Allt om MTB möter: Sveriges världsstjärna i enduro – ROBIN WALLNER Foto: Niklas Wallner

29 Sep 2017
2-RW_EWS_whistler
Robin under Enduro World Series i Whistler. Foto: Niklas Wallner

Robin Wallner har cyklat nedför berg i större delen av sitt liv, och han har både vunnit EM-guld och drivit eget UCI-lag i downhill. Efter ett par lite tyngre år är han nu på väg mot den absoluta toppen, men då är det istället i en ny disciplin. Möt före detta downhillstjärnan Robin Wallner, som numera slåss mot de allra bästa i Enduro World Series.

 

Som ung stockholmare höll Robin på med både hockey, motocross och cykel, men cykeln hade en stor fördel ­gentemot alterna­tiven. På den var han ­nämligen fri att köra när och hur han ville, så den möjlig­heten tog han vara på, så ofta han kunde. Framförallt byggde han hopp i varenda grushög han hittade, vilka han körde om och om igen, även om hans cykel var en vanlig klassisk XC-hardtail.

”Hade det varit i modern tid hade jag väl haft en hopp- och lek-cykel, men då fick jag nöja mig med att sätta på en kort styrstam på cykeln som fanns”, säger Robin. Han deltog också på vanliga XC-träningar med den lokala klubben, så precis som under resten av livet har han kört det mesta man kan göra på en mtb.

Det som låg närmast hjärtat var dock att cykla nedför eller hoppa, och genom att välja bort hockey och ­motocross kunde en riktig downhill-cykel inhandlas. Eftersom liften i hemmabanan Flottsbro inte gick så ofta så fick cykeln också bekänna färg både uppför backen bakom huset och på vägen till BMX-banan(!), för Robin har aldrig haft svårt att lägga ner lite arbete för att få göra det han älskar.

 

6-RW_järvsö
Robin beskrivs ibland som en lekfull cyklist, som inte bara kan köra fort, utan också göra det med stil. Foto: Niklas Wallner

Ganska snabbt visade det sig också att han inte bara älskade att cykla ­utför, utan han var bra på det ­dess­utom. Redan som 13-14-åring kunde han vara uppe och hävda sig i elitklassen tidsmässigt på downhill-tävlingarna, fast att han inte fick tävla som han ville. ”Jag sökte dispens för att få köra i högre klasser flera gånger, men det fick jag aldrig”, berättar Robin, och fortsätter: ”På denna tiden var det också tävlingarna som gällde om man ville köra downhill med lift över­huvudtaget, eftersom liftarna inte var öppna alls lika mycket som de är nu. Så för att kunna använda min ­downhill-cykel åkte jag iväg på tävling helt enkelt.”

 

”Det är lite förbluffande att en sextonåring axlade ansvaret att driva ett företag, men för Robin var det inte konstigt där och då.”

 

Parallellt med det detta började han också köra både slopestyle och dual slalom, men beslutet att satsa på just downhill var lätt att fatta efter en tur till Italien. ”Som förstaårsjunior 2005 blev jag uttagen till att köra downhill-VM, och det var en riktig ögonöppnare. Dels brukade jag vinna alla tävlingar jag körde hemma i Sverige, och dels hade jag aldrig kört en riktig DH-bana med fem minuters åktid och start på tre tusen meters höjd. Allt blev så mycket större, ­snabbare och svårare, och jag tyckte att det var så sjukt roligt. Då fattade jag att ’Shit, det är ju downhill på denna nivån som jag vill hålla på med. Nu är det på riktigt!’”, berättar Robin.

