Cyclingplus.se möter Aron Andersson

Aron Anderson har varit med i fyra Paralympics, han har genomfört en svensk klassiker på mindre än 24 timmar och han har cyklat till Paris. Men dessa meriter är inte nog. I slutet av november påbörjar den 28-årige äventyraren en
månadslång skidresa till Sydpolen.

Aron Anderson har alltid gillat att idrotta, och redan i unga år ägnade han sig åt fotboll, hockey och innebandy. Men ganska snart tog hans liv en dramatisk vändning. Han var sju år när han fick de första signalerna om att allt inte stod rätt till i kroppen.

”Jag kände att jag fick ont i rumpan när jag satt ner”, säger Aron. Till en början misstänkte man att smärtan berodde på växtvärk, men i takt med att Aron blev tröttare och tröttare blev den diagnosen allt mer osannolik. När han en dag fick hög feber kördes han till sjukhuset där det konstaterades att han hade en tumör, stor som en knuten näve, i bäckenet. Under ett års tid försökte vårdpersonalen att komma åt tumören med cellgifter och strålning. Cancern lät sig dock inte besegras, och till slut var en operation den enda utvägen.

Tumören satt vanskligt till och under operationen skadades nerverna som går ner till benen vilket gjorde att rörligheten hos den då nioårige Aron försämrades kraftigt. Han blev delvis förlamad, och det första året efter operationen var riktigt besvärligt. Under den tiden fick han inte sitta ner, och han kunde därför inte använda rullstol. Istället tvingades han gå med hjälp av en otymplig rollator.

”Det var bökigt, så när jag sedan kunde börja använda rullstolen kändes det inte jobbigt att sitta i rullstol. Tvärtom blev det till något positivt eftersom jag fick större möjlighet att röra mig”, säger han.

Det förhållningssättet, att se det positiva i livet istället för det negativa, har han sedan försökt att behålla. ”Jag vill inte låta rullstolen stoppa mig från att utöva idrott eller uppleva äventyr. Jag vill se vilka möjligheter jag har snarare än att fokusera på vilka hinder som finns”, säger han.

Fyra Paralympics
Två år efter den första operationen drabbades Aron återigen av cancer, den här gången i lungorna. Nya operationer krävdes för att bli kvitt sjukdomen, som kom tillbaka vid tre tillfällen. Det var en tuff tid men till slut blev han frisk och kunde återuppta sitt idrottande.

Under ungdomsåren tränade han såväl segling som kälkhockey och friidrott. Han utvecklades snabbt och redan som 16-åring ingick han i det seglingslag som år 2004 deltog i Paralympics i Aten. I Paralympics i Turin 2006 och Vancouver 2010 spelade han kälkhockey, och 2008 i Peking var det friidrott som gällde.

Han var även kvalificerad till friidrottstävlingarna vid Paralympics i London 2012 men en skada tvingade honom att avstå. ”Det var min höftled som hade glidit ur led och för att jag skulle bli återställd var jag tvungen att operera in en protes. Efter operationen hade jag inte längre den rörlighet som krävs för att hålla på med friidrott”, berättar han. Därmed lämnade han livet som elitidrottare bakom sig.

På armcykel till Paris
Att ta in det faktum att han aldrig mer skulle kunna ägna sig åt elitidrott var svårt. Men det var inte omöjligt, och han hittade snart andra sätt att få utlopp för sin vilja att testa och tänja sina gränser. Av en slump kom han i kontakt med Team Rynkeby, som varje år cyklar till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. I och med det hade han tagit det första steget mot ett liv där han kan försörja sig som äventyrare.

Efter att ha cyklat 120 mil på sju dagar nådde Aron och hans medcyklister fram till Paris den 19 juli år 2013. ”Det var läckert att cykla tillsammans med teamet, och att gå i mål i Paris tillsammans med 1 500 andra cyklister var en otroligt häftig känsla”, säger han. Men allt var inte enbart härligt, resan bjöd också på en hel del kamp och slit.

”För de andra cyklisterna var det lugn distansfart, men eftersom jag använder en armcykel där jag trampar med händerna fick jag slita för att hänga med. Värst var det i uppförsbackarna. Den första dagen var allra tuffast för min del, sedan gick det lättare och lättare för varje dag som gick”, säger han.

Tuff Vätternrunda
Hans första äventyr gav mersmak och en dryg vecka senare, den 1 augusti år 2013, befann han sig på toppen av Kebnekaise. Han hade då lyckats med bedriften att som förste rullstolsburne person bestiga Sveriges högsta berg. ”Jag kan stödja lite på mina ben så den största delen av bestigningen gjorde jag med hjälp av kryckor. Men på vissa ställen fick jag krypa och kravla för att kunna ta mig vidare”.

