Intervju: FREDRIK KESSIAKOFF Text: Carl OLSSON foto: PRIVAT

Intervjuer 6 Okt

Fredrik Kessiakoff var i sina bästa stunder en av världens främsta cyklister. Det visade han genom att cykla sig till den prickiga bergströjan i Tour de France och vinna en etapp av Spanien runt.

 

Bild-1
För Fredrik var det en dröm som gick i uppfyllelse när han fick dra på sig den rödprickiga bergströjan under 2012 års upplaga av Tour de France.

 

I dag hoppas den forne proffscyklisten kunna bidra till cykelsportens utveckling som tävlingsledare för Velothon Stockholm och styrelseledamot i Svenska cykelförbundet.

Den 8 juli 2012 susade Fredrik Kessiakoff fram på den åttonde etappen av Tour de France. Tillsammans med en mindre utbrytargrupp tog han sig tramptag för tramptag närmare målet i den schweiziska staden Porrentruy, på gränsen mot ­Frankrike. Känslan i kroppen var smått fantastisk, så när det blev dags för bergspris bestämde han sig för att göra ett försök. ”Med 150 meter kvar till priset satte jag in ett maxryck som visade såg hålla, och jag tog priset”, säger Fredrik. Nöjd med spurtsegern lät han ­pedalerna gå. När han efter en liten stund vred på huvudet såg han att närmaste cyklist befann sig cirka 150 meter bakom honom. Han trampade vidare, och kunde vid nästa huvudvridning konstatera att luckan vuxit med ytterligare 100 meter. ”Då bestämde jag mig för att köra vidare, och jag lyckades ta bergspris efter bergspris”, säger han.

 

”Hade han kommit hundra meter senare hade jag kanske kunnat gå med, men nu orkade jag inte.”

 

En dröm att dra på sig bergströjan
I takt med att metrar blev till kilometrar, och kilometrar till mil blev en etappseger allt mer sannolik. Men i den sista uppfärsbacken, när 14 av etappens 15,7 mil var körda, kom hemmacyklisten Thibaut Pinot farande. ”Hade han kommit några hundra meter senare hade jag kanske kunnat gå med, men nu orkade jag inte”, säger ­Fredrik, och fortsätter: ”Sen gjorde jag ett litet misstag i den ­avslutande nedförskörningen och då var chansen att vinna ­etappen borta.” ­Ytterligare tio cyklister passerade en trött Fredrik innan han kunde korsa mållinjen. Men han grämde sig inte allt för mycket över den missade etappsegern utan njöt istället av att både ha vunnit ­bergströjan och blivit etappens mest aggressiva cyklist. ”Det är en härlig känsla att vara så stark och att orka så mycket som jag gjorde under den touren. De där övermänniskorna som man annars ser på tv var liksom på min nivå, det var otroligt häftigt”, säger han.
”Och att dra på sig bergströjan har ju alltid varit en dröm”.

Voeckler var i kalasform
Han lyckades därefter försvara bergströjan i två etapper innan han fick lämna den ifrån sig till Thomas Voeckler. ”Men jag ville gärna ha tillbaka tröjan, och jag bestämde mig för att kriga för den”, säger Fredrik. Han lyckades med sin målsättning, och redan kommande dag fick han trä på sig den rödprickiga tröjan igen. Men att erövra, och sedan behålla tröjan, tog på krafterna. Det berodde naturligtvis till stor del på den hårda körningen under etapperna, men också på den press det innebär att kämpa om en av Tour de France ledartröjor. ”Det blir så klart mycket känslor inblandade. Jag var nervös för att missa någon avgörande utbrytning, och vid flera tillfällen låg jag vaken på nätterna på grund av den press jag satte på mig själv”, säger han.

Han lyckades behålla tröjan till och med den sextonde etappen. Därefter fick han lämna över den till Thomas Voeckler för gott. ”Men jag blev ju trots allt tvåa i bergspristävlingen, så jag var ­jättenöjd med min insats. Jag hade ­verkligen lyckats pricka ­formen, och jag hade inte kunnat göra det bättre än vad jag gjorde. Jag räckte helt enkelt inte till mot en Voeckler i kalasform”, säger Fredrik.