1-RW_porträtt

Företagare och cyklist
Redan innan detta hade han också tagit ett annat steg som skulle få stor betydelse under karriären, och det var att som 16-åring starta en import av komponenter och cykelramar från Da Bomb. ”Den svenska importören sponsrade mig litegrann, och precis när de skulle komma med en ny DH-cykel så la han ner. Jag ville ha den där nya cykeln, men det var svårt att lösa, så då tänkte jag att ’Då får väl jag importera den själv då!’. Min bror tävlade också, och det springer lätt iväg med prylarna, så våra föräldrar var inte emot projektet”, berättar Robin, och fortsätter: ”Det var ju ett litet märke så det var inga miljoner som investerades, men det var ändå så jag kunde finansiera mitt cyklande. Och jag lärde mig otroligt mycket på att driva företaget.” W-Racing var därmed fött.

Efter att Robin upplevt junior-VM i Italien fick han sedan också betalt för sina kontakter med Da Bomb, för året efter sponsrade de honom så att han kunde köra hela världscupen för juniorer. Det gick bra, och på en bra dag var han topp fem. Men sedan, när han åkte hem efter tävlingen, skulle han både sköta företaget och klara av skolan, så den sistnämnda fick stå tillbaka för satsningen på cyklingen. Det är lite förbluffande att en sextonåring axlade ansvaret för att driva ett företag, men för Robin var det inte konstigt där och då: ”Jag hade ett extremt tydligt mål med vad jag ville göra, och mina föräldrar litade på mig och att jag skulle reda ut det”, berättar Robin.

Testpilot
Hos Da Bomb (och andra märken han kört för) har Robin också varit väldigt involverad i utvecklingen av cyklarna. ”Jag har nog varit sjukt jobbig att ha att göra med ibland, och ställt väldigt höga krav på ett litet märke med små resurser. Men det har dels varit för att få tävla på de bästa grejerna, men också för att jag ska kunna sälja dem sedan”, berättar Robin, och fortsätter: ”Men där fanns det också en konflikt som jag idag kan känna att ’Varför höll jag på sådär?’. Jag hade nog vid ett par tillfällen kunnat få en enklare resa med mer stöttning från ett team, men då har jag oftast landat i att ’Jag kan inte köra på det där för vi säljer ju det här andra i vårt företag’. Så det har varit en konflikt mellan företagaren Robin och tävlingscyklisten. Men hade jag fått göra om allt ihop tror jag nog ändå att jag hade gjort likadant, faktiskt”, berättar han.

 

5-RW_gym
Robin tränar mellan 20 och 30 timmar i veckan numera, och det har blivit många timmar i gymmet genom åren. Foto: Niklas Wallner

EM-framgång mot alla odds
Det största steget Robin tog bort från sitt förtagande var under två av de första åren som senior, då han faktiskt provade att köra med franska Sunn, som företaget W-Racing inte sålde. 2009 lyckades han också ta sig in topp 20 i nästan varenda världscuptävling han körde, och året efter tog han mot alla odds sin finaste merit som downhill-cyklist. ”Det var egentligen inget bra läge, för det var ekonomiska problem hos Sunn som satte sin prägel på teamet. Det var också totalt sett en väldigt dålig säsong för mig tävlingsmässigt, förutom på en enda tävling, som då alltså var EM i Hafjell i Norge. Att jag lyckades där var mot alla odds egentligen, för uppladdningen var inget bra. Min bror Niklas körde också världscupen, och under tävlingen i Österrike hade han en allvarlig krasch där han spräckte mjälten. Så det var en väldigt jobbig månad innan EM, med en massa annat strul dessutom. Jag åkte till EM med målet att bara ta mig ner i princip, men sen under veckan började jag ha kul på cykeln igen. När det sedan verkligen gällde, så lyckades jag också vinna. Det är den största tävlingen som jag verkligen har lyckats på”, berättar Robin.

 

”Sista året kändes det mer som ett jobb än något jag gjorde för att jag tyckte det var kul, så jag hade faktiskt bestämt mig för att sluta.”

