En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Uppvidingetrampet 2017 - återkomsten

31 Maj

Jag skulle inte köra några motionslopp i år. Sålunda löd planen och så här länge höll den. Somligt är sig likt. När jag såg alla färgglada cyklister ge sig iväg på Växjötrampet på Kristi flygare kunde jag inte hålla mig längre och flockbeteendet tog över. Därför blev det en sväng till Åseda om lördagen.

Det var det här bilden på näthinnan som lockade. Innan start på 2017 års Växjötramp
Det var den här bilden på näthinnan som lockade. Innan start på 2017 års Växjötramp

”Man vinner eller man lär sig” sade M Landa i en intervju på Girot efter att ha släppt förbi en konkurrent på insidan i sista svängen och därmed förlorat spurten på den etappen. Det gjorde han tydligen inte för han upprepade samma misstag dagen efter. Först på tredje försöket vann han.

På något vis kan det appliceras på min egen insats på Uppvidingetrampet 2017. Semispontant packade jag iväg mig för start på lördagsmorgonen. Det blev en tung historia visade det sig i efterhand. De yttre förutsättningarna var strålande. En varm försommardag, möjligen den varmaste för i år. Därtill blåste det friskt. Värme gillas men vind är som det är.

Sedvanligt är det masterstart för samtliga startande  upp till landsvägen där cyklisterna delar på sig beroende på vilken distans som valts.

Cykel, kitad och klar. Det vill säga försedd med två flaskor. Cykeln var troligen mer redo än jag även om den inte fått finbakhjulet på än
Cykel, kitad och klar. Det vill säga försedd med två flaskor. Cykeln var troligen mer redo än jag även om den inte fått finbakhjulet på än

Inledningsvis hakade jag på tätklungan som gav sig iväg med, hur skall det uttryckas, viss entusiasm. Det vill säga med en fart som närmade sig fyrtio i de första slakmotorna, närmare femtio på platten och ännu mer utför förstås. Det var då jag kom på att jag verkligen AVSKYR kompaktdrev. Vem fan kom på den idén? Femtio-tolv som tyngsta utväxling förslår inte i de farterna eller utför om man inte vill upp i DopingArmstrongkadens. Det gick för fort för mig och jag insåg att tolv mil i den här farten med nuvarande form inte är möjligt. Det hade då gått en kvart och när jag beslutade att släppa var snittfarten 42,5 km/h, masterstarten inräknad och den gick runt 15 km/h. Medvind, ystra ben och en lust att tunna ut klungan drev upp farten.

Ytterligare två herrar släppte och sen var vi tre i ingenmansland. Dessvärre var det tomt bakom oss för stunden. Efter ett misslyckat försök att gå ikapp bordlade vi de planerna. De körde uppskattningsvis runt åtta kilometer snabbare än oss där framme och avlägsnade sig därför stadigt. Då minns jag att det både tänktes och sades att det här kommer bli en lång dag i sadeln i den hårda vinden på enbart tre. Efter fem minuter såg jag dock en snabb klunga dyka upp bakom oss och jag droppade tillbaks till den. Efter en stunds cyklande åt klungan även upp de andra två.

Till en början var färden med klungan disciplinerad i sann Vätternanda. Det väntades på eftersläntrare vid backkrön och efter vägbyten et cetera. Tyvärr far tävlingsdjävulen i en del cyklister och med det menar jag att jag inte uppskattar att det finns de som ligger och vilar i det hårda jobbet i motvinden för att senare sprätta till den sista milen in mot mål. Men till skillnad från Landa lär jag mig. Nästa gång tänker jag fråga folk om det skall köras mer tävlingslikt eller tillsammans. Det är en viss skillnad mellan de två typerna av trampande även om det sker under ett motionslopp.

