Man måste inte vara snabb för att vara snygg

Anton
Persson

En varv runt Vättern kan väl inte skada…

2 Dec 2016

Det är något speciellt med att cykla runt sjöar. Kanske har det att göra med att det för det mesta innebär att man inte kan gena hem om man skulle bli trött, man måste cykla en viss längd till varje pris, oavsett hur trött man är. Från Linköping kan man cykla runt Roxen, Rängen, blåser det riktigt västligt kan man ta sig en sväng runt Tåkern… Och så är det ju den där Vättern.

Just nämnda jättepöl tänkte jag och ett gäng andra likasinnade (eller är det kanske brist på sinne?) ta oss runt om mindre än fyra veckor, den 28:e december. Ganska idiotiskt kan man tycka, det gör jag också, men det ska bli så fruktansvärt kul! Det tycker jag i alla fall nu, och kommer nog att tycka efteråt också, hur det blir däremellan får vi nog se…

Eftersom att jag räknar med att det kommer ta åtminstone 17 timmar har jag kommit på att det vore en bra idé att träna lite, och kanske också sitta lite på cykeln som jag ska köra på under den där ångestfyllda mellandagen. Därför har nu min vinterkrigare plockats ner från vinden.

Den var i precis lika dåligt skick som jag mindes det, men lite kärlek och några sötsliskigt doftande Muc-Off-produkter senare var den så gott som ny. Ja, bortsett från det där vajerhöljet som jag bröt sönder förra vintern och fortfarande inte har orkat fixa, det är ju ändå lite charmigt när det känns som att växelvajern löper genom sirap…

Den här flaskan innehåller tveklöst något utomjordiskt, men vad det än är så funkar det bra.
Den här flaskan innehåller tveklöst något utomjordiskt, men vad det än är så funkar det bra.

Det är något speciellt med att cykla runt sjöar. Kanske har det att göra med att det för det mesta innebär att man inte kan gena hem om man skulle bli trött, man måste cykla en viss längd till varje pris, oavsett hur trött man är. Från Linköping kan man cykla runt Roxen, Rängen, blåser det riktigt västligt kan man ta sig en sväng runt Tåkern… Och så är det ju den där Vättern.

Just nämnda jättepöl tänkte jag och ett gäng andra likasinnade (eller är det kanske brist på sinne?) ta oss runt om mindre än fyra veckor, den 28:e december. Ganska idiotiskt kan man tycka, det gör jag också, men det ska bli så fruktansvärt kul! Det tycker jag i alla fall nu, och kommer nog att tycka efteråt också, hur det blir däremellan får vi nog se…

Eftersom att jag räknar med att det kommer ta åtminstone 17 timmar har jag kommit på att det vore en bra idé att träna lite, och kanske också sitta lite på cykeln som jag ska köra på under den där ångestfyllda mellandagen. Därför har nu min vinterkrigare plockats ner från vinden.

Den var i precis lika dåligt skick som jag mindes det, men lite kärlek och några sötsliskigt doftande Muc-Off-produkter senare var den så gott som ny. Ja, bortsett från det där vajerhöljet som jag bröt sönder förra vintern och fortfarande inte har orkat fixa, det är ju ändå lite charmigt när det känns som att växelvajern löper genom sirap…

Den här flaskan innehåller tveklöst något utomjordiskt, men vad det än är så funkar det bra.
Den här flaskan innehåller tveklöst något utomjordiskt, men vad det än är så funkar det bra.

Baguette och banan Tour de Guadeloupe dag -1 och 0

31 Jul 2015

Gårdagens planerade blogginlägg blev något försenat på grund av en ganska rolig fadäs. När jag lagt mig för en liten powernap på eftermiddagen gick några av de andra till stranden för ett eftermiddagsdopp såg de att några av de andra lagen satt i lobbyn. Johan började småsnacka med en av sina gamla lagkompisar från Frankrike som lite tvekande undrade ”Ska ni bada nu? Bussen till lagpresentationen går ju om fem minuter”. Att det någon gång skulle bli en lagpresentation hade vi förstått, men informationen om när den skulle äga rum hade inte nått oss, så nu fick vi lite snabbt byta om och rafsa ihop lite grejer att ta med oss.

I sann fransk anda fick vi sedan vänta en halvtimme på bussen, och när vi kom fram till friidrottsarenan som var platsen för invigningen satt vi ytterligare en och en halv timme innan något hände. Ett dopp i havet och en tupplur hade inte varit några problem att hinna med. Det vore synd att säga att arenan var fullsatt, men det var ändå imponerande många som kommit för att lyssna på lokala politiker som höll tal och se oss gå upp på en scen och vinka. Inte mindre än fyra mindre TV-team var dessutom på plats, och ett gäng radioreportrar. Jag fick göra en intervju med frågorna ”Vad vet du om Guadeloupe?”, ”Vad vet du om Tour de Guadeloupe?” och ”Vad vet du om lagen från Guadeloupe?”. Kan erkänna att det inte kom många högkvalitativa svar där, hjärnan hade gått in i svält-mode efter att vi suttit utan mat i ett par timmar.

tdg4
Fortfarande vid gott mod, ovetandes om att vi skulle behöva vänta fyra timmar till på mat

 

Alla andra hade cykelkläder... Men det tyckte vi kändes överskattat.
Alla andra hade cykelkläder… Men det tyckte vi kändes överskattat.

I övrigt flyter det på, det är banan och baguette till frukost som gäller och övriga måltider är lokala specialiteter, oftast fisk. Igår blev det en lättare träningstur med banrekning, en backintervall och några lagtempostarter. Det märks att prologen närmar sig nu. Såhär med sju timmar kvar till start är förutsättningarna fortfarande väldigt oklara, men vi gissar att tiden kommer att räknas på första guppen och då lär jag offra mig med en monsterförning ganska tidigt.

Bjuder också på ett youtube-klipp från resan hit:

Gårdagens planerade blogginlägg blev något försenat på grund av en ganska rolig fadäs. När jag lagt mig för en liten powernap på eftermiddagen gick några av de andra till stranden för ett eftermiddagsdopp såg de att några av de andra lagen satt i lobbyn. Johan började småsnacka med en av sina gamla lagkompisar från Frankrike som lite tvekande undrade ”Ska ni bada nu? Bussen till lagpresentationen går ju om fem minuter”. Att det någon gång skulle bli en lagpresentation hade vi förstått, men informationen om när den skulle äga rum hade inte nått oss, så nu fick vi lite snabbt byta om och rafsa ihop lite grejer att ta med oss.

I sann fransk anda fick vi sedan vänta en halvtimme på bussen, och när vi kom fram till friidrottsarenan som var platsen för invigningen satt vi ytterligare en och en halv timme innan något hände. Ett dopp i havet och en tupplur hade inte varit några problem att hinna med. Det vore synd att säga att arenan var fullsatt, men det var ändå imponerande många som kommit för att lyssna på lokala politiker som höll tal och se oss gå upp på en scen och vinka. Inte mindre än fyra mindre TV-team var dessutom på plats, och ett gäng radioreportrar. Jag fick göra en intervju med frågorna ”Vad vet du om Guadeloupe?”, ”Vad vet du om Tour de Guadeloupe?” och ”Vad vet du om lagen från Guadeloupe?”. Kan erkänna att det inte kom många högkvalitativa svar där, hjärnan hade gått in i svält-mode efter att vi suttit utan mat i ett par timmar.

tdg4
Fortfarande vid gott mod, ovetandes om att vi skulle behöva vänta fyra timmar till på mat

 

Alla andra hade cykelkläder... Men det tyckte vi kändes överskattat.
Alla andra hade cykelkläder… Men det tyckte vi kändes överskattat.

