En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Solskens-MTB

30 Jul

Att dra till skogs är välgörande för själen. Klorofyll och syre överallt och relativ tystnad. Inte så mycket i just den här lilla skogen dock då den är stadsnära. Men i gengäld börjar de första stigarna ett par hundra meter från hemmet och därifrån kan jag jobba mig vidare ut i världen, in i skogen och vidare in i mig själv.

Blev viss lite Cubereklam trots mina blandade erfarenheter av dem. Till märkets försvar kan sägas att de inte är sämre än något annat
Blev viss lite Cubereklam trots mina blandade erfarenheter av dem. Till märkets försvar kan sägas att de inte är sämre än något annat

Benen var dock inte med mig den här dagen. Trött var bara förnamnet och trots de underbara förutsättningarna med strax över de tjugo graderna och strålande sol blev det bara lite över timmen som trampades. Dock enbart stig och det tar förstås sin tribut. Styrketräningen från dagen innan spelade roll misstänker jag. Den och den allestädes närvarande vikten. Den faktorn blir påtaglig när man skall uppför alla mikrobackar, pucklar, stigningar och motlut. Kärt barn har verkligen många namn! Jag kallade det för ”teknikträning”, inte som i att hoppa nedför stup utan mer som i att välja rätt linjer och få ”flow” över rötter och sten både i med- och motlut.

"Blueberry Break" döptes bilden till. Ibland måste man ta bärpaus
”Blueberry Break” döptes bilden till. Ibland måste man ta bärpaus

Vad beträffar vikt skall ett ryck göras vad det lider. Men inte idag!

Ha det go’ vänner!

/ J – solskenscyklist igen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Att dra till skogs är välgörande för själen. Klorofyll och syre överallt och relativ tystnad. Inte så mycket i just den här lilla skogen dock då den är stadsnära. Men i gengäld börjar de första stigarna ett par hundra meter från hemmet och därifrån kan jag jobba mig vidare ut i världen, in i skogen och vidare in i mig själv.

Blev viss lite Cubereklam trots mina blandade erfarenheter av dem. Till märkets försvar kan sägas att de inte är sämre än något annat
Blev viss lite Cubereklam trots mina blandade erfarenheter av dem. Till märkets försvar kan sägas att de inte är sämre än något annat

Benen var dock inte med mig den här dagen. Trött var bara förnamnet och trots de underbara förutsättningarna med strax över de tjugo graderna och strålande sol blev det bara lite över timmen som trampades. Dock enbart stig och det tar förstås sin tribut. Styrketräningen från dagen innan spelade roll misstänker jag. Den och den allestädes närvarande vikten. Den faktorn blir påtaglig när man skall uppför alla mikrobackar, pucklar, stigningar och motlut. Kärt barn har verkligen många namn! Jag kallade det för ”teknikträning”, inte som i att hoppa nedför stup utan mer som i att välja rätt linjer och få ”flow” över rötter och sten både i med- och motlut.

"Blueberry Break" döptes bilden till. Ibland måste man ta bärpaus
”Blueberry Break” döptes bilden till. Ibland måste man ta bärpaus

Vad beträffar vikt skall ett ryck göras vad det lider. Men inte idag!

Ha det go’ vänner!

/ J – solskenscyklist igen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Sålunda greppas bananen – teknikskola för den valhänte - favorit i repris del 2

28 Jul

Ibland är man före sin tid och 2014 skrevs den här informativa texten för den som känner sig obekant inför storheten och tarvar lite vägledning. Den är högaktuell nu när Roberto Vacchi fastslagit att bananen har gjort sitt återtåg i proffsklungan. 

 

 

Bananen, den av naturen så förunderligt väl förpackade energikälla som skänka välsignad vederkvickelse åt slitna velocipedryttare, kan understundom te sig en smula besvärlig att inmundiga under färds gång.

Från tid till annan har det därför dessvärre inträffat att såväl fordon som den som färdas däruppå under kortare tidsrymder har blivit luftburna för att sedan återuppta sin relation med herr gravitation under dramatiska former när förtäring skett.

För att säkerställa ett korrekt handhavande utan dylika incidenter rekommenderas därför följande steg:

1. Förvaring

Den gula kraftkällan förvaras med fördel i höger alternativt vänster ficka på cykeltröjan, ej i mitten av densamma. Därifrån avlägsnas den lämpligen med den dominanta handen för att sedan kvarhållas eller överföras till vänster hand. Detta för att frigöra höger hand för eventuellt nyttjande av aktre retardationsmekanism om så tarvas.

2. Förberedelser

Därefter brytes toppen med tänderna och med en svepande rörelse uppifrån och ned bringas skalet av frukten. Rörelsen upprepas nödvändigt antal gånger, vanligtvis tre till fyra repetitioner, varpå innanmätet synliggörs.

För ett ögonblick göres ett uppehåll i manövern varpå handen som håller frukten vilas en kortare tid mot styret för att ge möjlighet att säkerställa att fortsatt färd kan ske riskfritt.

Ta ett stadigt tag om din banan...
Ta ett stadigt tag om din banan…

3. Avnjutande

Sedan förtärs den mjuka delen koncentrerat och inte utan välbehag. Detta bör ske skyndsamt.

4. Slutförande

Efter avslutat värv återstår blott att göra sig av med restprodukten. Detta går till så att det gula ytterhöljet greppas mellan pekfinger och tumme varpå den komposterbara delen med en elegant handledssnärt förpassas till den omgivande naturen på lämplig plats. Observera särskilt att rörelsen bör vara kort och koncis på det att fordonets balans må vidhållas. Yviga gester är ej att rekommendera under rådande omständigheter. För bevarande av sämjan rörliga kamrater emellan bör kastparabeln beräknas så att de inblandande storheterna undgår kontakt.

Om nödvändigt kan stegen 1-4 upprepas vid flera tillfällen.

/ J – bananinstruktör

#cykligare #knivesandbikes

Ibland är man före sin tid och 2014 skrevs den här informativa texten för den som känner sig obekant inför storheten och tarvar lite vägledning. Den är högaktuell nu när Roberto Vacchi fastslagit att bananen har gjort sitt återtåg i proffsklungan. 

 

 

Bananen, den av naturen så förunderligt väl förpackade energikälla som skänka välsignad vederkvickelse åt slitna velocipedryttare, kan understundom te sig en smula besvärlig att inmundiga under färds gång.

Från tid till annan har det därför dessvärre inträffat att såväl fordon som den som färdas däruppå under kortare tidsrymder har blivit luftburna för att sedan återuppta sin relation med herr gravitation under dramatiska former när förtäring skett.

För att säkerställa ett korrekt handhavande utan dylika incidenter rekommenderas därför följande steg:

1. Förvaring

Den gula kraftkällan förvaras med fördel i höger alternativt vänster ficka på cykeltröjan, ej i mitten av densamma. Därifrån avlägsnas den lämpligen med den dominanta handen för att sedan kvarhållas eller överföras till vänster hand. Detta för att frigöra höger hand för eventuellt nyttjande av aktre retardationsmekanism om så tarvas.

2. Förberedelser

Därefter brytes toppen med tänderna och med en svepande rörelse uppifrån och ned bringas skalet av frukten. Rörelsen upprepas nödvändigt antal gånger, vanligtvis tre till fyra repetitioner, varpå innanmätet synliggörs.

För ett ögonblick göres ett uppehåll i manövern varpå handen som håller frukten vilas en kortare tid mot styret för att ge möjlighet att säkerställa att fortsatt färd kan ske riskfritt.

Ta ett stadigt tag om din banan...
Ta ett stadigt tag om din banan…

3. Avnjutande

Sedan förtärs den mjuka delen koncentrerat och inte utan välbehag. Detta bör ske skyndsamt.

4. Slutförande

Efter avslutat värv återstår blott att göra sig av med restprodukten. Detta går till så att det gula ytterhöljet greppas mellan pekfinger och tumme varpå den komposterbara delen med en elegant handledssnärt förpassas till den omgivande naturen på lämplig plats. Observera särskilt att rörelsen bör vara kort och koncis på det att fordonets balans må vidhållas. Yviga gester är ej att rekommendera under rådande omständigheter. För bevarande av sämjan rörliga kamrater emellan bör kastparabeln beräknas så att de inblandande storheterna undgår kontakt.

Om nödvändigt kan stegen 1-4 upprepas vid flera tillfällen.

/ J – bananinstruktör

#cykligare #knivesandbikes

Kammarvelocipeder - intet nytt under solen

25 Jul

Ur tidningen ”Hjulsport” 1900:

Om cykelmotion och motionscykel

Anemiska personer (som lider av blodbrist) och sådana med klen kroppskonstitution kunna med fördel öfva hjulridt till förbättrande af sin hälsa. Vistelsen i friska luften och behaget att lätt och fort kunna förflytta sig i den fria naturen, verkar så välgörande på kropp och sinne.

I särskild grad verksam och lämplig är hjulridten för den mängd av människor, som lida av korpulens – fettsot. För mycket tunga personer, som ej kunna få en tillräckligt bärig maskin ha konstruerats särskilda ”kammarvelocipeder”, som gifva lika god kroppsrörelse som en vanlig cykel. För korpulenta damer, som har svårt eller föga lust att på annat sätt skaffa sig motion, äro de synnerligen att rekommendera. 

