En cykel i denna prisklass ska helt enkelt vara bättre än sina billigare konkurrenter. Så då är frågan, är den det, och hur mycket? Även om cykeln inte förvandlar undertecknad till en världsmästare, för det gör den inte, så får den honom att känna sig som en! Bromsarnas kraft och modulation, den låga vikten (nästan ett kilo lättare än de båda canticrossarna som delar andraplatsen) och styvheten som får cykeln att kännas som att tramptagen formligen kastar cykeln framåt, distinktheten vid växlingar, är alla exempel på saker som bidrar till känslan av att man vill köra riktigt snabbt och har förmågan att göra det. Sedan är det klart att det är med cyklar som med träning: Man kan bli ganska bra utan att träna (betala) några extrema mängder. För att nå sin fulla potential, eller få en cykel som är bland det bästa som finns, så måste man dock gräva mycket djupare. Cykelns uppträdande är hursom mycket tävlingsinspirerande. Man finner sig själv köra hårt, och pressa genom kurvorna till den punkt precis innan pedalerna slår i marken. Styrningen är direkt, snabb och rolig, men inte på ett nervöst sätt. Med en mindre viktförskjutning är det lätt att få cykeln att svänga dit man vill att den ska gå.
Cannondale har tillverkat denna ram i sin finaste kolfiber, samt lagt in fibrer som ska öka slagtåligheten. Vi har som tur är inte hamnat i någon situation som på allvar sätter dessa fibrer på prov, men det är en vettig konstruktion på en cyclocross. I baktriangeln har man hos Cannondale lyckats bygga in en häpnadsväckande mängd komfort, för trots att detta är den enda cykeln i testet som har en lite hårdare och mer minimalistisk sadel slätar den ut ojämnheter och tar bort vibrationer på ett imponerande sätt i bak. Hela framtriangeln präglas mer av styvhet och precision, även om framgaffeln upplevs som relativt komfortabel för att vara en skivbromsgaffel.
Somliga kanske skulle höja på ögonbrynen inför det faktum att denna cykel som är den dyraste, är den enda som inte har invändig vajerdragning. Dock kommer man aldrig ifrån de två faktum som säger att det dels är tyngre med invändig vajerdragning, och dels är ganska mycket jobbigare att dra hydrauliska slangar invändigt den dag man av någon anledning vill ta av dem. Så när man vill tillverka en cyclocross som ska vara kompromisslös när det gäller hur snabb den kan vara, och den inte behöver vara särskilt aerodynamisk, är det en prioritering som vi köper rakt av.
Som sig bör sitter det högklassiga komponenter runt om på denna cykel, men det som imponerade mest på undertecknad var bromsarna. De ger verkligen en oerhört fin kontroll och kraft, med minimal ansträngning, jämfört med bromsar för crossar och landsvägscyklar som undertecknad provat tidigare. Må hända är bromskraften på många tävlingars underlag närmast överdimensionerad, men denna cykel gör å andra sidan väldigt långt ifrån bort sig på en asfaltsrunda, så varför inte. Det bästa med bromsarna är dock ändå det faktum att de i egenskap av att vara hydrauliska är självjusterande. Att ha exakt samma modulation och känsla i bromsarna ända tills beläggen är slut utan någon som helst justering är en välsignelse i crossammanhang.
Vidare så erbjuder SRAM Red-gruppen, som man kan förvänta, en mycket fin känsla och funktion (kassett och kedja är dock ur Force-serien). Precis som övriga komponenter är detaljerna läckert färgmatchade i Cannondale’s typiska gröna färg. Cannondale har valt att använda sig av sitt eget lätta och styva Hollowgram SI-vevparti, och där lyckas undertecknad inte producera något kedjeskrap hur mycket han än maxar i sprintarna. Valet av grupp reser dock ett litet frågetecken. Bland proffsen som tävlar på SRAM är det enligt vår bedömning vanligare med SRAM CX1, vilket är en mer kompromisslös crossgrupp för dem som inte är intresserade av alternativa användningsområden. Så Red-gruppen blir i sammanhanget något som breddar cykelns kundkrets, men andas aningen mindre världscuptävling.
När det gäller hjulen är det lätt att bli imponerad. Samtidigt blir man dock också aningen konfunderad. Hjulen är lätta och de är de enda där man omedelbart får bekräftelse på att de kommer fungera ypperligt för att tävla tubeless, eftersom däcken smäller på plats först när man använder såpvatten och pumpar upp till fyra bars tryck (som det ska vara för att det ska vara bombsäkert med lågt tryck på tävling). Ändå kan man inte annat än fundera över det faktum att man på denna cykel som tävlar i klassen ”världens bästa cyclocross” valt bort de hyllade och cyclocrosspecifika Ironcross-hjulen från samma hjulföretag, till förmån för denna modell som är mer av en kompromiss mellan landsväg och cyclocross. Sannolikt är det för att ge cykeln ett bredare register, och som vi konstaterat sköter den sig utmärkt också på vägen.
Testen publicerades ursprungligen i Svenska Cycling Plus nummer 6-2015.
