En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Monday Morning Blues

28 Aug

Både bildligen och bokstavligen.

In med hörlurarna i öronen och upp med v o l y m e n. Bluestime deluxe. Första låt ”The Heat” med The Bones of J.R Jones. Solen skiner och det här jävligt höstlövigt i luften. Även om löven inte hunnit börja ramla än så skär luften. Den snittar som en vass polerad knivegg genom tiden. Det gnistrar.

Första rondell

Jag gnistrar också. Trampar på ned mot första rondellen. Har kommit iväg när jag skall vilket innebär att jag är en kvart efter att rusningen avtagit och vägarna i princip tomma. Folk sitter redan bakom tangentborden, rattarna, svarvarna och diskarna. Jag sitter på en sadel. Ser ljuset triangulera min position med GPS-noggrannhet. Den säger att jag är mitt i tillvaron. Insyltad i den. Kan inte gräva mig ur livets marmeladburk.

”They don’t say anymore

That you get what you pay for

No, they don’t say anymore

That you get what you pay for

But everybody wants something

Nobody wanna pay nothing”

 

 

…vrålar jag ikapp med The Reverend Peyton’s Big Damn Band medan jag cyklar Mörners väg framåt, rondellsväng igen. Tre bilar i kö, ytterligare en från vänster på väg in, hund till vänster och jag flyter strax ovanpå alltihop. Dagens trafiksituation. Jag väljer att flyga över alltihop och betrakta det från ovan.

Trampa, trampa, trampa dagens mantra nödrimmar jag halvhögt för mig själv. Tänker på att det är måndagstur i afton. Om vädret håller sig. Jag cyklar inte i ösregn. Ha ha ha,  det har hänt förut och lär troligen hända igen.

Bad Neighbourhood

In i ett bostadsområde. Kör förbi en bunt skolelever försenade till lektioner. Trampar vidare i tillvaron och knäpper en bild. Balanserar mig själv, mobilen, cykeln och ett leende. Fan, det artar sig till en bra dag.

Förbi en skorsten far jag. Fram mot en korsning. Tittar höger, tittar vänster och höger igen. Som jag lärt mig. Även gamla hundar kan cykla. Fan tro’t.

On my Way

 

Cykelväg sista biten. Möter majestätisk gräsklippare på kollisionskurs. Jag tycker att jag har väjningsplikt annars går jag i tiotusen stycken. Blod och tarmar överallt, slafsigt innanmäte skulle förstöra den goda morgonstämningen.

Framme. Kaffe. Hurry Up and Wait, Ben Miller Band ekar fram och tillbaks där inne i mitt eget vakuum och krockar med de tankar som bor där. Hadron Collider släng dig i väggen.

/ J – om måndag

Både bildligen och bokstavligen.

In med hörlurarna i öronen och upp med v o l y m e n. Bluestime deluxe. Första låt ”The Heat” med The Bones of J.R Jones. Solen skiner och det här jävligt höstlövigt i luften. Även om löven inte hunnit börja ramla än så skär luften. Den snittar som en vass polerad knivegg genom tiden. Det gnistrar.

Första rondell

Jag gnistrar också. Trampar på ned mot första rondellen. Har kommit iväg när jag skall vilket innebär att jag är en kvart efter att rusningen avtagit och vägarna i princip tomma. Folk sitter redan bakom tangentborden, rattarna, svarvarna och diskarna. Jag sitter på en sadel. Ser ljuset triangulera min position med GPS-noggrannhet. Den säger att jag är mitt i tillvaron. Insyltad i den. Kan inte gräva mig ur livets marmeladburk.

”They don’t say anymore

That you get what you pay for

No, they don’t say anymore

That you get what you pay for

But everybody wants something

Nobody wanna pay nothing”

 

 

…vrålar jag ikapp med The Reverend Peyton’s Big Damn Band medan jag cyklar Mörners väg framåt, rondellsväng igen. Tre bilar i kö, ytterligare en från vänster på väg in, hund till vänster och jag flyter strax ovanpå alltihop. Dagens trafiksituation. Jag väljer att flyga över alltihop och betrakta det från ovan.

Trampa, trampa, trampa dagens mantra nödrimmar jag halvhögt för mig själv. Tänker på att det är måndagstur i afton. Om vädret håller sig. Jag cyklar inte i ösregn. Ha ha ha,  det har hänt förut och lär troligen hända igen.

Bad Neighbourhood

In i ett bostadsområde. Kör förbi en bunt skolelever försenade till lektioner. Trampar vidare i tillvaron och knäpper en bild. Balanserar mig själv, mobilen, cykeln och ett leende. Fan, det artar sig till en bra dag.

Förbi en skorsten far jag. Fram mot en korsning. Tittar höger, tittar vänster och höger igen. Som jag lärt mig. Även gamla hundar kan cykla. Fan tro’t.

On my Way

 

Cykelväg sista biten. Möter majestätisk gräsklippare på kollisionskurs. Jag tycker att jag har väjningsplikt annars går jag i tiotusen stycken. Blod och tarmar överallt, slafsigt innanmäte skulle förstöra den goda morgonstämningen.

Framme. Kaffe. Hurry Up and Wait, Ben Miller Band ekar fram och tillbaks där inne i mitt eget vakuum och krockar med de tankar som bor där. Hadron Collider släng dig i väggen.

/ J – om måndag

Dagens bild ”Slut”

22 Aug

Jag har en längre tid hävdat att det här bakdäcket är slut. Slut som i helt utslitet, passerat bäst före datum och bör gå till cykeldäckens sälla jaktmarker där asfalten är len och svart och alla cyklister väger femtiofyra kilo. 

Ändå håller det hela tiden någon mil till. Trots att det körs på grova oljegrusvägar men en tung ryttare ovanpå. Men nu sjunger det banne mig på sista versen. Platt och med så lite gummi i slitbanan att väven snart kikar fram. Innan varje chansartad start görs emellertid en okulärbesiktning för att se om så är fallet.

 

"Slut"
”Slut”

 

Däcket ingår annars i ett litet projekt jag drivit över sommaren som har till syfte att slita ut gamla framdäck. De har som bekant en tendens till att slitas mindre än bakdäck och därför hade jag några stycken halvslitna gummiringar som nu avverkats. Det här är för övrigt det tredje för säsongen.

Igår fick det utstå 101 km måndagstur. Sedvanlig förskarv i ensam majestät följdes av gruppkörning med tillhörande spurt in mot stallet i Bergunda innan lugn transportcykling in mot stortorget igen. En nästan incidentfri tur om man bortser att vi som grupp slarvade och höll något för hög fart in mot en högersväng som bara var nästan fri. Det kom en bil, vi bromsade och en gick i backen. Inga skador bortsett från en ömmande höft och lite skrap på ett knä. Inte ens cykeln fick sig några blessyrer. 

Kvällen var sagolikt vacker och utmärkt för cykling. Sval luft med mycket syre, vacker solnedgång och inte minst i princip helt vindstilla. Det är inte var dag man upplever det i de här trakterna. 

Frågan som dröjer sig kvar är om det var en av de sista sommarkvällarna eller om det ramlar in en brittsommar nu?