 

Bild-2
Fredrik var en vass tempocyklist, och flera av hans framgångar kom i de korta, snabba loppen.

 

Köpte cykel för inarbetade slantar
Knappt 20 år tidigare, då Fredrik just trätt in i tonåren, kunde han naturligtvis inte veta att han skulle bli en cyklist av yppersta ­världsklass. På det hela taget var det inte ­särskilt mycket som den unge pojken kunde säga om framtiden. Han var något av en sökare, och hade inte ­riktigt hittat sin plats i livet. ”Jag trivdes inte särskilt bra i skolan, och jag hade inte heller något fritidsintresse som jag kunde lägga min energi på. Det enda som jag verkligen älskade var att köra cross när vi var i sommarstugan”, säger han.

När han fick upp ögonen för mtb-sporten upplevde han samma glädje som när han fick köra cross. ”Jag tyckte det var jätteroligt, och jag började ganska snart att spara till en egen cykel. Jag målade till exempel pappas garage mot betalning, och när jag hade fått ihop tillräckligt mycket pengar köpte jag min första cykel. Det var en Kona Cinder Cone”, minns han.

Ett brutet nyckelben blev starten på hans satsning
Till följd av att hans familj flyttade en hel del under hans uppväxt – Nacka byttes mot Aten som byttes mot Frankfurt som byttes mot Saltsjöbaden – fick han inte riktigt chans att rota sig ­någonstans. ”Jag umgicks ganska mycket med mina två bröder, men en stor del av tiden var jag själv”, säger han. Med tiden kom han att ägna allt mer av den egna tiden åt att cykla. ”Jag var ambitiös redan som ung, och jag gick upp i träningen på ett bra sätt”, säger han. Någon talangfull cyklist vill han dock inte säga att han var. ”Jag var väl på en hyfsad nivå i förhållande till mina klubbkamrater, men jag hängde inte alls med de bästa i landet”, säger han. Vändningen kom, lite oväntat, när han som 17-åring stöp i backen och bröt nyckelbenet. ”Efter det tränade jag hårt och strukturerat för att komma ­tillbaka, och sedan fortsatte jag på samma sätt för att utvecklas ­ytterligare”, säger han. När han som andraårsjunior vann en juniorvärldscup stärktes hans förhoppning om att kunna lyckas som senior.

Men han spände bågen lite för hårt, och han gjorde det lite för tidigt. ”Jag kände då att jag var tvungen att lämna Sverige för att utvecklas, men det blev inte som jag hade tänkt mig. Det gick inte alls så bra som jag hade hoppats på så jag fick återvända till Sverige för att köra klart U23-åren på ­hemmaplan”, säger han.

Stökig säsong störde OS-start
Att vända hem visade sig vara ett lyckokast och några år ­senare började framgångarna komma. 2003 blev han proffs, 2004 blev han fyra på en världscup och svensk mästare och 2006 tog han VM-brons och blev trea totalt i världs­cupen.  2007 tog han en efterlängtad seger i en deltävling av ­världscupen. Inför OS i Peking 2008 hade han stora förhoppningar på seger, eller i alla fall på medalj. Men en mycket stökig tillvaro i det italienska laget Full-Dynamix satte käppar i hjulet för detta. ”De hade lovat mig guld och gröna skogar, men det visade sig att de inte kunde infria sina löften. Hela säsongen blev jättejobbig, och jag var rejält nere i källaren”, berättar han, och fortsätter: ”Jag blev besviken på laget, och på mtb-sporten. Det fanns ingen glädje kvar och jag började se mig omkring efter något ­alternativ. Jag ville ju lägga min energi på att träna och tävla, inte på att trassla med mitt lag.”

 

Bild-6
Som MTB-cyklist cyklade Fredrik bland annat till sig SM-guld, NM-guld och VM-brons.

 

Bytte MTB mot landsväg
Resultatet av strulet i laget blev till att börja med en missad OS-medalj och i förlängningen ett byte från MTB till landsväg. För Fredrik var dock inte steget att byta sport så stort som det kanske kan låta. ”Jag har tränat mycket landsväg under hela min karriär. Även när jag tävlade i MTB bestod min träning till 70 procent av landsväg”, säger han, men konstaterar också: ”Trots det var det ändå något av en chock att börja tävla i landsväg. Tävlingarna var ju långa, farten hög och så var det lite klurigt att hitta rätt i klungan.” Men han lärde sig snabbt och 2011 kunde han, klädd i det kazakiska pro­tour-laget Team Astanas ljusblå dress, säkra den första segern som ­professionell cyklist genom att vinna den andra etappen av Österrike runt. Det gav honom tävlingens ledartröja vilken han behöll i de resterande sex etapperna.