Sedan dess har Aron fortsatt att ta sig an utmaningar. 2014 blev han den förste rullstolsburne personen att genomföra en svensk klassiker på under 24 timmar. Totaltiden för Vansbrosimningen, Vätternrundan, Vasaloppet och Lidingöloppet blev 23 timmar och 14 minuter. Knappt hälften av den tiden, 10 timmar och 29 minuter, tillbringade han i sin armcykel under Vätternrundan. Enligt honom var det den tuffaste delen av klassikern.

”Jag hade fin medvind till Jönköping, men sen vände jag upp i kraftig motvind och då blev det värre”, säger han. Efter 14 mil drabbades han dessutom av strul med utrustningen då ena handtaget på hans armcykel gick sönder. För att kunna ta sig i mål fick han montera på en vanlig fotpedal, som han sedan fick greppa med handen under den andra halvan av loppet.

Simning över Ålands hav
I fjol genomförde han bland annat Vasaloppet och Cykelvasan. Han simmade också över Ålands hav i fjortongradigt vatten. ”Det är nog det jobbigaste jag har gjort hittills”, säger han.

I vintras var det återigen bergbestigning som stod på schemat och den 14 januari nådde han Afrikas högsta topp, det 5 895 meter höga Kilimanjaro. ”Mina föräldrar besteg Kilimanjaro på 80-talet, och de har berättat hur vackert det är där. Nu hade jag bestämt mig för att jag ville se det med egna ögon”, säger han.

På skidor till Sydpolen
Han letar ständigt nya utmaningar, och det tycks inte finnas något som känns för svårt, stort eller jobbigt. Det står klart när han presenterar sitt kommande äventyr. ”Jag funderade på vad jag skulle kunna göra för äventyrsprojekt och kom på att det vore jättehäftigt att åka skidor till Sydpolen”, säger han.

Tillsammans med en amerikansk guide ska han skida nästan 70 mil, i temperaturer ner mot minus 40 grader. ”Jag drar i slutet av november, och jag planerar för att det kommer att ta en månad att komma fram”, säger han, och fortsätter: ”Jag är spänd och pirrig, men det jag fasar allra mest för är att jag behöver gå upp tio kilo i vikt inför avresan för att ha lite reserver att ta av under turen”.

Varierad träning
För att kunna genomföra de äventyr som Aron gör krävs en hel del träning. Hur han bedriver sin träning beror dels på vilken utmaning som väntar härnäst, dels på vilken årstid det är. ”Jag tränar väldigt varierat. Just nu tycker jag att cyklingen är allra roligast men det blir också mycket simning. På vintern tränar jag en hel del skidor”.

Under cykelpassen kör han ofta inter­valler i form av spontana fartökningar. ”Jag anpassar mig efter terrängen, hittar jag en bra backe kör jag intervaller. Det tycker jag att jag får bra resultat av”, konstaterar han.

Men allt handlar inte om träning. För Aron är det viktigt att vila när han känner att det behövs. ”Min kropp behöver återhämtning, så det är inte ovanligt att jag skippar planerade pass. Hellre att jag vilar en dag för mycket än en dag för lite. Jag kör också mycket skadeförebyggande träning eftersom mina armar och axlar är så utsatta”, berättar han.

Även kosten är en faktor som Aron har med i sin planering. ”Jag försöker äta så mycket ekologisk mat som möjligt, och så kompletterar jag med kosttillskott. Jag undviker gluten och laktos”.

Vill inspirera
Sist, men inte minst, spelar hans psyke en viktig roll för att han ska kunna klara de äventyr han tar sig an. ”Jag bestämde mig tidigt för att jag inte skulle låta min funktions­nedsättning stoppa mig från att göra det jag vill. Jag vill visa för mig själv och för andra vad som är möjligt att göra, och jag vill inspirera andra att tänja sina gränser”, säger han.

Ambassadör för Barncancerfonden
När Aron inte äventyrar reser han runt och föreläser om hur det är att förverkliga sina drömmar. Han är dessutom ambassadör för Barncancerfonden, och de senaste två åren har hans projekt samlat in mer än 3,5 miljoner kronor.

Under de sommarveckor som Tour de France genomförs är han en trogen följare. ”Jag tycker Roberto Vacchi och Anders Adamson är härliga. Jag försöker se allt, men om det är platta etapper kan jag nöja mig med sista timmen. När de cyklar i bergen vill jag vara med hela tiden.”

Artikeln är skriven av Carl Olsson och publicerades ursprungligen i Svenska Cycling Plus 7-2016.