt eller långt och lugnt.
2. Sätt upp realistiska mål, ändra tankesättet ”jag vill” till ”jag skall”.
3. Det finns inget dåligt väder, bara veka cyklister!

 

Karriären tar slut
Till en början såg chansningen ut att gå hem. Thomas vann den fem etapper långa Tour Méditerranéen i början av februari 2013. Men efter den glimrande starten kom motgångarna. Han krossade bland annat ett finger när han cyklade in i en bil, och ­drabbades dessutom av återkommande sjukdomsperioder vilka störde träningen. Under vintern 2013/14 började han inse att det var något som inte stod rätt till. ”När jag var ute och cyklade kändes det som om bromsen låg på. Vissa dagar gick det okej, men andra dagar var jag helt väck”, säger han, och fortsätter: ”Dessutom fick jag stora sömnbesvär och problem med hjärtklappning. Jag drog i ­handbromsen, men jag gjorde det nog tyvärr för sent”.

Sommaren 2014 fick han diagnosen kronisk trötthet. ”Jag tvingades inse att det inte handlade om att jag hade en dålig dag eller en dålig vecka, jag hade helt enkelt inte längre den energi som krävs för att lyckas på den högsta nivån. Jag insåg att jag inte skulle kunna bli bättre än vad jag hade varit, och att jag inte skulle kunna köra de stora etapploppen och bidra på ett bra sätt”, säger han. Efter långa diskus­sioner med familjen, och med mångåriga tränaren och mentorn Michael ”Roddarn” Andersson, fattade han beslutet att lägga av. I juli 2014 meddelade den då 30-årige Thomas att karriären var över.

Summering av karriären
Thomas vann under sin elva år långa utlandskarriär ett flertal ­meriterade segrar, men det blev inte så många som man kanske skulle kunna tro. ”Det är så klart alltid kul att vinna, men för mig var det alltid de större loppen som var viktiga. Det var dessa jag siktade på, och det var dem jag stimulerades av. Man kan väl säga att jag satte ribban högt”, säger han. När han som cykelpensionär ser tillbaka på karriären är det åren i Team Colombia-HTC som sticker ut lite ­extra. Under de två åren presterade han på en jämn och hög nivå. Den självklara höjdpunkten var när han fick bära den rosa ledar­tröjan i Giro d’Italia, men segern i det italienska loppet Strade Bianche samma år smäller också högt.

Naturligtvis finns också den första proffssegern som han tog vid Circuit de la Sarthe, de två SM-gulden, segern i Tour Méditerranéen och sextondeplatsen på Tour de France med bland de meriter han minns från karriären i sin helhet.

Mat och sömn
Vad fick då Thomas från Gotland, som drömde om en orienteringskarriär som ung, att lyckas så pass bra som proffscyklist? Enligt honom är det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan. Han vill istället lyfta helheten. ”Det handlar om att leva cykel, och att hela tiden sätta träningen först. Jag kunde till exempel inte köra ett pass på förmiddagen och sedan ligga vid polen och sola på eftermid­dagen. Solningen skulle ha tagit för mycket energi från nästa dags pass”, säger han. Sena kvällar och nätter var också det uteslutet. ”Jag behövde sova nio timmar per natt, det var optimalt. Åtta timmar var för lite för min del”, konstaterar han.

Kosten lyfter han som en annan framgångsfaktor. Visst kunde han unna sig att äta en glass eller en bulle någon gång. ”Men när jag gjorde det hade jag alltid dåligt samvete efteråt”, säger han. Istället var det en välavvägd och näringsrik kost som gällde, och när han själv fick bestämma åt han mycket. ”Jag kom ju från

Gunde Svans skola där det gällde att få i sig ungefär 7 000 kalorier om dagen”, säger han. Men ute i Europa tänkte man på ett annat sätt. ”I Team Sky åt vi så lite att det var löjligt. De ville inte att vi skulle bli för tunga, salt uteslöts till exempel då det binder vatten. Det vi fick i oss räckte enbart för att träna. När träningen var slut var jag ofta alldeles darrig”, säger han. Under etapploppen var det dock en annan sak. ”Då kändes det som om jag inte gjorde annat än att äta. Mellan etapperna gällde det att ladda upp med energi, och under etapperna åt jag bars och gel. Det var en enda lång matresa så mot slutet av tävlingarna var jag ofta trött på att äta, det var så att riset stod mig upp i halsen”, berättar han.