/ J – mullvad i historiens grushög

Ur tidningen ”Hjulsport” 1900:

Om cykelmotion och motionscykel

Anemiska personer (som lider av blodbrist) och sådana med klen kroppskonstitution kunna med fördel öfva hjulridt till förbättrande af sin hälsa. Vistelsen i friska luften och behaget att lätt och fort kunna förflytta sig i den fria naturen, verkar så välgörande på kropp och sinne.

I särskild grad verksam och lämplig är hjulridten för den mängd av människor, som lida av korpulens – fettsot. För mycket tunga personer, som ej kunna få en tillräckligt bärig maskin ha konstruerats särskilda ”kammarvelocipeder”, som gifva lika god kroppsrörelse som en vanlig cykel. För korpulenta damer, som har svårt eller föga lust att på annat sätt skaffa sig motion, äro de synnerligen att rekommendera. 

/ J – mullvad i historiens grushög

30 km/h

21 Jul

Det är skillnad på trettio och trettio!
Trafikens egen relativitetsteori.

30 km

En bil som körs i den här hastigheten kör lugnt och stilla, visar hänsyn och uppträder enligt rådande mening allmänt trafiksäkert. Ett riktigt föredöme för sina medmänniskor.

En cykel som framförs i samma hastighet beskrivs i diverse tidningskrönikor som fartgalningar och lycrafantomer som närsomhelst kan meja ned allt och döda vilken oskyldig fotgängare som helst. Demoner i människohamn

Människan är alltings måttstock.

/ J – 30+are

#cykligare #knivesandbikes

Det är skillnad på trettio och trettio!
Trafikens egen relativitetsteori.

30 km

En bil som körs i den här hastigheten kör lugnt och stilla, visar hänsyn och uppträder enligt rådande mening allmänt trafiksäkert. Ett riktigt föredöme för sina medmänniskor.

En cykel som framförs i samma hastighet beskrivs i diverse tidningskrönikor som fartgalningar och lycrafantomer som närsomhelst kan meja ned allt och döda vilken oskyldig fotgängare som helst. Demoner i människohamn

Människan är alltings måttstock.

/ J – 30+are

#cykligare #knivesandbikes

Olika slut

20 Jul

Utmattning kan ha många nyanser. Den kan till exempel manifestera sig i Froomenacke. Att man inte längre orkar hålla upp huvudet. I måndags ville jag ta mitt huvud under armen och behålla det där.

Utmattning

Måndagstur och eftersom vädret numera är som det är blåste det kraftigt. Dock uppehåll och de mörka molnen blev dramatiska filtrerade genom cykelglasögon, vackert så det förslog. Förskarv, uppvärmning – min vanliga runda innan start. Musik i öronen och bäst jag trampade i tillvaron lyssnandes på blues dominerade plötsligt en tanke flödet.

Världen är full med Renfana!

Susade mot slutet parallellt och nära kyrkogårdsmuren. Det passade sig eftersom farten var hög. En vurpa här och det hade varit läge att hoppa över stenformationen.

Före turen, orkade inte slänga på det nya däcket så jag chansade
Före turen, orkade inte slänga på det nya däcket innan kvällen såg jag chansade en tur till

Ont om folk på torget resulterade i få grupper. En långsammare och en snabbare blev det. Förutsättningarna: runt de trettiosex i snitt med ett antal längre frifartssektioner och några spurter under vägs gång följt av återsamling. Det finns olika sätt att komma fram till snitthastigheter som bekant. Vinden var där och öppningen hård. Jag släppte efter den första riktiga kilometern av rundan. Den inleds med slakmota som avslutas med en liten puckel. Berg har vi inga här i närheten men väl små backar. Det här är en sådan och när mätaren visar 36, 37, 38 och sen 41 uppför fladdrar jag av som ett löv i vinden. Det blev sen signifikativt för resten av kvällen.

Solokörning en mil, den sista kilometern bakom följebilen som hjälpte mig tillbaks till gruppen samtidigt som det hölls igen något där framme. Sen full fart igen ned mot Väghult med vind som låg på sida/mot. Dags att åka av igen. Jag fick ingen riktig lä därbak så att ligga på rulle hjälpte föga, kantvindskörning om man så vill. Ny solokörning och den här gången mycket längre. Nedförsbacke och medvind gav bitvis bra fart men det innebär för mig runt de fyrtio och strax däröver. Gruppen såg jag aldrig. Vägen var tom och min.

Sen var de där, de kritkolorerade streckgubbarna på sina plastmonster! De väntade vid Jätvägen. För sent, jag var redan slut men fick respit ett tag då det gick lugnt fram till Stenslandakrysset. Därefter ny fartsträcka och återigen åkte jag av. Den  här gången med en annan cyklist strax framför mig som inte heller förmådde hålla farten. Samlat i Ingelstad igen. Fick gruppcykla någon mil till Tävelsås vilket var sympatiskt eftersom det nu återigen var motvind. Sen försvann gruppen ånyo  för att sen inte återses mer. Men nu var jag inte helt själv. Vi var tre.

Min diskbråcksskadade nacke är ibland klen och när tröttheten satte in med full kraft var det faktiskt det jobbigaste, benen var bara stumma. Livlösa appendix som dinglade i sin egen takt. Tack och lov hade jag satt på tempobågen så jag kunde lägga mig i den emellanåt för att få till en annan vinkel på huvudet. Ibland hjälper det med andra perspektiv på tillvaron sägs det. Inte den här gången, jag var fortfarande trött.

”Det är tungt idag”..

 …hörde jag bakifrån. Den norrländska dialekten avslöjade vem det var. Vederbörande hade dock trampat sexton jäkla mil dagen innan och hade något att skylla på. Det hade inte jag. Jag var bara slutkörd.

Fast, jag var nöjd med dagens insats. Det är ungefär vad min nuvarande form räcker till. I alla fall i den ständigt friska vind som ständigt tycks råda nuförtiden. Det var mer att de andras förmåga var några snäpp högre än min.

Rundans sista sju kilometer innebär spurt in mot stallet i Bergunda över backarna där för den hågade. Ingen fullfart för mig idag. Jag kunde med nöd och näppe ta mig tillbaks till torget. Väl där blev jag sittande på en bänk, länge.

/ J – letar nyanser

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Utmattning kan ha många nyanser. Den kan till exempel manifestera sig i Froomenacke. Att man inte längre orkar hålla upp huvudet. I måndags ville jag ta mitt huvud under armen och behålla det där.

Utmattning

Måndagstur och eftersom vädret numera är som det är blåste det kraftigt. Dock uppehåll och de mörka molnen blev dramatiska filtrerade genom cykelglasögon, vackert så det förslog. Förskarv, uppvärmning – min vanliga runda innan start. Musik i öronen och bäst jag trampade i tillvaron lyssnandes på blues dominerade plötsligt en tanke flödet.

Världen är full med Renfana!

Susade mot slutet parallellt och nära kyrkogårdsmuren. Det passade sig eftersom farten var hög. En vurpa här och det hade varit läge att hoppa över stenformationen.

Före turen, orkade inte slänga på det nya däcket så jag chansade
Före turen, orkade inte slänga på det nya däcket innan kvällen såg jag chansade en tur till

Ont om folk på torget resulterade i få grupper. En långsammare och en snabbare blev det. Förutsättningarna: runt de trettiosex i snitt med ett antal längre frifartssektioner och några spurter under vägs gång följt av återsamling. Det finns olika sätt att komma fram till snitthastigheter som bekant. Vinden var där och öppningen hård. Jag släppte efter den första riktiga kilometern av rundan. Den inleds med slakmota som avslutas med en liten puckel. Berg har vi inga här i närheten men väl små backar. Det här är en sådan och när mätaren visar 36, 37, 38 och sen 41 uppför fladdrar jag av som ett löv i vinden. Det blev sen signifikativt för resten av kvällen.

Solokörning en mil, den sista kilometern bakom följebilen som hjälpte mig tillbaks till gruppen samtidigt som det hölls igen något där framme. Sen full fart igen ned mot Väghult med vind som låg på sida/mot. Dags att åka av igen. Jag fick ingen riktig lä därbak så att ligga på rulle hjälpte föga, kantvindskörning om man så vill. Ny solokörning och den här gången mycket längre. Nedförsbacke och medvind gav bitvis bra fart men det innebär för mig runt de fyrtio och strax däröver. Gruppen såg jag aldrig. Vägen var tom och min.

Sen var de där, de kritkolorerade streckgubbarna på sina plastmonster! De väntade vid Jätvägen. För sent, jag var redan slut men fick respit ett tag då det gick lugnt fram till Stenslandakrysset. Därefter ny fartsträcka och återigen åkte jag av. Den  här gången med en annan cyklist strax framför mig som inte heller förmådde hålla farten. Samlat i Ingelstad igen. Fick gruppcykla någon mil till Tävelsås vilket var sympatiskt eftersom det nu återigen var motvind. Sen försvann gruppen ånyo  för att sen inte återses mer. Men nu var jag inte helt själv. Vi var tre.

