Paracyklingen i Sverige har fått ett uppsving, delvis beroende på TV-sändningarna från senaste Paralympics i Rio. Men det har inte alltid varit en självklarhet för TV-bolagen att sända spelen eller att tävlingarna hålls i just tävlingssyfte, från allra första början ordnades idrottsevenemang för personer med funktionsvariationer i rehabiliteringssyfte intill sjukhusen.

 

Det är England år 1948. Utanför Stoke Mandeville- sjukhuset tävlar 14 män och två kvinnor i båg­skytte, alla ryggmärgsskadade och rullstolsburna. Tävlingen ordnades för att förbättra de intagnas fysik och mentala hälsa. Samtidigt i London invigdes det fjortonde Olympiska Spelen.

Tävlingarna utanför Stoke Mandeville-sjukhuset har kommit att ses som startskottet för vad som är dagens Paralympics. Skillnaden mellan då och nu är enorma, Paralympics är världens näst största idrottsarrangemang och till spelen i Rio kom över 4000 deltagare. I takt med att reglerna för utövarna stramats åt och deltagarna blivit fler har tävlingarna blivit mer spännande och statusen höjts. Idag följer kameramän spelen och i TV-soffan har man kunnat se Sverige ta den ena medaljen efter den andra.

Samma stad som OS
Men det tog lång tid innan utvecklingen tog fart. Tävlingarna i Stoke Mandeville fortsatte att arrangeras varje år, oavsett om det var OS eller inte. 1952 blev det en internationell tävling då några holländare anmälde sig, men det var fortfarande bara öppet för ryggmärgsskadade. 1960 flyttades tävlingarna till Rom för att deltagarna skulle få tävla i samma stad som idrottarna som deltog vid de olympiska spelen. Under 70-talet tog utvecklingen en rejäl fart och i slutet av årtiondet hade spelen öppnats upp för amputerade, synskadade och ’les autres’ – övriga. De sista spelen under 80-talet, 1988 i Seoul, ses som det första Paralympics i modern tid. Då fastslog man att tävlingarna alltid skulle gå samtidigt och i samma stad som OS och man började fila på själva utförandet av spelen. Något som inneburit idrottare som gör bättre prestationer men tar färre medaljer.

Bättre prestationer, färre medaljer
Svenska Parasportförbundets sportchef Hans Säfström har följt Paralympics utveckling.

”Visst fanns det idrottare som gjorde fantastiska prestationer från 1988 och bakåt, men det var lättare för andra som inte var fullt tränade att ta medalj”, säger han.

1988 tog Sverige 103 medaljer, i senaste sommarspelen blev det 10 stycken. Trots det ser Hans att truppen som helhet presterar på en högre nivå idag än för 30 år sedan. Antalet deltagare ökar från spel till spel, samtidigt som antalet medaljer att tävla om har minskat. I Seoul 1988 fanns det exempelvis 30 klasser för simmare att tävla i, mot dagens 12.

Balansen är att ha tillräckligt många grenar för att göra tävlingarna spännande för både aktiva och åskådare, men samtidigt inte ha för få klasser så förhållandena blir orättvisa för de med svårast nedsättning.

 

TV-sändningar gav ett uppsving
Även fast nivån höjdes på tävlingarna skulle det dröja 14 år innan spelen tog sig in i folks hem via TV-apparaten och idrotts­utövarna började få bättre förut­sättningar för en elitsatsning då TV-tid ­genererar fler ­sponsorer. Rekryteringsmöjligheterna ökade också då fler unga med ­funktionsvariation fick upp ögonen för olika ­sporter. Till spelen i Sidney sände SVT en reporter och en ­kameraman som gjorde en dokumentär från spelen, den sändes en månad efter ­tävlingarna. Spelen i Athen 2004 var det första att sändas i TV och under ­Paralympics i  Rio sände SVT 300 timmar live.

”Föräldrar till funktionsnedsatta barn har fått upp ögonen för idrotter deras barn kan prova på på ett helt annat sätt”, säger Hans.

Forskning visar att personer med en funktionsvariation som är aktiva behöver mindre mediciner och är arbetsföra i större utsträckning.

