Intervju Emil Lindgren

Intervjuer 22 Dec 2017

Emil Lindgren har ägnat en stor del av den gångna säsongen åt att ha konkurrenterna bakom sig. Foto: Jesper Andersson

Emil Lindgren har ägnat en stor del av den gångna säsongen åt att ha konkurrenterna bakom sig.
Foto: Jesper Andersson

Efter två tunga säsonger var Emil Lindgren den här säsongen tillbaka i hetluften, och han var det med besked. En satsning på det svenska tävlingsprogrammet ­tillsammans med laget Serneke-Allebike MTB har resulterat i flera ­segrar, varav tre SM-titlar. ”Jag tycker cyklingen är så oerhört rolig, och jag njuter verkligen av att få träna och tävla. Samtidigt sätter jag hög press på mig själv, och jag blir besviken om jag inte vinner”, säger han.

(Intervjun publicerades ursprungligen i nummer 5 av årets Allt om MTB)

När proffscyklisten Emil Lindgren gjorde sig redo för sommarens SM på den olympiska distansen XCO stod det lördagen den 22 juli 2017 i kalendern. Han var lätt om hjärtat och såg med tillförsikt fram emot start­ögonblicket. Efter två riktigt tunga säsonger hade den 32-årige dalmasen återfunnit glädjen i att cykla.

Satsning på svenska tävlingar
Anledningen till den positiva känslan han hade på SM kan till viss del tillskrivas beslutet han ­fattade på väg hem från en tävling i Tyskland i april 2017. ”Då kände jag att det fick räcka med långa resor, så jag bestämde mig för att bara tävla i Sverige”, säger han. Beslutet visade sig vara ett lyckokast, och det följdes av en fin segersvit på vårkanten med segrar i bland annat Lidingöloppet MTB och ­Mörksuggejakten.

Efter en liten dipp i resultatlistorna till följd av hans ­pollenallergi var han tillbaka i fullgott skick lagom till SM-helgen. Hans testvärden var då bättre än någonsin, och dagen innan XCO-disciplinen skulle avgöras körde han banan i ett rasande tempo. Men han visste att kampen om guldet skulle bli hård, och nerverna var i dallring. ”När det är SM är jag alltid väldigt nervös. Jag har höga krav på mig själv, och för mig är det bara guld som räknas. Blir jag tvåa är jag grymt besviken”, säger han.

Dubbla SM-guld

Det blev guld i årets XCO-SM i Värnamo. Foto: Niklas Wallner
Det blev guld i årets XCO-SM i Värnamo. Foto: Niklas Wallner

Väl ute på banan släppte nervositeten och Emil öppnade hårt. Ständige kombattanten Matthias Wengelin bjöd hårt motstånd fram till dess att en havererad kedja förstörde hans dag. Därefter kunde Emil bevaka ledningen före den tidigare OS-silvermedaljören på landsväg, Gustav Larsson, som var närmaste förföljare. ”Jag visste att jag hade 20-30 sekunder längre tid per varv än vad jag hade haft under testkörningen dagen innan, så det fanns mer att ge om någon skulle ­komma bakifrån. Jag kände mig förhållandevis trygg”, säger han.

Efter en timme och 26 minuters cyklande korsade han ­mållinjen som vinnare. ”Det var väldigt skönt att vinna SM, och jag var nog lite tårögd när jag körde i mål”, ­säger han. ­Dagen efter trampade han tillsammans med Carl ­Jarnhagen och Dennis Wahlgvist hem stafettguldet till ­Serneke-­Allebike.

Hoppas kunna inspirera andra
Han har därefter fortsatt sitt segertåg genom att vinna så väl SM-marathon som Finnmarksturen, och så här långt ser 2017 ut att bli en succésäsong. ”Jag har känt mig extremt bra under större delen av året, och det känns jättebra att få vinna tävlingar. För min del spelar det ingen roll om det är i Sverige eller Europa jag vinner, känslan är lika härlig oavsett”, säger han.

