230 mil utan att äta Simon cyklade genom Sverige utan mat

Intervjuer 5 Jan

Om du försover dig på morgonen och missar frukosten, känns hela förmid­dag­en förstörd då? Tänk då hur det skulle kännas att inte äta frukost och sedan cykla femton mil om dagen i drygt två veckor. Den känslan blev verklighet för Simon, som cyklade från Treriksröset till Smygehuk utan få i sig en enda kalori.

Simon Gustavsson var studiekamrat med vår nutritionsexpert Tommy Ivarsson när de båda läste biomedicin med inriktning idrottsprestation vid Halmstad Universitet. Idag driver de nutritionsföretaget Umara tillsammans som bland annat tillverkar bars, gel och sportdryck, men de jobbar lika mycket med att utbilda folk i hur kroppen fungerar.

”Som biomedicinare handlar jobbet mycket om att förklara för andra att allt de hittar på nätet inte är sant. Det är många bloggare som inte har någon koll på vad de skriver om när det kommer till kost, men ändå får deras åsikter väldigt mycket spridning trots att de ofta helt saknar vetenskaplig grund”, förklarar Simon.

”Vi vill visa att hur kroppen fungerar inte är antingen är svart eller vitt, utan att den är fantastisk på att anpassa sig till situationen”, säger Tommy. ”Detta var ett bra tillfälle att synliggöra att teorin går att omsätta i praktik.”

Starten vid Treriksröset, sista gången som Simon orkade le.
Starten vid Treriksröset, sista gången som Simon orkade le. Foto: Umara

Tjock på direkten
Idén att cykla genom hela Sverige utan mat såddes redan 2012 och började så småningom gro. Mycket planering och beräkningar för att se vad som krävdes låg bakom, och i februari i år sjösattes ­projektet.

”Jag har en bakgrund som först konditionsidrottare och sedan bodybuilder, så folk har alltid sagt till mig att ’du är en sån där som alltid är smal, du kan ju inte bli tjock’. Det ville jag motbevisa genom att gå upp i vikt så fort som möjligt”, berättar Simon. ”Normalt väger jag kring 75 kg och gjorde så även den första februari. Vi gjorde en scanning av min kropp några dagar efter det för att se hur mycket fett jag hade på kroppen, då hade jag redan hunnit upp i 80 kg varav 10 % var fett, alltså åtta kilo”, säger Simon.

En blick säger mer än tusen kalorier. Foto: Umara.
En blick säger mer än tusen kalorier. Foto: Umara.

Under två månader gick Simon upp smått osannolika 19 kg genom att öka sitt energiintag och enbart köra korta intervaller som träning. Men det gick inte att bara fortsätta äta som vanligt men med större portioner. ”Om jag skulle fortsatt med att äta som jag brukar, vilket är mycket husmanskost och frukt, skulle det tagit alldeles för lång tid att gå upp i vikt. Det är inte tillräckligt hög energitäthet i till exempel rotfrukter, man blir mätt för snabbt”, säger Simon.

”Det hela är egentligen ganska enkelt, det handlar om att få i sig mer energi än man gör av med för att gå upp i vikt. I mitt fall mycket mer. Mycket av det jag åt faller faktiskt under LCHF-dieten, vissa tycks tro att det inte går att öka i vikt om man äter lite kolhydrater och mycket fett men jag ville visa dem att det är fel”, fortsätter han.

Totalt åt Simon över 7000 kalorier om dagen, alltså ungefär 300 % av dagligt rekommenderat intag. En supermix av 3-4 deciliter grädde, en liter vaniljglass, 150-200 gram jordnötssmör, två bananer för smakens skull och några skvättar mjölk för att göra det hela drickbart gav honom ett tjockt fundament att stå på. Mixen motsvarar ungefär ett dagsintag av energi för en medelsvensson, och tog Simon nästan en timme att få i sig. Och en sån drack han varje dag.

Som julafton i två månader
För att ge det hela en referens berättar Simon att man kan jämföra matintaget med en julafton där man äter riktigt mycket under hela dagen och plockar så mycket från julbordet att man nästan spricker, för att sedan äta godis under återstoden av kvällen. Då får man i sig drygt 5000 kcal, så känslan som han hade var alltså densamma som man har efter att ha förätit sig på julmat och sedan proppat i sig ytterligare ett dagsbehov av energi. 60 dagar i sträck.

”Jag ska erkänna att jag var svagt illamående under hela den här perioden, det var ingen njutning att äta direkt. Det dröjde inte många dagar innan jag tappade aptiten, men jag var målmedveten och motiverad så det var bara att fortsätta att sleva i sig mat”, säger han.