”Vi ser att en högre andel funktionsnedsatta får en aktiv vardag och vi hoppas att några av dem vill bli så aktiva att de börjar träna och tävla. Och några av dem vill satsa på
eliten”, säger Hans.

Fler elitaktiva
En ökning i elitaktiva som har höga mål ser man redan nu. Enligt Hans är det många i tjugoårsåldern som väljer att satsa på sin idrott. Den ökade konkurrensen om Sveriges Paralympiska platser och tuffare internationellt motstånd har gjort att åldern för när parasport-
are slutar tävla aktivt sjunkit.

”Förr kunde paraaktiva hålla på längre på elitnivå i sin idrott jämfört med aktiva i icke paraidrotter. Man levde mycket på ­tekniskt kunnande och grundfysik. Men nu måste man träna ­hårdare för att stå sig i konkurrensen och då orkar kroppen inte hålla på lika länge i konditionsgrenarna”, säger Hans.

 

”Föräldrar till funktions­nedsatta barn har fått upp ögonen för idrotter deras barn kan prova på på ett helt annat sätt.”

 

Årets idrottare med funktionshinder
Media har inte bara en viktigt roll gällande exponering av ­sporterna och sponsorer utan också för normaliseringen av att ha en ­funktionsvariation.

När Svenska Idrottsgalan startade år 2000 fanns det ett pris för framgångsrika paraidrottare att få – Årets idrottare med ­funktionshinder.

”Vi från Svenska Parasportförbundet ville ha möjlighet att ­nominera idrottarna i de andra kategorierna. Jag satt med i ­nomineringsjuryn och lade fram förslaget, men fick nej”,
säger Hans.

En del aktiva vägrade komma till galan, de ville inte ha pris för att de var funktionshindrade utan för att de var idrottare.

Hans fortsatte att driva frågan och 2004 kom en vändpunkt. Skytten Jonas Jacobson fick bragdguldet efter sina insatser under spelen i Aten. Samtidigt kunde han inte nomineras till årets manliga idrottare. Övriga i Svenska Idrottsgalans jury började förstå att synsättet på kategoriindelning var skev. När Jonas Jacobson gick ut med att han satsade på att komma med i både OS och Paralympics till spelen i London 2012 fick Idrottsgalans ledning frågan på hur de skulle reagera om en rullstolsburen vann OS.

Sedan 2012 är Årets idrottare med funktionshinder borttaget och idrottarna nomineras i övriga kategorier.

”Men alla Paraidrottare var inte för förslaget, de tyckte det var bra att få publicitet i samband med galan. Men de aktiva ska vara nominerade för att de är framgångsrika idrottare, inte för att synas, det finns andra idrotter som aldrig syns”, säger Hans.

Paracykel ett bra exempel
Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) bildades 1969 för att värna om idrott för personer med funktionsnedsättning. ­Utvecklingen har sedan gått vidare mot en större integrering.

”Några idrotter integrerades i mitten av 90-talet till sina ­specialidrottsförbund (SF). I samband med detta togs ett beslut att inte starta upp ytterligare idrotter inom SHIF där det fanns ett SF som bedriver idrotten för personer utan funktionsnedsättning”, säger Hans Säfström.

2015 bytte SHIF namn till Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté och man skapade en strategi för att fler idrotter skulle ligga under respektive specialförbund.

”De bästa tränarna finns inom respektive idrotts special­förbund och hos klubbarna, varför ska vi utbilda tränare när de redan finns?”, frågar sig Hans.

Paracyklingen är en av de sporter som lyckats bra med ­integreringen. Sedan 2003 ligger sporten under Svenska ­Cykelförbundet.

”Paracyklingen har lyckats bra i sina projekt. Antalet aktiva ökar och de jobbar för Nordisk Samverkan och håller gemensamma läger vilket är kul”, säger Hans.

Svenska Parasportförbundet jobbar också för att skapa ett ­kompetenscenter dit föreningarna ska kunna vända sig med frågor som rör en funktionsvariation.

”Förbunden ska inte behöva vara experter, utan har de frågor om exempelvis axelskador för rullstolsburna ska de veta var de ska kunna vända sig. Ungefär som plattformen som finns för frågor om doping”, säger Hans.