Förutom att han tycker att det är kul att vinna hoppas han också att hans framfart i skogen ska tjäna ett högre syfte. ”Jag tycker att det är en bonus om jag kan inspirera ­motionärer och ungdomar runt om i landet genom att visa hur fort det faktiskt går att cykla i skogen”, säger han.

Men det är inte bara hans prestationer som inspirerar, det gör även hans ord. För så fort Emil öppnar munnen avslöjas en smittsam passion för den sport han valt att viga sitt liv åt. ”Jag har förmånen att få jobba med min roligaste hobby så jag försöker ha så roligt som det bara går. Vi har så extremt många fina cykelställen i Sverige, och jag älskar den ­endorfinkick det ger att cykla på trickiga ställen”, säger han.

Foto: Jesper Andersson
Foto: Jesper Andersson

Han hittar även glädje i den mest vardagliga formen av ­cykling. ”Jag brukar cykla på bakhjulet när jag är på väg hem efter att ha lämnat pojkarna på dagis, och så tycker jag fortfarande att det är roligt att sladda för att se hur långt däckspåret blir. Det kostar några extra däck per år, men det är det värt”, säger han.

Skogen blev en lekplats
Emil är född i Falun, men har vuxit upp i Säter i ­södra ­Dalarna. För den som gillar storstadens puls kan nog ­kommunen med sina drygt 10 000 invånare verka sömnig, men för den som tilltalas av närheten till naturen är ­området ett eldorado. För Emils del har skogen alltid erbjudit en ­oändligt stor lekplats. ”Jag var en aktiv knatte, och jag ville alltid att det skulle hända något. Jag lärde mig cykla tidigt, och jag har under alla år använt cykeln som ett redskap för att ha roligt”, berättar han.

Tränade hårt redan som ung
Som elvaåring tog han cyklandet till en ny nivå genom att börja tävla, och som tolvåring tog han sin första SM-­medalj. Året efter vann han sitt första SM-guld. ”Jag var en ungdomsstjärna med orangefärgat hår och allt”, säger han. Framgångarna fick honom att välja mountainbiken framför motocrossen, vilket var hans andra stora intresse.

Han vann de flesta tävlingar han ställde upp i som ung men segrarna kom inte utan ansträngning, utan det låg mycket hårt jobb bakom. ”Visst, du måste ha en viss genetik för att bli bra men redan som trettonåring tränade jag hårt. Jag cyklade jämt, tramporna blev som mina förlängda ben”, säger han, och fortsätter: ”Som femtonåring tränade jag mer än vad många elitcyklister gjorde”. En annan sak som ­formade Emil till den duktiga cyklist han är i dag var vänkretsen. ”Jag hade tur som hade vänner som tyckte lika mycket om att cykla som jag gjorde. Vi tränade tillsammans, och vi sporrade varandra. Vi skapade en utvecklande miljö, och vi visste vad som krävdes för att bli bäst”, säger han. Som belägg för detta kan nämnas att tre cyklister fostrade i Säter tog medaljer i elitklass vid årets SM-tävlingar.

Proffs som artonåring

Emil blev proffs i unga år. Foto: Armin Küstenbrück
Emil blev proffs i unga år. Foto: Armin Küstenbrück

Som sextonåring flyttade han från Säter till Skara för att börja på cykelgymnasiet. Sin låga ålder till trots kändes flytten helt rätt. ”Det var naturligtvis tufft att lämna familj och vänner, men jag har blivit uppfostrad att arbeta för det jag vill nå. Flytten var ett naturligt steg för att kunna bli en bättre cyklist”, säger han. Som junior fortsatte vinsterna att komma, och som artonåring skrev han på ett proffs­kontrakt med Team Bianchi MTB. I två år kombinerade han ­gymnasiestudier med proffslivet innan han helt och hållet kunde gå in för cyklingen.