Men även om han inte kände sig på topp var Simon noga med att experimentet inte fick gå ut över hans hälsa. Projektet hade två tydliga grundregler – avbryt direkt om kroppen visar några tecken på sjukdom, och avbryt direkt om kroppen visar några tecken på skada.

I slutet av mars vägde han 94 kilo, och DEXA-scanningen på Sahlgrenska i Göteborg visade att han inte bara lagt på sig en himla massa fett utan även tappat en del muskelmassa. ”Det är lite ovanligt, normalt sett brukar man säga att en viktuppgång alltid för med sig en viss ökning i muskelmassa också, men jag tappade fyra kilo muskler och bar därmed runt på över 22 kilo fett”, berättar Simon med viss stolthet i rösten.

Under april och maj höll han sedan vikten stabil medan han började träna mer för att vänja sig vid långa dagar i sadeln. Bland annat körde han mellan Göteborg och Nybro utan att äta, vilket tog honom tre dagar. På det träningspasset tappade han drygt två kilo som han snabbt såg till att återfå.

Många kritiker
Under tiden som Simon förberedde sig för sin långa färd började nyheten så smått sprida sig över nätet. Majoriteten verkade dock inte särskilt övertygade av vad de läste.

”Jag var inne och kollade i någon tråd på Happyride där i princip alla kommentarer till projektet var negativa, ingen trodde att det skulle gå. Samma ton var det i de flesta andra kommentarsfält på nätet också”, berättar Tommy.

”Alla i hela världen utom jag och fyra andra trodde att jag skulle misslyckas”

”Egentligen var det bara jag, Tommy och tre andra som var övertygade om att det skulle gå att genomföra, resten trodde inte på oss. Skillnaden på oss och dem var att vi hade medicinsk kunskap bakom våra påståenden, de som sa att jag inte skulle lyckas hade sällan några argument för sin sak”, säger Simon, och fortsätter:

”Det enda jag var orolig för var att jag inte skulle lyckas gå upp tillräckligt mycket i vikt. Jag fastnade på ett par platåer ­under viktuppgången, men till slut lossnade det. När jag väl samlat på mig tillräckligt mycket fett var det bara en fråga om hur lång tid det skulle ta, om jag kunde hålla tempo för att köra på två veckor eller om jag skulle bli tvungen att lugna ned mig.”

Slutade känna hunger
De första dagarna söderut från Treriksröset var de värsta enligt Simon. Vår känsla av hunger styrs till största delen av vår cirkadiska rytm, alltså av när vi är vana vid att äta. Det är därför man blir så hungrig strax före lunch, för att blodsockret sänks till följd av att insulinnivåerna ökar, då insulin hjälper till att lagra in energin. Kroppen gör sig alltså bara förberedd på att ta emot maten som den förväntar sig att du ska äta.

När Simon inte ätit på ett par dagar slut-ade han alltså att bli hungrig, helt enkelt för att hans kropp slutade att förvänta sig att få mat. ”Men om vi passerade en pizzeria kring lunchtid började det vattnas lite i munnen”, erkänner han. ”Då tittade jag bara på klockan och konstaterade för mig själv att ’om 30 minuter är hormonnivåerna normala igen, håll ut’. Under större delen av resan fungerade det bra, det var mest mot slutet när vädret blev varmare så att doften från restaurangerna spreds mer och det blev kortare och kortare avstånd mellan uteserveringarna som det blev lite jobbigt”, säger han.

 För att slippa hålla ryggen uppe med egen kraft byggde Simon världshistoriens minst aerodynamiska tempostyre. Foto: Umara
För att slippa hålla ryggen uppe med egen kraft byggde Simon världshistoriens minst aerodynamiska tempostyre. Foto: Umara

Det Simon tilläts få i sig var i princip vatten och salt. ”Vi gav honom multivitamintabletter, mineraler, salt och bakpulver, alltså saker som i huvudsak smakar skit”, säger Tommy med viss underton av skadeglädje. ”Sötningsmedel innehåller cirka 1 kalori per 100 gram, så det var bannlyst. Gurka är en sån sak som man tänker är helt energilös, men det är faktiskt någon kalori i det också så det fick han inte heller äta.”
För att se till att Simon inte gick allt för långt i sin önskan att cykla genom Sverige utan ett enda fikastopp mätte Tommy hans blodsocker morgon, middag och kväll.