Min diskbråcksskadade nacke är ibland klen och när tröttheten satte in med full kraft var det faktiskt det jobbigaste, benen var bara stumma. Livlösa appendix som dinglade i sin egen takt. Tack och lov hade jag satt på tempobågen så jag kunde lägga mig i den emellanåt för att få till en annan vinkel på huvudet. Ibland hjälper det med andra perspektiv på tillvaron sägs det. Inte den här gången, jag var fortfarande trött.

”Det är tungt idag”..

 …hörde jag bakifrån. Den norrländska dialekten avslöjade vem det var. Vederbörande hade dock trampat sexton jäkla mil dagen innan och hade något att skylla på. Det hade inte jag. Jag var bara slutkörd.

Fast, jag var nöjd med dagens insats. Det är ungefär vad min nuvarande form räcker till. I alla fall i den ständigt friska vind som ständigt tycks råda nuförtiden. Det var mer att de andras förmåga var några snäpp högre än min.

Rundans sista sju kilometer innebär spurt in mot stallet i Bergunda över backarna där för den hågade. Ingen fullfart för mig idag. Jag kunde med nöd och näppe ta mig tillbaks till torget. Väl där blev jag sittande på en bänk, länge.

/ J – letar nyanser

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Dagens bild ”Don’t Loose your Head”

18 Jul

Cykelåren går och hjälmarna de består. Eller nej, det gör de inte alls vid närmare eftertanke. Egentligen skall de bytas periodiskt för att bibehålla maximal verkan sägs det. Huruvida det är ett utmärkt sätt att sälja tämligen dyra produkter eller en sanning låter jag vara osagt. I mitt fall har det aldrig varit aktuellt. Jag knäcker mina.

Utan att räkna allt för noga tror jag att det handlar om åtminstone fyra vid det här laget eller fem, jag minns inte så noga. Smällarna fördelar sig tämligen jämnt mellan skogs- och landsvägsturer. I början cyklade jag inte landsväg i grupp och körde sålunda heller inte omkull.

Den första hjälmen jag spräckte var en lånehjälm. Jag skulle köra mitt första lokala MTB-race för länge sedan och hade ingen. Det  hände sig på den tiden då det inte var helt givet att köra med huvudbonad. Hjälmen var en Bell, modellen ”Image” och färgen. Ja, den var synnerligen rosa! Det var trots allt nittiotal och ALLT var färgglatt och eloxerat.

Hjälm nummer två var vinröd och min egen, även den från Bell för övrigt. En synnerligen bastant sak som fick mig att se ut som en champinjon. Den klarade inte en OTB i hög fart vilket renderade en flygfärd på många meter och en kraschlandning på huvud och axel. Axeln bröts, ryggen räddades av en full camelbak och hjälmen fick ett snyggt stansat triangelformat hål efter en sten i trakten av vart min tinning befinner sig. Utan hjälm hade jag inte skrivit dessa rader.

Spiuk Dharma är huvudsaken.
Spiuk Dharma är huvudsaken

På landsväg rök min första och väldigt bekväma Giro Atmos i mitt livs andra klungvurpa. Pang sade och sen sprack den. Nummer två var även den från Giro och lite logiskt en Atmos II. Framhjulspunktering i en rondell, jag i backen och i princip all utrustning gick sönder inklusive, skor, strumpor, byxor, tröja och förstås – hjälm.

Numera begagnas en Spiuk Dharma. Den är snygg men framförallt passar den mitt huvud vilket inte den sista årgången av Athmos II gör. De har ändrat bredden aldrig så lite och det räcker för att den inte skulle sitta bra längre. Spiuken sitter däremot som gjuten så den vill jag inte slå sönder. Jag gillar verkligen inte vurpor.

/ J – bättre rådlös än huvudlös

#cykligare #knivesandbikes

Cykelåren går och hjälmarna de består. Eller nej, det gör de inte alls vid närmare eftertanke. Egentligen skall de bytas periodiskt för att bibehålla maximal verkan sägs det. Huruvida det är ett utmärkt sätt att sälja tämligen dyra produkter eller en sanning låter jag vara osagt. I mitt fall har det aldrig varit aktuellt. Jag knäcker mina.

Utan att räkna allt för noga tror jag att det handlar om åtminstone fyra vid det här laget eller fem, jag minns inte så noga. Smällarna fördelar sig tämligen jämnt mellan skogs- och landsvägsturer. I början cyklade jag inte landsväg i grupp och körde sålunda heller inte omkull.

Den första hjälmen jag spräckte var en lånehjälm. Jag skulle köra mitt första lokala MTB-race för länge sedan och hade ingen. Det  hände sig på den tiden då det inte var helt givet att köra med huvudbonad. Hjälmen var en Bell, modellen ”Image” och färgen. Ja, den var synnerligen rosa! Det var trots allt nittiotal och ALLT var färgglatt och eloxerat.

Hjälm nummer två var vinröd och min egen, även den från Bell för övrigt. En synnerligen bastant sak som fick mig att se ut som en champinjon. Den klarade inte en OTB i hög fart vilket renderade en flygfärd på många meter och en kraschlandning på huvud och axel. Axeln bröts, ryggen räddades av en full camelbak och hjälmen fick ett snyggt stansat triangelformat hål efter en sten i trakten av vart min tinning befinner sig. Utan hjälm hade jag inte skrivit dessa rader.

Spiuk Dharma är huvudsaken.
Spiuk Dharma är huvudsaken

På landsväg rök min första och väldigt bekväma Giro Atmos i mitt livs andra klungvurpa. Pang sade och sen sprack den. Nummer två var även den från Giro och lite logiskt en Atmos II. Framhjulspunktering i en rondell, jag i backen och i princip all utrustning gick sönder inklusive, skor, strumpor, byxor, tröja och förstås – hjälm.

Numera begagnas en Spiuk Dharma. Den är snygg men framförallt passar den mitt huvud vilket inte den sista årgången av Athmos II gör. De har ändrat bredden aldrig så lite och det räcker för att den inte skulle sitta bra längre. Spiuken sitter däremot som gjuten så den vill jag inte slå sönder. Jag gillar verkligen inte vurpor.

/ J – bättre rådlös än huvudlös

#cykligare #knivesandbikes

Pershyttancykling - favorit i repris del 3

16 Jul

I serien ”favoriter i repris” är det dags för en återpresentation av ett av Sveriges finaste områden för MTB – Pershyttan med omnejd. Ledsystemen är omfattande och naturen skiftande vilket bjuder på många typer av cykling såväl enklare som mer teknisk. Här finns något för de flesta möjligen undantaget Dowhillentusiaster. 

 

 

serien om mina eskapader i trakterna av Pershyttan och Nora har vi nu kommit till de första egna utflykterna på mountainbike efter tekniklägret föregående helg. Att vara på en cyklig semester i strålande sommarväder i ett MTB-paradis som Pershyttan och försöka välja ett av alla alternativ som erbjuds kan göra vem som helst en smula konfys. Jag kände mig som en hötapp mellan två åsnor, eller hur det nu var.

Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!
Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!

Frågan var vilken typ av cykling som skulle väljas. Tid hade jag och vädret var på min sida. Men jag hade hört talas om en mycket sympatisk utförslöpa som till och med omnämnts som en av de roligaste i trakten. Det och det faktum att jag var nyfiken på vart exakt min älskade fästmö stått på näsan eller snarare armen avgjorde vägvalet. Röd sträckning fick det bli. Sen ville jag faktiskt inte vara borta alltför länge från min skadade olyckskorp.

Väder i min smak
Väder i min smak

”Röd 6, Slantan” – Första försöket

Ledstarter vid Digerbergets skidbacke
Ledstarter vid Digerbergets skidbacke

Äntligen dags att avverka den första leden i området på egen hand. I bakhuvudet fanns någon vag tanke om att hinna med ett flertal sådana under cykelveckan. Men av olika orsaker blev det inte så många som tänkt var. Starten av lederna som utgår från Pershyttan är förlagda till endera informationscentret nere vid järnvägen eller vid Digerberget. I det här fallet bar det uppför förbi Lockgruvan och in på motionsspåret en stund för att komma upp till foten av skidbacken.

Så gick då starten för Me, Myself and I och iväg trampades det. Jag tog ledningen före mig själv uppför den inledande stigningen som leder fram till skogsbilvägen som vänder tillbaks mot Pershyttan. I nedförsbacken skrämdes mätaren upp till nästan femtio kilometer i timmen vilket var spännande eftersom det låg ett pedagogiskt träd över vägen. ”Bunnyhopp” ropade en del av mig. Jag måste medge att jag sänkte farten, men inte mer än till trettiofem då trädet var litet och såg resonabelt ut. Eftersom mina insatser på träningsbanan under teknikträningslägret varit allt annat än överväldigande tog jag i för kung och fosterland. Undrar om jag inte klarade trädet med en halvmeter eller så. Det kändes så i alla fall.