/ J – måndagscyklist och slitageoptimerare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Jag har en längre tid hävdat att det här bakdäcket är slut. Slut som i helt utslitet, passerat bäst före datum och bör gå till cykeldäckens sälla jaktmarker där asfalten är len och svart och alla cyklister väger femtiofyra kilo. 

Ändå håller det hela tiden någon mil till. Trots att det körs på grova oljegrusvägar men en tung ryttare ovanpå. Men nu sjunger det banne mig på sista versen. Platt och med så lite gummi i slitbanan att väven snart kikar fram. Innan varje chansartad start görs emellertid en okulärbesiktning för att se om så är fallet.

 

"Slut"
”Slut”

 

Däcket ingår annars i ett litet projekt jag drivit över sommaren som har till syfte att slita ut gamla framdäck. De har som bekant en tendens till att slitas mindre än bakdäck och därför hade jag några stycken halvslitna gummiringar som nu avverkats. Det här är för övrigt det tredje för säsongen.

Igår fick det utstå 101 km måndagstur. Sedvanlig förskarv i ensam majestät följdes av gruppkörning med tillhörande spurt in mot stallet i Bergunda innan lugn transportcykling in mot stortorget igen. En nästan incidentfri tur om man bortser att vi som grupp slarvade och höll något för hög fart in mot en högersväng som bara var nästan fri. Det kom en bil, vi bromsade och en gick i backen. Inga skador bortsett från en ömmande höft och lite skrap på ett knä. Inte ens cykeln fick sig några blessyrer. 

Kvällen var sagolikt vacker och utmärkt för cykling. Sval luft med mycket syre, vacker solnedgång och inte minst i princip helt vindstilla. Det är inte var dag man upplever det i de här trakterna. 

Frågan som dröjer sig kvar är om det var en av de sista sommarkvällarna eller om det ramlar in en brittsommar nu?

/ J – måndagscyklist och slitageoptimerare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Mitt i verkligheten

21 Aug

Det letas i den digitala skattgömman. Här lagras värdefulla ord. Sådana som har kommits på eller kanske blivit påkomna. Ibland är det bara ordningen som skiljer…eller oordningen. Den mellan kaos och verklighet. Livet är en repris.

Barndomsvik, Helgasjön, Kronoberg
Barndomsvik, Helgasjön, Kronoberg

Jag kom på det häromdagen då barndomen dånade förbi i mach 2. Ljudet av dödliga plan. Därefter ett annat ljud genom det öppna fönstret. Dopplereffekten av någon annans olycka penetrerade regnet.

TV-soffan är mjukrymlig och sväljer det mesta, mig, min kondition, en kniv och en halv ostmacka. familjen rymmer den emellertid inte så det är dag för en ny vad det lider.

Men idag skall det spenderas en del tid i den för att skåda Vueltaetappen till Andorra. Den har förutsättningar att bli bra. Detta trots att jag ofta undviker den sista av de stora tourerna. Glest med folk, spikraka motorvägar genom sönderbränt landskap är inte kul att se på. Det har arrangörerna också insett så de senare årens upplagor har därför varit veritabla orgier i monsterbackar och målgångar uppför. Snart kan de döpa om loppet till Pyrenéerna runt. Allt för att skapa lite spänning och Vacchi gör vad han kan.

För egen del skall det cyklas igenom det svenska sensommaren eller tidiga hösten idag.

Genom tid och rum skall det cyklas där framhjulet leder tätt följt av resten av tillvaron och ett par ben.

/ J – måndagsfrossar

Det letas i den digitala skattgömman. Här lagras värdefulla ord. Sådana som har kommits på eller kanske blivit påkomna. Ibland är det bara ordningen som skiljer…eller oordningen. Den mellan kaos och verklighet. Livet är en repris.

Barndomsvik, Helgasjön, Kronoberg
Barndomsvik, Helgasjön, Kronoberg

Jag kom på det häromdagen då barndomen dånade förbi i mach 2. Ljudet av dödliga plan. Därefter ett annat ljud genom det öppna fönstret. Dopplereffekten av någon annans olycka penetrerade regnet.

TV-soffan är mjukrymlig och sväljer det mesta, mig, min kondition, en kniv och en halv ostmacka. familjen rymmer den emellertid inte så det är dag för en ny vad det lider.

Men idag skall det spenderas en del tid i den för att skåda Vueltaetappen till Andorra. Den har förutsättningar att bli bra. Detta trots att jag ofta undviker den sista av de stora tourerna. Glest med folk, spikraka motorvägar genom sönderbränt landskap är inte kul att se på. Det har arrangörerna också insett så de senare årens upplagor har därför varit veritabla orgier i monsterbackar och målgångar uppför. Snart kan de döpa om loppet till Pyrenéerna runt. Allt för att skapa lite spänning och Vacchi gör vad han kan.

För egen del skall det cyklas igenom det svenska sensommaren eller tidiga hösten idag.

Genom tid och rum skall det cyklas där framhjulet leder tätt följt av resten av tillvaron och ett par ben.

/ J – måndagsfrossar

Skyltkavalkad - favorit i repris, del 4

21 Aug

Skyltar är alltid roliga att iaktta när man är ute och cyklar. Somliga förvånar och får en att skina upp lite extra. Här är några stycken jag stött på under diverse turer och har skrivit om förut.

 

Jag kan ibland som gammal kommunikationsvetare inte låta bli att intressera mig för vägskyltar då de är semiotiskt intressanta såtillvida att de kan representera såväl symboler som ikoner och index.

Ikoner kan slarvigt beskrivas som enklare och mer universella eftersom de liknar sina objekt. Även index har en nära relation med sina objekt medan symboler som bekant behöver en kulturell konvention för att göras begripliga.

Allt det här finner jag fascinerande och är något jag ibland kommer att tänka på när jag cyklar förbi diverse skyltar och anslag. Förutom den rent upplysande funktionen kan de även vara roliga, absurda samt i vissa fall vara tankeväckande och berätta en historia.

Bilderna är tagna under diverse cykelturer under de senaste åren och flera av dem har dykt upp på den här sidan förut men jag kände för att kommentera några av dem lite extra. Utan inbördes ordning följer därför en liten kavalkad av skyltar jag minns

50


Skylten på bilden ovan förmedlar en omedelbar länk till historien och den tid som varit. Tidens tand har gnagt hårt på färgen med handfast hjälp av väder och vind.

Den återfinns i Aneboda och det roliga i sammanhanget är att den markerar vart samhället börjar och därmed en minskning av högsta tillåtna hastighet. Det ironiska i det är att den väg man kommer från är en mycket liten grusväg som tangerar en skogsväg i storlek och som dessutom är en återvändsgränd. På en sådan får man ju som bekant framföra ett fordon i sjuttio kilometer i timmen om man finner det tillrådligt.

WC

Ibland när nöden är som störst och behovet tränger på kan det vara en befrielse att hitta en dylik skylt. Den här har någon lustigkurre behagat sätta upp i en myr i trakterna av högfjällshotellet i Sälen. Att bara ta sig dit utan vadarstövlar är en bedrift.

