Jag vaknade tidigt på hotellet i Mölndal. Vi cyklade iväg mot startplatsen, alla 120 cyklister på en och samma gång. Det var ett riktigt fint tåg av cyklister och under det mil färden till startplatsen var det nog många som blev imponerade av oss. Starten gick från Östra Sjukhuset, ett av de sjukhusen med en avdelning för cancersjuka barnen. Viktigt att vi påminner oss ibland varför vi gör detta.
Vi cyklade iväg mot första depån i Alingsås. Just det väckte många känslor för mig. På 80-talet blev jag kompis med en kille från Skottland. Han träffade en tjej i Sverige och flyttade till Alingsås 1986. Då jag fick en möjlighet att flytta till Sverige 1988 hade jag många långa telefonsamtal med honom. Det var hans goda råd som avgjorde frågan för mig och jag tog steget i juni 88 och lämnade London, England, mitt hemland. Något jag har aldrig ångrat. Livet tar små vändningar ibland som man inte tänka sig. Sist jag var i Alingsås var hösten 2008 på kompisens begravning. Då vi rullade in mot torget och vätskedepån var mitt huvud full av många goda glada minnen. Hans begravning var väl väldigt sorgligt men nu 4 år senare kom jag att tänka på mycket annat. Jag blev faktiskt väldig positivt. Vi kan vet aldrig vad som kommer i livet men alla och påverka väl oss på något sätt. Det gäller att tänka på det positiva i alla lägen.
Vi cyklade vidare mot nästa depå i Herrljunga. Sedan kom regnet, mycket regn. På Ride of Hope säger man att regnet är barnens tårar, att de gråta av glädje för de vet att vi gör en bra sak för dem. Vid sista depån i Falköping konstaterade vi att barnen var mycket glada idag. Det gjorde det så mycket lättare att cykla i eländet. Vi målet kramade vi varandra och tackade för en god dags tur.
Imorgon åker vi vidare mot Örebro. En ny dag och en ny utmaning.