Det frågar jag mig själv med ojämna mellanrum. Frågan är om möjligt mer aktuell än någonsin nu, när en massa människor som inte känner mig kikar in här.
Anton Persson, en Markarydskille som håller på med mountainbikeorientering, det är nog det enkla svaret. Som ni märker slutar det normala efter namnet. Att vara från Markaryd är ovanligt, att köra MTBO är ännu mer sällsynt.
Allt om MTB har tidigare skrivit en artikel om MTBO. För er som missade den kan man snabbt sammanfatta sporten med att man korsar ett tempolopp på cykel med en klassisk orienteringsbana. Man får en karta med kontroller som ska tas i en bestämd ordning, utmaningen ligger i att hitta den bästa, eller kanske snarare den minst dåliga vägen och sen cykla så fort som möjligt. Enkelt, men inte lätt.
Av någon anledning har jag bestämt mig för att bli jäkligt bra på MTBO. Jag är orienterare i grunden, har gått tre år på orienteringsgymnasium i Huskvarna och springer fortfarande relativt regelbundet. Även om man alltid kan och måste bli bättre på att orientera, så är det i cyklingen jag kan kapa mest tid. Jag föreställer mig att den här bloggen till mångt och mycket kommer handla om vad jag gör för att bli en bättre cyklist, hur jag ställer om från att träna för att bli bra på att springa med karta till att cykla med den.
I MTBO-landslaget går jag under namnet ”landsvägs-Anton”, dels för att jag föredrar kullersten framför rock gardens, dels för att jag trots min färgblindhet är självutnämnd stilpolis. För mig är det nästan viktigare att ha snygga strumpor än att vinna, i enlighet med the Official Rules of the Euro Cyclist första regel (som jag för övrigt kan i huvudet):
Image and style shall be the primary concerns of the Euro Cyclist. When suffering, one must focus first on maintaining a cool, even composure and second on performance. Winning races is an added talent, and only counts if said Euro Cyclist wins with appropriate style.
Lite prylgalen är jag också, fast plånboken räcker inte alltid till. Turligt nog har jag en bra klubb, ett par sponsorer och många härliga människor runt omkring mig, så att CSN-lånet utöver bakväxlar, cykelkepsar och tävlingsresor även räcker till hyra och mat.
Sammanfattningsvis är jag alltså en cyklande orienterare, färgblind stilpolis och pengalös prylbög. Sen tycker jag ganska mycket om fika också, det lär ni få höra mer om framöver.
Hoppas ni kommer hit och läser fler gånger, med lite tur kanske jag har skrivit något intressant eller kul.
/Anton
