GUIDE: VILSE I BAKDÄMPNINGS-DJUNGELN

MTB 10 Dec 2017

Nu är det dags för lite fjädringsnörderi, för det är fler och fler som anser (eller inser, beroende på vem man frågar) att heldämpade ­cyklar är både snabbare och roligare. Dessutom är det också allt fler som skaffar sig en cykel med lite mer slaglängd för att tämja stigens ojämnheter. Men denna kombinationen ställer krav på cykeln, för ju mer bakhjulet och därmed länkaget rör sig, desto viktigare blir det att det rör sig som man vill. Så häng med när vi reder ut några begrepp, och skaffar oss en grundläggande inblick i det här med dämparlänkage.

 

Första-bild
DW-LINK Robin Wallner, vår stora svenska enduro-stjärna, kör en Ibis Mojo HD4. Den har en så kallad DW-Link, som har två ledarmar till en hel baktriangel, precis som exempelvis Giants cyklar. DW-Link är bland annat känd för att vara väldigt trampeffektiv kring sag-punkten.  Foto: Niklas Wallner

Drömmen alla fullgungsägare har är att deras cykel ska vara lika trampeffektiv som en hardtail, samtidigt som den ska svälja alla ojämnheter perfekt oberoende av vad man gör på cykeln. Dessutom får den gärna vara lätt, styv och kräva minimalt med underhåll, men nu inser till och med vi att kravlistan börjar se lång ut. Ofta är det så att man tvingas välja och prioritera lite, för oavsett om någon cykeltillverkare säger sig ha uppfunnit det mest fantastiska sedan skivat bröd så kan man sällan få allt. Inte vad vi vet i alla fall. Det första vi måste göra är dock hålla isär något, och det är…

Länkage vs Dämpare
Nuförtiden är det mycket snack om att en cykel ska vara trampeffektiv, vilket alltså betyder att den inte ska gunga när man trampar, så att energin går förlorad. Detta kan man uppnå både genom att ha ett trampeffektivt länkage, och att ha en dämpare som i sig inte trycks ihop av tramprörelser. Det sistnämnda då antingen genom att man har en lockout på dämparen, eller att den har någon form av plattform med mycket dämpning av lågfartskompression, som gör att den bara trycks ihop om det kommer en snabb eller kraftig stöt. I denna artikeln kommer vi bara att diskutera själva länkagen, men det är alltså viktigt att ha i bakhuvudet att länkaget arbetar tillsammans med en dämpare, som då kan rädda upp situationen för ett länkage som i sig är designat med lite mindre trampeffektivitet, och alltså  är benäget att gunga. Och eftersom det finns en baksida med att göra ett länkage extremt trampeffektivt, men man exempelvis inte vill offra detta på en XC-cykel, brukar de flesta heldämpade XC-cyklar ha en dämpare med lockout eller plattform.

Krafter åt alla håll och kanter!
När vi trampar på pedalerna händer det en massa saker som vi nu ska försöka ha koll på. Dels trycker vi cykeln nedåt, dels skapar vi en kraft i kedjan, dels drivs cykeln framåt via däcket, och dels accellererar cykeln. När cykeln accellererar blir den naturliga effekten att cykel och cyklist kastas bakåt så att bakdämpningen trycks ihop, och detta kan också förstärkas av att vi stampar på pedalerna. För att motverka detta otrevliga gungande är de flesta dämparlänkage designade med ledpunkter som gör att dragkraften i kedjan och drivkraften via bakdäcket vill räta ut länkaget, och hålla emot att cykeln ”sätter sig”. Detta kallas för anti squat (AS), och om AS är 100 procent betyder det att krafterna som håller emot att cykeln vill sätta sig är lika stora som kraften av accelerationen som vill få den att istället göra just det. Cykeln är då i balans och gungar inte när vi kör på platt mark sittandes. Om vi hamrar på pedalerna ståendes krävs det dock mer AS för att cykeln inte ska gunga. Ett AS över hundra procent gör dock att länkaget till och med vill räta ut sig av trampkrafterna vid sittande cykling på platten, och cykeln reser sig i bakänden. AS är dock inte samma i olika delar av slaget, utan det varierar.