Kuperade tempobanor passade bäst
År 2012 fortsatte framgångarna. Förutom att utmana Voeckler om bergströjan i Tour de France vann han en etapp på Schweiz runt och en etapp på Vuelta a España. Utöver det slutade han på femte plats på tempo-VM i Nederländerna. Värt att notera är att hans framgångar kom på både tuffa bergsetapper och på betydligt kortare tempoetapper. ”Under min aktiva karriär var jag duktig på att fokusera på uppgiften, och jag kände mig trygg i att jag ofta gjorde en optimal insats. Oavsett om det var en bergsetapp eller en tempoetapp så var jag alltid förberedd till 100 procent”, säger Fredrik.

När det gällde tempoloppen hade han dessutom nytta av sin bakgrund som skogscyklist. ”I MBT det ju ofta full fart i en och en halv ­timme, så att köra max under en kortare tid var jag ganska bra på”, konstaterar han. Men skulle det gå riktigt bra i tempo var det viktigt att bansträckningen var den rätta. ”Det skulle helst vara en kuperad bana med många svängar som gjorde att det blev lite ­omväxlande ­cykling. När det bara var flacka ­raksträckor räckte jag inte till”, säger han.

 

Bild-5
Fredrik representerade Astana Pro Team i flera av världens absolut största cykeltävlingar, bland annat Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España.

 

Karriären avslutas
Efter succéåret 2012 fick Fredrik det lite tuffare. 2013 blev ett år utan större framgångar, och 2014 blev riktigt jobbigt. Början till slutet var när han gick omkull i en nedförsbacke under det ­italienska loppet Strade Bianche. När han rehabiliterade sig från de skador han ådrog sig i kraschen möttes han av ett oförstående lag som så snart som möjligt ville ha honom tillbaka på banan. Detta trots att läkaren ordinerat honom vila. Det gick så långt att laget skickade brev till honom med anklagelser om att han betett sig illa, och att han inte gett allt för laget. De hotade till och med att säga upp hans kontrakt.

Situationen fick honom att fundera över tillvaron. ”Under den här perioden fick jag inte alls ut det jag ville av cyklingen, och jag hade ju ingen aning om hur lång vägen tillbaka till toppformen var. Livet som proffscyklist är värt att leva när det går bra, men när det går sämre är det tuffare. Då känner man sig ganska ensam och utlämnad”, säger han. Till slut, efter mycket fundering, bestämde han sig för att avsluta sin professionella cykelkarriär.

 

”Jag kände då att jag var tvungen att lämna sverige för att utvecklas, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.”

 

”Jag var ingen Peter Sagan”
När han i dag, två och ett halvt år efter avslutet, ser tillbaka på sin karriär kan han önska att han hade fått några fler år likt de framgångsrika 2011 och 2012. Men på det stora hela är han ändå nöjd med det han uppnådde. ”Jag var aldrig någon Peter Sagan som alltid levererar, från den första dagen till den sista. Men jag hade stunder då jag cyklade riktigt bra, och om allting stämde kunde jag mäta mig med de bästa i världen”, säger han.

Hur kommer det sig då att en kille som Fredrik, som säger sig ha saknat den stora talangen för cyklingen i ungdomsåren, har kunnat prestera på den allra högsta nivån? Svaret på den frågan låter enkelt när Fredrik formulerar det. ”Jag var seriös. Jag ville bli så bra som jag hade förutsättning att bli, och jag var beredd att satsa fullt ut för att nå dit”, berättar han. Det innebar till exempel att han flyttade från Sverige till kontinenten för att få bättre förutsättningar för träning och tävling. Det innebar också att han kopplade bort de delar av tillvaron som kunde inkräkta på hans cykling, såsom ett socialt liv och andra intressen. ”Det enda som var viktigt var att kunna prestera på träning och tävling, allt annat var ointressant. Som proffs har du ju som enda uppgift att leverera på tävlingarna, och det ville jag verkligen göra. I princip var det bara träning, mat och vila som existerade för mig”, ­ säger han.