Backe

När man ändå är i bergigare trakter än mitt Småland kan man hitta sådana här anslag. Den här är från vårt västra grannland och antyder att de följande milen kan bli jobbiga om man är cyklist. Snittlutningen på åtta procent i över två mil är en sann utmaning för de flesta. Sen är det inte sällan så eländigt väglag att det är snökedjekrav för tyngre fordon kan väl tilläggas. Det finns t o m särskilda zoner för att montera dem. Skylten finns i Måbödalen på väg uppför mot Hardangervidda.

Grimselpass long time ago

Ännu högre höjder kan man sträva mot i Alperna. Den här bilden är från Schweiz och det för cykel/bil/motorcykel populära Grimselpass. Den är ibland de högsta vägar jag befunnit mig på.

I Sverige har jag kört vägen över Flatruet i Härjedalen förstås. Den befinner sig på runt 975 m ö h eller så om jag inte missminner mig. Den är spännande så tillvida att det är sveriges högst belägna landsväg men saknar vanlig vägbeteckning. Sträckan är ofta stängd nattetid och vid hårt väder.

Fara

 Vid ett mer låglänt område ungefär två meter över havet hittade jag något ofrivilligt den här texten vid en tur i Skåne i somras. Militära anslag är väl inte helt ovanliga när man är ute och cyklar MTB. Det spännande med den här skylten var att jag först såg baksidan på den och inte kunde läsa texten förrän jag tagit mig fram till skylten ifråga. Då var det så dags. Var bara att skyndsamt lämna området enligt gällande anvisning. 

Fara föreligger

Det här stod att läsa på en tämligen illa medfaren byggnad ute i skogen när jag kom ut ur en grandunge halvt bärande halvt släpande på min cykel efter att ha passerat en stycke mosse och en mindre bäck. Ibland i stigfinnartider förvandlas skogscykling närmast till orientering.

Varning struts

Gamla kvarglömda skyltar kan lätt bli en smula absurda. Jag vet att den här har en bakgrund som förklarar placeringen. Men nu är den mest komisk. ”Varning annan fara!” I det här fallet strutsar. Den står dock i en sen länge uppvuxen granplantering längs det upprivna smalspåret utanför Braås nära Braåsverken. Jag stirrade frenetiskt in i skogen för att se om jag kunde urskilja några långa halsar bland trädstammarna första gången jag passerade. 

Varför här

Den här skylten gjorde mig en aning frustrerad då den återfanns i en ända av den aktuella vägstumpen men inte hade någon tvilling. Det hade kunnat bespara mig en del klättring och närmast terränglik cykling med min racer. Infarten från andra sidan inkluderade inte någon form av varning nämligen. Asfaltsvägen övergick i en backe med elva procents motlut för att sedan bli en mindre väg som blev grusväg som förvandlades till skogsbilväg. Beläggningen blev därefter bitvis opackad makadam. Allt dessutom inkluderande ett par hundra höjdmeter. Det hela utspelade sig på Hallandsåsen i närheten av Vallåsen.

Plan B

I sådana situationer är det bra att ha en ”Plan B”. Ingen särskilt uppseendeväckade skylt i sig men ytterst passande ibland som sagt.  Återfinns på Åbo idrottsplats utanför Växjö. Den slog an en sträng och påminde mig om att det är bra att ha backup-planer ibland.

Klarhet

Den här skylten tarvar en förklaring för att den skall bli rolig. Som antyds återfinns den i Ängelholm. Det absurda med den är att den är svår att hinna läsa då den befinner sig mitt i en järnvägspassage under två spår och är placerad i banvallsmakadamen mellan de två. När man tar del av den är det ytterst svårt att inte förstå vart man är på väg eftersom det inte på något vis går att hamna någon annanstans än just i Ängelholms centrum.

ingen golf

Även den skylten minner om svunna tider eller kanske bara om det glada åttiotalet då Växjö var ännu mer golfstad än nu. Några banor i närområdet har väl kursat sen dess men det finns ännu två inom stadsgränserna och ytterligare en någon mil bort. Men ett tag var allt smågolfande och utslagsövande ett sådant problem att skyltar som den här var tvungen att sättas upp i parker och grönområden.

/ J – ämnar inte ta ned skylten

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

PS Glömde den här…

Nudist javisst

Helt underbart förvånande skylt när man är ute och trampar mtb.



Skyltar är alltid roliga att iaktta när man är ute och cyklar. Somliga förvånar och får en att skina upp lite extra. Här är några stycken jag stött på under diverse turer och har skrivit om förut.

 

Jag kan ibland som gammal kommunikationsvetare inte låta bli att intressera mig för vägskyltar då de är semiotiskt intressanta såtillvida att de kan representera såväl symboler som ikoner och index.

Ikoner kan slarvigt beskrivas som enklare och mer universella eftersom de liknar sina objekt. Även index har en nära relation med sina objekt medan symboler som bekant behöver en kulturell konvention för att göras begripliga.

Allt det här finner jag fascinerande och är något jag ibland kommer att tänka på när jag cyklar förbi diverse skyltar och anslag. Förutom den rent upplysande funktionen kan de även vara roliga, absurda samt i vissa fall vara tankeväckande och berätta en historia.

Bilderna är tagna under diverse cykelturer under de senaste åren och flera av dem har dykt upp på den här sidan förut men jag kände för att kommentera några av dem lite extra. Utan inbördes ordning följer därför en liten kavalkad av skyltar jag minns

50


Skylten på bilden ovan förmedlar en omedelbar länk till historien och den tid som varit. Tidens tand har gnagt hårt på färgen med handfast hjälp av väder och vind.

Den återfinns i Aneboda och det roliga i sammanhanget är att den markerar vart samhället börjar och därmed en minskning av högsta tillåtna hastighet. Det ironiska i det är att den väg man kommer från är en mycket liten grusväg som tangerar en skogsväg i storlek och som dessutom är en återvändsgränd. På en sådan får man ju som bekant framföra ett fordon i sjuttio kilometer i timmen om man finner det tillrådligt.

WC

Ibland när nöden är som störst och behovet tränger på kan det vara en befrielse att hitta en dylik skylt. Den här har någon lustigkurre behagat sätta upp i en myr i trakterna av högfjällshotellet i Sälen. Att bara ta sig dit utan vadarstövlar är en bedrift.

Backe

När man ändå är i bergigare trakter än mitt Småland kan man hitta sådana här anslag. Den här är från vårt västra grannland och antyder att de följande milen kan bli jobbiga om man är cyklist. Snittlutningen på åtta procent i över två mil är en sann utmaning för de flesta. Sen är det inte sällan så eländigt väglag att det är snökedjekrav för tyngre fordon kan väl tilläggas. Det finns t o m särskilda zoner för att montera dem. Skylten finns i Måbödalen på väg uppför mot Hardangervidda.

Grimselpass long time ago

Ännu högre höjder kan man sträva mot i Alperna. Den här bilden är från Schweiz och det för cykel/bil/motorcykel populära Grimselpass. Den är ibland de högsta vägar jag befunnit mig på.

I Sverige har jag kört vägen över Flatruet i Härjedalen förstås. Den befinner sig på runt 975 m ö h eller så om jag inte missminner mig. Den är spännande så tillvida att det är sveriges högst belägna landsväg men saknar vanlig vägbeteckning. Sträckan är ofta stängd nattetid och vid hårt väder.