Sen var det dags att börja leta skyltar och jag följde leden in i byn och ut ur densamma och ned mot den första sjön. Runt runt for jag och därefter fel. Där man skulle tagit höger körde jag vänster. Strax var jag tillbaks vid Digerberget igen. Skam den som ger sig tänkte jag och startade om. Nu passerades trädet för tredje gången och hoppet började kännas bekant.

Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flopärlmusslor som finns i området
Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flodpärlmusslorsom finns i området

Andra gången körde jag rätt och vackra stigar avlöste snart varandra. En bäck passerades och blicken sökte efter potentiellt flickvänskraschställe. Senare passerades ett hundpensionat som hette något med ”Ängla” i namnet. Jag läste ”änglahund” först vilket blev makabert då det låter som de tar livet av djuren. Tror det skulle vara änglahuset.

Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde
Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde

 

Solen gassade och allt var disigt underbart
Solen gassade och allt var disigt underbart

 

In och ut ur skogen pilade jag i min jakt på röda markeringar och nya hinder att sätta däcken i. Stigarna var mycket bra och dessutom mestadels torra vilket jag helt klart föredrar. Lera må vara hur bra träning som helst men det är ändå inget fenomen jag är någon stor anhängare av. Ett och annat surhål var dock nödvändigt att passera så klädsamt skitig blev jag ändå.

Torrt och snabbcyklat
Torrt och snabbcyklat

 

Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln
Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln

Eftersom jag navigerade fel redan inledningsvis var idén med att ”Stravamarkera” leden helt körd så det struntade jag i. Däremot rekognoserade jag inför framtida framfart. Synade stenar och letade idealspår och lade på minnet vilka rötter och lerhål som skulle undvikas. Den här rundan skulle köras igen det hade jag redan bestämt!

Sen kom då den berömda utförslöpan. Och vilket utförslöpa! Inte lika fantastisk som den som senare dök upp på ”Åkerbyrundan” men ändå. Rena drömmen för den som är XC-cyklist och vill köra fort utför. Inget för den med lång slaglängd som gillar trix och drop men för oss andra är den en skön upplevelse. Jäklar i det vilken fröjd att susa ett par kilometer utför. Men allt har ett slut och i det fallet ligger det i trakterna av Gyttorp.

När man kommit till järnvägen har man kört fel står det i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande
När man kommit till järnvägen har man kört fel står det i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande

Jag befann mig nu uppe i det vänstra hörnet av kartan även om jag inte hade någon sådan med mig. Som vanligt hade delar av leden memorerats för att jag skulle veta ungefär i vilken riktning jag skulle köra. Men det hjälpte nu inte eftersom något fanskap beslutat sig för att rycka skyltar! Vi har alla olika intressen. Några samlar på frimärken, en del cyklar och andra rycker upp skyltar. Felkörning nummer två var ett faktum. I Gyttorp ägnar sig en individ eller två åt egenmäktigt förfarande och har uppenbarligen något emot cykelleder. Skyltarna försvinner även när det gjorts försök att gjuta fast dem. Vem gör så? Särskilt med tanke på att det i området även finns ridstigar, jag såg många djupa hästspår, promenadstigar, skogsbilvägar samt på toppen av Kottaberget ett kalhygge så det kan knappast vara markförstöring som oroar. Den sista idioten är uppenbarligen inte född.

När jag väl hittade tillbaks körde jag ändå fel och fick sega mig uppför berget på en mycket blöt ridstig. Fick till och med gå en bit. Väl uppe på toppen av berget var det åter välskyltat och lätt att hitta.

Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning
Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning

 

Då det gått tämligen långsamt efter alla fotostopp och skyltjakter så beslöt jag på stående, eh cyklande fot, att köra om leden senare. Jag beslöt även att kika ned i gruvhål.

Bild för "Happys" "Cykel mot...-tråd", här cykel mot gruvhål
Bild för ”Happys” ”Cykel mot…-tråd”, här cykel mot gruvhål

Även om rundan inte blev helt rätt så kändes den helt rätt. Riktigt bra MTB-cykling. Det märktes dock i benen att det handlar om fler höjdmeter än hemmavid. Även de plattare rundorna är betydligt backigare än de genomsnittliga turerna i Växjötrakten. Och då pratar vi ändå inte om de svarta stigarna vid Ånnaboda.

Rundan blev totalt runt 30 kilometer.

/ J – skyltjägaren

Som ett litet PS kan tilläggas att jag körde rundan igen dagen efter. Den här gången nästan rätt. Tyvärr missade jag återigen den exakta sträckningen uppför Kottaberget så min version blev där något kortare men å andra sidan så brant i skogen att jag fick gå istället för cykla. Surt. Men jag kommer tillbaks. 

#cykligare #knivesandbikes

I serien ”favoriter i repris” är det dags för en återpresentation av ett av Sveriges finaste områden för MTB – Pershyttan med omnejd. Ledsystemen är omfattande och naturen skiftande vilket bjuder på många typer av cykling såväl enklare som mer teknisk. Här finns något för de flesta möjligen undantaget Dowhillentusiaster. 

 

 

serien om mina eskapader i trakterna av Pershyttan och Nora har vi nu kommit till de första egna utflykterna på mountainbike efter tekniklägret föregående helg. Att vara på en cyklig semester i strålande sommarväder i ett MTB-paradis som Pershyttan och försöka välja ett av alla alternativ som erbjuds kan göra vem som helst en smula konfys. Jag kände mig som en hötapp mellan två åsnor, eller hur det nu var.

Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!
Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!

Frågan var vilken typ av cykling som skulle väljas. Tid hade jag och vädret var på min sida. Men jag hade hört talas om en mycket sympatisk utförslöpa som till och med omnämnts som en av de roligaste i trakten. Det och det faktum att jag var nyfiken på vart exakt min älskade fästmö stått på näsan eller snarare armen avgjorde vägvalet. Röd sträckning fick det bli. Sen ville jag faktiskt inte vara borta alltför länge från min skadade olyckskorp.

Väder i min smak
Väder i min smak

”Röd 6, Slantan” – Första försöket

Ledstarter vid Digerbergets skidbacke
Ledstarter vid Digerbergets skidbacke

Äntligen dags att avverka den första leden i området på egen hand. I bakhuvudet fanns någon vag tanke om att hinna med ett flertal sådana under cykelveckan. Men av olika orsaker blev det inte så många som tänkt var. Starten av lederna som utgår från Pershyttan är förlagda till endera informationscentret nere vid järnvägen eller vid Digerberget. I det här fallet bar det uppför förbi Lockgruvan och in på motionsspåret en stund för att komma upp till foten av skidbacken.

Så gick då starten för Me, Myself and I och iväg trampades det. Jag tog ledningen före mig själv uppför den inledande stigningen som leder fram till skogsbilvägen som vänder tillbaks mot Pershyttan. I nedförsbacken skrämdes mätaren upp till nästan femtio kilometer i timmen vilket var spännande eftersom det låg ett pedagogiskt träd över vägen. ”Bunnyhopp” ropade en del av mig. Jag måste medge att jag sänkte farten, men inte mer än till trettiofem då trädet var litet och såg resonabelt ut. Eftersom mina insatser på träningsbanan under teknikträningslägret varit allt annat än överväldigande tog jag i för kung och fosterland. Undrar om jag inte klarade trädet med en halvmeter eller så. Det kändes så i alla fall.

Sen var det dags att börja leta skyltar och jag följde leden in i byn och ut ur densamma och ned mot den första sjön. Runt runt for jag och därefter fel. Där man skulle tagit höger körde jag vänster. Strax var jag tillbaks vid Digerberget igen. Skam den som ger sig tänkte jag och startade om. Nu passerades trädet för tredje gången och hoppet började kännas bekant.

Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flopärlmusslor som finns i området
Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flodpärlmusslorsom finns i området

Andra gången körde jag rätt och vackra stigar avlöste snart varandra. En bäck passerades och blicken sökte efter potentiellt flickvänskraschställe. Senare passerades ett hundpensionat som hette något med ”Ängla” i namnet. Jag läste ”änglahund” först vilket blev makabert då det låter som de tar livet av djuren. Tror det skulle vara änglahuset.

Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde
Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde

 

Solen gassade och allt var disigt underbart
Solen gassade och allt var disigt underbart

 

In och ut ur skogen pilade jag i min jakt på röda markeringar och nya hinder att sätta däcken i. Stigarna var mycket bra och dessutom mestadels torra vilket jag helt klart föredrar. Lera må vara hur bra träning som helst men det är ändå inget fenomen jag är någon stor anhängare av. Ett och annat surhål var dock nödvändigt att passera så klädsamt skitig blev jag ändå.

Torrt och snabbcyklat
Torrt och snabbcyklat

 

Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln
Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln

Eftersom jag navigerade fel redan inledningsvis var idén med att ”Stravamarkera” leden helt körd så det struntade jag i. Däremot rekognoserade jag inför framtida framfart. Synade stenar och letade idealspår och lade på minnet vilka rötter och lerhål som skulle undvikas. Den här rundan skulle köras igen det hade jag redan bestämt!