Man kan få mycket AS och mycket trampeffektivitet med vilken typ av länkage man vill, om man väljer att placera ledpunkerna för att skapa just detta. Med ett väldigt avancerat länkage kan man däremot göra så att man får mycket AS just kring sag-punkten, där man ofta är när man trampar, men att AS sedan minskar när man kommer djupare i slaget. Det sistnämnda är bra eftersom det finns en kraftig baksida av att ha mycket AS. Som exempel vill inte längaget röra sig fritt och ta upp stötar lika bra om kedjekraften strävar efter att räta ut länkaget, så en cykel med mycket AS kan vara mer okänslig för stötar, när man trampar alltså. Den blir lite mer stum, och mindre aktiv/följsam. Att ha AS innebär också att kedjan måste bli längre när länkaget komprimeras, och då kan det kännas och hugga i pedalerna när länkaget trycks ihop. Detta kallas för pedal kickback, och som ni hör finns det en motsättning mellan att ha lite gung av trampande, och att ha en känslig stötdämpning där inte pedalerna påverkas av vad som händer i länkaget.

Växlarna spelar roll
När det gäller anti squat, pedal kickback och dessa saker så finns det en sak till att ha med i beräkningen, och det är vilken växel man kör på. Det är ju lika jobbigt att trampa med växeln 36-36 (fram respektive bak) som med 26-26, men kraften i kedjan får en annan storlek och annan placering i förhållande till länkegets pivotpunkter. Det gör att man får mer AS och mer pedal kickback med de mindre dreven, och denna skillnaden är relativt stor. Så om man har en gungig cykel med dubbla klingor är det bra att gå ner på lilla klingan i uppförsbackarna, om man vill göra cykeln mer trampeffektiv.

Alla dessa sakerna bygger såklart på var pivotpunkterna i länkeget är placerade, och det styr vilken väg bakaxeln tar i förhållande till vevpartiet när länkaget trycks ihop. Kedjan sträcks av kompressionen för att bakhjulet rör sig bakåt i den delen av slaget, och så vidare. Vissa menar att bakhjulets rörelse har en annan betydelse, men det är långt mera omtvistat. Dessa personer menar nämligen att ett hjul som rör sig mer bakåt i kompressionen får lättare att ta sig över ett hinder utan att ”bromsa upp” resten av cykeln, men detta påståendet har mer och mer kommit att ifrågasättas. Dock förekommer det i debatten.

Bromsa då!?
Precis som trampandet påverkar länkaget och dämpningen gör också bromsande det. Cykelns naturliga tendens är att en vanlig inbromsning (alltså inte om man kör in i ett träd) får hela ekipaget att kastas lite framåt, så att gaffeln trycks ihop och länkaget där bak rätas ut. Precis som man kunde misstänka är det dock inte så enkelt, för inbromsningar med bakbromsen leder till andra krafter i länkaget, vilka är olika beroende på hur detta ser ut. Hjulet blir som en hävarm som via bromsskivan och bromsen trycker in krafter i länkaget, och dessa gör antingen att länkaget vill tryckas ihop (brake squat) eller rätas ut (brake jack). Det vanligaste är att länkaget trycks ihop lite, och då motverkar detta alltså att cykeln lutas framåt vid inbromsningar, så att geometrin förblir mer som vanligt trots att farten går ner. Hela cykeln trycks då ihop både fram och bak alltså, om man bromsar med bakbromsen.

Den viktigaste effekten av inbromsningarna är dock kanske ändå att många länkage kan bli ganska stumma av bromskrafterna, och bli mindre känsliga för stötar när man bromsar. Då tappar man lätt greppet, men det är skillnader mellan olika typer av länkage hur mycket de påverkas av bromskrafterna.