Fara

 Vid ett mer låglänt område ungefär två meter över havet hittade jag något ofrivilligt den här texten vid en tur i Skåne i somras. Militära anslag är väl inte helt ovanliga när man är ute och cyklar MTB. Det spännande med den här skylten var att jag först såg baksidan på den och inte kunde läsa texten förrän jag tagit mig fram till skylten ifråga. Då var det så dags. Var bara att skyndsamt lämna området enligt gällande anvisning. 

Fara föreligger

Det här stod att läsa på en tämligen illa medfaren byggnad ute i skogen när jag kom ut ur en grandunge halvt bärande halvt släpande på min cykel efter att ha passerat en stycke mosse och en mindre bäck. Ibland i stigfinnartider förvandlas skogscykling närmast till orientering.

Varning struts

Gamla kvarglömda skyltar kan lätt bli en smula absurda. Jag vet att den här har en bakgrund som förklarar placeringen. Men nu är den mest komisk. ”Varning annan fara!” I det här fallet strutsar. Den står dock i en sen länge uppvuxen granplantering längs det upprivna smalspåret utanför Braås nära Braåsverken. Jag stirrade frenetiskt in i skogen för att se om jag kunde urskilja några långa halsar bland trädstammarna första gången jag passerade. 

Varför här

Den här skylten gjorde mig en aning frustrerad då den återfanns i en ända av den aktuella vägstumpen men inte hade någon tvilling. Det hade kunnat bespara mig en del klättring och närmast terränglik cykling med min racer. Infarten från andra sidan inkluderade inte någon form av varning nämligen. Asfaltsvägen övergick i en backe med elva procents motlut för att sedan bli en mindre väg som blev grusväg som förvandlades till skogsbilväg. Beläggningen blev därefter bitvis opackad makadam. Allt dessutom inkluderande ett par hundra höjdmeter. Det hela utspelade sig på Hallandsåsen i närheten av Vallåsen.

Plan B

I sådana situationer är det bra att ha en ”Plan B”. Ingen särskilt uppseendeväckade skylt i sig men ytterst passande ibland som sagt.  Återfinns på Åbo idrottsplats utanför Växjö. Den slog an en sträng och påminde mig om att det är bra att ha backup-planer ibland.

Klarhet

Den här skylten tarvar en förklaring för att den skall bli rolig. Som antyds återfinns den i Ängelholm. Det absurda med den är att den är svår att hinna läsa då den befinner sig mitt i en järnvägspassage under två spår och är placerad i banvallsmakadamen mellan de två. När man tar del av den är det ytterst svårt att inte förstå vart man är på väg eftersom det inte på något vis går att hamna någon annanstans än just i Ängelholms centrum.

ingen golf

Även den skylten minner om svunna tider eller kanske bara om det glada åttiotalet då Växjö var ännu mer golfstad än nu. Några banor i närområdet har väl kursat sen dess men det finns ännu två inom stadsgränserna och ytterligare en någon mil bort. Men ett tag var allt smågolfande och utslagsövande ett sådant problem att skyltar som den här var tvungen att sättas upp i parker och grönområden.

/ J – ämnar inte ta ned skylten

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

PS Glömde den här…

Nudist javisst

Helt underbart förvånande skylt när man är ute och trampar mtb.



Mountainbike?

18 Aug

Jag försöker åstadkomma en mer regelbundet träningsregim igen. Som i tätare intervall. Så måndagens landsvägscykling följdes av skrotlyftande i tisdags och vila i onsdags. Variation är nyckeln och temat och vädret var vackert igår. Valet kändes enkelt. Natur, luft och skog lockade. Mountainbike fick det bli.

En fundering smög sig dock in när jag trampade iväg mot den första stigen. En fundering som återkommit med jämna mellanrum under åren. Det här hur missvisande namnet är för mig, vad jag ägnar mig åt och misstänker jag, de flesta i Sverige. Vi skogscyklar! Eller kanske ”allterrängcyklar”. Platt är det inte, kullar, pucklar, motlut och slakmotor står som spön i backen även i den här delen av världen. Men bergen lyser med sin frånvaro. Här finns vare sig fjell, fjäll, alper, mountains eller annat som bygger på höjden i den omfattningen. Då får man åka annorstädes. Visst kan man köra utför även här. Det bevisar Växjö Stigcyklister genom att med stor entusiasm bygga korta och för mig dödligt farliga enduro/downhill banor. Kort, brant med något hårigt hopp eller två mitt i.

Mer ATB än MTB
Mer ATB än MTB

 

Jag kör själv dock mest allround. Det inkluderar faktiskt lite väg också utan att jag tycker det är tråkigt. Det talas ofta nedsättande om ”grusvägsrally” exempelvis när det gäller CV, Cykelvasan. Men jag GILLAR att köra skogsbilväg och mindre grusvägar också. Det var därför jag började cykla MTB 1990 överhuvudtaget. Av det enkla skälet att byn där jag sedermera kom att bo i några år bara hade ett par asfaltsvägar som strålade ut från den varav en är synnerligen trafikerad av tung trafik. Att då skaffa racer som första alternativ kändes inte helt väl övervägt även om jag ägde en dylik också. Idag är det mesta oljegrusbelagt eller till och med asfalterad och de klassiska Småländska grusvägarna blir allt färre. Men då liksom nu var majoriteten av det som kunde cyklas små skogsbilvägar och stigar i olika format. Den variationen gillar jag.

Skymningen faller allt tidigare så här års
Skymningen faller allt tidigare så här års

 

Men igår blev det enbart stig. Ett kort och intensivt pass eftersöktes och då är skog bra. Egentligen hade jag tänkt hålla igen lite mer då jag drabbats av kraftiga och mycket obehagliga yrselanfall under gårdagen. Rotmattorna, stenarna och de små branterna ligger dock där de ligger och skall man över dem och inte släpa cykeln bakom sig som en illasittande ryggsäck så krävs en viss kraft!

Det gick bra och känslan av flyt infann sig. Inte tävlingstempo eller hög hastighet generellt. Men en känsla att linjerna flöt ihop och att jag inte körde på alla stenar och rötter utan gled fram som jag tänkt mig. Efter en och halv timme var jag slut.

J – skogsmulle

#cykligare #knivesandbikes

Jag försöker åstadkomma en mer regelbundet träningsregim igen. Som i tätare intervall. Så måndagens landsvägscykling följdes av skrotlyftande i tisdags och vila i onsdags. Variation är nyckeln och temat och vädret var vackert igår. Valet kändes enkelt. Natur, luft och skog lockade. Mountainbike fick det bli.

En fundering smög sig dock in när jag trampade iväg mot den första stigen. En fundering som återkommit med jämna mellanrum under åren. Det här hur missvisande namnet är för mig, vad jag ägnar mig åt och misstänker jag, de flesta i Sverige. Vi skogscyklar! Eller kanske ”allterrängcyklar”. Platt är det inte, kullar, pucklar, motlut och slakmotor står som spön i backen även i den här delen av världen. Men bergen lyser med sin frånvaro. Här finns vare sig fjell, fjäll, alper, mountains eller annat som bygger på höjden i den omfattningen. Då får man åka annorstädes. Visst kan man köra utför även här. Det bevisar Växjö Stigcyklister genom att med stor entusiasm bygga korta och för mig dödligt farliga enduro/downhill banor. Kort, brant med något hårigt hopp eller två mitt i.