 

Team W-Racing
Resten av säsongen hos Sunn var dock full av mindre bra resultat, och irritation över svikna löften, så till 2011 bestämde sig Robin tillsammans med brodern Niklas för att de skulle ta saken i egna händer. Robin var fortfarande inte mer än 22 år fyllda, men ändå tog de steget och startade sitt eget UCI-team med världscup-program. Basen var företaget, och de körde på grejerna de också sålde. Även om bröderna hade anställt en mekaniker och en fotograf var det väldigt mycket arbete med att driva teamet, och det var ett äventyr som var fyllt av mycket glädje, men också mycket slit. ”Hela resan med teamet var sjukt kul och lärorik, men det var väldigt mycket arbete som tog tid från att cykla. Bara att se till att man har 100 par däck till säsongen, styra upp trycket på tälten, boenden, färjebiljetter, ja det var alltid en väldig massa saker som skulle lösas. Så mitt fokus låg ofta på att få allt att klaffa rent praktiskt, och det var först när vi åkte iväg med bussen på våra tävlingsturnéer som jag fokuserade på att cykla. Men missförstå mig rätt, för vi älskade det här och vi hade väldigt roligt!”, säger Robin.

 

7-extra-RW_EWS_whistler_COVER

Teamet var inte bara ett sätt att få göra det de älskade för bröderna, utan det fanns också andra syften. ”Från början var det jag och Niklas som cyklade, men planen var hela tiden att också kunna ge en junior chansen att få köra internationella tävlingar. Det fanns inget landslag i downhill då, så på detta sättet skulle vi kunna främja downhill-sporten. Nu är det lite annorlunda, men ville man köra internationella tävlingar och mästerskap på den tiden så fick man ordna det själv. Men det var först andra året som det blev så, för vi var tvungna att testa lite innan vi med gott samvete kunde säga till någons mamma eller pappa att ’Det är lugnt, vi tar hand om grabben åt er!’”, berättar Robin.

Straight outta Sweden
Bröderna Wallner blev under denna tiden även kända för något annat än bara framfarten på världscupbanorna, för de spelade också in en massa olika cykelfilmer som blev väldigt populära. Den första var ”Straight outta Sweden”, och filmerna visar att detta också var en tid där det fanns plats för mycket glädje och lek. ”Niklas är till skillnad från mig väldigt artistiskt lagd, så det är han som har filmat och oftast har han varit mest drivande i projekten. Det vi ville göra var helt enkelt att förmedla en känsla som skulle få folk att inspireras att sticka ut och cykla. Det måste inte handla om att göra de mest galna och svåra grejerna, utan det är känslan man vill åt”, förklarar Robin. Den som inte besitter Robins teknik har dock inte särskilt svårt att tappa hakan över mycket av det som filmats, och det är också tydligt att produktionerna blivit mer avancerade allteftersom. Niklas är också idag utbildad bildjournalist, och har även tagit bilderna av Robin i detta reportaget.

 

4-RW_EWS_Vallberg
Fint umgänge på otroliga platser, det är en sida av livet som proffs i Enduro World Series som Robin tycker om. Här under förra årets tävling i Valberg, Frankrike. Foto: Niklas Wallner

Motivationen som försvann
Trots att det var mycket arbete med teamet gjorde Robin ändå en hel del bra resultat under de fyra åren som Team W-Racing existerade. Bland annat vann han Europacupen 2012 och kvalade in som 2:a till världscupen  i Hafjell. SM-guld samlade han också på sig fem stycken, men han började bli rejält sliten av arbetsbördan. ”Sista året kändes det mer som ett jobb än som något jag gjorde för att jag tyckte det var kul, så jag hade faktiskt bestämt mig för att jag skulle sluta tävla helt efter 2014. Jag hade tävlat i downhill i tio år och kände att jag stod och stampade lite, med en dålig säsong i bagaget. Jag ville ju inte köra bara för att köra, utan jag ville ta kliv framåt i så fall. Men det kändes inte heller som jag hade motivationen för att göra just det”, berättar han. Sporten var också på väg i en riktning som han inte lockades av lika mycket, med en annan typ av banor än tidigare.