Sen kom då den berömda utförslöpan. Och vilket utförslöpa! Inte lika fantastisk som den som senare dök upp på ”Åkerbyrundan” men ändå. Rena drömmen för den som är XC-cyklist och vill köra fort utför. Inget för den med lång slaglängd som gillar trix och drop men för oss andra är den en skön upplevelse. Jäklar i det vilken fröjd att susa ett par kilometer utför. Men allt har ett slut och i det fallet ligger det i trakterna av Gyttorp.

När man kommit till järnvägen har man kört fel står det i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande
När man kommit till järnvägen har man kört fel står det i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande

Jag befann mig nu uppe i det vänstra hörnet av kartan även om jag inte hade någon sådan med mig. Som vanligt hade delar av leden memorerats för att jag skulle veta ungefär i vilken riktning jag skulle köra. Men det hjälpte nu inte eftersom något fanskap beslutat sig för att rycka skyltar! Vi har alla olika intressen. Några samlar på frimärken, en del cyklar och andra rycker upp skyltar. Felkörning nummer två var ett faktum. I Gyttorp ägnar sig en individ eller två åt egenmäktigt förfarande och har uppenbarligen något emot cykelleder. Skyltarna försvinner även när det gjorts försök att gjuta fast dem. Vem gör så? Särskilt med tanke på att det i området även finns ridstigar, jag såg många djupa hästspår, promenadstigar, skogsbilvägar samt på toppen av Kottaberget ett kalhygge så det kan knappast vara markförstöring som oroar. Den sista idioten är uppenbarligen inte född.

När jag väl hittade tillbaks körde jag ändå fel och fick sega mig uppför berget på en mycket blöt ridstig. Fick till och med gå en bit. Väl uppe på toppen av berget var det åter välskyltat och lätt att hitta.

Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning
Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning

 

Då det gått tämligen långsamt efter alla fotostopp och skyltjakter så beslöt jag på stående, eh cyklande fot, att köra om leden senare. Jag beslöt även att kika ned i gruvhål.

Bild för "Happys" "Cykel mot...-tråd", här cykel mot gruvhål
Bild för ”Happys” ”Cykel mot…-tråd”, här cykel mot gruvhål

Även om rundan inte blev helt rätt så kändes den helt rätt. Riktigt bra MTB-cykling. Det märktes dock i benen att det handlar om fler höjdmeter än hemmavid. Även de plattare rundorna är betydligt backigare än de genomsnittliga turerna i Växjötrakten. Och då pratar vi ändå inte om de svarta stigarna vid Ånnaboda.

Rundan blev totalt runt 30 kilometer.

/ J – skyltjägaren

Som ett litet PS kan tilläggas att jag körde rundan igen dagen efter. Den här gången nästan rätt. Tyvärr missade jag återigen den exakta sträckningen uppför Kottaberget så min version blev där något kortare men å andra sidan så brant i skogen att jag fick gå istället för cykla. Surt. Men jag kommer tillbaks. 

#cykligare #knivesandbikes

Kommentar, TdF

14 Jul

Touren lever men inte är det tack vare bländande taktik precis. Fabio Aru lyckades genom en mobiliserad viljeansträngning kränga sig uppför gårdagens sista stup upp mot målet i Peyragudes i Pyreneerna något fortare än favoriten Froome och övertog därmed den gula tröjan. Den sista biten in mot mål var löjligt brant. Frågan är om det ens kan klassificeras som cykling. Men avgörande blev det. Till och med fenomenet Froomie stumnade de sista metrarna.

Gott så och precis vad årets TdF behövde enligt mig. Två saker har nämligen slagit mig och inte bara mig förresten. Det ena är att årets etapper för spurterna är så extremt platta och lättkontrollerade att det börjar likna en parodi. Lägg därtill att sportcheferna uppenbarligen inte förmår att ändra på årtal av etablerad praxis vad gäller taktik.

Gary Lineker tillskrivs citatet:

”Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win.”

En travesti på det skulle kunna skrivas att

en spurtetapp i TdF är enkel, först släpper man en utbrytargrupp två minuter framför sig, sen jagar alla ikapp dem för att låta Marcel Kittel vinna

Det är nämligen så det sett ut. Av någon outgrundlig anledning hjälper alla spurtlagen till att hålla utbrytarna kort trots att deras respektive spurtare har fungerat som rundningsmärken för Kittel på upploppsrakorna så här långt. Man tycks hela tiden hoppas på att han endera skall göra bort sig eller att de andra av någon outgrundlig anledning plötsligt skall höja sig tre snäpp.  Det finns förstås sätt att hantera situationen men hittills har ingen funderat på att ändra på sina planer. Vi gör som vi alltid gjort verkar resonemanget lyda.

Den andra saken som slagit mig bygger också på en fotbollsliknelse. Sky påminner om Barca fast ännu mer dominerande. De har så mycket pengar att de har råd att låta cyklister som Kwiatkowski och Landa som var och en för sig kunnat göra resultat själva agera rena hjälpryttare. Resultat – i princip ingen kan attackera ens uppför.

Som tur var hjälpte inte ens det igår och därmed lever spänningen i Tour de France vidare ytterligare ett tag.

/ J – soffcyklisten

Touren lever men inte är det tack vare bländande taktik precis. Fabio Aru lyckades genom en mobiliserad viljeansträngning kränga sig uppför gårdagens sista stup upp mot målet i Peyragudes i Pyreneerna något fortare än favoriten Froome och övertog därmed den gula tröjan. Den sista biten in mot mål var löjligt brant. Frågan är om det ens kan klassificeras som cykling. Men avgörande blev det. Till och med fenomenet Froomie stumnade de sista metrarna.

Gott så och precis vad årets TdF behövde enligt mig. Två saker har nämligen slagit mig och inte bara mig förresten. Det ena är att årets etapper för spurterna är så extremt platta och lättkontrollerade att det börjar likna en parodi. Lägg därtill att sportcheferna uppenbarligen inte förmår att ändra på årtal av etablerad praxis vad gäller taktik.

Gary Lineker tillskrivs citatet:

”Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win.”

En travesti på det skulle kunna skrivas att

en spurtetapp i TdF är enkel, först släpper man en utbrytargrupp två minuter framför sig, sen jagar alla ikapp dem för att låta Marcel Kittel vinna

Det är nämligen så det sett ut. Av någon outgrundlig anledning hjälper alla spurtlagen till att hålla utbrytarna kort trots att deras respektive spurtare har fungerat som rundningsmärken för Kittel på upploppsrakorna så här långt. Man tycks hela tiden hoppas på att han endera skall göra bort sig eller att de andra av någon outgrundlig anledning plötsligt skall höja sig tre snäpp.  Det finns förstås sätt att hantera situationen men hittills har ingen funderat på att ändra på sina planer. Vi gör som vi alltid gjort verkar resonemanget lyda.

Den andra saken som slagit mig bygger också på en fotbollsliknelse. Sky påminner om Barca fast ännu mer dominerande. De har så mycket pengar att de har råd att låta cyklister som Kwiatkowski och Landa som var och en för sig kunnat göra resultat själva agera rena hjälpryttare. Resultat – i princip ingen kan attackera ens uppför.

Som tur var hjälpte inte ens det igår och därmed lever spänningen i Tour de France vidare ytterligare ett tag.

/ J – soffcyklisten

Navigare necesse est! - att hitta vilse

13 Jul

Bort från teven och TdF och in i trädens dunkla skugga. Dags att återbesöka goda vänner som enligt säkra uppgifter skulle befinna sig norrut i en stuga i skogen. Eller närmare bestämt en gammal skola så mer ett hus kanske. Det fanns mål och mening med dagen.

Solen sken och jag hade en ledig tisdagseftermiddag. Lusten att ”äventyrscykla” kom över mig som den brukade göra förr i världen. Det vill säga jag ville verkligen inte ta raka vägen från A till B utan i det här fallet gärna passera C och kanske besöka D först. Särskilt inte som den genaste vägen skulle innebära asfaltstrampande och jag i det här fallet ville cykla mountainbike. Den har inte rastats överdrivet mycket i år.

Stadsnära, till och med inne i staden
Stadsnära, till och med inne i staden

Grovcykel blev det i vilket fall och något ambivalent kunde jag först inte bestämma vilket håll runt Helgasjön som skulle tas. Både östra och västra sidan är gångbara i det här fallet men inte rakt över sjön. Swimrun i all ära men det skulle bli för mycket med en cykel på ryggen. Redan efter ett par hundra meter letade jag upp en stadsnära stig. Eller snarare mitt i stan parallellt med ringlederna runt den. Nästan fyrtio minuter senare hade jag fortfarande inte lämnat stadsgränsen och hade hunnit avverka asfalt, cykelväg på grus, grusväg, skogsbilväg och senast endurospår. Insikten att jag trots allt var tvungen att välja en något rakare sträckning mot målet som trots allt låg en tre fyra mil bort även fågelvägen drabbade mig. Tiden var fri men inte bara min.