Mer ATB än MTB
Mer ATB än MTB

 

Jag kör själv dock mest allround. Det inkluderar faktiskt lite väg också utan att jag tycker det är tråkigt. Det talas ofta nedsättande om ”grusvägsrally” exempelvis när det gäller CV, Cykelvasan. Men jag GILLAR att köra skogsbilväg och mindre grusvägar också. Det var därför jag började cykla MTB 1990 överhuvudtaget. Av det enkla skälet att byn där jag sedermera kom att bo i några år bara hade ett par asfaltsvägar som strålade ut från den varav en är synnerligen trafikerad av tung trafik. Att då skaffa racer som första alternativ kändes inte helt väl övervägt även om jag ägde en dylik också. Idag är det mesta oljegrusbelagt eller till och med asfalterad och de klassiska Småländska grusvägarna blir allt färre. Men då liksom nu var majoriteten av det som kunde cyklas små skogsbilvägar och stigar i olika format. Den variationen gillar jag.

Skymningen faller allt tidigare så här års
Skymningen faller allt tidigare så här års

 

Men igår blev det enbart stig. Ett kort och intensivt pass eftersöktes och då är skog bra. Egentligen hade jag tänkt hålla igen lite mer då jag drabbats av kraftiga och mycket obehagliga yrselanfall under gårdagen. Rotmattorna, stenarna och de små branterna ligger dock där de ligger och skall man över dem och inte släpa cykeln bakom sig som en illasittande ryggsäck så krävs en viss kraft!

Det gick bra och känslan av flyt infann sig. Inte tävlingstempo eller hög hastighet generellt. Men en känsla att linjerna flöt ihop och att jag inte körde på alla stenar och rötter utan gled fram som jag tänkt mig. Efter en och halv timme var jag slut.

J – skogsmulle

#cykligare #knivesandbikes

Påtaglighet

15 Aug

Luften den var överallt igår. Så påtaglig och full av nyanser, en del tydliga andra mer subtila.

Men skärpan var där. En vassare luft. Den utgjordes av lika delar syre och vemod. Överdos av båda. Sommaren har uppenbarligen gått hädan utan att jag märkt det. Frid över dess minne men låt oss andas i hågkomst. Under tiden kan man kontrollera sin pulsmätare.

Sen cyklade jag. Mitt i luften och efterhand bildades en bubbla runt mig. En portabel enhet på två hjul. Jag var i den, så jäkla mitt i det går. För en stund tittade jag ut ur min bubbla på torget och sade hej till de andra. Lärde mig att det finns de som dopar sig i veteranklass i NM. Därefter stängde jag dörren till min värld och lät benen snurra.

Det som stoppar
Det som stoppar

Hade svårt att hålla tankarna fokuserade på cykling idag. Det brukar vara ett bra tecken. Benen var faktiskt rätt krispiga. Som färsk plocksallad med daggdroppar på. Rätt starka var de. Dessvärre tyngs de ned av kroppen som befinner sig ovanpå. De skulle cykla bättre utan mig, benen.

Rundan gick bra och vädret var fint. Så vackert att det duger som samtalsämne om du möter en främling på bussen dagen efter. På slutet spurt och jag var med. Fast inte, sista backen hängde jag med över utan större problem sen gick det inte längre. Farten gick över femtiosträcket. Magisk gräns, vare sig kraften i benen eller utväxlingen hänger med. Det ena går att byta. Eller kanske båda med tanke på dopingsamtalet. Banankraft hjälper inte. Kemisk banan kanske är svaret.

Mötte även Narcissus. Han och jag speglade oss i bloggen. Fick positiv feedback vilket glädjer. Man får tycka annat, respons gillas.

/ J – luftburen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Luften den var överallt igår. Så påtaglig och full av nyanser, en del tydliga andra mer subtila.

Men skärpan var där. En vassare luft. Den utgjordes av lika delar syre och vemod. Överdos av båda. Sommaren har uppenbarligen gått hädan utan att jag märkt det. Frid över dess minne men låt oss andas i hågkomst. Under tiden kan man kontrollera sin pulsmätare.

Sen cyklade jag. Mitt i luften och efterhand bildades en bubbla runt mig. En portabel enhet på två hjul. Jag var i den, så jäkla mitt i det går. För en stund tittade jag ut ur min bubbla på torget och sade hej till de andra. Lärde mig att det finns de som dopar sig i veteranklass i NM. Därefter stängde jag dörren till min värld och lät benen snurra.

Det som stoppar
Det som stoppar

Hade svårt att hålla tankarna fokuserade på cykling idag. Det brukar vara ett bra tecken. Benen var faktiskt rätt krispiga. Som färsk plocksallad med daggdroppar på. Rätt starka var de. Dessvärre tyngs de ned av kroppen som befinner sig ovanpå. De skulle cykla bättre utan mig, benen.

Rundan gick bra och vädret var fint. Så vackert att det duger som samtalsämne om du möter en främling på bussen dagen efter. På slutet spurt och jag var med. Fast inte, sista backen hängde jag med över utan större problem sen gick det inte längre. Farten gick över femtiosträcket. Magisk gräns, vare sig kraften i benen eller utväxlingen hänger med. Det ena går att byta. Eller kanske båda med tanke på dopingsamtalet. Banankraft hjälper inte. Kemisk banan kanske är svaret.

Mötte även Narcissus. Han och jag speglade oss i bloggen. Fick positiv feedback vilket glädjer. Man får tycka annat, respons gillas.

/ J – luftburen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Signalement

14 Aug

Öh, du…den där tatueringen,

är den vanlig eller?!

Hördes en röst bakifrån så sträv och barsk att jag ryckte till och snurrade runt. Tur att den gamla kampsportsgarden inte åkte upp. Platsen var omklädningsrummet på mitt gym härförleden. Efter att ha vänt mig om granskade jag ägaren till den burdusa rösten. Den visade sig tillhöra en herre som förvisso var nästan huvudet kortare än mig men säkert dubbelt så bred. En flitigare gäst i gymmet än jag själv uppenbarligen. Han inte bara lät barsk han såg så ut också.

igenkänningstecken
Igenkänningstecken

 

Nja, den är nog tämligen unik genmälde jag något avvaktande.

Då sprack det kantiga ansiktet upp i brett leende och han fortsatte: DÅ var det dig jag försökte jaga ikapp förra sommaren vid Evedal! Jag såg dig på avstånd och gav mig fan på att cykla ikapp dig men jag hade inte en chans. Men jag kommer ihåg den där tatueringen. 

Jag log tillbaka och medgav att jag ofta cyklar så fort jag förmår. Efteråt konstaterade jag att det har sina för- och nackdelar med unika tatueringar.

De är svåra att svära sig fri ifrån och signalement blir därför tydliga.

/ J – igenkänd

 

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Öh, du…den där tatueringen,

är den vanlig eller?!