I övrigt flyter det på, det är banan och baguette till frukost som gäller och övriga måltider är lokala specialiteter, oftast fisk. Igår blev det en lättare träningstur med banrekning, en backintervall och några lagtempostarter. Det märks att prologen närmar sig nu. Såhär med sju timmar kvar till start är förutsättningarna fortfarande väldigt oklara, men vi gissar att tiden kommer att räknas på första guppen och då lär jag offra mig med en monsterförning ganska tidigt.

Bjuder också på ett youtube-klipp från resan hit:

TV-kändisar Tour de Guadeloupe dag -2

30 Jul 2015

Guadeloupe är ett franskt, utomeuropeiskt distrikt som ligger i Västindien och består av ett par öar, där de två största i princip sitter ihop. Stället har faktiskt varit svenskt en gång i tiden, vi fick det av England som kompensation för Napoleonkrigen men sålde tillbaka det till fransmännen tämligen kvickt för 24 miljoner franc. Och nu, 201 sedan ön tillhörde Sverige, har CK Hymer kommit hit för att ta tillbaka den.

Vad som är på gång att ske är att den 65e upplagan av UCI 2.2-loppet Tour Cycliste International de Guadeloupe ska till att avgöras, och klubben har blivit inbjuden som ett av 8 utländska lag. Som vanligt när det gäller mig har jag halkat på några bananskal och vips så var jag visst en av de sex cyklisterna från Linköping.

Resan påbörjades 02:15 från Östgötaslätten, med flyg 06:30 från Arlanda till Charles du Gualle, sedan byte av flygplats till Orly (eftersom flyg från Paris till Guadeloupe räknas som inrikesflyg) och avslutningsvis en nätt tur på nio timmar över Atlanten. Efter att ha fått alla cyklar och bagaget och passerat ut i ankomsthallen i Point-a-Pitre fick vi en första föraning om vad som komma skall när vi möttes av en man med TV-kamera som filmade när vi gick med cykelväskorna ut till vår buss, och som senare var en del i ett kvällsprogram på regional TV med uppsnack inför Touren som börjar på fredag.

Det finns olika sätt att fördriva tiden på en flygplats
Det finns olika sätt att fördriva tiden på en flygplats
Storstjärnan Viktor Larsson
Storstjärnan Viktor Larsson

Efter att ha åkt buss genom mörkret i  en knapp timme och lyssnat på musik med riktigt rejäl baktakt för att komma i stämning kom vi fram till hotellet, där en pickup mötte upp oss för att skjutsa våra väskor de sista 200 meterna till entrén eftersom vi absolut inte fick slita ut oss i onödan!

Medieuppbådet fortsatte på träningen idag när en journalist bokade möte med oss medan vi handlade vatten, och sedan följde efter oss i bil i två mil för att filma oss. Det visade sig senare att han fått i uppdrag att följa oss hela veckan, ska se om jag lyckas få fram någon länk till TV-kanalens hemsida. Dessutom ryktas det om att han har på film när jag kör in i Rasmus bakhjul efter att Viktor skulle skoja lite med honom och hängde i hans sadel uppför en backe, vore ju festligt om det kablades ut på nätet.

Annars går den mesta tiden här åt till att vinka till glada människor som hejar och tutar i sina bilar, eller säga ”je ne parle pas francais”. Strax dax för middag här, återkommer imorgon med mer inför-snack till tävlingen.

Uppackning av cyklar
Uppackning av cyklar

Guadeloupe är ett franskt, utomeuropeiskt distrikt som ligger i Västindien och består av ett par öar, där de två största i princip sitter ihop. Stället har faktiskt varit svenskt en gång i tiden, vi fick det av England som kompensation för Napoleonkrigen men sålde tillbaka det till fransmännen tämligen kvickt för 24 miljoner franc. Och nu, 201 sedan ön tillhörde Sverige, har CK Hymer kommit hit för att ta tillbaka den.

Vad som är på gång att ske är att den 65e upplagan av UCI 2.2-loppet Tour Cycliste International de Guadeloupe ska till att avgöras, och klubben har blivit inbjuden som ett av 8 utländska lag. Som vanligt när det gäller mig har jag halkat på några bananskal och vips så var jag visst en av de sex cyklisterna från Linköping.

Resan påbörjades 02:15 från Östgötaslätten, med flyg 06:30 från Arlanda till Charles du Gualle, sedan byte av flygplats till Orly (eftersom flyg från Paris till Guadeloupe räknas som inrikesflyg) och avslutningsvis en nätt tur på nio timmar över Atlanten. Efter att ha fått alla cyklar och bagaget och passerat ut i ankomsthallen i Point-a-Pitre fick vi en första föraning om vad som komma skall när vi möttes av en man med TV-kamera som filmade när vi gick med cykelväskorna ut till vår buss, och som senare var en del i ett kvällsprogram på regional TV med uppsnack inför Touren som börjar på fredag.

Det finns olika sätt att fördriva tiden på en flygplats
Det finns olika sätt att fördriva tiden på en flygplats
Storstjärnan Viktor Larsson
Storstjärnan Viktor Larsson

Efter att ha åkt buss genom mörkret i  en knapp timme och lyssnat på musik med riktigt rejäl baktakt för att komma i stämning kom vi fram till hotellet, där en pickup mötte upp oss för att skjutsa våra väskor de sista 200 meterna till entrén eftersom vi absolut inte fick slita ut oss i onödan!

Medieuppbådet fortsatte på träningen idag när en journalist bokade möte med oss medan vi handlade vatten, och sedan följde efter oss i bil i två mil för att filma oss. Det visade sig senare att han fått i uppdrag att följa oss hela veckan, ska se om jag lyckas få fram någon länk till TV-kanalens hemsida. Dessutom ryktas det om att han har på film när jag kör in i Rasmus bakhjul efter att Viktor skulle skoja lite med honom och hängde i hans sadel uppför en backe, vore ju festligt om det kablades ut på nätet.

Annars går den mesta tiden här åt till att vinka till glada människor som hejar och tutar i sina bilar, eller säga ”je ne parle pas francais”. Strax dax för middag här, återkommer imorgon med mer inför-snack till tävlingen.

Uppackning av cyklar
Uppackning av cyklar

Svar till Malin Wollin

8 Jul 2015

Hej Malin Wollin!

Ja, jag vet att jag är lite sen på bollen, det var ju en vecka sen du skrev din krönika. På något sätt hade den lyckats undvika mitt flöde fram till idag.

De som känner mig kan intyga att jag inte är typen av person som brusar upp i första taget, sådär provocerande lugn att klasskompisarna i gymnasiet ibland försökte hitta gränsen ”för nån gång måste han ju bli arg”. De fann den aldrig, eftersom jag har Tjuren Ferdinand som idealbild.

När jag läser det du skriver letar jag med lykta efter spår av sarkasm, ironi eller vad som helst som ska få mig att inse att meningen egentligen är den motsatta. Visst har du några humoristiska poänger, men allt som allt tolkar jag det som att du är seriös, att du vill föra fram att folk borde cykla (och springa?) mindre. Och i samma sekund som det går upp för mig att du menar allvar blir jag riktigt förbannad, för första gången på länge.

Det är ett par formuleringar som jag hakar upp mig lite extra på:

”Det är så många cyklister och löpare på vägarna att jag får hamster­hjärta. Och hälften av gångerna kan jag inte bestämma mig för om jag ska hålla ut eller försöka pricka dem med min kofångare.”

Både du och jag förstår att du skriver det här för att plocka billiga poäng, inte för att du på allvar tänker köra på en cyklist. Men jag har tröttnat på att de stora medierna gång på gång släpper igenom citat som rättfärdigar att köra över cyklister. Vad har vi gjort dig? Hur kan det någonsin vara okej att köra på och skada någon annan? Är det okej att slå vegetarianer för att de inte äter kött?