 

Fredrik Kessiakoff

Bor: I Stockholm.
Född: 17 maj 1980.
Familj: Flickvän Maria.
Sysselsättning: Tävlingsledare och banchef för Velothon Stockholm samt för Vattenfall World Triathlon, ledamot i Svenska cykelförbundets styrelse och studerande.
Tidigare lag, MTB: Cannondale-­Vredestein, Full-Dynamix. Landsväg: Fuji-Servetto, Garmin-Slipstream, Astana Pro Team.

 

Ingen mellanmjölksträning
När det kom till träningen hade han som filosofi att verkligen ta vara på de träningstillfällen som gavs. ”Jag ville inte landa i någon mellanmjölksträning. När det var intervaller körde jag rejält hårt, och när det var långpass tyckte jag inte att jag hade varit ute tillräckligt länge om det inte blev minst fem timmar”, säger han. ”Om jag körde så länge så kanske jag kom hem vid 17-tiden, och då blev det ju inte heller så mycket kvar av kvällen vilket jag tyckte var skönt. Då kunde jag avsluta träningen med bålövningar för att sedan äta middag, planera morgondagens träning och sedan sova”. Hur mycket han tränade under den här perioden av sitt liv har han dock inte koll på. ”Jag hade slutat att föra träningsdagbok några år innan”, säger han.

 

Bild-3
Under sin aktiva karriär vann Fredrik flera meriterande segrar. Bland annat var han först över mållinjen på en etapp av Schweiz runt och på en etapp av Spanien runt.

 

Sadel utan vaddering sparade vikt
Klart är dock att det blev mycket träning, och han försökte hitta olika sätt att göra den så effektiv som möjligt. Det gjorde han bland annat genom att laborera med utrustningen. Till exempel bad han om att få aluminiumhjul på träningscykeln för att få lite extra tyngd i jämförelse med de lätta kolfiberhjul som satt på tävlingscykeln. ”Och ibland hände det att jag la i en extra slang i däcket för att få ännu lite mer roterande massa”, säger han. På detta sätt fick han slita på träningarna, och därefter få en känsla av att vara lätt på tävlingarna. För att bli ännu lite lättare när det var dags för tävling hade han noggrant analyserat varje komponent på cykeln. ”När jag körde tempo använde jag till exempel aldrig wattmätare eftersom jag kunde tjäna 20 gram på att ta bort den, och jag satt på en kolfibersadel utan vaddering för att tjäna några gram till”, berättar han.

Gärna kolhydrater och protein, men inte samtidigt
Ett annat område där Fredrik hade idéer var kosten, och han ­provade flera olika dieter under sin aktiva tid. En diet som han följde under åren som MTB-proffs var att separera olika ­råvaror. ”Jag åt inte kolhydrater och protein på samma gång. Vid en måltid kunde jag äta ris och sallad, och nästa gång kyckling och sallad. Eller så åt jag potatis och sallad en dag, för att nästa dag äta kött och sallad”, säger han. Enligt Fredrik hade den något udda kosthållningen en positiv inverkan på matsmältningen. ”Jag ville ha ner näringen i magen, och så vidare ut i blod och ­muskler så snabbt som möjligt”, säger han. Denna strategi fick han dock göra avkall på när han sadlade om från mtb till ­landsväg. ”Eftersom loppen blev både längre och kom tätare fanns inte riktigt möjligheten att äta så. Då handlade det mest om att få i sig tillräckligt med mat och näring”, säger han.

 

Bild-4
Fredrik inledde sin cykelkarriär som MTB-cyklist innan han bytte till landsväg. Nuförtiden händer det ofta att han plockar fram MTB:n när det är träningsdags.