 

FAKTA: Thomas Löfkvist

Född: 4 april 1984
Bor: Tofta, cirka 20 kilometer söder om Visby
Familj: Fru och två barn
Sysselsättning: Student, tränare/coach
Smeknamn: Gotland
Meriter:
2004: Etapp- och totalvinst Circuit de la Sarthe, 2: a
Paris-Camembert, 1:a tempo-SM
2006: 1:a linje-SM
2007: Etappvinst och totaltvåa Criterium International, 2:a Vuelta a Españas fjortonde etapp
2008: 3:a Tirreno-Adriatico, 5:a Schweiz runt, 2:a Tyskland runt
2009: 1:a Strade Bianche, 4:a Tirreno-Adriatico, 6:a Flèche Wallone, vinnare lagtempoetapp och bärare av rosa ledartröjan Giro d’Italia
2010: 2:a Strade Bianche, 16:e Tour de France, 20:e Giro d’Italia
2013: Totalvinnare Tour Méditerranéen
Tidigare lag: Team Bianchi Scandinavia (2003), Française des Jeux (2004-2007), Team Columbia-HTC (2008-2009), Team Sky (2010-2012) och IAM Cycling (2013-2014)
Styrkor som cyklist: ”Helheten, rätt plats vid rätt tillfälle. Jag klättrade bra och kunde åka tempo vilket gjorde mig till en bra etapploppcyklist”
Fika på distanspasset: ”Favoriten är kaffe och prinsesstårta”
Mardrömspass som aktiv: ”Michael ”Roddarn” Anderssons intervallpass. Sex 10-minutersintevaller med 2 minuters vila över tröskel”
MTB eller landsväg: ”Svår fråga, som aktiv är det självklara svaret landsväg. Men nu som ”avdankad” kör jag gärna MTB för att det är mer lekfullt.”

 

Uppemot 1 100 träningstimmar
Förutom rätt inställning, rikligt med sömn och rätt mat är ­naturligtvis träningen viktig för den som vill lyckas som cyklist. Som tur är har Thomas alltid tyckt om att träna. ”Jag har alltid tagit träningen väldigt seriöst, och jag tränade nog hårdare än de flesta. Det skulle mycket till innan jag ställde in ett träningspass. Dåligt väder har till exempel aldrig någonsin varit ett giltigt skäl”, säger han. Som mest tränade han mellan 1 000 och 1 100 timmar per år. Och då bör det noteras att många av dessa timmar utfördes på testcykeln, vilket innebär intensiva men inte särskilt långa pass. I sin jakt på det bästa träningsupplägget har han under många år haft hjälp av den tidigare proffscyklisten Michael ”Roddarn” ­Andersson. Till en början som tränare, och mot slutet som mentor. ”Michael har betytt mycket för mig. Det har varit skönt att ha honom att bolla med”, säger Thomas.

Men han har kanske inte uppskattat sin tränare precis lika mycket i alla lägen. ”Roddarn hade ett pass som gjorde att jag fick ont i magen bara jag tänkte på det. Jag skulle köra sex ­tiominutersintervaller med två minuters vila emellan”, säger han, och fortsätter: ”Efter två minuter av den första intervallen kändes det som om jag skulle dö. Därefter var det en enda lång mental kamp”. När det bjöds på längre cykelturer utomhus trivdes Thomas betydligt bättre. ”Jag har alltid tyckt om att köra långa distanspass. Inför tre-veckorsloppen hade jag perioder med pass på sju till nio timmar”, säger han, och tillägger: ”När jag bodde i Schweiz brukade jag titta på kartan efter slott som låg långt bort som jag kunde åka och titta på för att ha ett mål med träningen.”

”En anledning till att det blev just slott är att det finns väldigt många slott i Schweiz, så det fanns många turer att välja mellan. Men sen tycker jag också att det är intressant med slott, och jag tilltalas fortfarande av vackra slott och andra byggnader med fin arkitektur”, säger han.