”På slingriga vägar kommer de i sextio kilometer i timmen och vad gör man när man kör väldigt fort i en väldigt skarp kurva? Man gör den vid. Man håller ut så att man hamnar ­någonstans i mitten av vägen. Och det är klart, vill man landa med ett smack på vindrutan till en högst förvånad bil så är det förstås ett effektivt tillvägagångssätt.”

De cyklister som är kapabla att cykla i sextio kilometer i timmen har troligen erfarenhet nog att bromsa innan snäva kurvor. Visst finns det många cyklister som borde lära sig ett och annat om vett på vägen, och är det lite trafik kan man hålla ut en bit i vägbanan, men jag tror inte att någon skulle få för sig att gå över i det andra körfältet. Hur hamnar man då på vindrutan? Var det du som kapade kurvan lite, och så råkade det vara en cyklist där? Är du en i raden av vägarna-är-till-för-bilisterna-trollen?

”(…) ni har gjort mig till det monster jag har blivit. Jag vill inte känna såhär men vad har jag för val?”

Du lyckas kröna ditt verk med något så fruktansvärt korkat att jag inte vet var jag ska ta vägen. Med exakt samma logik som en våldtäktsman som försvarar sig med att offret klätt sig utmanande försöker du rättfärdiga din ståndpunkt. Jag är medveten om att det är en extrem liknelse, men andemeningen är densamma. ”Det är ditt fel att jag är arg, så därför får jag köra på dig”.

Jag är ett stort fan av satir, men skillnaden mellan satir och vad du håller på med är att du istället för att sparka uppåt, sparkar på en grupp som redan ligger ner, som redan får utstå massivt näthat i kommentarsfälten. Folk drar sig för att cykla, till och med slutar, på grund av vad upprörda bilister med diskutabel intelligenskvot skriver. Ja, jag vet att jag inte borde ta åt mig, att du bara ville vara lite ”skojig”, men eftersom jag cyklar dag ut och dag in kan jag inte låta bli att beröras. Vad vet du om att det skulle ta död på känslor att cykla? Vad vet du om cykling när du själv aldrig provat? Vad har du för rätt att lägga dig i andra personers liv som du inte har någon aning om?

Nej, ska jag vara ärlig tror jag att upprinnelsen till det du skriver grundar sig i dig själv. Precis som jag tar illa upp för att jag är cyklist så blir du upprörd för att du ser något i tränande människor som du saknar. Kanske önskar du att du också hade tid eller intresse för det, eller åtminstone en ambition med ditt liv.

Skämta hur mycket du vill om våra tighta kläder, dyra cyklar och fula hjälmar, det bekommer mig inte. Men sluta för allt i världen upp med att normalisera våldet mot cyklister. Vad som är en buckla i motorhuven för dig kan vara slutet för någon annan.

 

Här hittar ni Malins krönika.

Hej Malin Wollin!

Ja, jag vet att jag är lite sen på bollen, det var ju en vecka sen du skrev din krönika. På något sätt hade den lyckats undvika mitt flöde fram till idag.

De som känner mig kan intyga att jag inte är typen av person som brusar upp i första taget, sådär provocerande lugn att klasskompisarna i gymnasiet ibland försökte hitta gränsen ”för nån gång måste han ju bli arg”. De fann den aldrig, eftersom jag har Tjuren Ferdinand som idealbild.

När jag läser det du skriver letar jag med lykta efter spår av sarkasm, ironi eller vad som helst som ska få mig att inse att meningen egentligen är den motsatta. Visst har du några humoristiska poänger, men allt som allt tolkar jag det som att du är seriös, att du vill föra fram att folk borde cykla (och springa?) mindre. Och i samma sekund som det går upp för mig att du menar allvar blir jag riktigt förbannad, för första gången på länge.

Det är ett par formuleringar som jag hakar upp mig lite extra på:

”Det är så många cyklister och löpare på vägarna att jag får hamster­hjärta. Och hälften av gångerna kan jag inte bestämma mig för om jag ska hålla ut eller försöka pricka dem med min kofångare.”

Både du och jag förstår att du skriver det här för att plocka billiga poäng, inte för att du på allvar tänker köra på en cyklist. Men jag har tröttnat på att de stora medierna gång på gång släpper igenom citat som rättfärdigar att köra över cyklister. Vad har vi gjort dig? Hur kan det någonsin vara okej att köra på och skada någon annan? Är det okej att slå vegetarianer för att de inte äter kött?

”På slingriga vägar kommer de i sextio kilometer i timmen och vad gör man när man kör väldigt fort i en väldigt skarp kurva? Man gör den vid. Man håller ut så att man hamnar ­någonstans i mitten av vägen. Och det är klart, vill man landa med ett smack på vindrutan till en högst förvånad bil så är det förstås ett effektivt tillvägagångssätt.”

De cyklister som är kapabla att cykla i sextio kilometer i timmen har troligen erfarenhet nog att bromsa innan snäva kurvor. Visst finns det många cyklister som borde lära sig ett och annat om vett på vägen, och är det lite trafik kan man hålla ut en bit i vägbanan, men jag tror inte att någon skulle få för sig att gå över i det andra körfältet. Hur hamnar man då på vindrutan? Var det du som kapade kurvan lite, och så råkade det vara en cyklist där? Är du en i raden av vägarna-är-till-för-bilisterna-trollen?

”(…) ni har gjort mig till det monster jag har blivit. Jag vill inte känna såhär men vad har jag för val?”

Du lyckas kröna ditt verk med något så fruktansvärt korkat att jag inte vet var jag ska ta vägen. Med exakt samma logik som en våldtäktsman som försvarar sig med att offret klätt sig utmanande försöker du rättfärdiga din ståndpunkt. Jag är medveten om att det är en extrem liknelse, men andemeningen är densamma. ”Det är ditt fel att jag är arg, så därför får jag köra på dig”.

Jag är ett stort fan av satir, men skillnaden mellan satir och vad du håller på med är att du istället för att sparka uppåt, sparkar på en grupp som redan ligger ner, som redan får utstå massivt näthat i kommentarsfälten. Folk drar sig för att cykla, till och med slutar, på grund av vad upprörda bilister med diskutabel intelligenskvot skriver. Ja, jag vet att jag inte borde ta åt mig, att du bara ville vara lite ”skojig”, men eftersom jag cyklar dag ut och dag in kan jag inte låta bli att beröras. Vad vet du om att det skulle ta död på känslor att cykla? Vad vet du om cykling när du själv aldrig provat? Vad har du för rätt att lägga dig i andra personers liv som du inte har någon aning om?

Nej, ska jag vara ärlig tror jag att upprinnelsen till det du skriver grundar sig i dig själv. Precis som jag tar illa upp för att jag är cyklist så blir du upprörd för att du ser något i tränande människor som du saknar. Kanske önskar du att du också hade tid eller intresse för det, eller åtminstone en ambition med ditt liv.

Skämta hur mycket du vill om våra tighta kläder, dyra cyklar och fula hjälmar, det bekommer mig inte. Men sluta för allt i världen upp med att normalisera våldet mot cyklister. Vad som är en buckla i motorhuven för dig kan vara slutet för någon annan.

 

Här hittar ni Malins krönika.

Fem instakonton du borde följa!

30 Jun 2015

Cyklar är, förutom roliga att cykla med, väldigt trevliga att titta på. Här har jag listat fem instagramkonton som jag tycker är ett måste att följa om man gillar cykling i alla former.

@theradavist

John Prolly heter snubben bakom kontot, och troligtvis också hemsidan www.theradavist.com. Han tycks ha en förkärlek till att cykla grusväg i USAs ödemarker, testa lite småmysko hojar, kaffe (han är ju cyklist) och packväskor. Dessutom är han en jävel på att fota cyklar.