”När du vaknar på morgonen efter en natts fasta ligger blodsockernivån oftast kring 4,5 mmol/l. Under dagen höjs värdet ofta till mellan 5,5 och 6. Simon låg konstant under 4, vid ett tillfälle så lågt som 2,1”, berättar Tommy.

”Det tog oss ungefär en vecka att lära oss att det är stor skillnad i känsla på till exempel 2,3 och 2,8. När man har riktigt låga värden fungerar man inte som vanligt. Tommy är typ I-diabetiker, så det hjälpte mycket att diskutera med honom hur det känns när blodsockret faller”, säger Simon, och fortsätter:

”Jag är normalt väldigt positiv, men jag var konstant lättirriterad. Man känner sig väldigt osäker också, jag började bli rädd för att vurpa, tyckte att lastbilarna körde för nära, trodde att jag hade ont i knät, började frysa. Jag fastnade mycket lättare i negativa tankeloopar.”

”Vid de tillfällena tog jag en paus och satte mig i husvagnen som vi hade med oss. Den var som min grotta där jag kunde krypa in och där inget kunde komma åt mig, och efter en stunds vila hade blodsockret stigit tillräckligt för att jag skulle känna mig bra igen. Det var som att bli en helt ny människa.”

Simon delade upp dagarna i ett förmiddags- och ett eftermiddagsblock, och de bestämde sig för att inte låta honom cykla vidare efter lunchpausen (utan lunch, såklart) förrän blodsockret stigit över 3 mmol/l. På så sätt fick han ett mycket bättre flyt i cyklingen och kunde hålla rätt distans varje dag.

Livet på vägarna var allt annat en glamouröst. Här dusch någonstans i Norrland. Foto: Umara
Livet på vägarna var allt annat en glamouröst. Här dusch någonstans i Norrland. Foto: Umara

Hungern är den bästa kryddan
Efter femton och en halv dag på vägen utan mat rullade Simon så in i Smygehuk och han skulle äntligen få äta sin efterlängtade målpizza. Det var bara det att den tilltänkta pizzerian var stängd. ”Det kändes nästan lite ironiskt, för jag hade ju klarat mig utan mat så länge, men nu var jag verkligen inställd på att äta”, säger Simon. Även nästa försök blev en miss, men på tredje stället som de hittade hade de öppet.

”Den första halvan av pizzan var helt overklig, jag kände smaker som jag aldrig tänkt på innan. Det stämmer verkligen att hungern är den bästa kryddan. Men den andra halvan kändes det som vanligt”, beskriver Simon.

Äntligen Smygehuk! Pizzan hägrar. Foto: Umara
Äntligen Smygehuk! Pizzan hägrar. Foto: Umara

Vid den avslutande scanningen på Sahlgrenska visade det sig att Simon haft god marginal, han har fortfarande flera kilo kvar att gå ned. Men det blir ingen mer cykling på fastande mage för att tappa dem.

”Jag gör som jag alltid gjort, äter husmanskost med mycket grönsaker, fullkorn och rotfrukter fördelat på tre måltider under dagen, totalt cirka 2200-2500 kalorier. Sedan tränar jag mer men lågintensivt, bland annat springer jag fem kilometer fram och tillbaka till jobbet. Det gör att jag går ner mellan 0,5 och 1 kilo i veckan. När jag kommer ner till 80 kg och 10 % fett kommer jag att slå av på takten och låta de sista kilona ta sin tid innan jag är nere på 8-9 % som jag brukar”, säger han.

Några men från sin cykeltur känner han inte av. ”Många idiotförklarade ju mig, men faktum är att det jag gjort är betydligt mer ofarligt än att cykla Vätternrundan med feber eller att springa Stockholm Marathon med ont i baksidan av låret, som jag hört många berättelser om. De där sakerna kan ge allvarliga skador som sitter i livet ut, men jag hade hela tiden koll på vad jag gjorde”, säger Simon.

Någon ny runda lär det inte bli, däremot är det andra utmaningar som hägrar. ”Jag tänkte försöka springa ett marathon under 3 timmar i år, och under 2:50 nästa år. Sedan ska jag försöka hålla det tempot men springa längre distanser, drömmen är det 24,6 mil långa Spartathlon i Grekland”, avslutar Simon. Vi kan bara önska honom lycka till på sina framtida upptåg!

Läs mer: Allt du behöver veta om Train Low, Compete High
Läs mer: Rödbetsjuice, funkar det för cyklister och i så fall varför?

Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Cycling Plus 6-2016.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.