Väg med Mohawkfrissa. Det vill säga lagom stor
Väg med Mohawkfrissa. Det vill säga lagom stor

Vägen var dock målet och den fick därför gärna vara så Mohawkfriserad som möjligt, en stadig strimma gräs i mitten. Första delmålet blev att följa min gamla alternativrutt längs med riksväg trettio till Ör. Den går nästan på vägen men strax bredvid. Väl där drog jag åt Makrillabackarna. Jo, byn heter så – Makrilla. Där blev det ofrivillig oljegrusvägskörning eftersom vägen numera är belagd. Det var den inte när jag körde där sist. Strax efter kompenserades det med att jag körde över såväl ängar, genom högt gräs och brännässlor som i utkanten av en havreåker.

Jag som alltid betraktat XT som en pålitlig komponentgrupp. Nu började den plötsligt låta lite
Jag som alltid betraktat XT som en pålitlig komponentgrupp. Nu började den plötsligt låta lite

Det visade sig vara ett återkommande problem vid senare navigering. Jag har bott i trakterna dit turen ämnades men det var upptäckte jag för länge sedan. Naturen förändras rätt mycket på de år som förlöpt. Vägar byter uppenbarligen karaktär, träd växer och andra försvinner, kalhyggen tillkommer och andra återgår till grönska. Tiden har sin gång helt enkelt.

Som för att bekräfta det kom jag till ett vägskäl vid en gård. Minnet sade mig att någonstans där i trakterna skulle finnas en genväg. Eller ja, en skogsväg i alla fall. Osäker blev jag och där kom en dam gående och undrade om jag ville ha hjälp då jag troligen trots cykelglasögon utstrålade en viss tvehågsenhet. Vi språkades vid och det visade sig att jag varit inne i hennes hus för många år sedan. Ett par cykelturer med en av hennes söner hade det blivit. Tyvärr fick jag ett datum på händelsen. Hon mindes tiden väl för huset var då nyrenoverat och inflyttat. Det var 1991!

Attans, det förklarade varför jag inte kände igen mig överallt. Tjugosex jäkla år! Det rubbade också min syn något på när jag började cykla Mtb. Det hade jag redan gjort något år på den tiden och jag har tidigare fått för mig att jag inte började förrän på nittiotalet. Men tydligen var det tidigare än så.

Häst eller tjur på andra sidan? Alltid lika spännande. En grindpassage - var är Emil när man behöver honom?
Häst eller tjur på andra sidan? Alltid lika spännande. En grindpassage – var är Emil när man behöver honom?

Men turligt nog visste hon vilken väg jag skulle ta eftersom det var hennes mark. In bakom lagården och bort över ängen. Efter att nogsamt undvikit att släppa ut korna och grilla mig på elstängslet som höll dem gisslan trampade jag vidare. Tyvärr för mig var det en backig liten väg som delade sig flera gånger. Den som såg mest använd ut visade sig efter en kraftig nedförsbacke vara en återvändsgränd. Där återfanns en vändplan, sumpmark och avsaknad av stigig fortsättning. Ett vanligt slut på dylika vägar. Bara att vända och kämpa sig tillbaks uppför. Det är så man får extra träning. Tröttheten låg på lur bakom nästa fel-lut. Jag tyckte att mannen med hammaren kunde skymtas där inne mellan granstammarna!

Ut ur skogsvägslabyrinten hittade jag till slut och på vägen fanns några riktigt vackra partier med relativt gammal skog, mossbeklädd och trolsk.

Jotack, jag har noterat det
Jotack, jag har noterat det

Problemet var att när jag kom ut körde jag lite åt fel håll måste jag medge. En kombination av trötthet och glömska påhejat av en smula klantighet. Det upptäcktes och efter några kilometer vände jag. Dessvärre måste även tillstås att det kördes vänster och inte höger i en typisk ”körahögerkorsning” varpå jag hamnade snett igen. När jag väl nådde en grusväg som slutade i markerna tillhörande en av Södra skogsägarnas visningsgårdar visste jag vart jag befann mig. På FEL ställe. Bara att trampa på. Men den som syndar i navigationshänseende får betala. Navigare necesse est!

En mountainbikecyklists version av Dantes inferno
En mountainbikecyklists version av Dantes inferno

I det här fallet innebär straffet att trampa jordens tråkigaste väg. En halvmil eller så på en väg utan utsikt, endast snårskog, med tråkiga backar, bred och oljig. HU! Här vill ingen köra mountainbike det kan jag lova. Det enda positiva jag kan säga är att den i det här fallet ledde mig rätt.

Väl i hamn väntade vän med barn, föräldrar och en glad hund. Sämre mottagande kan man få och dessutom skulle vi åka och bada. Helt raka vägen till Fällorna som det heter blev det nu inte eftersom sträckan dit mätte 68 km vilken det näppeligen är på kartan mätt med linjal.

Sen skulle jag ju hem också. Det pirrade lite i benen på ett lätt obehagligt sätt och de började efter sjöbesöket kännas en smula stumma. Inte ens glada barn kunde förjaga den känslan. Det bådade inte gott. På vägen hade endast inmundigats en banan och energidepåerna började sina. God vän insåg detta och tryckte i mig ett par smörgåsar. Tur det för utan den fysiska förtäringen och den extra energi som det glada återseendet gett hade jag inte kommit hem.

Återfärden blev därför mer rakt på än vid sidan om. Det vill säga grusväg, oljegrus och de sista tre milen ren asfalt. Det började nämligen skymma och jag trampade hem i egna tankar ikapp med solnedgången. Huvudet var rätt upptaget med att hålla tempo och försöka få olydiga ben att röra sig.

Stadig blick en bit framför framhjulet för att vila nacken. Vid det här laget var tröttheten min utbrytarkollega och parhäst och kändes tyvärr starkare än jag. Den spurten kunde inte vinnas. Bättre att lugna sig. Det gick därför mycket stillsamt uppför. Letandes efter den kraft som fordom var och lyssnandes till de grova däckens sång mot asfalten. Olika mönster hummar i olika tonarter som ändras beroende på fart, ”the fat tire song”.

Jag cyklade in i solnedgången
Jag cyklade in i solnedgången

Längst i år på en mountainbike. Det slutade med över fem och en halv timma och 119 km. Det märktes att kroppen inte var helt van vid sittställningen. Kramptendenser vid hemkomsten redan i duschen. Sen återgick jag till TV-soffan och TdF igen.

/ J – tar till höger vid granen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Bort från teven och TdF och in i trädens dunkla skugga. Dags att återbesöka goda vänner som enligt säkra uppgifter skulle befinna sig norrut i en stuga i skogen. Eller närmare bestämt en gammal skola så mer ett hus kanske. Det fanns mål och mening med dagen.

Solen sken och jag hade en ledig tisdagseftermiddag. Lusten att ”äventyrscykla” kom över mig som den brukade göra förr i världen. Det vill säga jag ville verkligen inte ta raka vägen från A till B utan i det här fallet gärna passera C och kanske besöka D först. Särskilt inte som den genaste vägen skulle innebära asfaltstrampande och jag i det här fallet ville cykla mountainbike. Den har inte rastats överdrivet mycket i år.

Stadsnära, till och med inne i staden
Stadsnära, till och med inne i staden

Grovcykel blev det i vilket fall och något ambivalent kunde jag först inte bestämma vilket håll runt Helgasjön som skulle tas. Både östra och västra sidan är gångbara i det här fallet men inte rakt över sjön. Swimrun i all ära men det skulle bli för mycket med en cykel på ryggen. Redan efter ett par hundra meter letade jag upp en stadsnära stig. Eller snarare mitt i stan parallellt med ringlederna runt den. Nästan fyrtio minuter senare hade jag fortfarande inte lämnat stadsgränsen och hade hunnit avverka asfalt, cykelväg på grus, grusväg, skogsbilväg och senast endurospår. Insikten att jag trots allt var tvungen att välja en något rakare sträckning mot målet som trots allt låg en tre fyra mil bort även fågelvägen drabbade mig. Tiden var fri men inte bara min.

Väg med Mohawkfrissa. Det vill säga lagom stor
Väg med Mohawkfrissa. Det vill säga lagom stor

Vägen var dock målet och den fick därför gärna vara så Mohawkfriserad som möjligt, en stadig strimma gräs i mitten. Första delmålet blev att följa min gamla alternativrutt längs med riksväg trettio till Ör. Den går nästan på vägen men strax bredvid. Väl där drog jag åt Makrillabackarna. Jo, byn heter så – Makrilla. Där blev det ofrivillig oljegrusvägskörning eftersom vägen numera är belagd. Det var den inte när jag körde där sist. Strax efter kompenserades det med att jag körde över såväl ängar, genom högt gräs och brännässlor som i utkanten av en havreåker.

Jag som alltid betraktat XT som en pålitlig komponentgrupp. Nu började den plötsligt låta lite
Jag som alltid betraktat XT som en pålitlig komponentgrupp. Nu började den plötsligt låta lite

Det visade sig vara ett återkommande problem vid senare navigering. Jag har bott i trakterna dit turen ämnades men det var upptäckte jag för länge sedan. Naturen förändras rätt mycket på de år som förlöpt. Vägar byter uppenbarligen karaktär, träd växer och andra försvinner, kalhyggen tillkommer och andra återgår till grönska. Tiden har sin gång helt enkelt.

Som för att bekräfta det kom jag till ett vägskäl vid en gård. Minnet sade mig att någonstans där i trakterna skulle finnas en genväg. Eller ja, en skogsväg i alla fall. Osäker blev jag och där kom en dam gående och undrade om jag ville ha hjälp då jag troligen trots cykelglasögon utstrålade en viss tvehågsenhet. Vi språkades vid och det visade sig att jag varit inne i hennes hus för många år sedan. Ett par cykelturer med en av hennes söner hade det blivit. Tyvärr fick jag ett datum på händelsen. Hon mindes tiden väl för huset var då nyrenoverat och inflyttat. Det var 1991!

Attans, det förklarade varför jag inte kände igen mig överallt. Tjugosex jäkla år! Det rubbade också min syn något på när jag började cykla Mtb. Det hade jag redan gjort något år på den tiden och jag har tidigare fått för mig att jag inte började förrän på nittiotalet. Men tydligen var det tidigare än så.

Häst eller tjur på andra sidan? Alltid lika spännande. En grindpassage - var är Emil när man behöver honom?
Häst eller tjur på andra sidan? Alltid lika spännande. En grindpassage – var är Emil när man behöver honom?

Men turligt nog visste hon vilken väg jag skulle ta eftersom det var hennes mark. In bakom lagården och bort över ängen. Efter att nogsamt undvikit att släppa ut korna och grilla mig på elstängslet som höll dem gisslan trampade jag vidare. Tyvärr för mig var det en backig liten väg som delade sig flera gånger. Den som såg mest använd ut visade sig efter en kraftig nedförsbacke vara en återvändsgränd. Där återfanns en vändplan, sumpmark och avsaknad av stigig fortsättning. Ett vanligt slut på dylika vägar. Bara att vända och kämpa sig tillbaks uppför. Det är så man får extra träning. Tröttheten låg på lur bakom nästa fel-lut. Jag tyckte att mannen med hammaren kunde skymtas där inne mellan granstammarna!

Ut ur skogsvägslabyrinten hittade jag till slut och på vägen fanns några riktigt vackra partier med relativt gammal skog, mossbeklädd och trolsk.

Jotack, jag har noterat det
Jotack, jag har noterat det

Problemet var att när jag kom ut körde jag lite åt fel håll måste jag medge. En kombination av trötthet och glömska påhejat av en smula klantighet. Det upptäcktes och efter några kilometer vände jag. Dessvärre måste även tillstås att det kördes vänster och inte höger i en typisk ”körahögerkorsning” varpå jag hamnade snett igen. När jag väl nådde en grusväg som slutade i markerna tillhörande en av Södra skogsägarnas visningsgårdar visste jag vart jag befann mig. På FEL ställe. Bara att trampa på. Men den som syndar i navigationshänseende får betala. Navigare necesse est!

En mountainbikecyklists version av Dantes inferno
En mountainbikecyklists version av Dantes inferno

I det här fallet innebär straffet att trampa jordens tråkigaste väg. En halvmil eller så på en väg utan utsikt, endast snårskog, med tråkiga backar, bred och oljig. HU! Här vill ingen köra mountainbike det kan jag lova. Det enda positiva jag kan säga är att den i det här fallet ledde mig rätt.

Väl i hamn väntade vän med barn, föräldrar och en glad hund. Sämre mottagande kan man få och dessutom skulle vi åka och bada. Helt raka vägen till Fällorna som det heter blev det nu inte eftersom sträckan dit mätte 68 km vilken det näppeligen är på kartan mätt med linjal.

Sen skulle jag ju hem också. Det pirrade lite i benen på ett lätt obehagligt sätt och de började efter sjöbesöket kännas en smula stumma. Inte ens glada barn kunde förjaga den känslan. Det bådade inte gott. På vägen hade endast inmundigats en banan och energidepåerna började sina. God vän insåg detta och tryckte i mig ett par smörgåsar. Tur det för utan den fysiska förtäringen och den extra energi som det glada återseendet gett hade jag inte kommit hem.

Återfärden blev därför mer rakt på än vid sidan om. Det vill säga grusväg, oljegrus och de sista tre milen ren asfalt. Det började nämligen skymma och jag trampade hem i egna tankar ikapp med solnedgången. Huvudet var rätt upptaget med att hålla tempo och försöka få olydiga ben att röra sig.

Stadig blick en bit framför framhjulet för att vila nacken. Vid det här laget var tröttheten min utbrytarkollega och parhäst och kändes tyvärr starkare än jag. Den spurten kunde inte vinnas. Bättre att lugna sig. Det gick därför mycket stillsamt uppför. Letandes efter den kraft som fordom var och lyssnandes till de grova däckens sång mot asfalten. Olika mönster hummar i olika tonarter som ändras beroende på fart, ”the fat tire song”.

Jag cyklade in i solnedgången
Jag cyklade in i solnedgången

Längst i år på en mountainbike. Det slutade med över fem och en halv timma och 119 km. Det märktes att kroppen inte var helt van vid sittställningen. Kramptendenser vid hemkomsten redan i duschen. Sen återgick jag till TV-soffan och TdF igen.

/ J – tar till höger vid granen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Snogeholmscykling - favorit i repris del 1

7 Jul

Sommaren är full av repriser. Inte minst på TV och trendriktigt tänkte jag därför bjuda på ett gammalt inlägg i en förhoppningsvis återkommande serie som bjuder på ”cyklighet” i olika former. Tips om turer, rundor eller områden som jag uppskattar extra mycket. Inleder gör den här texten om Snogeholmsområdet. Jag tyckte miljöerna var för vackra för att enbart ligga och skrota i ett arkiv. Särskilt när sommaren för stunden bjuder på tio grader och gråmulet i mina trakter. Så därför bjuder jag på lite inspiration från en tid tillbaks:

 

 

Omväxling lär förnöja enligt ordspråket och med det i åtanke kändes det rätt bra att sätta framhjulet i annan terräng än den steniga småländska granskogen. Kröp därför tidigt om morgonen in i bilen av barnen döpt till ”Lille skutt” och begav mig söderut. Vädergudarna verkade ha vaknat på rätt sida och beslutat att jag skulle få i princip vindstilla och strålande sol med strax över de tjugo i temperatur. Förutsättningarna kunde vara värre.

Den här gången övergav jag Romeleåsen  och siktade istället på Snogeholmsområdet en bit bort i skuggan av höjden. Jag har passerat där vid ett antal tillfällen med bil och tyckt att det ser ut som det finns misstänkt många stigar i området som måste undersökas.

Världen får inte vara ocyklad!

Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det
Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det

 

Parkerade först mitt i området och klev lite stelbent ur bilen efter ett par timmars färd. Det första jag hör var en gök som tog i för full hals bara en bit ifrån mig vilket kändes som ett tecken till att stanna. Men en överväldigande mängd myror fick mig att ändra mig. Att äta frukost och montera cykel i det sällskapet avstod jag ifrån. Kosan styrdes istället mot den närliggande sjön. Frukost blir bättre med kaffe och sjöusikt.

Jag satt där och sippade på min kopp med varm dryck och iakttog en stor gulröd bondkatt som latade sig i skuggan av en björk och for upp när matte, en gammal skånsk skrynkelgumma böjd som en ostkrok gick för att hämta ved. Mycket idylliskt.

En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan,  kaffe, en god bulle och en vacker utsikt
En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan, kaffe, en god bulle och en vacker utsikt

 

Efter att i sedvanlig ordning ha monterat hjulen, oljat kedjan och kollat lufttryck i dämpare och däck rullade jag i väg. Det artade sig till att bli en varm och något kvav dag. Ingen vind på förmiddagen även om det blåste rätt friskt senare på eftermiddagen. Benen signalerade tidigt att det ävenledes skulle bli en svettig dag i sadeln av andra skäl. De tänkte trots de vidunderliga omgivningarna inte vara medgörliga alls. De var tunga.

Mycket grön singeltrack
Mycket grön singeltrack

 

Men det glömdes snart när jag hittade ett par sköna ”flowiga” stigar som bar in i skogen. Först grus, sen en förvånansvärt slät barrstig i brunt. Sen färgkontrast – bitvis var sommaren mycket grön.

Hela området genomkorsas av ett flertal kortare markerade vandringsslingor och binds ihop av en längre led som sträcker sig runt utkanterna på området. Därutöver finns många ridstigar, mindre skogsbilvägar och några grusvägar. Dessutom passerar delar av Skåneleden här. Så det det finns många stigar att välja på. Det som gör det ännu roligare att cykla är att de bjuder på olika karaktär och underlag. Underlaget varierar från grus och sand till gräs, barrmatta, något äldre kalhygge och bitvis lite offroad.

En bit bjöd till och med på klippt gräsmatta! Den dök upp efter det att jag stormat fram ur djungelgrönskan från en lerig lite stig. Rundade kejsardammen och skrämde en fiskare som höll på att ramla i när min bakskiva skrek till. Jag sade ”Goddag”. 

På vägen passerades "Kejsardammen" och tillhörande förvånade fiskare
På vägen passerades ”Kejsardammen” och tillhörande förvånade fiskare

 

Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds -  här brunt och en mindre väg
Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds – här brunt och en mindre väg

 

Naturen var påtagligt närvarande och delar av den bet mig. Någon broms och hästfluga tyckte att jag var lovligt byte och attackerad blev jag även av vildrosor och brännässlor som siktade in sig på benen.

Sen lyckade jag under färds gång även få syn på mindre aggressiva invånare som en ekorre och bara en liten bit framför mig på en väg passerade en stressad grävling. En häger flög upp skrämd av mig när jag passerade en äng och på andra slingan ute på en tallmo jagade jag ett par korpar. De satt ovanför mig och småpratade och jag lade mig i konversationen. De blev då sura och flög till nästa träd varpå jag följde efter. Detta upprepades ett par gånger sen skällde de ut mig med hesa stämmor och svarta uppsyner.

Jag valde runda så att jag körde i ett par loopar där jag återvände till bilen för lunch på medhavd sallad efter ett par timmar. Sålunda stärkt fortsatte upptäcktsfärden. Inledningsvis cyklade jag längs med Snogeholmssjöns strand.

 

Näckrosor som snart slår ut
Näckrosor som snart slår ut

 

Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var
Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var

I lugnet hördes bilar. Ut ur skogen for jag och befann mig oförhappandes på RV13. Fasansfullt, asfalt mitt i min Mtb-runda! Jag kastade mig in på första bästa stig som bar åt rätt håll som hette ”Kyrkvägen”. Den vindlade fram genom skogen och efter en tid passerade jag en mindre asfaltsväg och plötsligt var jag i en park jag tyckte mig känna igen. Aha, Sövdeborg! Välbevakat visade det sig. Skyltarna ljög inte, hundarna var inte att leka med. Bakom staketet väntade Cujos arga kusin.

Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre
Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre

 

En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte
En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte

 

Jag styrde bort från slott och hundar och in i grönskan igen. Gammal kulturmark med igenvuxna ekhagar och rester av staket som minner om svunna tider. Här var växtligheten enorm. Jag har aldrig sett högre ormbunkar i Sverige. De var bokstavligen manshöga och sträckte sig över huvudet på mig.

Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!
Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!

 

Så fort jag befann mig i skog och därmed i lä så var det riktigt varmt. Svetten lackade och jag började bli helt slut får väl medges. Ett bad hägrade. Sjön var varm och välkomnande.

Badglänta för trött cyklist
Badglänta för trött cyklist

 

Facit blev något över fyra mil stigcykling. Det får betraktas som ett gott dagsverke med tanke på de slöa extremiteterna.

Själen kände sig piggare i efterhand än vad benen gjorde.

/ J – nycyklad

#cykligare #knivesandbikes

Sommaren är full av repriser. Inte minst på TV och trendriktigt tänkte jag därför bjuda på ett gammalt inlägg i en förhoppningsvis återkommande serie som bjuder på ”cyklighet” i olika former. Tips om turer, rundor eller områden som jag uppskattar extra mycket. Inleder gör den här texten om Snogeholmsområdet. Jag tyckte miljöerna var för vackra för att enbart ligga och skrota i ett arkiv. Särskilt när sommaren för stunden bjuder på tio grader och gråmulet i mina trakter. Så därför bjuder jag på lite inspiration från en tid tillbaks:

 

 

Omväxling lär förnöja enligt ordspråket och med det i åtanke kändes det rätt bra att sätta framhjulet i annan terräng än den steniga småländska granskogen. Kröp därför tidigt om morgonen in i bilen av barnen döpt till ”Lille skutt” och begav mig söderut. Vädergudarna verkade ha vaknat på rätt sida och beslutat att jag skulle få i princip vindstilla och strålande sol med strax över de tjugo i temperatur. Förutsättningarna kunde vara värre.

Den här gången övergav jag Romeleåsen  och siktade istället på Snogeholmsområdet en bit bort i skuggan av höjden. Jag har passerat där vid ett antal tillfällen med bil och tyckt att det ser ut som det finns misstänkt många stigar i området som måste undersökas.

Världen får inte vara ocyklad!

Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det
Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det

 

Parkerade först mitt i området och klev lite stelbent ur bilen efter ett par timmars färd. Det första jag hör var en gök som tog i för full hals bara en bit ifrån mig vilket kändes som ett tecken till att stanna. Men en överväldigande mängd myror fick mig att ändra mig. Att äta frukost och montera cykel i det sällskapet avstod jag ifrån. Kosan styrdes istället mot den närliggande sjön. Frukost blir bättre med kaffe och sjöusikt.

Jag satt där och sippade på min kopp med varm dryck och iakttog en stor gulröd bondkatt som latade sig i skuggan av en björk och for upp när matte, en gammal skånsk skrynkelgumma böjd som en ostkrok gick för att hämta ved. Mycket idylliskt.

En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan,  kaffe, en god bulle och en vacker utsikt
En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan, kaffe, en god bulle och en vacker utsikt

 

Efter att i sedvanlig ordning ha monterat hjulen, oljat kedjan och kollat lufttryck i dämpare och däck rullade jag i väg. Det artade sig till att bli en varm och något kvav dag. Ingen vind på förmiddagen även om det blåste rätt friskt senare på eftermiddagen. Benen signalerade tidigt att det ävenledes skulle bli en svettig dag i sadeln av andra skäl. De tänkte trots de vidunderliga omgivningarna inte vara medgörliga alls. De var tunga.

Mycket grön singeltrack
Mycket grön singeltrack

 

Men det glömdes snart när jag hittade ett par sköna ”flowiga” stigar som bar in i skogen. Först grus, sen en förvånansvärt slät barrstig i brunt. Sen färgkontrast – bitvis var sommaren mycket grön.

Hela området genomkorsas av ett flertal kortare markerade vandringsslingor och binds ihop av en längre led som sträcker sig runt utkanterna på området. Därutöver finns många ridstigar, mindre skogsbilvägar och några grusvägar. Dessutom passerar delar av Skåneleden här. Så det det finns många stigar att välja på. Det som gör det ännu roligare att cykla är att de bjuder på olika karaktär och underlag. Underlaget varierar från grus och sand till gräs, barrmatta, något äldre kalhygge och bitvis lite offroad.

En bit bjöd till och med på klippt gräsmatta! Den dök upp efter det att jag stormat fram ur djungelgrönskan från en lerig lite stig. Rundade kejsardammen och skrämde en fiskare som höll på att ramla i när min bakskiva skrek till. Jag sade ”Goddag”. 

På vägen passerades "Kejsardammen" och tillhörande förvånade fiskare
På vägen passerades ”Kejsardammen” och tillhörande förvånade fiskare

 

Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds -  här brunt och en mindre väg
Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds – här brunt och en mindre väg

 

Naturen var påtagligt närvarande och delar av den bet mig. Någon broms och hästfluga tyckte att jag var lovligt byte och attackerad blev jag även av vildrosor och brännässlor som siktade in sig på benen.

Sen lyckade jag under färds gång även få syn på mindre aggressiva invånare som en ekorre och bara en liten bit framför mig på en väg passerade en stressad grävling. En häger flög upp skrämd av mig när jag passerade en äng och på andra slingan ute på en tallmo jagade jag ett par korpar. De satt ovanför mig och småpratade och jag lade mig i konversationen. De blev då sura och flög till nästa träd varpå jag följde efter. Detta upprepades ett par gånger sen skällde de ut mig med hesa stämmor och svarta uppsyner.

Jag valde runda så att jag körde i ett par loopar där jag återvände till bilen för lunch på medhavd sallad efter ett par timmar. Sålunda stärkt fortsatte upptäcktsfärden. Inledningsvis cyklade jag längs med Snogeholmssjöns strand.

 

Näckrosor som snart slår ut
Näckrosor som snart slår ut

 

Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var
Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var

I lugnet hördes bilar. Ut ur skogen for jag och befann mig oförhappandes på RV13. Fasansfullt, asfalt mitt i min Mtb-runda! Jag kastade mig in på första bästa stig som bar åt rätt håll som hette ”Kyrkvägen”. Den vindlade fram genom skogen och efter en tid passerade jag en mindre asfaltsväg och plötsligt var jag i en park jag tyckte mig känna igen. Aha, Sövdeborg! Välbevakat visade det sig. Skyltarna ljög inte, hundarna var inte att leka med. Bakom staketet väntade Cujos arga kusin.

Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre
Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre

 

En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte
En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte

 

Jag styrde bort från slott och hundar och in i grönskan igen. Gammal kulturmark med igenvuxna ekhagar och rester av staket som minner om svunna tider. Här var växtligheten enorm. Jag har aldrig sett högre ormbunkar i Sverige. De var bokstavligen manshöga och sträckte sig över huvudet på mig.

Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!
Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!

 

Så fort jag befann mig i skog och därmed i lä så var det riktigt varmt. Svetten lackade och jag började bli helt slut får väl medges. Ett bad hägrade. Sjön var varm och välkomnande.

Badglänta för trött cyklist
Badglänta för trött cyklist

 

Facit blev något över fyra mil stigcykling. Det får betraktas som ett gott dagsverke med tanke på de slöa extremiteterna.

Själen kände sig piggare i efterhand än vad benen gjorde.

/ J – nycyklad

#cykligare #knivesandbikes