I photoshopped out the stick holding the bike up like this… #goldensaddlecyclery

A post shared by The Radavist (@theradavist) on

The @ClémentCycling Xplor USH tire works great in dusty and dry conditions. 🌵

A post shared by The Radavist (@theradavist) on

 

@fyxo

Fyxo verkar vara en lite skön snubbe som har en cykelbutik i Melbourne. Tror han har ett förflutet som cykelbud lite här och där i världen, men nu livnär han sig på att sälja stålracers och fota styrstammar. Tycker även han om kaffe. Och Campa.

Classic not plastic. @CampagnoloSRL x @cinelli_official

A post shared by F Y X O (@fyxo) on

Wheelin' with the boom in the back. #lifeistooshorttorideshitbikes

A post shared by F Y X O (@fyxo) on

Silver and Gold @campagnoloSRL. Check out the Aperitif with Ernesto on #fyxo.co

A post shared by F Y X O (@fyxo) on

 

@ruebenkrabbe

Den här coola killen stötte jag på när jag var i Israel. Jag struntar faktiskt i att han har orakade ben och vägrar ha på sig något annat än baggy-shorts, för fota kan han minsann. Mycket endurobilder, och skidor. Och snö, mest snö faktiskt.

Rainforest

A post shared by Reuben Krabbe (@reubenkrabbe) on

Olive orchard to olive orchard, I don't think this will get old! #Israel @dylan_sherrard

A post shared by Reuben Krabbe (@reubenkrabbe) on

 

@modcyclinphoto

Från någon som bara håller sig i skogen till en annan som inte skulle sätta sin fot i en mountainbikesko. Scott Mitchell fotar en hel del åt Team Sky och är väl Bradley Wiggins något äldre bror i fotograf-upplaga. Utöver cyklar kommer det fram en och annan vespa här. Och pojkar i Beatles-frisyr.

'Mods Rule' 54.526 @bradwiggins @fredperry_1952 #happyhour

A post shared by Scott Mitchell (@modcyclingphoto) on

New Kicks 'I'm the Daddy now' Big thanks to @rondebike @girocycling

A post shared by Scott Mitchell (@modcyclingphoto) on

Happy Birthday mate @markcavendish #cav

A post shared by Scott Mitchell (@modcyclingphoto) on

 

@4shaw_official

Ytterligare en australiensare… Dion Shaw är strumpkungen nummer ett och uppdaterar ständigt sitt utbud. Dräggelvarning.

 

Har du några bra tips på schyssta instagramkonton? Kommentera vettja!

Cyklar är, förutom roliga att cykla med, väldigt trevliga att titta på. Här har jag listat fem instagramkonton som jag tycker är ett måste att följa om man gillar cykling i alla former.

@theradavist

John Prolly heter snubben bakom kontot, och troligtvis också hemsidan www.theradavist.com. Han tycks ha en förkärlek till att cykla grusväg i USAs ödemarker, testa lite småmysko hojar, kaffe (han är ju cyklist) och packväskor. Dessutom är han en jävel på att fota cyklar.

I photoshopped out the stick holding the bike up like this… #goldensaddlecyclery

A post shared by The Radavist (@theradavist) on

The @ClémentCycling Xplor USH tire works great in dusty and dry conditions. 🌵

A post shared by The Radavist (@theradavist) on

 

@fyxo

Fyxo verkar vara en lite skön snubbe som har en cykelbutik i Melbourne. Tror han har ett förflutet som cykelbud lite här och där i världen, men nu livnär han sig på att sälja stålracers och fota styrstammar. Tycker även han om kaffe. Och Campa.

Classic not plastic. @CampagnoloSRL x @cinelli_official

A post shared by F Y X O (@fyxo) on

Wheelin' with the boom in the back. #lifeistooshorttorideshitbikes

A post shared by F Y X O (@fyxo) on

Silver and Gold @campagnoloSRL. Check out the Aperitif with Ernesto on #fyxo.co

A post shared by F Y X O (@fyxo) on

 

@ruebenkrabbe

Den här coola killen stötte jag på när jag var i Israel. Jag struntar faktiskt i att han har orakade ben och vägrar ha på sig något annat än baggy-shorts, för fota kan han minsann. Mycket endurobilder, och skidor. Och snö, mest snö faktiskt.

Rainforest

A post shared by Reuben Krabbe (@reubenkrabbe) on

Olive orchard to olive orchard, I don't think this will get old! #Israel @dylan_sherrard

A post shared by Reuben Krabbe (@reubenkrabbe) on

 

@modcyclinphoto

Från någon som bara håller sig i skogen till en annan som inte skulle sätta sin fot i en mountainbikesko. Scott Mitchell fotar en hel del åt Team Sky och är väl Bradley Wiggins något äldre bror i fotograf-upplaga. Utöver cyklar kommer det fram en och annan vespa här. Och pojkar i Beatles-frisyr.

'Mods Rule' 54.526 @bradwiggins @fredperry_1952 #happyhour

A post shared by Scott Mitchell (@modcyclingphoto) on

New Kicks 'I'm the Daddy now' Big thanks to @rondebike @girocycling

A post shared by Scott Mitchell (@modcyclingphoto) on

Happy Birthday mate @markcavendish #cav

A post shared by Scott Mitchell (@modcyclingphoto) on

 

@4shaw_official

Ytterligare en australiensare… Dion Shaw är strumpkungen nummer ett och uppdaterar ständigt sitt utbud. Dräggelvarning.

 

Har du några bra tips på schyssta instagramkonton? Kommentera vettja!

Att vara sämst

25 Jun 2015

I helgen som var körde jag två av svensk landsvägscyklings mest klassiska tävlingar, Solleröloppet och Soldvarvi. Eftersom jag snart ska till Guadeloupe och bli krossad av några fruktansvärt duktiga åkare (mer om det en annan gång), tyckte jag det var bäst att anmäla mig i Elitklassen. Sagt och gjort, och innan jag visste ordet av det satt jag i en bil på väg mot Dalarna med Micke och Gransten och drog nördskämt.

Att jag inte var ordentligt förberedd var lite extra genomskinligt eftersom jag 1) hade glömt mitt ena flaskställ hemma och 2) inte hade något tidtagningschip, men det löste sig som vanligt. Inför start kändes det faktiskt ganska bra, halva laget hade fått låna mitt liniment så jag hade i alla fall bidragit med något.

Starten blev lite chockartad när först en herre såg till att vurpa framför mig efter typ 150 meter så att jag fick göra ett graciöst bunnyjump upp på trottoaren bredvid för att kunna passera. Nedför den första lilla backen gick det ordentligt fort och jag var tvungen att hålla kadens som en duracellkanin för att hänga med svansen på klungan. Det bättrade dock till sig i Gesundabacken, där behövde man inte direkt oroa sig för att ha för hög kadens och över krönet låg jag med hyggligt.

Efter det låg jag mest och surfade med längst bak i klungan, åt och drack. Gjorde som jag skulle, dvs så lite som möjligt. In i Stackmora-backen kändes det bra så jag testade att avancera lite i fältet, fram tills Rasmus sa åt mig att sluta gå i vinden och lägg mig på hjul. Bra att det finns folk i klubben som håller koll på nybörjarna. I utförskörningen ner till Orsa tappade jag såklart alla positioner jag tagit uppför, men jag var fortfarande med.

Sen kom dock ett motlut till, som jag inte hade räknat med. Det sprack upp framför mig och jag gjorde vad jag kunde för att täppa luckan. ”Det har ju precis varit en backe så denna kan ju inte vara så lång”, tänkte jag. Tyvärr verkar min backgräns på landsväg gå kring fyra minuter. Törneviken har jag tagit på 4:33 i dålig form, Gesunda gick på 4:11 första varvet och Stackmora på 4:13. Det var ungefär så länge jag höll i första Skeer-backen också, bara det att det tog mig 5:19 att komma till krönet. Och att efter den korta utförskörningen så kom en till backe på knappa fyra minuter. Där och då kändes det som att det var tack och godnatt.