”Sista två åren jag körde DH satsade man mer på att det skulle se bra ut på TV, med mer handbyggda grejer som gjorde att det blev enklare och snabbare. Och det tilltalar inte mig, samtidigt som insatsen också blir mycket högre när det blir mer lättåkt och farten går upp. Jag älskade när det var så tekniskt och svårt som möjligt, och försöka hitta flytet i brötiga och branta sektioner.”

Nytändningen
Samtidigt som downhill-sporten ändrade riktning och Robins motvation var slut hade dock en ny sport dykt upp på cykelhorisonten – enduro, där den allra första tävlingen i Enduro World Series (EWS) hade gått bara ett par år tidigare. Robin hade testat någon enduro-tävling hemma i Sverige, och när han fick en inbjudan till att åka på EWS-finalen 2014 bestämde han sig för att testa. Så han satte sig själv i teambussen och åkte ner genom Europa för att tävla. Resultaten och den positiva känslan kom snabbt tillbaka. ”Det var så sjukt roligt och jag tänkte att ’Shit, det var ju det här jag skulle hållit på med hela tiden!’. Så det blev en nytändning”, berättar Robin.

Enduro visade sig inte bara innehålla mycket av den sortens cykling som Robin tyckte om, utan han insåg också snabbt att han nästan hade större talang för enduro än för downhill. ”Jag har ju hållit på med alla typer av MTB egentligen, och det har gjort att jag är väldigt allround. Men att vara allround kan också innebära att man inte är bäst på något, vilket var en svaghet inom downhill. För en viss bana krävde ofta att man var väldigt bra på en specifik typ av åkning, medan en annan bana framförallt innehöll något annat. Jag är okej på allt, även om jag är bättre på tekniska partier än på lättåkta och snabba avsnitt. Men många endurotävlingar innehåller hur som helst allt, eftersom de är så långa. Så då är det en viktig förmåga att vara just allround, om man ska stå längst upp efter hela helgen. Sen lockade det mig också att det var så fysiskt krävande, och att det hela tiden kommer något nytt som man aldrig har upplevt förut”, berättar Robin.

Om downhill och Robin hade vuxit isär var det snarare tvärtom med enduron, för där är det väldigt lite handbyggda avsnitt, och mer av det som passar honom. ”Det jag tycker är kul är långa utförskörningar i högalpin terräng, och helst ska det vara både brant, knixigt och brötigt på samma gång. Det får gärna se ocyklingsbart ut, men så vill man ändå försöka få det att se enkelt ut när man kör. Det är någon slags charm i att lyckas hitta flytet och få med sig farten på ställen som inte ser ut att vara gjorda för att cykla, och man känner ­direkt om det blev bra. Det är den ­känslan man jagar”, förklarar Robin.

 

3-RW_fortwilliam_worldcup_2014
Den sista säsongen Robin körde världscupen i downhill, här i klassiska Fort William i Skottland. Foto: Niklas Wallner

Nya karriären
Helt plötsligt var han alltså enduroåkare, och 2015 körde han ett antal tävlingar i Enduro World Series. Redan då var han uppe och nosade på topp tio, så inför 2016 fick han kontrakt med Ibis Cycles. Debutsäsongen med laget tog han en sjundeplats som bäst i Italien, och landade på fjortondeplats i totalen efter säsongen. I år har han på de tre senaste tävlingarna varit åtta, tolva och sexa (med en krasch), så det är ingen tvekan om att han är på väg uppåt. Han har också tagit andraplatser på enskilda specialsträckor, så målet med säsongen 2017 är dels att vara topp tio i totalen, dels att vinna en specialsträcka, och möjligen också att komma upp på podiet. ”Det är så sjukt små förbättringar som krävs för att jag ska vara på pallen, och jag strävar ju efter det. Men jag tror också att en av anledningarna till att det gått bra i enduro är att jag gör det mest för att det är kul. Så jag försöker komma ihåg att jag gör det för att ha roligt, vilket också gör att jag blir snabbare och mer avslappnad, även nu när kraven har ökat för att det har gått bra”, berättar han.

