Från amatör till proffs

Långa skogspromenader och bastubad – dåtidens träningsrekommendationer skiljer sig från hur ett landsvägsproffs tränar idag. Cykelsporten i Sverige har en 117 år lång historia med många internationella mästerskapsmedaljer i bagaget, men fram till 1960-talet fick åkarna inte leva på sin sport, utan amatörregeln rådde i landet. Samtidigt jobbade cykelförbundet aktivt för att få fram cyklister som kunde konkurrera om VM-medajerna.

 

De första årtiondena av 1900-talet var bra för cykeln. Det var en ny teknik för många och allt fler valde att ta sig fram på två hjul. Även för de som tävlade gick det bra.

Svenskarna var framgångsrika i OS och i det första världsmästerskapet för amatörer år 1921. Svenska Cykelförbundet bildades 1900 (då Svenska Veliocopedförbundet) som det första specialidrottsförbundet i Sverige, men man fick inte tjäna pengar på idrottandet utan amatörregeln gällde. Regeln hölls hårt på och det började ge problem för de tävlingsaktiva framåt 1930-talet. Cyklisterna behövde fler träningstimmar för att kunna hävda sig i elitklasserna, vilket var svårt att få till med ett heltidsarbete. Allt färre juniorer (B-åkare) tog klivet upp till seniornivån (A-åkare.)

Stötta långlopp
För att vända trenden anställde förbundet en rikstränare. ­Denne skulle stötta de åkare som var framgångsrika i de svenska ­loppen och aktuella för en VM start. Före detta elitcyklisten Frode Sörensen fick tjänsten. Man gav också mer stöd till långloppen som ordnades, eftersom dessa ansågs utveckla cyklisterna att bli konkurrens­kraftiga internationellt. De korta varvloppen inne i städerna prioriterades ned, en nackdel för klubbarna som fick publikintäkter från dessa lopp.

Ekonomiskt blev det lite lättare för åkarna efter år 1938. Då ­beslutade UCI att det var upp till varje lands specialidrotts­förbund och olympiska kommité att besluta om cyklisterna skulle få ersättning för den inkomst de förlorade i samband med träning och tävling. Det blev också viktigt att sprida kunskap om träning och cykelsportens normer, så under amatöråren gavs fyra häften ut med tidens aktuella råd och rön.

Skogspromenader på vintern
1937 gav förbundet ut det första häftet skrivet av tidigare ­elitcyklisten Nils Velin. Avsnitt som togs upp var konditionsträning innan cykelsäsongen, stilträning, vårträning, sommar­träning, utväxling, tävlingsförberedelser och gymnastikprogram. En del av det som dagens bikefitters rekommenderar fanns med i häftet, som avslappnade och fjädrande armar, samt att över­kroppen och huvudet skulle hållas stilla.

Men träningsfilosofin skiljde sig åt mot hur dagens elitåkare tränar. Det nya träningsåret startade under nyårshelgen. Söndagarna i januari, februari och mars skulle ägnas åt två till tre mils skogspromenad i kuperad terräng. Alternativt på skidor eller med skridskor på fötterna. Måndag- bastu och massage. Tisdag och fredag gymnastiserade man och torsdag bjöd på en fem till tio kilometer lång promenad på kvällen.

Inte förkyla sig
Under våren kom cykeln in i bilden. Fem till sex mil tre gånger i veckan för att vänja sig. Men inte för tidigt under våren, då man kunde få förkylning i den kalla luften. Farten rekommenderades vara lugn med hårdkörning sista milen och en spurt för att träna de inre organen för större påfrestningar. Efter 40 mil körda kunde dosen ökas till sju mil en gång i veckan och 10 mil två gånger. Nu skulle första milen köras fort. Däremellan bastu, massage och gymnastik. Ibland behövde träningspassen vara hårdare än på tävling för att få marginal på de inre organen enligt Velin.

Efter tävlingspremiären tog sommar­träningen vid. Tävlingar på söndagar, måndag fyra mil för att trampa ur. Tisdag vila. Onsdag 10-15 mil i lagom fart med en snabb första mil och ryck i slutet. En lätt fredagstur, vila lördag.
Förbundstränaren Sörensen som tillträdde 1946 kom ut med den andra träningsråds­boken.

Han hade delvis samma filosofi som Velin, lättare jogging och bastu var viktigt och fanns med som aktivitet på måndagar och fredagar under tävlingssäsongen. Men cykelpassen var mer intervallbetonade, åkarna skulle leka mer med farten, göra spontana ryck och sedan fortsätta fartökningen en till två  kilometer. Han visste också att man inte kan köra lika hårt vecka efter vecka.

Nya tider anas
1949 bytte Sörensen arbetsgivare till ett av Sveriges två cykellag, Crescent. Konkurrentlaget Monark hade tidigare anställt en tränare och Crescent ville inte vara sämre. Förbundet anställde inte någon ny, eftersom de bästa cyklisterna ändå körde i något av de två lagen.

De kommande 20 åren började amatörregeln ruckas på. Cykellagen gav order under loppet om hur man skulle köra, och man jobbade som ett lag. (Att ge order bröt egentligen mot reglerna, och vissa ansåg att det var osportsligt att köra som ett lag eftersom det hindrade den individuella prestationen.) Sverigeloppet försökte införa prispengar, och 1955 startade Monark en stiftelse som skulle stödja idrott och sport. Dessutom startade Monark och Crescent varsin egen cup där priserna bland annat var resor till Mallorca och USA. Företagen finansierade stor del av tävlingscyklingen i Sverige och gjorde det lättare för åkarna att satsa.

Anpassade sig snabbt
Till slut kunde förbundet inte hålla på amatörregeln längre och i slutet av 1960-talet avskaffades den. Cykelsporten hade samtidigt en dipp sett till tävlingslicenser, då återväxten var sämre. Elitåkare hade börjat söka sig utomlands till professionella lag. Folke Svensson och Göran Karlsson var två av de första svenska proffsen. Bröderna Pettersson i Fåglum övergick med Gösta först till ­professionella lag i bland annat Italien några år senare.

När man väl övergivit amatörregeln ville man få proffsen till Sverige. “Pro-cykelkommitén” bildades 1972 och man hade planer på ett proffslopp i Sverige. Man förstod också vikten av ­kommersialisering, och tröjorna fick ha reklamtryck från ­sponsorer. Utvecklingen fortsatte i samma riktning under 80- och 90-talet till den cykelsport som finns idag.

Kvinnorna då?
Som i många andra konditionsidrotter ansågs det inte passande att kvinnor tävlade och man tvivlade på att kvinnorna skulle klara av hårda fysiska ansträngningar. Men en del kvinnor tävlade ändå redan på 1800-talet. Trots det var cykling en amatörsport för tjejer fram till 1990-talet, och de kunde inte leva på idrotten. En orsak kan vara att det inte funnits och inte finns lika stora damlopp sett till mediaintresse och bevakning, som exempelvis herrarnas Tour de France.

1984 ordnade TDF en damtävling. Sverige hade ett landslag på plats, som körde de 16 etapperna. Efter sex år tog man dock bort tävlingen. I Sverige var det tyst i media om vad som pågick i de franska bergen, och de reportrar som följde herrtouren på plats visste inte alltid om att det fanns en damklunga. Idag håller kanske ett TDF för damerna på att växa fram genom etapper som körs på samma ställen som herrarna sedan ska gå i mål på. Men att nå upp till 21 etapper är långt borta. Det är just nu inte ens tillåtet att ha ett längre etapplopp än 10 tävlingsdagar för damer.

 

Text & foto: Angelica Edvardsson