Här kan man spurta - om man orkar hänga med vill säga
Här kan man spurta – om man orkar hänga med vill säga

Efter att jag fått en ny flaska när servicebilen körde om oss och jag rullat nedför en liten stund insåg jag att jag var ganska pigg igen. De där som jag körde om i början av backen ska minsann inte få det lätt att komma ikapp tänkte jag och satte fart. Första timmen ensam gick faktiskt ganska bra, men sen var det tungt. Tog betydligt längre tid på mig uppför Gesundabacken gång två och tre. När kvastbilen kom och la sig bakom med fem mil kvar insåg jag att jag var obotligt sist. Visste inte hur långt fram jag hade, men chansen att komma ikapp någon var minimal. Sista varvet blev mer än kamp mot mig själv än en kamp mot klockan, vattnet i flaskan var slut och multipower-förrådet sinade. Tillslut kom jag så i mål på styvt 4:45, sisådär tjugo minuter efter näst sista man. Inte jättebra, kanske.

Midsommaraftonen fortsatte mycket trevligt med sill och potatis, jordgubbar och grädde (som sig bör) och en promenad till Gesundabergets topp. Fin utsikt och några mygg. Passade även på att reka downhillspåren om man skulle få för sig att åka dit med skogscykeln nån gång.

Vi rullade en sväng på midsommardagens förmiddag medan solen fortfarande sken, tog en glass och kollade på USM-tempot. Insåg att jag nog skulle kunna få stryk av en del av de där småttingarna, de såg rätt snabba ut.

Uppvärmningen till Soldvarvi flöt på bra även den och på startlinjen var jag rätt så taggad. Vad jag var mindre beredd på var att första varvet skulle ha en snitthastighet på nästan 50 km/h och att jag inte skulle orka följa. Var helt knäckt när jag kom över krönet på målbacken, såg närmsta hjul försvinna och insåg att jag aldrig skulle komma ikapp igen. Vad gör man i ett sånt läge? Hur beter man sig när man blivit avhängd efter 5 % av ett lopp?

Jag rullade runt en stund och fick bort den allra värsta besvikelsen, men faktum kvarstod: jag hängde knappt med i ett varv.

Det tog faktiskt någon dag innan jag kom över det där, sist av de fullföljande på Solleröloppet och avhängd direkt på Soldvarvi. Tur då att Strava finns! Efter en lite närmare analys insåg jag att mina tider faktiskt inte var så himla dåliga, det var bara det att jag genom att inte ta för mig och en kass utförsteknik såg till att placera mig själv i sämsta tänkbara utgångsläge i de avgörande situationerna. Inte lätt att göra något bra då.

Till Guadeloupe-resan får jag nog se till att fixa till min teknik lite och våga ligga längre upp i klungan. Då finns i alla fall förutsättningarna för att det ska gå lite bättre!

En ganska bra sammanfattning av min insats idag – inte ens nära på #soldvarvi

A post shared by @persson_anton on

I helgen som var körde jag två av svensk landsvägscyklings mest klassiska tävlingar, Solleröloppet och Soldvarvi. Eftersom jag snart ska till Guadeloupe och bli krossad av några fruktansvärt duktiga åkare (mer om det en annan gång), tyckte jag det var bäst att anmäla mig i Elitklassen. Sagt och gjort, och innan jag visste ordet av det satt jag i en bil på väg mot Dalarna med Micke och Gransten och drog nördskämt.

Att jag inte var ordentligt förberedd var lite extra genomskinligt eftersom jag 1) hade glömt mitt ena flaskställ hemma och 2) inte hade något tidtagningschip, men det löste sig som vanligt. Inför start kändes det faktiskt ganska bra, halva laget hade fått låna mitt liniment så jag hade i alla fall bidragit med något.

Starten blev lite chockartad när först en herre såg till att vurpa framför mig efter typ 150 meter så att jag fick göra ett graciöst bunnyjump upp på trottoaren bredvid för att kunna passera. Nedför den första lilla backen gick det ordentligt fort och jag var tvungen att hålla kadens som en duracellkanin för att hänga med svansen på klungan. Det bättrade dock till sig i Gesundabacken, där behövde man inte direkt oroa sig för att ha för hög kadens och över krönet låg jag med hyggligt.

Efter det låg jag mest och surfade med längst bak i klungan, åt och drack. Gjorde som jag skulle, dvs så lite som möjligt. In i Stackmora-backen kändes det bra så jag testade att avancera lite i fältet, fram tills Rasmus sa åt mig att sluta gå i vinden och lägg mig på hjul. Bra att det finns folk i klubben som håller koll på nybörjarna. I utförskörningen ner till Orsa tappade jag såklart alla positioner jag tagit uppför, men jag var fortfarande med.

Sen kom dock ett motlut till, som jag inte hade räknat med. Det sprack upp framför mig och jag gjorde vad jag kunde för att täppa luckan. ”Det har ju precis varit en backe så denna kan ju inte vara så lång”, tänkte jag. Tyvärr verkar min backgräns på landsväg gå kring fyra minuter. Törneviken har jag tagit på 4:33 i dålig form, Gesunda gick på 4:11 första varvet och Stackmora på 4:13. Det var ungefär så länge jag höll i första Skeer-backen också, bara det att det tog mig 5:19 att komma till krönet. Och att efter den korta utförskörningen så kom en till backe på knappa fyra minuter. Där och då kändes det som att det var tack och godnatt.

Här kan man spurta - om man orkar hänga med vill säga
Här kan man spurta – om man orkar hänga med vill säga

Efter att jag fått en ny flaska när servicebilen körde om oss och jag rullat nedför en liten stund insåg jag att jag var ganska pigg igen. De där som jag körde om i början av backen ska minsann inte få det lätt att komma ikapp tänkte jag och satte fart. Första timmen ensam gick faktiskt ganska bra, men sen var det tungt. Tog betydligt längre tid på mig uppför Gesundabacken gång två och tre. När kvastbilen kom och la sig bakom med fem mil kvar insåg jag att jag var obotligt sist. Visste inte hur långt fram jag hade, men chansen att komma ikapp någon var minimal. Sista varvet blev mer än kamp mot mig själv än en kamp mot klockan, vattnet i flaskan var slut och multipower-förrådet sinade. Tillslut kom jag så i mål på styvt 4:45, sisådär tjugo minuter efter näst sista man. Inte jättebra, kanske.

Midsommaraftonen fortsatte mycket trevligt med sill och potatis, jordgubbar och grädde (som sig bör) och en promenad till Gesundabergets topp. Fin utsikt och några mygg. Passade även på att reka downhillspåren om man skulle få för sig att åka dit med skogscykeln nån gång.

Vi rullade en sväng på midsommardagens förmiddag medan solen fortfarande sken, tog en glass och kollade på USM-tempot. Insåg att jag nog skulle kunna få stryk av en del av de där småttingarna, de såg rätt snabba ut.

Uppvärmningen till Soldvarvi flöt på bra även den och på startlinjen var jag rätt så taggad. Vad jag var mindre beredd på var att första varvet skulle ha en snitthastighet på nästan 50 km/h och att jag inte skulle orka följa. Var helt knäckt när jag kom över krönet på målbacken, såg närmsta hjul försvinna och insåg att jag aldrig skulle komma ikapp igen. Vad gör man i ett sånt läge? Hur beter man sig när man blivit avhängd efter 5 % av ett lopp?

Jag rullade runt en stund och fick bort den allra värsta besvikelsen, men faktum kvarstod: jag hängde knappt med i ett varv.