Hördes en röst bakifrån så sträv och barsk att jag ryckte till och snurrade runt. Tur att den gamla kampsportsgarden inte åkte upp. Platsen var omklädningsrummet på mitt gym härförleden. Efter att ha vänt mig om granskade jag ägaren till den burdusa rösten. Den visade sig tillhöra en herre som förvisso var nästan huvudet kortare än mig men säkert dubbelt så bred. En flitigare gäst i gymmet än jag själv uppenbarligen. Han inte bara lät barsk han såg så ut också.

igenkänningstecken
Igenkänningstecken

 

Nja, den är nog tämligen unik genmälde jag något avvaktande.

Då sprack det kantiga ansiktet upp i brett leende och han fortsatte: DÅ var det dig jag försökte jaga ikapp förra sommaren vid Evedal! Jag såg dig på avstånd och gav mig fan på att cykla ikapp dig men jag hade inte en chans. Men jag kommer ihåg den där tatueringen. 

Jag log tillbaka och medgav att jag ofta cyklar så fort jag förmår. Efteråt konstaterade jag att det har sina för- och nackdelar med unika tatueringar.

De är svåra att svära sig fri ifrån och signalement blir därför tydliga.

/ J – igenkänd

 

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Cykligare! - den bästa turen

8 Aug

Äntligen känns namnet på den här bloggen aktuellt igen!

Ibland händer det säger de i reklamen. Fast ibland gör det faktiskt det! Igår hände det. Min cykellust återvände för en stund och värmde själen. Jag blev cyklig igen.

Egentligen var det inte så märkvärdigt. En vardag, en måndag en bit in i augusti och dags för måndagstur som så många gånger förr. Cyklat hade det inte gjorts sen förra veckan och ett gympass satt i låren. Men redan på min ”förskarv”, uppvärmning eller vad man vill kalla det kändes allt rätt. Vädret vackert, vindarna som plågat alla cyklister i trakten hela sommaren hade dämpat sig till en bris. Lite svalt var det men ack så vackert.

Nästan obligatorisk fotoplats här i trakten. Helgasjön med Kronobergs slottsruin i bakgrunden
Nästan obligatorisk fotoplats här i trakten. Helgasjön med Kronobergs slottsruin i bakgrunden

Tjugotvå kilometer mäter min natursköna uppvärmningsrunda längs Helgasjöns stränder. Den brukar ta fyrtio minuter på ett ungefär och det gjorde den även idag. Benen var med. De spritte inte i dem, därtill har jag för få mil under bältet men de protesterade inte som förra gången heller.

Efterhand dök det upp lite cyklister på torget och efter lite prat om Iron Man Kalmar delade vi in oss i grupper och begav oss åstad. ”Frifart” som vanligt först och fortast. Där cyklar de som tävlar och andra som bara känner sig starka. Därefter blev det en liten vagare grupp med ungefärlig tänkt fart runt de trettioåtta eller så. Min tanke var att hänga med den så långt som möjligt.

Cykel väntar ryttare
Cykel väntar ryttare

Det finns som bekant olika sätt att uppnå fart. Idag var det samarbete som gällde och ingen försökte ställa av någon annan. Annars kan man göra som förrförra veckan då jag fladdrade av i första slakmotan/backen när farten trummades upp runt de fyrtio uppför trots friska sidvindar. Så inte idag trots att vi var en stor grupp där det lätt kunde blivit tuppfäktning. Arton var vi och sedan blev vi tjugo efter att två som släppt från snabbklungan anslutit.

Nitton av oss körde på racercyklar och herr M som skall köra Cykelvasan på lördag och trampade MTB. Där kan vi snacka om fartpass på grova hjul.

För mig gick det såpass fort att jag slutade prata. Det verkade gälla de flesta andra också förresten. Man går in i sin bubbla, tittar omväxlande på hjulet framför och fram genom gruppen för att se om något hinder dyker upp. Tankarna vandrar i takt med förningarna. Fram och åt sidan, växlar ned och släpper av. Glider bakåt i kön och sen om igen. Fast idag var det långt mellan förningarna. Gruppen närmade sig den kritiska massan då den blir en liten klunga. Vi var hyfsat disciplinerade, leden inte allt för fladdriga i sidled även om plats för förbättring finns och det drogs för det mesta jämnt. Ibland rusade någon iväg men det är nästan ofrånkomligt i en så stor grupp.

Ett tag gick cykeln av sig själv. I vägkanten svarade gräshopporna med att gnissla ikapp med någon enstaka insats av bromskloss mot kolfiber. Någon klappar skinka och ljudet och viftandet sprider sig. Ibland en gumma ibland ett farthinder är det som passeras. Vi möter traktorer, stora är de, breda men vi får plats. Inga slaktacyklistertrafikanter idag. Incidentfri runda. Tråkigt att ens behöva konstatera det.

Jag tänker en smula på ”kapitel 2”, det jag döpt min tvåmiljonerfemte omstart av viktresan till. Ett ryck gjordes tidigare i år sen stannade det av och sommaren kom emellan. Min PT Daniel Evaldsson är nog inte imponerad. Nu kör jag igen men vågar inte längre lova att det inte blir omstarts-repetition igen. Men något skall man ju skriva om.

Backarna i Ingelstad. Först hög fart närmare de femtio ett tag över ängarna och platten in mot byn. Sedan lugnt uppför de små höjderna. Några berg och stora backar finns inte i de här trakterna. Kollar pulsen med jämna mellanrum. Firar att min Garmin funkar igen genom att använda den. Snittpulsen slutade på 156 visade det sig efteråt.

Vi betar oss vidare genom sträckningen och närmar oss Bergundaavslutningen vilken enligt tradition bjuder på sju kilometer ”fri fart”. Det innebär att man får köra hur tusan man vill. Vanligtvis blir det race med avslutande skyltspurt den sista biten. Jag märker att jag hakar på. Ligger inte i täten, det orkar jag helt enkelt inte. Bergundabackarna, vilket är tre pucklar på rad klaras av och jag har fortfarande inte åkt av. Kolfiberhjulen runt mig dånar karakteristiskt när farten ökar, mina egna är tysta. Enligt pulsklockan körde jag så hårt jag kunde, 186 toppades här. Det är ungefär där min maxpuls på cykel ligger. Jag hade faktiskt ett mål, jag bestämde mig för att ha någon bakom mig. Det lyckades!

Vid återsamlingen där vi väntar in alla kände jag mig bara lycklig. Det är kul att cykla igen! Fort, alltså, jag har haft rätt många bra turer i år men det här var en av de snabbaste. Med mina mått mätt bör tilläggas. Men jag är världens måttstock.

/ J – cyklig!

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Äntligen känns namnet på den här bloggen aktuellt igen!

Ibland händer det säger de i reklamen. Fast ibland gör det faktiskt det! Igår hände det. Min cykellust återvände för en stund och värmde själen. Jag blev cyklig igen.

Egentligen var det inte så märkvärdigt. En vardag, en måndag en bit in i augusti och dags för måndagstur som så många gånger förr. Cyklat hade det inte gjorts sen förra veckan och ett gympass satt i låren. Men redan på min ”förskarv”, uppvärmning eller vad man vill kalla det kändes allt rätt. Vädret vackert, vindarna som plågat alla cyklister i trakten hela sommaren hade dämpat sig till en bris. Lite svalt var det men ack så vackert.