Social kompetens är viktigt
I samband med inträdet i proffsvärlden insåg Emil att det inte räckte med att kunna cykla fort. För den som vill nå världstoppen krävs också andra förmågor, och när Emil ska plocka fram den allra viktigaste behöver han inte fundera länge. ”Det är hur du är som människa. Du måste kunna möta folk på ett bra sätt, och du måste kunna föra dig i olika sammanhang. Ska du lyckas inom cykelsporten är det jätte, jätteviktigt att du är social”, säger han. Den som siktar på en ­internationell karriär ska inte heller underskatta betydelsen av att ­prata många olika språk. ”Det underlättar tillvaron i Europa. ­Personligen pratar jag engelska, tyska, italienska, lite franska och så kan jag några ord spanska”, säger han.

OS-petning orsakade bitterhet
Efter fyra år i Bianchis gröna tröja bytte han inför säsongen 2008 till Full Dynamix. Samma år fick han möjligheten att köra sitt första, och hittills enda, OS. ”Att åka till Peking var jättestort och väldigt häftigt. Men jag påverkades av den speciella stämningen som råder på ett OS, och inför loppet klarade jag inte av att fokusera som jag skulle behövt göra”, säger han. Han slutade på en 38:e plats. Han lät sig dock inte nedslås av det, i Peking var han mest med för att se och lära. Det var fyra år senare som han skulle lyckas. Så blev det dock inte. ”Jag vill nog påstå att jag borde ha varit med på OS 2012. Jag skulle ha haft startnummer 12, och eftersom varje land har begränsat med platser så är inte alla de bästa med. Jag tror jag skulle ha placerat mig någonstans mellan 5 och 15, men Sveriges olympiska kommitté ansåg inte att jag var bra nog”, säger han, och fortsätter: ”Då var jag väldigt bitter”.

Harmoni i livet gav framgångar
Lite senare samma år, 2012, valde Emil att flytta tillbaka till barndomens Säter. ”Då väntade jag och min sambo Anna vårt andra barn, Ebbe, och min satsning skulle gå betydligt enklare om vi kunde få avlastning av min mamma som bor kvar i Säter”, säger han. Beslutet att återvända till Dalarna visade sig vara lyckat, och Emil levde ett liv i full harmoni. Det ledde i sin tur till resultat på en ny nivå. ”2014 hade jag ett väldigt, väldigt bra år. Då var jag tvåa på VM i sprint, nia på världsrankingen, fjortonde på världscupen och etta på SM”, berättar han. Mycket talade för att den efter­följande säsongen skulle bli lika, eller till och med ännu mer, framgångsrik. ”Ibland går allt som på räls, och när säsongen startade var jag jättestark. Jag hade bättre testvärden än någon gång tidigare”, säger han.

Åtta månader med smärta i armbågen
Men inget är för evigt, och på det sydafrikanska etapploppet Cape Epic förändrades plötsligt Emils tillvaro. Det var den 16 mars 2015, på loppets andra etapp, som han körde på en sten som cyklisten framför honom sladdade upp. Han slungades över styret, och när han slog i backen spräckte han armbågen. Trots att det gjorde väldigt ont fortsatte han. ”Men ganska snart körde jag ner i ett djupt hål, och det fick triceps­muskeln att slita av armbågskulan så att ena halvan av kulan åkte upp en decimeter på armen”, säger han.

Han bröt loppet, men något tålamod för rehabilitering hade han inte. Snart var han uppe i sadeln igen vilket förlängde läkningsprocessen betydligt. ”Jag borde naturligtvis ha låtit armbågen läka ordentligt, men jag ville samla poäng till en svensk OS-plats i Rio året därpå”, säger han, och fortsätter: ”Nu dröjde det åtta månader innan jag var helt smärtfri igen”.

Full gas i kroppen

Foto: Niklas Wallner
Foto: Niklas Wallner

Men att han var smärtfri vid inträdet av säsongen 2016 ­betydde inte att han var fri från bekymmer. “2015 var ett ­jobbigt år, men 2016 var jobbigare. Jag var ständigt stressad, och hjärtat slog både dubbelslag och hoppade över slag. Det var som att det alltid var full gas i kroppen. Det var ett helvete”, konstaterar han.