Progressiv, linjär, eller kanske till och med regressiv
Nästa sak att ta hänsyn till hos länkaget är vad det ger för utväxling i förhållande till dämparens rörelser. Om länkaget är progressivt betyder det att det krävs lite kraft för att trycka ihop det i början, men att det sedan krävs mer och mer kraft för att trycka ihop det en millimeter till. Om det är helt linjärt krävs det lika mycket extra kraft för varje extra millimeter av kompression, medan regressivt betyder att det krävs mindre och mindre extrakraft för nästa millimeter av kompression.

De enklaste länkagen, som kallas för single pivots, har små möjligheter att designa en utväxling som är optimerad genom hela slaget, medan det sedan finns en massa olika grader av komplexitet i utväxlingen.

Detta är knepigt, eftersom det också spelar stor roll vad själva dämparen har för egenskaper. En luftdämpare är i sig själv progressiv, vilket då samverkar med länkagets utväxling. Vanligtvis har länkagen en utväxling som varierar någonstans mellan 2:1 och 3:1 (det är alltså inte samma genom hela slaget), vilket i det förstnämnda fallet betyder att en dämpare med 50 mm slaglängd ger 100 mm dämpning (2:1).

Kort om olika slags länkage
Ett visst typ av länkage, som har ett speciellt namn, har faktiskt egentligen inte per automatik vissa speciella ­egenskaper när man kör cykeln. En klassisk single pivot har en punkt som hela baktriangeln snurrar kring, och det säger sig självt att man till exempel kan placera den punkten så att cykeln får allt mellan skyhög anti squat, till obefintlig eller negativ sådan. Så egenskaperna beror en hel del på den specifika designen. Ibland hör man dock väldigt kategoriska påståenden om att ”det här länkaget är si eller så”, och visst finns det generella skillnader, så är det absolut. Komplexa länkage har generellt också större möjligheter till förfinad funktion, på bekostnad av att de är just komplexa, kanske tunga, och möjligen mer serviceberoende. Så kolla in ­bilderna som illustrerar de olika länkagetyperna, men för att veta de exakta egenskaperna hos ett länkage krävs det en djupare analys.

 

SINGLE PIVOT

Tidiga heldämpade cyklar var klassiska single pivots, men det finns även idag hos exempelvis Orange bikes. Enkelt, pålitligt och ganska lätt, men eftersom man har mer begränsade möjligheter att styra över såväl bakaxelns rörelser genom slaget som dämparutväxlingen blir det enligt somliga lite mer kompromisser mellan åtråvärda egenskaper.

1

 

FAUX BAR

Detta kallas ibland för en länkagedriven single pivot, eftersom den största skillnaden mot en vanlig single pivot är att man kan styra länkagets utväxling bättre, men fortfarande får kompromissa med hur hjulet rör sig genom slaget. Vissa moderna XC-cyklar har plockat bort leden längst bak på ett sådant här länkage, och låter kolfibrerna ta upp det lilla flexet som blir. 

2

 

TREKS ABP (Active Braking Pivot)

Trek har en länk precis där kedje- och sadelstagen möts vid bakaxeln, och detta gör att länkaget påverkas minimalt av bromskrafterna, och inte stumnar på samma sätt när man bromsar. Annars är det ganska likt en faux bar.  

3

 

FOUR BAR

Den mest vanliga four bar-designen är nog Specialized FSR, vilken också går under namnet Horst Link. Här har det tillkommit en led på kedjestaget framför dropouten, och många cyklar med denna designen är kända för att vara ganska följsamma och aktiva, även under inbromsningar. 

4

 

GIANTS MAESTRO

Maestrolänkaget har två olika ledarmar, som gör att det verkligen går att styra både hur hjulet rör sig genom slaget och utväxlingen på länkaget. Det ger väldigt mycket utrymme att bygga in de egenskaper man vill ha hos cykeln, men det är också en ganska komplicerad och kanske lite tyngre konstruktion. Ofta är dessa cyklarna tämligen trampeffektiva.

5

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.