Nästan obligatorisk fotoplats här i trakten. Helgasjön med Kronobergs slottsruin i bakgrunden
Nästan obligatorisk fotoplats här i trakten. Helgasjön med Kronobergs slottsruin i bakgrunden

Tjugotvå kilometer mäter min natursköna uppvärmningsrunda längs Helgasjöns stränder. Den brukar ta fyrtio minuter på ett ungefär och det gjorde den även idag. Benen var med. De spritte inte i dem, därtill har jag för få mil under bältet men de protesterade inte som förra gången heller.

Efterhand dök det upp lite cyklister på torget och efter lite prat om Iron Man Kalmar delade vi in oss i grupper och begav oss åstad. ”Frifart” som vanligt först och fortast. Där cyklar de som tävlar och andra som bara känner sig starka. Därefter blev det en liten vagare grupp med ungefärlig tänkt fart runt de trettioåtta eller så. Min tanke var att hänga med den så långt som möjligt.

Cykel väntar ryttare
Cykel väntar ryttare

Det finns som bekant olika sätt att uppnå fart. Idag var det samarbete som gällde och ingen försökte ställa av någon annan. Annars kan man göra som förrförra veckan då jag fladdrade av i första slakmotan/backen när farten trummades upp runt de fyrtio uppför trots friska sidvindar. Så inte idag trots att vi var en stor grupp där det lätt kunde blivit tuppfäktning. Arton var vi och sedan blev vi tjugo efter att två som släppt från snabbklungan anslutit.

Nitton av oss körde på racercyklar och herr M som skall köra Cykelvasan på lördag och trampade MTB. Där kan vi snacka om fartpass på grova hjul.

För mig gick det såpass fort att jag slutade prata. Det verkade gälla de flesta andra också förresten. Man går in i sin bubbla, tittar omväxlande på hjulet framför och fram genom gruppen för att se om något hinder dyker upp. Tankarna vandrar i takt med förningarna. Fram och åt sidan, växlar ned och släpper av. Glider bakåt i kön och sen om igen. Fast idag var det långt mellan förningarna. Gruppen närmade sig den kritiska massan då den blir en liten klunga. Vi var hyfsat disciplinerade, leden inte allt för fladdriga i sidled även om plats för förbättring finns och det drogs för det mesta jämnt. Ibland rusade någon iväg men det är nästan ofrånkomligt i en så stor grupp.

Ett tag gick cykeln av sig själv. I vägkanten svarade gräshopporna med att gnissla ikapp med någon enstaka insats av bromskloss mot kolfiber. Någon klappar skinka och ljudet och viftandet sprider sig. Ibland en gumma ibland ett farthinder är det som passeras. Vi möter traktorer, stora är de, breda men vi får plats. Inga slaktacyklistertrafikanter idag. Incidentfri runda. Tråkigt att ens behöva konstatera det.

Jag tänker en smula på ”kapitel 2”, det jag döpt min tvåmiljonerfemte omstart av viktresan till. Ett ryck gjordes tidigare i år sen stannade det av och sommaren kom emellan. Min PT Daniel Evaldsson är nog inte imponerad. Nu kör jag igen men vågar inte längre lova att det inte blir omstarts-repetition igen. Men något skall man ju skriva om.

Backarna i Ingelstad. Först hög fart närmare de femtio ett tag över ängarna och platten in mot byn. Sedan lugnt uppför de små höjderna. Några berg och stora backar finns inte i de här trakterna. Kollar pulsen med jämna mellanrum. Firar att min Garmin funkar igen genom att använda den. Snittpulsen slutade på 156 visade det sig efteråt.

Vi betar oss vidare genom sträckningen och närmar oss Bergundaavslutningen vilken enligt tradition bjuder på sju kilometer ”fri fart”. Det innebär att man får köra hur tusan man vill. Vanligtvis blir det race med avslutande skyltspurt den sista biten. Jag märker att jag hakar på. Ligger inte i täten, det orkar jag helt enkelt inte. Bergundabackarna, vilket är tre pucklar på rad klaras av och jag har fortfarande inte åkt av. Kolfiberhjulen runt mig dånar karakteristiskt när farten ökar, mina egna är tysta. Enligt pulsklockan körde jag så hårt jag kunde, 186 toppades här. Det är ungefär där min maxpuls på cykel ligger. Jag hade faktiskt ett mål, jag bestämde mig för att ha någon bakom mig. Det lyckades!

Vid återsamlingen där vi väntar in alla kände jag mig bara lycklig. Det är kul att cykla igen! Fort, alltså, jag har haft rätt många bra turer i år men det här var en av de snabbaste. Med mina mått mätt bör tilläggas. Men jag är världens måttstock.

/ J – cyklig!

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Ockupant!

8 Aug

Idag skall vi inte tala om cyklar. Idag skall vi tala om ockupanter, hemfridsstörarare.

Bakdörr
Bakdörr

Vad ni ser på bilden är någonting vare sig jag, mina vänner som drabbades eller Anticimex hört talas om! Mina goda vänner P och M har varit på semester i Europa och haft det förträffligt men vid hemkomst möttes de av en husockupant. Någon hade i deras frånvaro flyttat in och gjort sig hemmastadd. Denne någon har varit under vasken, i skåp och lådor i köket och även i sovrum och annorstädes i huset. Spår av olika slag fanns både här och var.

Så långt inget unikt. Men vandalen, nu mera av sonen i huset döpt till Gustaf, har gjort något mer extraordinärt.

Först har det ätits hål genom innerväggen i köket. Därefter har isoleringen på baksidan av kylskåpet avlägsnats varpå vederbörande har gnagt sig rakt genom plasten in i kylskåpet och väl där avnjutit allehanda delikatesser. Bland annat har en tub mjukost avverkats, rakt igenom metallen.

I övriga huset har tänderna vässats mot allt från ljus till telefonhörlurar. Gustaf har sannerligen inte legat på latsidan.

I desperation införskaffas allt vad fällor heter inklusive någon form av ljudhistoria som skall skrämma gnagare. Anticimex kontaktas men kunde inte komma innan måndagen och hela helgen skall överlevas. Gustaf har nog inte läst instruktionerna till den ljudliga råttskrämmaren. Han lyssnar noga en stund och beslutar sig sedan för att fortsätta med vad nu råttor gör.

Mina vänner sätter för alla hål de kommer åt med ståltrådsnät men inget hjälper. Nya hål görs då bekvämt bredvid de gamla. P sitter uppe på söndagsnatten med en gammal jo-stav (kampsportsvapen) för att ge Gustaf stryk. Inte heller det hjälper. Trots bankade i väggen och vilda rödögda blickar mot väggen visar han sig inte. Han lyssnar uppmärksamt, beslutar sig för att P inte är farlig och arbetar lugnt vidare.

Numera hävdar P bestämt att råttdjävulen går på amfetamin. Han måste ha gnagt i sig något som speedar upp honom.

Det sista hålet gjordes under tiden P var i närheten. Eftersom det var nät för de andra behövdes en nödutgång ansåg Gustaf
Det sista hålet gjordes under tiden P var i närheten. Eftersom det var nät för de andra behövdes en nödutgång ansåg Gustaf

Nu har Anticimex varit på plats och en halvcirkel av fällor är utplacerade runt kyl och frys. Samt en inne i kylen. Några av hålen har öppnats för att det inte skall bli förändringar. Tydligen gillar inte råttor det. Allt för att han skall lockas att ta en smakbit av smörgåsbordet av jordnötssmör, rökt korv och ost som vankas.