Det tog faktiskt någon dag innan jag kom över det där, sist av de fullföljande på Solleröloppet och avhängd direkt på Soldvarvi. Tur då att Strava finns! Efter en lite närmare analys insåg jag att mina tider faktiskt inte var så himla dåliga, det var bara det att jag genom att inte ta för mig och en kass utförsteknik såg till att placera mig själv i sämsta tänkbara utgångsläge i de avgörande situationerna. Inte lätt att göra något bra då.

Till Guadeloupe-resan får jag nog se till att fixa till min teknik lite och våga ligga längre upp i klungan. Då finns i alla fall förutsättningarna för att det ska gå lite bättre!

En ganska bra sammanfattning av min insats idag – inte ens nära på #soldvarvi

A post shared by @persson_anton on

Åh hoj! En lite närmre titt på min Lapierre XR 929

17 Jun 2015

Efter söndagens X-Cup, men innan den efterföljande tvätten, passade jag på att ta några bilder på min numera inte längre helt nya hoj. För den intresserade kan jag nämna att det är en Lapierre XR 929 som är lite smått custom-byggd med Lapierres Ultimate-program. En ordentlig recension kanske kommer nån gång… Håll till godo så länge!

Efter söndagens X-Cup, men innan den efterföljande tvätten, passade jag på att ta några bilder på min numera inte längre helt nya hoj. För den intresserade kan jag nämna att det är en Lapierre XR 929 som är lite smått custom-byggd med Lapierres Ultimate-program. En ordentlig recension kanske kommer nån gång… Håll till godo så länge!

X-Cup

14 Jun 2015

Idag kördes fjärde deltävlingen av den fantastiska cross country-serien X-Cup på Vallåsen. Banan höll verkligen fantastiskt bra klass och jag tror inte att någon av de 229 som kom till start var pigga efter en timme + varvet. 140 meters höjdskillnad, sugande singletrack uppför och en riktigt tekniskt utförskörning på ett av de lättare downhillspåren tog ut sin rätt.

För egen del började dagen med att reka banan två varv innan Start 1 stack iväg. Hann dessutom köra ett till varv mellan deras målgång och min egen start.

Med Gustav Larsson och Roger Persson till start behövde jag åtminstone inte oroa mig för att vinna. I övrigt hade jag inte särskilt bra koll men trodde att en plats kring 20 borde vara rimligt. Då både jag, min farbror och min kusin såg till att dyka upp blev det lite av en familjefejd, det var nog det som motiverade mig mest.

Mountainbike-klanen Persson
Mountainbike-klanen Persson efter målgång

Bredvid mig på startlinjen ställde sig en trevlig överraskning, en australiensare som precis som jag körde med strumpor från 4SHAW och som dessutom lagt vantarna på ett par vansinnigt snygga cykelhandskar. Mina för dagen nya Malojakläder rådde han dock inte på.

När starten gick var jag för en gångs skull ganska passiv, åtminstone i typ 200 meter tills jag insåg att det minsann inte gick så fort i min del av klungan. Gustav, Roger, australiensaren och ytterligare en snubbe fick en liten lucka som jag lyckades täppa genom att gå över 190 i puls för första gången sen i oktober. När vi kom in på första stigen visade dock Herr Larsson vem det är som bestämmer och matade vänligt men bestämt ifrån övriga medtävlande.

Efter att ha fått slita som ett djur för att hålla hjulet på framförvarande på stigavsnittet blev det istället ganska behagligt när vi kom ut på grusväg och jag tog upp jakten på australiensaren som låg trea. På den enda leriga biten av hela banan lyckades jag dock med konststycket att tappa fästet med framhjulet och gjorde ett extremt graciöst magplask. Innan jag fått tillbaka förståndet samt rättat till styret hade 28 pers slunkit förbi och jag hade alltså lyckats gå från nummer fyra till plats 32. Eftersom det är så kul att köra uppför fortsatte jag dock att trycka på och plockade in lite drygt hälften av tappet, upp till en slutlig sextondeplats. Värt att notera är att av 16 omkörningar gjordes 0 nedför, 2 på stig uppför och 14 på grusväg uppför. Så kan det gå om man tränar massa landsväg…

Som SufferScoren säger, en ganska tuff dag
Som SufferScoren säger, en ganska tuff dag

Några bilder från Start 1:

Idag kördes fjärde deltävlingen av den fantastiska cross country-serien X-Cup på Vallåsen. Banan höll verkligen fantastiskt bra klass och jag tror inte att någon av de 229 som kom till start var pigga efter en timme + varvet. 140 meters höjdskillnad, sugande singletrack uppför och en riktigt tekniskt utförskörning på ett av de lättare downhillspåren tog ut sin rätt.

För egen del började dagen med att reka banan två varv innan Start 1 stack iväg. Hann dessutom köra ett till varv mellan deras målgång och min egen start.

Med Gustav Larsson och Roger Persson till start behövde jag åtminstone inte oroa mig för att vinna. I övrigt hade jag inte särskilt bra koll men trodde att en plats kring 20 borde vara rimligt. Då både jag, min farbror och min kusin såg till att dyka upp blev det lite av en familjefejd, det var nog det som motiverade mig mest.

Mountainbike-klanen Persson
Mountainbike-klanen Persson efter målgång

Bredvid mig på startlinjen ställde sig en trevlig överraskning, en australiensare som precis som jag körde med strumpor från 4SHAW och som dessutom lagt vantarna på ett par vansinnigt snygga cykelhandskar. Mina för dagen nya Malojakläder rådde han dock inte på.

När starten gick var jag för en gångs skull ganska passiv, åtminstone i typ 200 meter tills jag insåg att det minsann inte gick så fort i min del av klungan. Gustav, Roger, australiensaren och ytterligare en snubbe fick en liten lucka som jag lyckades täppa genom att gå över 190 i puls för första gången sen i oktober. När vi kom in på första stigen visade dock Herr Larsson vem det är som bestämmer och matade vänligt men bestämt ifrån övriga medtävlande.

Efter att ha fått slita som ett djur för att hålla hjulet på framförvarande på stigavsnittet blev det istället ganska behagligt när vi kom ut på grusväg och jag tog upp jakten på australiensaren som låg trea. På den enda leriga biten av hela banan lyckades jag dock med konststycket att tappa fästet med framhjulet och gjorde ett extremt graciöst magplask. Innan jag fått tillbaka förståndet samt rättat till styret hade 28 pers slunkit förbi och jag hade alltså lyckats gå från nummer fyra till plats 32. Eftersom det är så kul att köra uppför fortsatte jag dock att trycka på och plockade in lite drygt hälften av tappet, upp till en slutlig sextondeplats. Värt att notera är att av 16 omkörningar gjordes 0 nedför, 2 på stig uppför och 14 på grusväg uppför. Så kan det gå om man tränar massa landsväg…

Som SufferScoren säger, en ganska tuff dag
Som SufferScoren säger, en ganska tuff dag

Några bilder från Start 1:

Stravaångest En del av livet som statistiknörd

11 Jun 2015

Idag var det dags igen för personligt rekordförsök på Mera Leras gula bana i Vidingsjö. Förutsättningarna var fantastiska, precis som när jag senast krossade min egen bästatid i vredesmod efter punkteringen på Östgötaloppet. Riktigt torra stigar, till och med surhålet efter 1,5 km var nästan upptorkat.

Efter en bra uppvärmning var det bara att gå på med öppna spjäll och det kändes som ett snabbt varv, fick med mig farten bra över alla jävla stenar. Inte heller idag var det cykeln som gjorde att jag inte lyckades köra fortare utan som vanligt satte min brist på teknik gränserna för vad som var möjligt att göra. Men som sagt, det kändes bra.

Det hör till historien att jag glömt garmin-fästet i Växjö, och därmed fick jag köra med min Edge i bakfickan. Ingen större fara egentligen, på så vis blev det ju bara lite mer spännande att se vilken tid jag fick när jag kom hem. Efter rekordförsöksvarvet rullade jag någon minut lugnt och tog sedan ett snabbt varv till för att bättra på min suffer score, men inte riktigt lika mycket attack som det föregående. Därefter rull hemåt.