När vi svängde av mot vinden vilande nämligen halva gruppen i svansen. Ett uppträdande som smittade. Först var vi ett tiotal som drog, sen åtta, sex och till slut låg vi i singelled och körde inte ens i dubbla led längre för att folk inte orkade gå upp jämsides. Men de som var ”utmattade” hade inga problem att dra ifrån mig lite senare och låta mig cykla solo de sista milen. När jag inte blir arg finner jag det uppträdandet roande. Man får förstås köra som man vill men att ligga och hojta ”håll igen” och liknande mitt i loppet för att sedan sprätta till är bara fånigt. Då kunde jag och några till som ändå drog ha utnyttjat luckorna som uppstod och låtit de andra få vinden på näsan de också så hade avslutningen blivit mer jämbördig.

Nästan jobbigare än att cykla - att knåpa dit små hopplösa säkerhetsnålar utan att förstöra tröjan
Nästan jobbigare än att cykla – att knåpa dit små hopplösa säkerhetsnålar utan att förstöra tröjan

Nästa gång tänker jag också spara kraft och disponera krafterna annorlunda kan jag låta meddela. I en slakmota tappade jag nämligen klungan varpå jag satsade allt för att komma ikapp och den satsningen höll ytterligare två backar. I den tredje var det sen kört. Ansträngningen hade tagit den lilla kraft jag hade och sen tog den slut. För dåligt tränad och för tung helt enkelt. Men det är inte så konstigt då jag kört mindre än hundra mil i år. Sista biten var en ren pina och jag var nära att möta mannen med hammaren. Som tur var rådde en frisk medvind vid det här laget och solen sken varmare än på länge. Jag förmådde inte riktigt njuta av den då måste medges.

Det tog mig inalles 3 timmar och 22 minuter att rulla runt de 120 km eller däromkring som långa rundan sträcker sig över. Överlag en positiv upplevelse även om jag var bra mosig när jag väl kom i mål. Det är frågan är om det enbart är ett nöje att köra motionslopp när man inte är i bättre form. Att komma runt är förstås inget problem. I princip är det bara en fråga om fart. Frågan är snarare hur det skall kännas när man tar sig runt. Det gäller de flesta rundor inklusive de runt Vättern eller Mecklenburg Seen Runde som för övrigt gick av stapeln samma helg.

För övrigt är loppet lika välorganiserat och trevligt som vanligt. Banan är jag egentligen inte särskilt förtjust i då såväl inledning som avslutning består av evighetslånga raksträckor på stora och därtill tämligen trafikerade vägar. Endast mitten av rundan går på små slingriga småländska vägar.

Men sen var det där med att jag har ett särskilt förhållande till just det här loppet då det var det första motionslopp jag deltog i på landsväg. Innan dess hade många mtb race körts men inget på smala hårdpumpade däck. Därför hyser det en särskild plats i mitt cykelhjärta.

Så nästa år kommer jag att stå där på startlinjen igen är jag tämligen övertygad om. Och hur det nu än gick så cyklades det ett motionslopp i år. Det var inget som jag planerat och var mer en stundens ingivelse. Det är något som jag inte riktigt hade trott när jag vägde in mig för några månader sen hos PT-Daniel på Actic. Jag är fortfarande alldeles för tung men åtminstone starkare i benen. Kan jag bara behålla eller öka det trycket i låren och minska massan så kan det nog bli ordning på torpet. Det kanske finns ett cykellyse i slutet av tunneln.

/ J – Uppvidingetramparen

PS. Vid senaste turen upptäckte jag ytterligare ett skäl till att det gått tungt. Sadelstolpen hade glidit ned över en centimeter. Innan loppet hade jag höjt sadeln ett par millimeter och uppenbarligen inte dragit åt skruven tillräckligt hårt.

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Jag skulle inte köra några motionslopp i år. Sålunda löd planen och så här länge höll den. Somligt är sig likt. När jag såg alla färgglada cyklister ge sig iväg på Växjötrampet på Kristi flygare kunde jag inte hålla mig längre och flockbeteendet tog över. Därför blev det en sväng till Åseda om lördagen.

