I princip varje etapp på Tour de France, eller faktiskt på nästan vilken cykeltävling som helst, får man se en utbrytargrupp som går iväg. Men vad krävs det egentligen för att köra ifrån de bästa? Vi frågade några av de allra starkaste cyklisterna för att få svar.
Utbrytningen, eller morgongruppen som den ibland kallas, är en vital del av cyklingen. En liten grupp försöker sig på att köra ifrån den stora klungan, med en väldigt liten chans att lyckas hålla undan hela vägen till mål, men tillräckligt stor för att göra det värt lidandet.
TV-sändningen börjar med 10 mil kvar att köra, ett fåtal cyklister har upp till tio minuters försprång, och i klungan håller man ett lagom högt tempo som gör att utbrytarna kommer att hämtas in med en, kanske två mil kvar till mål. Känner du igen mönstret? Vad vi sällan får se är den show som utspelar sig under den första timmen av loppet, när några cyklister kör 100 % för att försöka få en lucka till klungan. Är det något lag som inte är nöjda med vilka cyklister som gått iväg är det stor sannolikhet att de hämtar in gruppen, och så börjar allt om från början. Det kan nästan verka kaosartat när cyklisterna attackerar om varandra och kännas som att det bara är ren och skär tur som krävs för att komma iväg, men det är långt ifrån sanningen.
Du som följt cykelsporten ett tag, känner du igen namnen Jens Voigt, David Millar, Jérémy Roy, Thomas Voeckler och Michael Mörköv? Visst känns det som att de där har varit i utbrytning lite oftare än de flesta andra? Frågan är bara hur det kommer sig att de här cyklisterna konstant lyckas bryta sig loss, när andra nästan aldrig lyckas.
”Under den första timmen gäller det att vara redo att attackera”, säger Jens Voigt. ”Om du är stark går det att köra ifrån klungan även i den minsta backe bara genom att höja farten ordentligt. Men har man en sämre dag gäller det att hålla sig långt fram i klungan och vänta med att attackera till man känner på sig att klungan kommer släppa iväg en grupp. I slutet av min karriär kunde jag nästan känna lukten av när det skulle ske. Det kommer en punkt när klungan har tröttnat och vill sakta ner lite. Om man inte har så pigga ben måste man vänta till exakt den tidpunkten, och sen köra allt man har”, förklarar han.
På Touren 2012 vann David Millar den längsta etappen genom att gå med i en utbrytning som höll. ”Det finns två typer av cyklister som lyckas köra ifrån klungan – de som gång på gång kan göra maximala spurter för att skapa en lucka, och de som kör med huvudet. Där tillhör jag den senare kategorin”, förklarar Millar. ”Jag brukade kolla på banprofilen i förväg för att se om det fanns någon chans att dels gå iväg och sen hålla undan. Jag letade efter en backe, en flaskhals eller egentligen vad som helst som skulle kunna få klungan att spricka upp. Att försöka sticka iväg på en rak, flack väg skulle bara vara slöseri med energi”, säger han.
”När jag höll undan på den tolfte etappen 2012 tvingades jag dock göra annorlunda. Jag kände på mig att morgongruppen skulle hålla hela vägen, men klungan släppte iväg dem tidigare än jag trott. När jag insåg det var vi påväg svagt utför i en dal och jag fick köra på max för att lyckas brygga över. Det var bland det hemskaste jag gjort, men det var värt det i slutändan”, säger Millar.
Varför detta lidande?
Med tanke på hur jobbigt det är att komma med i utrbytningen är det svårt att förstå varför cyklisterna är så måna om att göra just det. Sanningen är att de ofta har olika mål beroende på i vilket skede av Touren de befinner sig.
Under första veckan är många av etapperna som upplagda för en stor klungspurt. Chansen att en utbrytargrupp håller undan är extremt liten, även om det såklart har hänt att spurtlagen misslyckats med att hämta in den. De få cyklister som ändå försöker ta sig med vill egentligen bara skapa TV-tid för sig själva och sitt lag, och det innebär att det ibland är den första attacken som tillåts gå iväg eftersom alla vet att den ändå inte kommer hålla.
Den sista veckan är det precis tvärt om. Avstånden i totalställningen är större och spurtetapperna är färre, vilket gör att det är betydligt större chans att morgongruppen håller undan och därför vill alla vara med i den. Det har hänt att det tagit upp emot tre timmar innan klungan släppt iväg en grupp för gott. Under den tiden är det inte konstanta attacker, utan mindre grupper får ofta 20-30 sekunders försprång. Problemet är om gruppen innehåller någon som är farlig för någon av ledartröjorna, eller om något lag som ännu inte vunnit en etapp inte är representerat i gruppen, för då jagar lagen som känner sig hotade ifatt utbrytningen. Här kan du läsa mer om nätets bästa ComeOn bonusar
Det franska laget Europecar, med Thomas Voeckler i spetsen, är kända för att alltid ha killar i täten. 2004 och 2011 bar det frukt för Voeckler själv, när han inte bara lyckades hålla undan utan också ta den gula ledartröjan. Vissa skeptiker hävdar att de enbart gör det för att få TV-tid, men det dementerar deras sportdirektör, Jean-Réne Bernaudeau. ”Det är helt fel. Svaret till varför vi alltid attackerar är enkelt – vi vill vinna! Och det har lyckats många gånger. Det finns ingen magisk formel för när det funkar och när det inte gör det, men genom att attackera kör vi vårt egna lopp. När vi är först och kör hårdast måste de andra lagen anpassa sig till oss, istället för att vi bara ska köra och vänta på vad storfavoriterna ska göra, då hade vi aldrig vunnit. Såklart är det långt ifrån alltid vi lyckas – det är en risk vi tar, och det är cykling i ett nötskal”, säger han.
Vad krävs det då i praktiken för att bryta sig loss? ”Man måste helt enkelt gå på max för att komma iväg, annars kommer klungan kunna hämta in dig”, säger Millar. ”Jag brukade ofta vänta tills jag såg att de omkring mig började se slitna ut, för om jag stack då var det ingen som riktigt ville köra ikapp mig, de tittade mer på varandra. Att sticka iväg sådär är det värsta du kan göra, det jobbigaste på hela etappen, men det är nödvändigt för de utbrytningar som släpps iväg lätt är oftast också de lättaste att hämta in. Det är synd att den första timmen av loppet sällan visas på TV, för det är ofta den som är den mest spännande. Sen kommer ett ganska långt avsnitt i mitten som inte är så upphetsande där man kan ta en paus och så blir det intressant på slutet igen, med en katt och råtta-lek mellan klungan och utbrytarna”, fortsätter han.
Utbrytningar är en central del av cykling och ett risktagande som kan betala sig med en ledartröja eller en etappvinst som kan bli höjdpunkten av en hel karriär. Desto oftare blir det ingen vinst och ansträningen som cyklisten gjort kan kännas onödig, men en sak är säker – tiden i utbrytning får du i alla fall styra över dig själv, istället för att behöva passa upp på din lagledare. FDJs sportdirektör Marc Madiot summerar det perfekt: ”Utbrytningar är en show full av känslor som är helt central för vår sport. Om du åker till Touren och blir tillsagd att du aldrig får försöka bryta dig loss, att du bara är där för att hjälpa någon annan och inte har rätt att göra något själv, då kan du lika gärna jobba i en fabrik”.