För att ta nästa steg och exempelvis ta sig upp på pallen i EWS kan det delvis också vara det mentala som behöver utvecklas. ”Ibland har det hänt att jag pushat det för hårt och fått strul, när jag istället skulle litat på att det jag gör räcker väldigt långt. Det gäller att vara jämn, och låta bli krascher och haverier. Men varje tävling jag kör känns det som att jag lär mig så grymt mycket, och det är sjukt roligt att känna så. Ibland är det nästan att man undrar hur man kan få betalt för det”, säger Robin med ett skratt.

Familjärt
En stor del av karriären har tillbringats med brodern Niklas, och på gott och ont har han alltid kunnat bestämma mycket själv, både i teamet och i företaget W-Racing. När han förra året hamnade som teamåkare hos Ibis Cycles fick han därför vänja sig vid att underordna sig, men känslan i det nya teamet är ändå välbekant.

”Det känns som att jag har hittat helt rätt, för Ibis är ett ganska litet och nischat cykelmärke som jag känner mig som en bra representant för. Och trots att vi just nu leder teamrankingen känns det som att det finns väldigt mycket familjefeeling i laget. Men det är klart, i slutändan är det inte jag som bestämmer längre, och det måste jag komma ihåg. Men det har funkat suveränt”, berättar Robin. Han har också varit med och testat ­prototyper för att ta fram den nya modellen Mojo HD4 som precis lanserades, vilket är en roll som han tycker mycket om.

Det är också väldigt familjärt även mellan teamen inom enduro, vilket är en av sakerna som Robin gillar med sporten.

”Det är väldigt skön stämning på tävlingarna, delvis för att man blandar både elit och motionärer. Det är avslappnat, och man snackar mycket mer med de andra åkarna än vi gjorde i downhill. Om man är ute och kör en hel dag tillsammans så blir det ju så automatiskt, för man kan inte bara vara i tävlingsbubblan under en hel ­transportsträcka på två timmar”, berättar Robin.

Nytt arbetssätt
Trots att många inom enduro kommer från just downhill är det ändå väldigt olika sporter även i utförskörningarna. I downhill slipar man flera dagar på ett åk som kanske tar tre minuter, medan det i enduro till och med kan vara svårt att komma ihåg hela banan, när den sammanlagda tiden på specialsträckorna är uppåt en timme. Då måste man kunna läsa stigen, och gå en hel del på känsla. För att kunna memorera banan så gott det går kör Robin också med hjälmkamera på träningen, och för anteckningar kring viktiga spårval. Men sedan kan det se väldigt annorlunda ut när han väl kommer ut på stigen i alla fall. ”När det regnar och ett par hundra åkare ska förbi innan vi seedade åkare kör, så hinner det hända en del”, förklarar Robin.

 

”Man snackar mycket mer med de andra åkarna än vi gjorde i downhill.”

 

Dopingkontroller på väg
Förra året blev det en del uppmärksamhet när Robin på frågan om vad han ville förändra med sporten svarade att man borde införa dopingkontroller. ”Jag vet att det förekommer doping, men det var många som tolkade det som en anklagelse mot en speciell person, vilket det inte var. Men det är galet att vi inte har haft dopingkontroller i en såpass fysiskt krävande sport, med så mycket intresse från både media och cykelindustri. Som tur är håller det på att ändras, för redan i sommar kommer vi ha dopingtester på ett par tävlingar. Förhoppningsvis blir det på alla tävlingar redan nästa år. Man får väl påminna sig om att sport-en är ung, och att den står utanför UCI”, förklarar Robin.

Träningen
Enduro kräver naturligtvis väldigt mycket mer uthållighet än downhill, eftersom EWS-tävlingarna ofta kan vara upp emot 10 mil över två dagar, med en handfull kilometer klättring och närmare en timmes tävlingstid på själva specialsträckorna. På svenska enduron är det oftast fullt blås hela specialsträckorna, men det funkar inte när en enda specialsträcka kan ta över 20 minuter i EWS, och man redan har cyklat i flera timmar. Robin tränade dock redan som DH-cyklist mer uthållighet än de flesta, på längdskidor, XC-hoj eller till och med landsväg. Den största skillnaden är kanske att han lyfte mycket skrot som DH-cyklist, vilket han inte gör lika mycket nu. Han har också anlitat Fredrik Ericsson som tränare för att kunna ta nästa kliv rent fysiskt, och få tydligare struktur med fokus på olika saker olika träningsveckor. Ofta tränar han uthållighet i kombination med utförskörning i tävlingsfart på endurocykeln, för att få tävlingsliknande förutsättningar i teknik­träningen. ”Utmattning försämrar tekniken delvis för att nervsystemet inte fungerar lika bra, så ofta skippar jag liften upp numera för att få rätt träning”, berättar Robin. I vanliga fall blir det mellan 20 och 30 timmar träning i veckan, med både fysik- och teknikträning.

En del i träningen som alltid följt med Robin är timmarna han lägger på en helt annan typ av cykel. ”Hela min karriär har jag suttit varje dag på någon typ av teknikcykel, som en dirt eller BMX eller nåt sånt. Det är ju mycket för att ha kul, men i bakhuvudet har jag ändå hela tiden att det kommer hjälpa mig till att bli en bättre enduro- eller downhillcyklist, för jag får den där cykelkänslan och håller uppe den där lilla finessen”, berättar Robin. Kanske är det inte så konstigt att han fått rykte om sig som en ganska lekfull cyklist, som gärna lägger till just lite extra finess i åkningen.

Blickar framåt
29 år ung har Robin redan hunnit med mycket i sitt cykelliv, men inom EWS är han ändå lite av en nykomling som blickar uppåt och framåt. Ingen vet var det slutar, men han är väldigt glad över att vara där han är i dag. ”Jag kollar ju på världcupen i downhill fortfarande, men jag har inte känt en enda gång att jag skulle vilja vara där längre. Man kan väl säga att jag har hittat hem inom enduron”, avslutar han. Vi på Allt om MTB är glada för hans skull, och önskar honom lycka till i sin jakt på den perfekta tävlingen i EWS.

 

FAKTA
Namn: Robin Wallner
Född: Stockholm 1988
Familj: Sambon Elin
Bor: Åre
Aktuell: Ligger i skrivande stund 10:a i Enduro World Series trots en DNF, och har just tagit en karriärbästa sjätteplats på Irland.
Meriter: EM-guld i downhill, vinnare europacupen i downhill, många gånger topp 20 i världscupen, 14:e i totalen i sin första hela säsong i Enduro World Series
Kör på: Nyss lanserade Ibis Mojo HD4
Favoritplats att cykla: Åreskutan en solig septemberdag
Gillar vid sidan av cyklingen: Skidåkning, snowboard, motocross och att jonglera med olika sidoprojekt.

 

ENDURO WORLD SERIES
8 deltävlingar över hela världen.
En deltävling varar i en eller två dagar, och är vanligtvis mellan fem och tio mil, med ett antal tusen höjdmeter. På denna sträcka finns det sedan ett antal specialsträckor som mest innehåller utförscykling, och det är där tidtagningen sker, även om det också finns en maxtid på transportsträckorna. Specialsträckorna brukar tillsammans ta upp emot en timme inom EWS för vinnaren. Cyklarna har vanligtvis kring 160 mm dämpning fram och bak. 

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.