Som vanligt hinner jag knappt stänga dörren bakom mig innan jag sätter på Bluetooth på telefonen som autosynkar med cykeldatorn och vidarebefordrar direkt till Strava. ”Your ride is ready” dyker strax upp på skärmen, spänningen är olidlig. Klickar upp aktiviteten och…

”Personal Record MeraLera-södra gul loop”

Jaha? Men hela varvet då? Klickar mig otåligt vidare till Results.

”Mera Lera, gula slingan
2nd Best Time – 15:47″

Ahvafan, var det inte snabbare? Jag blev ju svintrött. Jaja, formen är väl kanske inte så bra… Andra varvet då? Letar febrilt i listan. Var tusan är andra varvet?

Startar datorn och känner paniken komma krypande. Tänk om det inte blivit registrerat, vad ska det då bli av min planerade jätteanalys? Svetten droppar från pannan under tiden som datorn laddar sidan.

Klickar mig fort in på aktiviteten och vidare på Analysis. Men…. det finns inget långt segment markerat förrän på slutet av turen. Sakta går det upp för mig: Det var andra varvet som jag hade 15:47. Rekordförsöket finns inte. Jag har ju sett att Strava har ett optimeringsprogram som ska rätta till GPS-kurvor som hamnat snett, det kanske bara inte funkade denna gången. Provar att ladda upp träningen igen, men med samma resultat. Letar upp en knapp där det står Refresh Activity Achivements och klickar säkert tjugo gånger för att Strava verkligen ska fatta att det är dags att fixa till det här. Ingen skillnad.

I ett sista desperat försök delar jag upp passet i två delar. Första delen saknar segment. Längst ner till höger står det hånfullt Don’t see the segment you’re looking for?”. Nej, så kan man också uttrycka det… Klickar mig in och söker upp rätt. Nu måste det väl ändå gå?

Your Activity seems to have deviated from the Segment at 19%. We could not complete the match.

Zoomar in och ser att det mycket riktigt stämmer. GPS-spåret går ju bokstavligt talat åt skogen.

Jag inser mig till slut besegrad och går in i Analysis igen för att mäta manuelt. 15:02. Sjätte tid av alla, pers med 40 sekunder. Och det har aldrig hänt. Snacka om salt i såren.

Sliter just nu mitt hår och finkammar Google efter sätt att rätt till sina .FIT filer. Tillsvidare föreslår jag att stravaångest adderas till SAOL.

Strava

Idag var det dags igen för personligt rekordförsök på Mera Leras gula bana i Vidingsjö. Förutsättningarna var fantastiska, precis som när jag senast krossade min egen bästatid i vredesmod efter punkteringen på Östgötaloppet. Riktigt torra stigar, till och med surhålet efter 1,5 km var nästan upptorkat.

Efter en bra uppvärmning var det bara att gå på med öppna spjäll och det kändes som ett snabbt varv, fick med mig farten bra över alla jävla stenar. Inte heller idag var det cykeln som gjorde att jag inte lyckades köra fortare utan som vanligt satte min brist på teknik gränserna för vad som var möjligt att göra. Men som sagt, det kändes bra.

Det hör till historien att jag glömt garmin-fästet i Växjö, och därmed fick jag köra med min Edge i bakfickan. Ingen större fara egentligen, på så vis blev det ju bara lite mer spännande att se vilken tid jag fick när jag kom hem. Efter rekordförsöksvarvet rullade jag någon minut lugnt och tog sedan ett snabbt varv till för att bättra på min suffer score, men inte riktigt lika mycket attack som det föregående. Därefter rull hemåt.

Som vanligt hinner jag knappt stänga dörren bakom mig innan jag sätter på Bluetooth på telefonen som autosynkar med cykeldatorn och vidarebefordrar direkt till Strava. ”Your ride is ready” dyker strax upp på skärmen, spänningen är olidlig. Klickar upp aktiviteten och…

”Personal Record MeraLera-södra gul loop”

Jaha? Men hela varvet då? Klickar mig otåligt vidare till Results.

”Mera Lera, gula slingan
2nd Best Time – 15:47″

Ahvafan, var det inte snabbare? Jag blev ju svintrött. Jaja, formen är väl kanske inte så bra… Andra varvet då? Letar febrilt i listan. Var tusan är andra varvet?

Startar datorn och känner paniken komma krypande. Tänk om det inte blivit registrerat, vad ska det då bli av min planerade jätteanalys? Svetten droppar från pannan under tiden som datorn laddar sidan.

Klickar mig fort in på aktiviteten och vidare på Analysis. Men…. det finns inget långt segment markerat förrän på slutet av turen. Sakta går det upp för mig: Det var andra varvet som jag hade 15:47. Rekordförsöket finns inte. Jag har ju sett att Strava har ett optimeringsprogram som ska rätta till GPS-kurvor som hamnat snett, det kanske bara inte funkade denna gången. Provar att ladda upp träningen igen, men med samma resultat. Letar upp en knapp där det står Refresh Activity Achivements och klickar säkert tjugo gånger för att Strava verkligen ska fatta att det är dags att fixa till det här. Ingen skillnad.

I ett sista desperat försök delar jag upp passet i två delar. Första delen saknar segment. Längst ner till höger står det hånfullt Don’t see the segment you’re looking for?”. Nej, så kan man också uttrycka det… Klickar mig in och söker upp rätt. Nu måste det väl ändå gå?

Your Activity seems to have deviated from the Segment at 19%. We could not complete the match.

Zoomar in och ser att det mycket riktigt stämmer. GPS-spåret går ju bokstavligt talat åt skogen.

Jag inser mig till slut besegrad och går in i Analysis igen för att mäta manuelt. 15:02. Sjätte tid av alla, pers med 40 sekunder. Och det har aldrig hänt. Snacka om salt i såren.

Sliter just nu mitt hår och finkammar Google efter sätt att rätt till sina .FIT filer. Tillsvidare föreslår jag att stravaångest adderas till SAOL.

Strava

DNF, DSQ och DNS

12 Maj 2015

Exakt en månad har passerat sen tävlingspremiären, men har jag fått något vettigt gjort?

Vi kan ju börja med Östgötaloppet. Blev sjuk en vecka innan start och stängde ute mig ur världen för att hinna bli frisk. Lyckades med det och formen kändes hygglig på uppvärmningen. En halvtimme in i loppet smäller det till i en kurva och jag hoppas för allt smör i Småland att det inte var mitt bakdäck. Det känns lite svampigt från bakhjulet men intalar mig själv att jag bara är nojig, tills jag rullar på fälgen en kilometer senare med DNF skrivet i pannan.

På’t igen fyra dagar senare, denna gång MTBO-Camp i Danmark. Det är egentligen bara ett läger med träningstävlingar, men jag brukar gå in lite extra för två av dem. Den första, långdistansen, går riktigt bra och jag är bara drygt fyra minuter efter regerande världsmästaren imål. Tills jag får reda på att en stämpel inte tagit eftersom Emits touch free-system är allt annat än pålitligt. DSQ med andra ord. Medeldistansen dagen efter gick väl inte riktigt lika bra, men då stannade jag å andra sidan och kramade varenda enhet eftersom touch free på norska uppenbarligen betyder att man måste röra kontrollen.