Han försökte in i det längsta förmå kroppen att leverera trots signalerna om att något var fel, men på fjolårets SM blev det tvärnit. ”Det är ganska fascinerande vad hjärnan kan ställa till med. Med 2,5 kilometer kvar ledde jag med 30 sekunder, och skulle bara rulla i mål. Då krampade kroppen fullständigt, och jag slungades rätt ner i marken. Jag kunde knappt röra mig på sex, sju minuter”, säger han.

Bytte cykel mot motorcykel
Efter kraschen tordes han inte längre blunda för det ­kroppen försökte säga honom, och han tog ett uppehåll från ­cyklandet. ”Jag köpte en motorcykel istället, och körde väldigt mycket enduro. Jag tränade en hel del med enduroåkaren Joakim Ljunggren”, säger han, och fortsätter: ”Jag har aldrig varit motionär i en idrott, men det får jag vara när jag kör enduro. Det känns riktigt bra”.

Att åka motorcykel gjorde honom gott, och i ­september 2016 var han på väg mot sitt gamla vanliga jag. Det ­visade han genom att vinna SM i MTB-marathon. ”Den ­segern ­betydde oerhört mycket för mig. Den visade att jag ­fortfarande kunde cykla fort, och den gav mig lite lugn inför mitt fortsattande cyklande”, säger han.

Velodrom och skidor
Inför säsongen 2017 valde han, som komplement till ­cyklingen, att fortsätta med enduron vilket visat sig vara ett vinnande koncept. ”Jag bestämde mig för att skippa gymträningen för att istället köra enduro. Det brukar bli ett pass på tre timmar i veckan, och efter ett sådant är jag helt slut. Det är jätteroligt”, säger han. Ett förändrat träningsupplägg är dock ingen sensation i Emils värld. Han har för vana att ­laborera med sitt schema. ”Varje år brukar jag testa något nytt i träningsväg. Ett år körde jag väldigt mycket velodromcykel, ett annat år blev det onormalt mycket enbensinter­valler och ytterligare ett annat år åkte jag mycket mer skidor än normalt”, säger han.

Våga träna teknik
Men även om de alternativa träningsformerna utgör ­värde­fulla inslag är det naturligtvis på cykeln han ­spenderar de allra flesta träningstimmarna. Och då handlar det ­uteslutande om mountainbike, ibland på väg men oftast i skogen. ”I ­somras körde jag visserligen Vätternrundan under sju timmar. Det var roligt, men annars har jag inget intresse av att cykla på en landsvägcykel och jag äger inte ens en sådan”, säger han, och fortsätter: ”Jag har fått förfrågningar om att prova landsväg i pro-tourlag, men jag har alltid tackat nej. Det är större chans att jag börjar med motocross än att jag byter till landsväg”.

Filosofin om att tillbringa mycket tid i skogen har format Emil till en av världens absolut främsta tekniker. ”Jag skulle nog säga att jag är en av de tre, fyra bästa åkarna i världen på att hantera en crosscountrycykel”, säger han. Det är något han vill fortsätta vara, och mycket av hans träning är tekniskt utmanande. ”Jag kör nästan aldrig rena teknikpass, men jag försöker alltid få in tekniska delar i de pass jag kör”, säger han.

Det kan till exempel innebära att han söker upp stigar han inte cyklat tidigare för att sedan köra dessa i full fart. ”Jag brukar säga att vildmarken börjar vid Säter, och om du behärskar stigarna häromkring när det har regnat är du en mycket duktig cyklist”, säger han, och tillägger med adress till dig som känner dig tveksam till att byta ut konditionspass mot teknikpass: ”Jag tycker inte man ska vara rädd för att lägga in teknikmoment i träningen. Du lär dig att hantera cykeln på ett bättre sätt samtidigt som du anstränger hjärta och lungor”.

Skippa klocka och pulsmätare

Foto: Allebike/Jessica Blomqvist
Foto: Allebike/Jessica Blomqvist

Förutom att träna mycket teknik råder Emil dig som vill bli en bättre cyklist att träna riktigt hårt under passen, det gör nämligen han. ”Jag skulle tro att jag cyklar hälften så många mil som till exempel Tobias Ludvigsson (svensk ­proffs­cyklist på landsväg, reds. anmärkning) men jag kör nog mer ­intensivt. Jag vill köra utanför komfortzonen, och fokuserar på ­högintensiva pass”, säger han.