 

Tiden efter cyklingen blev jobbig
I dag är Fredrik cykelpensionär. Han ­behöver således inte längre tänka på hur han sätter samman sina middagar eller om han ska unna sig att cykla med ­vadderad sadel. Det är naturligtvis skönt, men omställningen till vad man kanske kan kalla ett normalt liv har inte varit alldeles enkel. ”Det har ­varit en jättestor utmaning, och många gånger har det varit ganska jobbigt”, säger han. ”Som proffs är tillvaron så okomplicerad på något vis, allt är ­utstakat. När den tillvaron försvinner tror jag att det är väldigt viktigt att man kan hitta nya mål i livet”, säger han. För Fredriks del blev den nya utmaningen att våren 2015 träda in i rollen som ­tävlingsledare och banchef för Velothon Stockholm. ”Jag tyckte att svensk cykelsport behövde ett lopp som Velothon, och i det arbetet kände jag att jag kunde bistå med mina tjänster”, säger han, och fortsätter: ”Men det har varit en utmanande resa, och jag har fått lära mig mycket nytt på kort tid”.

Tillsammans i trafiken
Vid sidan av rollen som tävlingsledare blev han 2015 också invald i Svenska cykelförbundets styrelse. ”Det är ju cykelsporten jag kan, och jag vill inte bara slösa bort mina erfarenheter. Så det känns jättekul att få bidra till att utveckla förbundet, och på så sätt kunna stötta de svenska cyklister som satsar”, säger han.

Utöver detta studerar han vid Cruyff Institute, vars filosofi är att ge idrottare en snabb väg till en andra karriär när idrottskarriären är över, och där idrotts­erfarenheten får utgöra en viktig beståndsdel. ”Mina ambitioner är fortsatt höga, och jag är fortfarande full av energi. Nu gäller det bara att hitta rätt sätt för att kanalisera detta”, säger han.

Sist, men inte minst, är han involverad i ett projekt som går ­under namnet Tillsammans i trafiken. Det är ett ­projekt som går ut på att hitta en samsyn i trafiken genom att lyfta både ­cyklisternas och bilisternas perspektiv. ”Jag tror att det enda sättet att komma bort från de konflikter som uppstår på våra gator är att arbeta tillsammans för att gemensamt hitta lösningar”, säger han.

Hur är det med din egen cykling, hinns det med?
”När jag precis hade avslutat min karriär hade jag varken tid eller lust att cykla. Men jag vet ju att jag behöver cykla för att må bra, och nu försöker jag komma ut när tillfälle ges. Men det är skönt att kunna avstå från en träningsrunda om vädret är allt för dåligt”, säger han, och ­fortsätter: ”Jag har haft nummerlapp vid fyra tillfällen sedan jag la av som proffs. En gång på Velothon Berlin och tre gånger då jag kört runt Vättern med Skodalaget”.

När han ska välja cykel inför träningspassen händer det att han väljer landsvägsracern, men det är MTB han gillar bäst. ”Jag tycker det är så skönt att komma ut i skogen, och så behöver man inte hålla på så länge heller. Det räcker ofta med en timmes ­skogskörning för att jag ska vara rejält trött”, säger han.

 

Karriären i korthet

1994: Köper sin första mtb.
2004: Vinner SM-guld i mtb.
2006: Vinner SM- och NM-guld. Blir totaltrea i XC-världscupen. Tar VM-brons.
2007: Vinner Sveriges första världs­cupseger i XC. Tar VM-brons och vinner SM-guld.
2008: Kör MTB vid OS i Peking. Vinner SM-guld.
2009: Byter till landsväg.
2011: Första segern som professionell landsvägscyklist kommer på den andra etappen av Österrike runt. Han vinner ­sedan hela tävlingen. Kör VM i Köpenhamn, och blir 54:a.
2012: Vinner sjunde etappen av Schweiz runt. Har bergströjan i Tour de France under sju etapper. Vinner den elfte etappen av Spanien runt. Blir femma på tempo-VM, 5,5 sekunder från bronsmedaljen.
2013: Hjälper tillsammans med lag­kamraterna i Astana Pro Team Vincenzo Nibali till totalseger i Giro d’Italia.
2014: Avslutar karriären.

 

Fakta: Velothon Stockholm

Tävlingen…
…äger i år rum den 10 september.
…arrangeras i år för tredje gången i ordningen.
…finns i två längder: 60 kilometer och 160 kilometer.
…startar i Stockholms innerstad. Den korta banan vänder i Haninge, och den långa i Nynäshamn.
…avgörs på bilfria vägar.
…kan du läsa mer om på www.velothon.com.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.