Chef för svenskt proffslag
När Thomas på sommaren 2014 hade avslutat sin aktiva karriär var det nya svenska proffslaget Tre Berg-Bianchi under uppsegling, och när han fick frågan om att leda laget tackade han ja. ”Det saknades ett trappsteg för unga svenska cyklister som ville ta sig vidare, och det ville vi fylla med det här laget. För egen del fick jag en möjlighet att leda ett lag, samtidigt som jag fick chansen att förmedla den ­kunskap och den erfarenhet jag har samlat på mig under min ­karriär”, säger han. Satsningen slog väl ut, och sedan premiär­säsongen 2015 har laget skördat många framgångar. Men under ­våren 2017 kände sig Thomas tveksam till att fortsätta leda laget, och i början av ­sommaren valde han att kliva av. ”Vi hade en ­fungerande ­organisation och gjorde bra resultat. Men jag kände att jag hade gjort mitt, och att det var bäst att gå skilda vägar”, säger han.

Familj och studier i fokus
Tiden som teamchef tog många timmar i anspråk, men några ­problem att nu fylla det tomrum som uppstår ser han inte. I första hand kommer han att ägna den tiden åt frun Catrine och parets två barn. ”När jag cyklade på heltid var jag borta 150 dagar per år, och när jag väl var hemma tog träningen väldigt mycket energi. Jag hade svårt att kombinera familjelivet med proffslivet, så nu känns det jätteskönt att kunna fokusera på familjen”, säger han. I det lite luftigare schemat finns också möjligheten att lägga större kraft på studierna vid Uppsala universitet, som tidigare fått stå tillbaka en aning. ”Nu ser jag mig själv som student i första hand, det har jag inte gjort förut”, säger han. Han läser programmet ledarskap, kvalitet och förbättring som enligt universitet ska ge honom de kvaliteter som krävs för att leda och utveckla framtidens företag och organisationer. ”Vi får se vart det leder, för tillfället har jag inga konkreta planer eller tankar om framtiden”, säger han.

Komplex och fascinerande idrott
Oavsett vad framtiden bär med sig kommer Thomas knappast att släppa kontakten med cykelsporten, som han tycker är en av de mest intressanta och fascinerande sporter som finns. ”Cykel har en komplexitet som jag tycker många andra idrotter saknar. Det är så många olika moment som en cyklist måste hantera. Till exempel måste du kombinera kondition och ork med ett taktiskt tänkande. Dessutom gäller det att vara på rätt plats i klungan för att undvika krascher och inte vara på fel ställe när det blir kantvind, för då kan tävlingen vara över”, säger han.

Han följer fortfarande relativt väl vad som händer på den internationella cykelscenen, men han tycker att det är befriande att slippa vara en del av den. ”Jag tycker det är skönt att kunna ta ett glas vin eller en pizza utan att få dåligt samvete. Och när jag nu inte måste träna så skippar jag gärna det, jag vill inte hålla på och gneta. Numera cyklar jag bara med mina kompisar för att umgås, jag har inget behov av att cykelträna”, säger han.

Uppdrag som tränare
Att träna andra är däremot något han tycker är både roligt och stimulerande. ”Jag har lite träningsuppdrag vid sidan om. Det handlar om fyra, fem cyklister som jag hjälper med träningsprogram och tankar”, säger han. Bland hans adepter finns den svenske mästaren Kim Magnusson och Isac Lundgren från Tre Berg-Postnord samt några elitmotionärer.  ”Jag har lärt mig ett och annat genom åren och det känns bra att förmedla vidare den kunskapen till andra”, säger han.

Kompromisslös satsning krävs för att bli bäst
Om någon av de han tränar kommer att nå världstoppen i sinom tid låter han vara osagt. Detsamma gäller för om någon svensk inom en överskådlig framtid får klä sig i den rosa ledartröjan. ”För att bli bäst måste man våga satsa fullt ut och det går inte att göra några kompromisser. Du måste vara beredd att välja bort så mycket annat. Att vinna etapper i de största loppen är inte någonting man bara gör från en dag till en annan, det krävs extremt mycket träning och förberedelser”, säger han, och fortsätter med ett exempel på vad det innebär att enbart leva för cyklingen: ”Som elitcyklist är du verkligen nischad, cykla är egentligen det enda du kan göra. Det blev tydligt på OS i Aten 2004 då vi hade en liten kort bit att gå från förläggningen till matsalen. Till en början försökte vi cyklister gå, men sen fick vi ordna fram varsin cykel så vi kunde cykla dit eftersom vaderna sa ifrån av att promenera”.