Under sina pass vill han inte styras av diverse tekniska hjälpmedel utan låter kroppen diktera villkoren. ”Jag tror att det finns en risk att man stirrar sig blind på träningstider och pulskurvor istället för att fokusera på cyklingen”, säger han, och lägger till: ”Men jag brukar köra med wattmätare för att kunna analysera passet efteråt”.

Tre vilodagar i månaden
Nuförtiden utformar han sitt eget träningsschema, och även om det inte har ett utseende hugget i sten så följer Emil en genomtänkt plan. Under tävlingssäsong ser planen ut så här: ”Min kropp fungerar bra när jag får träna hårt så jag brukar lägga in ett tuffare pass på fredagen, inför helgens ­tävlingar. Lördag och söndag är det ofta race, och sen blir det lite ­lugnare pass på måndag och tisdag. Onsdagen kör jag för det mesta hårt, och så lite lugnare på torsdagen”, säger han.

Vid minst tre pass per vecka, men det kan lika gärna bli fem, vill han vara uppe på maxpuls och vända. Den pulsnivån når han bland annat genom att köra 30-sekundersintervaller. ­Vilodagar är inget han vill gödsla med, men viker ändå tre dagar i månaden åt att pusta ut. ”Då tränar jag inte alls”.

Familjen ger paus från cyklingen
De cykelfria stunderna spenderar han på alla de andra delar som krävs för att ett livspussel ska gå ihop. Där är naturligtvis familjen en oerhört viktig del. ”Jag cyklar visserligen på heltid, men jag tror inte på att enbart träna och tävla. För mig och Anna var det ett medvetet beslut att bli föräldrar under min aktiva karriär. Familjen tillåter mig att ha fokus på något annat än bara cyklingen”, säger han. Han tillstår dock att familjen Lindgrens liv skiljer sig en aning från många andra familjer. ”Jag har ju tävlingar på helgerna så under säsongen finns inte tid till så många andra helg­aktiviteter. Som tur är tycker hela familjen om att cykla, ­och på SM tävlade vi alla fyra i respektive klass”, säger han.

Andra delar av pusslet utgörs av det arbete han utför kopplat till cykelsporten, men som inte direkt hänger samman med hans egen elitsatsning. ”Jag jobbar en del med att testa cykelkomponenter som ett led i Allebikes ­produktutveckling, och så håller jag kurser i hur man ­hanterar sin cykel på bästa sätt”, säger han.

Många år av cykling återstår

I slutändan blev det en helt sensationell mängd segrar under säsongen som gick, med en mer eller mindre maximal utdelning av guld och cup-segrar. Foto: Allebike/ Jessica Blomqvist
I slutändan blev det en helt sensationell mängd segrar under säsongen som gick, med en mer eller mindre maximal utdelning av SM-guld och cup-segrar. Foto: Allebike/Jessica Blomqvist

På det hela taget lever han just nu ett liv som han trivs med, och han ser ingen anledning till att ändra på tillvaron inom överskådlig tid. ”Jag tycker det är roligt att jag är 32 år och fortfarande kan ta i ordentligt på cykeln. Jag tror att jag kommer att hålla på i många år till, jag har mycket kvar i mig. Det skulle inte förvåna mig om jag presterar högre värden om tre, fyra år än vad jag någonsin gjort”, konstaterar han, och fortsätter: ”Just nu har jag lagt min internationella karriär på hyllan, men om jag känner att jag är sugen på ett OS framöver kan det mycket väl hända att jag satsar mot det”.

Han öppnar även upp för en annan typ av cykling i framtiden. ”Racing är ju kul, och jag älskar att köra fort i skogen. Men cyklingen är ju så mycket mer. Jag läste om någon som cyklat genom Sverige på fem dagar, och något liknande ­äventyr skulle kunna vara intressant”, säger han.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.