Gustaf lever dessvärre och har hälsan i skrivande stund, i alla fall såvitt jag vet.

Förresten sade jag att mina vänner skaffade katt i går kväll? Dessvärre är lilla Sigrid som hon döpts till bara tretton veckor och jagar inte djur större än hon själv än.

/ J – funderar på att lära sig spela flöjt

Idag skall vi inte tala om cyklar. Idag skall vi tala om ockupanter, hemfridsstörarare.

Bakdörr
Bakdörr

Vad ni ser på bilden är någonting vare sig jag, mina vänner som drabbades eller Anticimex hört talas om! Mina goda vänner P och M har varit på semester i Europa och haft det förträffligt men vid hemkomst möttes de av en husockupant. Någon hade i deras frånvaro flyttat in och gjort sig hemmastadd. Denne någon har varit under vasken, i skåp och lådor i köket och även i sovrum och annorstädes i huset. Spår av olika slag fanns både här och var.

Så långt inget unikt. Men vandalen, nu mera av sonen i huset döpt till Gustaf, har gjort något mer extraordinärt.

Först har det ätits hål genom innerväggen i köket. Därefter har isoleringen på baksidan av kylskåpet avlägsnats varpå vederbörande har gnagt sig rakt genom plasten in i kylskåpet och väl där avnjutit allehanda delikatesser. Bland annat har en tub mjukost avverkats, rakt igenom metallen.

I övriga huset har tänderna vässats mot allt från ljus till telefonhörlurar. Gustaf har sannerligen inte legat på latsidan.

I desperation införskaffas allt vad fällor heter inklusive någon form av ljudhistoria som skall skrämma gnagare. Anticimex kontaktas men kunde inte komma innan måndagen och hela helgen skall överlevas. Gustaf har nog inte läst instruktionerna till den ljudliga råttskrämmaren. Han lyssnar noga en stund och beslutar sig sedan för att fortsätta med vad nu råttor gör.

Mina vänner sätter för alla hål de kommer åt med ståltrådsnät men inget hjälper. Nya hål görs då bekvämt bredvid de gamla. P sitter uppe på söndagsnatten med en gammal jo-stav (kampsportsvapen) för att ge Gustaf stryk. Inte heller det hjälper. Trots bankade i väggen och vilda rödögda blickar mot väggen visar han sig inte. Han lyssnar uppmärksamt, beslutar sig för att P inte är farlig och arbetar lugnt vidare.

Numera hävdar P bestämt att råttdjävulen går på amfetamin. Han måste ha gnagt i sig något som speedar upp honom.

Det sista hålet gjordes under tiden P var i närheten. Eftersom det var nät för de andra behövdes en nödutgång ansåg Gustaf
Det sista hålet gjordes under tiden P var i närheten. Eftersom det var nät för de andra behövdes en nödutgång ansåg Gustaf

Nu har Anticimex varit på plats och en halvcirkel av fällor är utplacerade runt kyl och frys. Samt en inne i kylen. Några av hålen har öppnats för att det inte skall bli förändringar. Tydligen gillar inte råttor det. Allt för att han skall lockas att ta en smakbit av smörgåsbordet av jordnötssmör, rökt korv och ost som vankas.

Gustaf lever dessvärre och har hälsan i skrivande stund, i alla fall såvitt jag vet.

Förresten sade jag att mina vänner skaffade katt i går kväll? Dessvärre är lilla Sigrid som hon döpts till bara tretton veckor och jagar inte djur större än hon själv än.

/ J – funderar på att lära sig spela flöjt

Augusti - en andra vår?

7 Aug

annat forum spekulerade jag om huruvida augusti är den sista sommarmånaden eller den första höstmånaden. Jag blev mig själv inte svaret skyldig utan genmälde att den parafrasen på om glaset är halvtomt/halvfullt är avhängigt graden av semester och vilken väderlek det bjuds på.

Jag är inte ledig och i morse var det under tio grader. Tyvärr osar det därmed höst. Återstår då att titta på den sista parametern. Hur mycket det cyklas.

Jag kanske skulle cykla oftare...
Jag kanske skulle cykla oftare…

I vanliga fall är formen i den mån den återfinns på topp så här års och följaktligen cyklas det mycket. En förhoppningsvis bra vår har då följts av en massiv dos trampande under värmande sommarsol. Fast i år är det…sådär. Jag tränar på och det cyklas och körs något pass i gymmet. Men det är mer på underhållsbasis och det har inte riktigt lossnat. Förvisso är det nästa säsong jag siktar på men ändå. Men det i åtanke är det nog egentligen vår. En andra vår, för mig och livet.

Var det inte en stig här? Det hinder hända saker när man har uppehåll
Var det inte en stig här? Det hinn(d)er hända saker när man har uppehåll

 

Den riktiga inspirationen har inte infunnit sig. Men vem vet den kanske ligger och lurar runt hörnet? Jag tror dessvärre att det är mer hårt arbete som väntar där. Hur som haver skall det hela inledas med måndagstur i afton. Frågan är om det skall tas sedvanlig ”uppvärmning” innan. Jag brukar ta slut ändå även utan de extra milen. Men det blir en så rund och snygg summa på 101 kilometer om den räknas in så det får bli så.

/ J – höstar ned sig

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

annat forum spekulerade jag om huruvida augusti är den sista sommarmånaden eller den första höstmånaden. Jag blev mig själv inte svaret skyldig utan genmälde att den parafrasen på om glaset är halvtomt/halvfullt är avhängigt graden av semester och vilken väderlek det bjuds på.

Jag är inte ledig och i morse var det under tio grader. Tyvärr osar det därmed höst. Återstår då att titta på den sista parametern. Hur mycket det cyklas.

Jag kanske skulle cykla oftare...
Jag kanske skulle cykla oftare…

I vanliga fall är formen i den mån den återfinns på topp så här års och följaktligen cyklas det mycket. En förhoppningsvis bra vår har då följts av en massiv dos trampande under värmande sommarsol. Fast i år är det…sådär. Jag tränar på och det cyklas och körs något pass i gymmet. Men det är mer på underhållsbasis och det har inte riktigt lossnat. Förvisso är det nästa säsong jag siktar på men ändå. Men det i åtanke är det nog egentligen vår. En andra vår, för mig och livet.

Var det inte en stig här? Det hinder hända saker när man har uppehåll
Var det inte en stig här? Det hinn(d)er hända saker när man har uppehåll

 

Den riktiga inspirationen har inte infunnit sig. Men vem vet den kanske ligger och lurar runt hörnet? Jag tror dessvärre att det är mer hårt arbete som väntar där. Hur som haver skall det hela inledas med måndagstur i afton. Frågan är om det skall tas sedvanlig ”uppvärmning” innan. Jag brukar ta slut ändå även utan de extra milen. Men det blir en så rund och snygg summa på 101 kilometer om den räknas in så det får bli så.

/ J – höstar ned sig

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt