Arkiv: Jenny Rissveds inför säsongen 2014

MTB 20 Jan

Vi grävde lite i arkivet och hittade ett riktigt guldkorn, en intervju med Jenny Rissveds inför säsongen 2014. Den då 19-åriga Jenny drömde om världsmästartitlar och OS-medaljer – något som minst sagt gått i uppfyllelse. Häng med när vi träffar en blivande världsstjärna på Fuerteventura!

En målmedveten 19-åring med världsmästartiteln i sikte. Foto: SCOTT/Nick Muzik
En målmedveten 19-åring med världsmästartiteln i sikte. Foto: SCOTT/Nick Muzik

Jenny Rissveds är inte som någon annan 19-åring jag träffat. Här har vi en tjej som redan cyklat sig till fram­gångar som många proffs bara kan drömma om även efter det att karriären är över. Just nu är hon frontfiguren för svensk mountainbike, för att inte säga för landets cykelsport överhuvudtaget.

Ändå är det en väldigt ödmjuk yngling som sitter framför mig, och jag försöker att förstå vad det är som gör henne så trygg och stabil utåt – och vill också se om det finns någon som helst prestationsångest och rädsla inför det som komma skall. Jag menar, vi pratar ju ändå om en tjej som inte ens fyllt 20, som ska in i ett proffsstall med bara killar – där alla andra är schweizare.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen mellan Jenny och Lisa Nordén redan tidigt in i samtalet med Falu-tjejen. Nordéns framgångar i triathlon – tillsammans med en rad andra faktorer, det ska tilläggas – har höjt pulsen rejält för triathlonsporten i Sverige. Och när man kommer närmare in på idrottaren Jenny Rissveds går det nästan att ta på samma vinnaranda som hos Nordén – den som återfinns hos människor som liksom aldrig tycks kunna inse sina begränsningar. Den som finns hos en person som bara älskar en sak mer än att tävla – att få vinna.

Jaget och grabbarna
Jenny Rissveds har fått med sig tävlandet naturligt från sin uppväxt. Hon beskriver sig själv som något av en pojkflicka, och föredrog alltid att umgås med sin storebror Joakim framför andra tjejer i sin egen ålder. ”Jag har alltid varit lite grabbig. Jag har aldrig haft så många tjejkompisar och jag hängde mycket med min storebror och hans kompisar när jag var liten.”

När Joakim och hans vänner med sina nya cyklar hämtade Jenny från fotbollsträningarna tyckte hon alltid att det såg häftigt ut, även om hon inte hade några planer på att börja träna cykling då. Istället var det en annan händelse som på allvar fick henne att börja träna frekvent.

”Mamma och pappa skulle sälja Joakims gamla cykel och de tyckte förstås att det vore smidigt om jag tog den gamla och började cykla. Men jag vägrade. Två veckor efter att de hade sålt den där cykeln kom jag på att jag ville börja! Kravet var att jag skulle jag ha en cykel med stötdämpning och utan stöd. Så då tog de en annan gammal cykel och skruvade av stänk­skärmar, reflexer och hela köret. Då nöjde jag mig till slut.

Första tävlingen som Jenny ställde upp i var Finnmarksturen, som även hennes pappa hade cyklat många gånger tidigare. ”Om min pappa och min storebror cyklat landsväg så hade jag valt det istället”, säger hon. ”Jag gjorde lite som dem, mest som storebror. Jag tyckte att det såg coolt ut. Det är kanske mest naturligt att småkillar börjar cykla, sladda och leka, och det är så jag är uppväxt.”

Foto: SCOTT/Nick Muzik
Foto: SCOTT/Nick Muzik

Bäst i världen
Det är lite här, åtta år gammal på väg till sin första tävling, som historien tar sin början och Jenny upptäcker mountainbike på allvar. Några år senare tar hon upp landsvägscyklingen och kommer att kombinera dessa båda ända fram till för bara lite mer än ett år sedan. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Jenny Rissveds var knappast ensam om att ha storslagna mål som ung. Som cykelelev på Hagströmska idrottsgymnasiet i Falun var det standard att sikta mot stjärnorna. ”När jag började komma upp i ungdomsklasserna så sa jag att jag skulle bli bäst i världen – men det var nog mest för att alla andra sa det”, säger Jenny och skrattar. ”Det var när jag började gymnasiet som jag för första gången började tro att jag kunde bli något inom cyklingen.”

Det är med familjen som utgångspunkt som Jenny byggt upp sitt intresse och närt sin obestridbara talang. Och när denna fick kontakt med en miljö som kunde ta henne steget längre tog det inte alltför lång tid innan saker och ting började hända, och hon gick från talang till världsstjärna.

”Jag har alltid varit lite grabbig. Jag har aldrig haft så många tjejkompisar och jag hängde mycket med min storebror och hans kompisar när jag var liten”

När hon nu sitter här framför mig på Sverige Olympiska Kommittés camp på Fuerteventura – hotellet Playitas är ett samarbete med researrangören Apollo – har hon spenderat två veckor i sol, vind och vatten (ömsom sol, alltid blåsigt och en del regn sammanfattar januari ganska bra på denna kanarieö 2014). Träningslägret är en del av uppbyggnaden inför säsongen 2014 – en säsong som blir något helt annat än det hon vant sig vid sedan tidigare. Anledningen kommer vi till alldeles strax, men vi låter henne ta vid och berätta om det där magiska året 2013 som gjort henne till Sveriges cykelhopp nummer ett.

”Det var under andra året på gymnasiet som saker och ting började hända”, berättar hon. ”Jag började ställa in mig på att det kunde gå att nå världstoppen och började ta träningen mer seriöst. Det blev som ett jobb. Det var också den säsongen, den förra, som jag vann min första världscup. Då började olika team höra av sig och folk började veta vem jag var på tävlingar. Det är också något som sporrar mig – att man skapar sig ett namn i cykelvärlden.”

Det var också under detta magiska andra år på gymnasiet som Jenny började uppvaktas på allvar, från flera håll. Flera team var intresserade av att signa upp henne fram till OS, men det var inte förrän en av sportens verkliga giganter tog kontakt med henne som det blev riktigt intressant.

”Jag gick ju i skolan och ville inte bli fast i något som kanske inte alls blev bra i slutändan. Så jag tackade nej till teamen som hörde av sig – det var minst fem. Jag var tvungen att hitta en balans mellan cyklingen och skolan, och jag tror inte jag hade klarat alla kurser om jag haft ett team med allt det ansvar som följer”, säger Jenny.

Läs mer: Veckans träningspass – Dantes 15
Läs mer: OS-guld till Jenny Rissveds!
Läs mer: Jenny vidare – Zlatan borta

Mot toppen
Mannen som till slut lyckades snärja den svenska megatalangen var ­Thomas ­Frischknecht. De kom i kontakt under en tävling och fortsatte dialogen ­mailledes efteråt. ”Det blev ingen direkt teamförfrågan i det läget, kanske mest eftersom huvudsponsorn hette SwissPower och tillät inget annat än schweiziska åkare i laget. Men han ville ändå hjälpa mig, och stod för ett par ­resor, material och cyklar under tävlingar och sådant under året. Jag har varit som en gäståkare där under 2013 kan man säga – väldigt förmånligt. De har ­behandlat mig som en teammedlem, trots att jag inte tillhört dem på pappret.”

Från och med den här säsongen har hon dock tagit steget in i teamet som en fullvärdig medlem. Det schweiziska laget heter numera SCOTT-ODLO MTB Racing Team, och leds av Frischknecht. Skillnaden nu mot då, bortsett från namnet? Man har släppt in en utlänning i laget, som dessutom råkar vara enda kvinnan som kör för teamet. ”Det är lite häftigt faktiskt!” säger hon. ”När man pratar med folk som har varit med i branschen så har det alltid varit så att schweizarna har hållit sig på sin kant och egentligen aldrig visat intresse för någon annan.”

Svenskan kommer bo kvar hemma i Falun, vilket Frischknecht inte hade några problem med. Omställningen det innebär att flytta utomlands redan som ung, kanske framförallt i samband med ett arbete med stor psykisk och fysisk press, har förstört lovande idrottare förr, och räknar man med det stöd som Jenny har hemifrån är det ingen tvekan om att ekvationen känns helrätt.

”Tjejer är i allmänhet lite försiktigare cyklister – man har inte blivit inlärd i det där att åka runt och sladda”

Foto: SCOTT/Nick Muzik
Foto: SCOTT/Nick Muzik

”Med tanke på att jag kände som jag gjorde bara när jag åkte hit, till Fuerteventura i två veckor, så vet jag att jag gjorde rätt. Nu har jag ändå tryggheten hemifrån med mamma och pappa som jag kan prata med om det är något, men också nära till kompisar.”

Att ha nära och kära till hands är inte alls dumt för en 19-åring vars karriär skjutit fart som en raket de senaste åren. I och med världscupsegrarna under 2013 har hon visat sig mer än duglig i världseliten, och har plötsligt blivit ett OS-hopp inför Rio 2016. Med framgångarna kommer ­pressen att ­prestera, kanske på en helt ny nivå. Och Jenny har märkt av den nya världen som hon cyklat sig in i.

”Jag har egentligen inte tänkt på pressen så mycket tidigare, inte minst för att jag har gått i skolan och haft massa annat att tänka på”, säger hon. ”Men inför jag skulle åka hit till Kanarieöarna fick jag en liten klump i magen. Då började jag fundera lite på vad det är som händer egentligen. Jag har ingen skola att gå tillbaka till – sommarlovet tog slut för länge sen! Jag kommer inte tillbaka till skolan och jag går inte till ett jobb på samma sätt som andra – det är mitt jobb att träna och göra bra ifrån mig på cykeln. Det är lite läskigt faktiskt. Men jag har så många som tror på mig och nu tror jag det handlar mer om att bara göra det själv. Det är ett stort steg att ta, verkligen, men jag ska förstås göra så bra ifrån mig som möjligt resultatmässigt den här säsongen. En del av energin kommer nog gå åt till att anpassa sig till ett nytt liv, en ny livsstil. Att leva som ett proffs.”

”Förut var det jag som tyckte att alla andra var så häftiga, och nu är det folk som hör av sig till mig och säger liknande saker”, fortsätter dalkullan. ”Jag är bara 19 år, så det är väldigt coolt att man kan inspirera så många. Samtidigt kan det vara lite negativt att man syns i offentligheten. Det är många som vill tycka till och vara med och bidra med något. De vill väl bara väl egentligen, men man måste också lära sig att gallra lite. I slutändan måste det funka för mig och ingen annan.”

Bra teknik
Den som följer moutainbiken lite närmare vet vilken teknisk begåvning Jenny besitter – att hon trivs under svåra förhållanden, att hon kanske till och med gillar de allra tuffaste utmaningarna som andra backar inför. Kanske höjdes därför ett par ögonbryn när det visade sig att hon vann SM i downhill under 2013 – en gren som hon normalt sett inte är som starkast i. Var har Jenny fått sin allroundstyrka ifrån?

”Jag har bra teknik för att vara tjej”, säger hon och min följdfråga blir natur­ligtvis om tjejer generellt har sämre teknik än män. ”Tjejer är i allmänhet lite försiktigare, man har inte blivit inlärd i det där att åka runt och sladda när man var liten. Tjejer ska liksom inte hålla på att sladda och sådär”, förklarar hon med hänvisning till hur samhället ser ut.

”Killarna har lärt sig det så pass tidigt. Den leken har man igen senare. Generellt är det så att man är lite försiktig som tjej, men det är jag bra på att stänga ute. Jag vågar ta lite risker, ha kontroll i tekniska partier. Och sedan tycker jag att det är kul när det är svårt, en utmaning. Det är en styrka jag besitter. En annan är att jag har en väldigt stark vilja. Jag ger inte upp så lätt.”

Läs mer: VM-guld till Jenny Rissveds

När Jenny kommer tillbaka till min fråga om sin seger i downhill-SM så tar hon upp tekniken som en faktor. ”Det har lite med det där med tekniken att göra. Visst, på den banan krävdes en bra grundteknik, men hade jag varit rädd hade jag inte vunnit. Det var en kombination mellan att jag vågade släppa på bromsarna och att jag har bra teknik som gjorde att jag kunde vinna.”

Även om teknikträningen är vanligt förekommande på schemat så blir det ändå en hel del landsvägskörning, inte minst på träningsveckorna nere på Fuerteventura. Det råder ingen tvekan om att hennes kombinationskörning mellan mountainbike och landsväg gjort Jenny Rissveds till en mer mångfacetterad åkare, och själv drar hon en parallell till andra sporter när hon vill framhäva vikten av att bredda sitt register på sadeln.

”Landsväg ger styrka och fart till mountainbiken, och mountainbiken ger teknik och snabbhet till landsväg. Det är ganska vanligt att mountain­bikecyklister går över till landsväg, men det är inte lika vanligt åt det andra hållet. När man är yngre tror jag det är vanligt att man kombinerar, ungefär som när man kombinerar fotboll och innebandy. Någon gång måste man välja, även om det finns ett fåtal som tävlar i både och, och gör bra ifrån sig. Men för mig blev det ett problem i och med att jag har höga krav på mig själv. Jag klarade inte av att leva upp till kraven. Man vill jättegärna, men jag hade till exempel inte tid att träna landsväg så mycket som jag behövde och då gick det inte så bra som jag ville. Då blev det en ond cirkel av det.”

Under uppbyggnadslägret kör Jenny på sin mountainbike även på landsväg. ”Vi försöker köra distansträning och försöker få in timmar precis som landsvägscyklisterna, fast det är mer som en grund och sedan kan man bygga tekniken därifrån”, säger hon om träningen.

Foto: SCOTT/Nick Muzik
Foto: SCOTT/Nick Muzik

Icke-reviderad målsättning
Det är mycket som har förändrats i Jenny Rissveds liv. Inom loppet av bara ett par år har hon gått från en tjej som visserligen tränat cykling en hel del, men som nu har det som yrke och som plötsligt ska leverera pallplatser och triumfer åt sitt nya stall. Men det finns också saker som är desamma.

”Jag vill faktiskt bli bäst i världen – på riktigt den här gången!” förkunnar hon när hennes målsättning kommer på tal. ”Nu säger jag det inte bara för att alla andra säger det, utan jag vill verkligen bli bäst. Jag vill vinna VM, vinna världscupen totalt, hela paketet. Det vore häftigt. Ta medalj på OS hade också varit något.”

19-åringen radar upp mål som de flesta cyklister bara kan drömma om. Men för tjejen mitt emot mig tycks målen vara realistiska. Och varför inte? Mina ögon fastnar på en stor roll-up precis bakom Jenny, föreställande en annan svensk idrottare som verkligen tagit sin sport med storm. Kan Rissveds bli för sporten mountainbike i Sverige, för att inte säga cyklingen i stort, vad Lisa Nordén blivit för triathlon?

Läs mer: Bildspecial – Rissveds!

De har onekligen flera beröringspunkter, de båda. Vinnarskallen. Viljan att offra allt. Talangen, naturligtvis. Och med tryggheten hemifrån finns det en hel del som talar för att alla visioner om VM, världscuper och OS faktiskt kan bli verklighet. ”Utan min mamma och min pappa och min familj så hade jag inte varit där jag är idag”, berättar hon. ”De är jätteintresserade och hjälper mig hela tiden. Och jag litar på teamet, även om jag måste växa in i det hela lite grann. Jag tror det är viktigt att inte ha för många människor kring sig, då blir det nog bara förvirrande.”

Skulle jag ställa frågan om likheterna med Lisa till Jenny vet jag att jag skulle få ett mycket ödmjukare svar än jag önskat. Samtidigt vet jag att jag inte behöver fråga för att få veta. En person med den här meritlistan som 19-åring, och med den här miljön omkring sig att frodas i – det lovar gott. På Jennys framgångssaga har bara skrivits de inledande kapitlen.

 

Foto: SCOTT/Nick Muzik
Foto: SCOTT/Nick Muzik

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.