Tempopinnar på linjehoj ser ju egentligen för jävligt ut, men nöden har ingen lag och dessutom kan den där Valentin Baat fota ganska bra - www.baatphoto.com
Tempopinnar på linjehoj ser ju egentligen för jävligt ut, men nöden har ingen lag och dessutom kan den där Valentin Baat fota ganska bra – www.baatphoto.com

Efter lägret i Danmark hann jag vara hemma nästan en hel skolvecka (!) innan jag åkte med Hymergänget till Skoghall utanför Karlstad för att köra Hammarö 3-dagars. Eftersom jag emellanåt är ganska fördomsfull av mig har jag alltid tänkt mig Karlstad som ett slags Lesjöfors deluxe, men det fick jag äta upp eftersom det var ganska fint. Prologen och tempot trampade jag igenom på ett sätt så att man fick utföra lite detektivarbete för att hitta mig i resultatlistan, men de satte desto större spår i mina ben. På GPt körde jag som en kratta, åkte jojo i klungan hela vägen och slösade ordentligt med energi, men lyckades på något sätt vingla in som bästa Hymerit på 14e-plats. Så långt hade det nästan gått för bra, 3 starter och 3 målgångar, men det hela ordnade upp sig på linjeloppet. Mina två lagkamrater krokade i varandra och betade asfalt efter drygt fyra mil, varpå jag stannar för att se hur det är med dem och eventuellt dra upp dem till klungan igen. När vi konstaterat att båda cyklarna var skrot rullade jag tillbaka och hämtade bilen. Som jag brukar säga, en tävlingshelg utan en DNF är inte en tävlingshelg.

Erik lastar cyklar i vår cykeloptimerade buss
Erik lastar cyklar i vår cykeloptimerade buss
Jag, ofokuserad och lite skev
Jag, ofokuserad och lite skev

Två dygn senare började jag min resa till världscupen i Ungern, vårens stora mål. Det började bra med övernattning på Hotell Frisk i Uppsala men en extra avgift för cykelväskorna som vi skulle fått med oss gratis på Arlanda tog snabbt ner mig på jorden igen. Väl på plats i Vargesztes, en timme utanför Budapest, måste jag erkänna att förutsättningarna var på topp. Grymt boende, god mat och massa tid för att bara ta det lugnt bäddade för ett bra resultat på den inledande masstarten. Jag fick förvisso stå längst bak i starten och kom iväg typ sist, men plockade bra med placeringar i början så att jag vid förstakontrollen var ungefär mitt i fältet. Ut på den första gafflade slingan blev jag dock till min förvåning helt ensam, och fick köra så under stora delar av loppet. Den avslutande, raka delen av banan saknade tyvärr helt orienteringsmässigt värde och jag hade inte så stor chans att hålla undan för en klunga som kom jagande bakifrån. Slutade 39:a, ganska långt efter, men med världscuppoäng inom räckhåll och mitt egentligen bästa lopp någonsin i den här konkurrensen, även om det inte kändes så.

Glamour(l)ös målgång
Glamour(l)ös målgång

Jag var riktigt revanschsugen till medeldistansen dagen efter, men vaknade upp med halsontet från helvetet, helt utan anledning. Fick alltså inte ens en chans att DNFa, men ändå skönt på nåt sätt att kunna lägga en DNS till samlingen.

Summa summarum kunde tävlingssäsongen börjat bättre. Nu ska jag träna.

Marcus vet hur man dricker kaffe i motljus
Marcus vet hur man dricker kaffe i motljus

Exakt en månad har passerat sen tävlingspremiären, men har jag fått något vettigt gjort?

Vi kan ju börja med Östgötaloppet. Blev sjuk en vecka innan start och stängde ute mig ur världen för att hinna bli frisk. Lyckades med det och formen kändes hygglig på uppvärmningen. En halvtimme in i loppet smäller det till i en kurva och jag hoppas för allt smör i Småland att det inte var mitt bakdäck. Det känns lite svampigt från bakhjulet men intalar mig själv att jag bara är nojig, tills jag rullar på fälgen en kilometer senare med DNF skrivet i pannan.

På’t igen fyra dagar senare, denna gång MTBO-Camp i Danmark. Det är egentligen bara ett läger med träningstävlingar, men jag brukar gå in lite extra för två av dem. Den första, långdistansen, går riktigt bra och jag är bara drygt fyra minuter efter regerande världsmästaren imål. Tills jag får reda på att en stämpel inte tagit eftersom Emits touch free-system är allt annat än pålitligt. DSQ med andra ord. Medeldistansen dagen efter gick väl inte riktigt lika bra, men då stannade jag å andra sidan och kramade varenda enhet eftersom touch free på norska uppenbarligen betyder att man måste röra kontrollen.

Tempopinnar på linjehoj ser ju egentligen för jävligt ut, men nöden har ingen lag och dessutom kan den där Valentin Baat fota ganska bra - www.baatphoto.com
Tempopinnar på linjehoj ser ju egentligen för jävligt ut, men nöden har ingen lag och dessutom kan den där Valentin Baat fota ganska bra – www.baatphoto.com

Efter lägret i Danmark hann jag vara hemma nästan en hel skolvecka (!) innan jag åkte med Hymergänget till Skoghall utanför Karlstad för att köra Hammarö 3-dagars. Eftersom jag emellanåt är ganska fördomsfull av mig har jag alltid tänkt mig Karlstad som ett slags Lesjöfors deluxe, men det fick jag äta upp eftersom det var ganska fint. Prologen och tempot trampade jag igenom på ett sätt så att man fick utföra lite detektivarbete för att hitta mig i resultatlistan, men de satte desto större spår i mina ben. På GPt körde jag som en kratta, åkte jojo i klungan hela vägen och slösade ordentligt med energi, men lyckades på något sätt vingla in som bästa Hymerit på 14e-plats. Så långt hade det nästan gått för bra, 3 starter och 3 målgångar, men det hela ordnade upp sig på linjeloppet. Mina två lagkamrater krokade i varandra och betade asfalt efter drygt fyra mil, varpå jag stannar för att se hur det är med dem och eventuellt dra upp dem till klungan igen. När vi konstaterat att båda cyklarna var skrot rullade jag tillbaka och hämtade bilen. Som jag brukar säga, en tävlingshelg utan en DNF är inte en tävlingshelg.

Erik lastar cyklar i vår cykeloptimerade buss
Erik lastar cyklar i vår cykeloptimerade buss
Jag, ofokuserad och lite skev
Jag, ofokuserad och lite skev

Två dygn senare började jag min resa till världscupen i Ungern, vårens stora mål. Det började bra med övernattning på Hotell Frisk i Uppsala men en extra avgift för cykelväskorna som vi skulle fått med oss gratis på Arlanda tog snabbt ner mig på jorden igen. Väl på plats i Vargesztes, en timme utanför Budapest, måste jag erkänna att förutsättningarna var på topp. Grymt boende, god mat och massa tid för att bara ta det lugnt bäddade för ett bra resultat på den inledande masstarten. Jag fick förvisso stå längst bak i starten och kom iväg typ sist, men plockade bra med placeringar i början så att jag vid förstakontrollen var ungefär mitt i fältet. Ut på den första gafflade slingan blev jag dock till min förvåning helt ensam, och fick köra så under stora delar av loppet. Den avslutande, raka delen av banan saknade tyvärr helt orienteringsmässigt värde och jag hade inte så stor chans att hålla undan för en klunga som kom jagande bakifrån. Slutade 39:a, ganska långt efter, men med världscuppoäng inom räckhåll och mitt egentligen bästa lopp någonsin i den här konkurrensen, även om det inte kändes så.

Glamour(l)ös målgång
Glamour(l)ös målgång

Jag var riktigt revanschsugen till medeldistansen dagen efter, men vaknade upp med halsontet från helvetet, helt utan anledning. Fick alltså inte ens en chans att DNFa, men ändå skönt på nåt sätt att kunna lägga en DNS till samlingen.

Summa summarum kunde tävlingssäsongen börjat bättre. Nu ska jag träna.

Marcus vet hur man dricker kaffe i motljus
Marcus vet hur man dricker kaffe i motljus