Det var det här bilden på näthinnan som lockade. Innan start på 2017 års Växjötramp
Det var den här bilden på näthinnan som lockade. Innan start på 2017 års Växjötramp

”Man vinner eller man lär sig” sade M Landa i en intervju på Girot efter att ha släppt förbi en konkurrent på insidan i sista svängen och därmed förlorat spurten på den etappen. Det gjorde han tydligen inte för han upprepade samma misstag dagen efter. Först på tredje försöket vann han.

På något vis kan det appliceras på min egen insats på Uppvidingetrampet 2017. Semispontant packade jag iväg mig för start på lördagsmorgonen. Det blev en tung historia visade det sig i efterhand. De yttre förutsättningarna var strålande. En varm försommardag, möjligen den varmaste för i år. Därtill blåste det friskt. Värme gillas men vind är som det är.

Sedvanligt är det masterstart för samtliga startande  upp till landsvägen där cyklisterna delar på sig beroende på vilken distans som valts.

Cykel, kitad och klar. Det vill säga försedd med två flaskor. Cykeln var troligen mer redo än jag även om den inte fått finbakhjulet på än
Cykel, kitad och klar. Det vill säga försedd med två flaskor. Cykeln var troligen mer redo än jag även om den inte fått finbakhjulet på än

Inledningsvis hakade jag på tätklungan som gav sig iväg med, hur skall det uttryckas, viss entusiasm. Det vill säga med en fart som närmade sig fyrtio i de första slakmotorna, närmare femtio på platten och ännu mer utför förstås. Det var då jag kom på att jag verkligen AVSKYR kompaktdrev. Vem fan kom på den idén? Femtio-tolv som tyngsta utväxling förslår inte i de farterna eller utför om man inte vill upp i DopingArmstrongkadens. Det gick för fort för mig och jag insåg att tolv mil i den här farten med nuvarande form inte är möjligt. Det hade då gått en kvart och när jag beslutade att släppa var snittfarten 42,5 km/h, masterstarten inräknad och den gick runt 15 km/h. Medvind, ystra ben och en lust att tunna ut klungan drev upp farten.

Ytterligare två herrar släppte och sen var vi tre i ingenmansland. Dessvärre var det tomt bakom oss för stunden. Efter ett misslyckat försök att gå ikapp bordlade vi de planerna. De körde uppskattningsvis runt åtta kilometer snabbare än oss där framme och avlägsnade sig därför stadigt. Då minns jag att det både tänktes och sades att det här kommer bli en lång dag i sadeln i den hårda vinden på enbart tre. Efter fem minuter såg jag dock en snabb klunga dyka upp bakom oss och jag droppade tillbaks till den. Efter en stunds cyklande åt klungan även upp de andra två.

Till en början var färden med klungan disciplinerad i sann Vätternanda. Det väntades på eftersläntrare vid backkrön och efter vägbyten et cetera. Tyvärr far tävlingsdjävulen i en del cyklister och med det menar jag att jag inte uppskattar att det finns de som ligger och vilar i det hårda jobbet i motvinden för att senare sprätta till den sista milen in mot mål. Men till skillnad från Landa lär jag mig. Nästa gång tänker jag fråga folk om det skall köras mer tävlingslikt eller tillsammans. Det är en viss skillnad mellan de två typerna av trampande även om det sker under ett motionslopp.

När vi svängde av mot vinden vilande nämligen halva gruppen i svansen. Ett uppträdande som smittade. Först var vi ett tiotal som drog, sen åtta, sex och till slut låg vi i singelled och körde inte ens i dubbla led längre för att folk inte orkade gå upp jämsides. Men de som var ”utmattade” hade inga problem att dra ifrån mig lite senare och låta mig cykla solo de sista milen. När jag inte blir arg finner jag det uppträdandet roande. Man får förstås köra som man vill men att ligga och hojta ”håll igen” och liknande mitt i loppet för att sedan sprätta till är bara fånigt. Då kunde jag och några till som ändå drog ha utnyttjat luckorna som uppstod och låtit de andra få vinden på näsan de också så hade avslutningen blivit mer jämbördig.

Nästan jobbigare än att cykla - att knåpa dit små hopplösa säkerhetsnålar utan att förstöra tröjan
Nästan jobbigare än att cykla – att knåpa dit små hopplösa säkerhetsnålar utan att förstöra tröjan

Nästa gång tänker jag också spara kraft och disponera krafterna annorlunda kan jag låta meddela. I en slakmota tappade jag nämligen klungan varpå jag satsade allt för att komma ikapp och den satsningen höll ytterligare två backar. I den tredje var det sen kört. Ansträngningen hade tagit den lilla kraft jag hade och sen tog den slut. För dåligt tränad och för tung helt enkelt. Men det är inte så konstigt då jag kört mindre än hundra mil i år. Sista biten var en ren pina och jag var nära att möta mannen med hammaren. Som tur var rådde en frisk medvind vid det här laget och solen sken varmare än på länge. Jag förmådde inte riktigt njuta av den då måste medges.

Det tog mig inalles 3 timmar och 22 minuter att rulla runt de 120 km eller däromkring som långa rundan sträcker sig över. Överlag en positiv upplevelse även om jag var bra mosig när jag väl kom i mål. Det är frågan är om det enbart är ett nöje att köra motionslopp när man inte är i bättre form. Att komma runt är förstås inget problem. I princip är det bara en fråga om fart. Frågan är snarare hur det skall kännas när man tar sig runt. Det gäller de flesta rundor inklusive de runt Vättern eller Mecklenburg Seen Runde som för övrigt gick av stapeln samma helg.

För övrigt är loppet lika välorganiserat och trevligt som vanligt. Banan är jag egentligen inte särskilt förtjust i då såväl inledning som avslutning består av evighetslånga raksträckor på stora och därtill tämligen trafikerade vägar. Endast mitten av rundan går på små slingriga småländska vägar.

Men sen var det där med att jag har ett särskilt förhållande till just det här loppet då det var det första motionslopp jag deltog i på landsväg. Innan dess hade många mtb race körts men inget på smala hårdpumpade däck. Därför hyser det en särskild plats i mitt cykelhjärta.

Så nästa år kommer jag att stå där på startlinjen igen är jag tämligen övertygad om. Och hur det nu än gick så cyklades det ett motionslopp i år. Det var inget som jag planerat och var mer en stundens ingivelse. Det är något som jag inte riktigt hade trott när jag vägde in mig för några månader sen hos PT-Daniel på Actic. Jag är fortfarande alldeles för tung men åtminstone starkare i benen. Kan jag bara behålla eller öka det trycket i låren och minska massan så kan det nog bli ordning på torpet. Det kanske finns ett cykellyse i slutet av tunneln.

/ J – Uppvidingetramparen

PS. Vid senaste turen upptäckte jag ytterligare ett skäl till att det gått tungt. Sadelstolpen hade glidit ned över en centimeter. Innan loppet hade jag höjt sadeln ett par millimeter och uppenbarligen inte dragit åt skruven tillräckligt hårt.

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Revolution!

25 Maj

Byt ut styret! Nu får det vara nog, ut med gubbväldet!

Eller så dramatiskt kanske det inte var. Men vid halv tiotiden i fredagskväll fick jag ett infall av den där typen jag får allt för ofta. Kanske bättre om rycket kommit på ett cykellopp istället men nu fick jag för mig att jag skulle bli snabbare och det omedelbart. Förutom dopning är det inte mycket som åstadkommer den effekten med ett undantag.

Man eller i det här fallet jag kan bli mer aerodynamisk. Det går att åstadkomma genom att sänka styret eller ändra styrstam. Konsekvensen blev att jag genast sågade av gaffelröret i syfte att kunna sänka styret och bli av med ”gubbvinkeln” som det ibland kallas. Det gjordes på en uteplats, i mörker med en bågfil och lite på en höft, en sned höft visade det sig. Sandpapper hette lösningen.

Är detta som avses med långdistans?
Är detta som avses med långdistans?

En mer försiktig general kanske hade valt att bara flytta den sista stora spacern som satt under styrstammen och fick framvagnen på cykeln att likna en giraff och placerat den ovanpå. Men inte jag och nåja, giraffhals är väl lite överdrivet då jag hade ett drop redan innan. Nu är det ett markant drop istället, 13 centimeter för att vara mer exakt.

Drop - 13 centimeter
Drop – 13 centimeter

En provtur runt kvarteret gav vid handen att det fungerade. Emellertid strulade spänningen i framgaffeln efter en stund och det kändes som det var på gränsen till glapp. Gamla versioner med utanpåliggande styrlager och invändiga ”nötter” kan jag meka med. Moderna diton  kan jag inte. Eller kunde skall väl tilläggas. Jag har just varit på snabb konsultation hos Växjö Cykelservice och lärt mig att de fungerar exakt som de gamla fast med en snällare expander inne i kolfiberröret. Nu vet jag det och gaffeln sitter som gjuten. Inga vibrationer vid inbromsning längre. Tack Marcus!

Jag har en liten ring kvar att laborera med. Återstår att se om jag blev något snabbare. Den som cyklar får se som det heter.

PS. Dagens tips: Meka inte med saker som kan lossna i mörker. Såga heller inte av svarta saker under de förhållandena.

/ J – gördetsjälvförstörare

Byt ut styret! Nu får det vara nog, ut med gubbväldet!

Eller så dramatiskt kanske det inte var. Men vid halv tiotiden i fredagskväll fick jag ett infall av den där typen jag får allt för ofta. Kanske bättre om rycket kommit på ett cykellopp istället men nu fick jag för mig att jag skulle bli snabbare och det omedelbart. Förutom dopning är det inte mycket som åstadkommer den effekten med ett undantag.

Man eller i det här fallet jag kan bli mer aerodynamisk. Det går att åstadkomma genom att sänka styret eller ändra styrstam. Konsekvensen blev att jag genast sågade av gaffelröret i syfte att kunna sänka styret och bli av med ”gubbvinkeln” som det ibland kallas. Det gjordes på en uteplats, i mörker med en bågfil och lite på en höft, en sned höft visade det sig. Sandpapper hette lösningen.

Är detta som avses med långdistans?
Är detta som avses med långdistans?

En mer försiktig general kanske hade valt att bara flytta den sista stora spacern som satt under styrstammen och fick framvagnen på cykeln att likna en giraff och placerat den ovanpå. Men inte jag och nåja, giraffhals är väl lite överdrivet då jag hade ett drop redan innan. Nu är det ett markant drop istället, 13 centimeter för att vara mer exakt.

Drop - 13 centimeter
Drop – 13 centimeter

En provtur runt kvarteret gav vid handen att det fungerade. Emellertid strulade spänningen i framgaffeln efter en stund och det kändes som det var på gränsen till glapp. Gamla versioner med utanpåliggande styrlager och invändiga ”nötter” kan jag meka med. Moderna diton  kan jag inte. Eller kunde skall väl tilläggas. Jag har just varit på snabb konsultation hos Växjö Cykelservice och lärt mig att de fungerar exakt som de gamla fast med en snällare expander inne i kolfiberröret. Nu vet jag det och gaffeln sitter som gjuten. Inga vibrationer vid inbromsning längre. Tack Marcus!

Jag har en liten ring kvar att laborera med. Återstår att se om jag blev något snabbare. Den som cyklar får se som det heter.

PS. Dagens tips: Meka inte med saker som kan lossna i mörker. Såga heller inte av svarta saker under de förhållandena.

/ J – gördetsjälvförstörare

Tränaren som försvann

24 Maj

Egentligen är titeln lite missvisande då det rent tekniskt var jag som försvann. Eller inte ens det, jag visste vart jag tränade och hade koll på PT-Daniel också då han ägnade sig åt att springa det tämligen publika och inte så hemliga Göteborgsvarvet.

Dagens rubrik borde därför egentligen vara ”Adepten som försvann” men det låter inte lika snärtigt i mina öron.

I vilket fall som helst hittade vi varandra igen under Måndagsturen då ett vänligt ”hej” från kön hördes då jag stressat ned till torget för samling. Inledningsvis hade jag inte alls bråttom utan var tvärtom tämligen lugn efter att ha startat en timme tidigare för att hinna med min två och en halvmila förskarv. Den med utsikt över skog och sjö. Cyklingen gick bra förutom att det slumpade sig så att det ringde hela fyra gånger i telefonen. Samtal väntades och jag svarade därför varje gång. Sista gången surt och med barsk stämma och då visade det sig vara från polisen. Ett kort ögonblick funderade jag på vad i helskotta jag ställt till med i Kalmar men det visade sig vara en vittnessituation från förra året det handlade om. Kort förhör hölls där och då medan tiden till start inne på torget började rinna ut. Det blev därför tempokörning sista sex sju kilometrarna.

Den försvunna tränaren återfanns i löpspåret
Den försvunna tränaren återfanns i löpspåret

Jag och Daniel valde samma fartgrupp så det fanns tid att förhöra mig lite om loppet. Inte dagens då det är en känd runda utan hans Göteborgsäventyr. Vädret visade sig från sin bästa sida i helgen kanske ni minns. Tack och lov var det inte lika varmt som för ett par år sedan då alla fick värmeslag. Herr Evaldssons lopp artade sig till en början enligt plan berättade han och de första femkilometerspasseringarna var som de skulle. Men sen ville det sig inte riktigt. Tanken att öka farten något mot slutet och pressa ned mot tiden 1.23 tror jag det var om jag minns rätt, förbyttes i kamp. Istället slutade det hela på 1.26.42. Sekunder är svåra att knapra in om man ligger på sin egen gräns vart den än befinner sig. Den här gången tickade de iväg snabbare än önskat den sista biten in mot mål. Ett varmt grattis är  på sin plats för genomförd insats.

Loppets utveckling kan jämföras med min träningssituation för övrigt. Jag har ett mål men vägen dit blir inte alltid som man tänkt sig och definitivt inte spikrak.

Efter ansträngningar skall det firas. Så gör man!
Efter ansträngningar skall det firas. Så gör man!

Sen är det roligt att se en personlig tränare som lever som han lär. Jag gillar Daniels prefix ”konditions-” framför PT. Bakgrunden som orienterare, löpare och cyklist ger lite annan fokus än om man kommer från gymmet inbillar jag mig. Hur som haver passar inriktningen mig utmärkt!

Samlingsdags. Sent omsider anlände även jag efter avklarat polisförhör
Samlingsdags. Sent omsider anlände även jag efter avklarat polisförhör

Måndagsturen gick annars över förväntan och nu är det tionde cykelturen som av olika skäl är helt underbara. Nu har det övergått från enstaka händelse till klar trend. Det är roligt att cykla igen! Delar av det berodde den här gången på att vi var en tämligen jämn grupp på runt tio cyklister under ledning av Bobban som skötte uppgiften med den äran. Farten siktade mot de 34 och vägen dit var tämligen behaglig för min del i den efterlängtade vårvärmen. Sista biten kördes ”fri fart” som brukligt är in mot Bergundastallet och vi tryckte på mot slutet både jag och Daniel som låg i täten in mot backarna som avslutar hela turen. Han sade efteråt att han trott att jag skulle släppa i motluten men istället blev det tvärtom. Jag är ju betydligt tyngre men å andra sidan hade jag inte ett Göteborgsvarv i benen. Men väl en temporunda i helgen. Mot toppen av sista backen blev jag upphunnen och omcyklad av två par starka ben. Emellertid lyckade jag sega mig ikapp dem och förberedde faktiskt en spurt där jag låg på rulle några hundra meter. Det blev inget av det på grund av hästmöte. Vi skrinlade planerna alla tre. Ingen vill ha ett par ton skenande hästar över sig. Troligen inte ryttarinnorna heller.

Nu skall jag utnyttja en för Växjö kondis-PTs hemsida ny kalenderfunktion och sätta upp mig på en tid. Gymmet väntar men det måste erkännas att idag blir det nog skogscykling efter avslutat Girotittande istället.

/ J

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Egentligen är titeln lite missvisande då det rent tekniskt var jag som försvann. Eller inte ens det, jag visste vart jag tränade och hade koll på PT-Daniel också då han ägnade sig åt att springa det tämligen publika och inte så hemliga Göteborgsvarvet.

Dagens rubrik borde därför egentligen vara ”Adepten som försvann” men det låter inte lika snärtigt i mina öron.

I vilket fall som helst hittade vi varandra igen under Måndagsturen då ett vänligt ”hej” från kön hördes då jag stressat ned till torget för samling. Inledningsvis hade jag inte alls bråttom utan var tvärtom tämligen lugn efter att ha startat en timme tidigare för att hinna med min två och en halvmila förskarv. Den med utsikt över skog och sjö. Cyklingen gick bra förutom att det slumpade sig så att det ringde hela fyra gånger i telefonen. Samtal väntades och jag svarade därför varje gång. Sista gången surt och med barsk stämma och då visade det sig vara från polisen. Ett kort ögonblick funderade jag på vad i helskotta jag ställt till med i Kalmar men det visade sig vara en vittnessituation från förra året det handlade om. Kort förhör hölls där och då medan tiden till start inne på torget började rinna ut. Det blev därför tempokörning sista sex sju kilometrarna.

Den försvunna tränaren återfanns i löpspåret
Den försvunna tränaren återfanns i löpspåret

Jag och Daniel valde samma fartgrupp så det fanns tid att förhöra mig lite om loppet. Inte dagens då det är en känd runda utan hans Göteborgsäventyr. Vädret visade sig från sin bästa sida i helgen kanske ni minns. Tack och lov var det inte lika varmt som för ett par år sedan då alla fick värmeslag. Herr Evaldssons lopp artade sig till en början enligt plan berättade han och de första femkilometerspasseringarna var som de skulle. Men sen ville det sig inte riktigt. Tanken att öka farten något mot slutet och pressa ned mot tiden 1.23 tror jag det var om jag minns rätt, förbyttes i kamp. Istället slutade det hela på 1.26.42. Sekunder är svåra att knapra in om man ligger på sin egen gräns vart den än befinner sig. Den här gången tickade de iväg snabbare än önskat den sista biten in mot mål. Ett varmt grattis är  på sin plats för genomförd insats.

Loppets utveckling kan jämföras med min träningssituation för övrigt. Jag har ett mål men vägen dit blir inte alltid som man tänkt sig och definitivt inte spikrak.

Efter ansträngningar skall det firas. Så gör man!
Efter ansträngningar skall det firas. Så gör man!

Sen är det roligt att se en personlig tränare som lever som han lär. Jag gillar Daniels prefix ”konditions-” framför PT. Bakgrunden som orienterare, löpare och cyklist ger lite annan fokus än om man kommer från gymmet inbillar jag mig. Hur som haver passar inriktningen mig utmärkt!

Samlingsdags. Sent omsider anlände även jag efter avklarat polisförhör
Samlingsdags. Sent omsider anlände även jag efter avklarat polisförhör

Måndagsturen gick annars över förväntan och nu är det tionde cykelturen som av olika skäl är helt underbara. Nu har det övergått från enstaka händelse till klar trend. Det är roligt att cykla igen! Delar av det berodde den här gången på att vi var en tämligen jämn grupp på runt tio cyklister under ledning av Bobban som skötte uppgiften med den äran. Farten siktade mot de 34 och vägen dit var tämligen behaglig för min del i den efterlängtade vårvärmen. Sista biten kördes ”fri fart” som brukligt är in mot Bergundastallet och vi tryckte på mot slutet både jag och Daniel som låg i täten in mot backarna som avslutar hela turen. Han sade efteråt att han trott att jag skulle släppa i motluten men istället blev det tvärtom. Jag är ju betydligt tyngre men å andra sidan hade jag inte ett Göteborgsvarv i benen. Men väl en temporunda i helgen. Mot toppen av sista backen blev jag upphunnen och omcyklad av två par starka ben. Emellertid lyckade jag sega mig ikapp dem och förberedde faktiskt en spurt där jag låg på rulle några hundra meter. Det blev inget av det på grund av hästmöte. Vi skrinlade planerna alla tre. Ingen vill ha ett par ton skenande hästar över sig. Troligen inte ryttarinnorna heller.

Nu skall jag utnyttja en för Växjö kondis-PTs hemsida ny kalenderfunktion och sätta upp mig på en tid. Gymmet väntar men det måste erkännas att idag blir det nog skogscykling efter avslutat Girotittande istället.

/ J

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Den sjunde vågen

19 Maj

Nu tar vi det i omvänd ordning. Med början här och nu och lite tidigare idag. Idag, fredag har jag kört en kortare temposträcka. Från dörr till dörr, Från hem till motorverkstad. Från Växjö till Rottne.

Syftet var att hämta vår lilla bil som varit på kort visit på Rottne motorverkstad. Det visade sig att det inte bara var däcken som behövde skiftas utan även att bromsbelägg måste bytas och dessvärre även skivorna fram. Tid fanns då jag slutat jobbet efter lunch eftersom någon behagade att elda upp min arbetsplats tidigare i veckan.

Verkstadsbesök
Verkstadsbesök

Till bilhämtning kan det cyklas och äntligen är det varmt! Mina ben fungerar bara inte i kyla. Musklerna mattas och psyket dör långt innan jag blivit riktigt varm. Men inte idag. Ouppvärmd, ut genom stan på cykelvägar, nittiograderssvängar och genom rondeller vidare ut på Rottnevägen. Sammanlagt 18,3 kilometer på respektabla 28 min 25 s ger ett snitt på cirka 38,6 km/h

Det är jag mycket nöjd med. Snabbt för att vara en tid tagen från ytterdörr rakt upp till sadeln och iväg. Men idag flöt det på. Hann inte bli trött, kunde pressa pedalerna nedåt. Fartvinden var varm och medtrafikanterna medgörliga. Tillvaron på en cykelsadel var god.

Den sjunde vågen. Den som brukar vara lite högre än de andra. I det här fallet något snabbare. Titeln syftar på det faktum att det här är den sjunde cykelturen i rad som av lite olika skäl varit riktigt bra. Den här gången ensam.

Att cykla är livet.

/ J – värmefantasten

Nu tar vi det i omvänd ordning. Med början här och nu och lite tidigare idag. Idag, fredag har jag kört en kortare temposträcka. Från dörr till dörr, Från hem till motorverkstad. Från Växjö till Rottne.

Syftet var att hämta vår lilla bil som varit på kort visit på Rottne motorverkstad. Det visade sig att det inte bara var däcken som behövde skiftas utan även att bromsbelägg måste bytas och dessvärre även skivorna fram. Tid fanns då jag slutat jobbet efter lunch eftersom någon behagade att elda upp min arbetsplats tidigare i veckan.

Verkstadsbesök
Verkstadsbesök

Till bilhämtning kan det cyklas och äntligen är det varmt! Mina ben fungerar bara inte i kyla. Musklerna mattas och psyket dör långt innan jag blivit riktigt varm. Men inte idag. Ouppvärmd, ut genom stan på cykelvägar, nittiograderssvängar och genom rondeller vidare ut på Rottnevägen. Sammanlagt 18,3 kilometer på respektabla 28 min 25 s ger ett snitt på cirka 38,6 km/h

Det är jag mycket nöjd med. Snabbt för att vara en tid tagen från ytterdörr rakt upp till sadeln och iväg. Men idag flöt det på. Hann inte bli trött, kunde pressa pedalerna nedåt. Fartvinden var varm och medtrafikanterna medgörliga. Tillvaron på en cykelsadel var god.

Den sjunde vågen. Den som brukar vara lite högre än de andra. I det här fallet något snabbare. Titeln syftar på det faktum att det här är den sjunde cykelturen i rad som av lite olika skäl varit riktigt bra. Den här gången ensam.

Att cykla är livet.

/ J – värmefantasten

Måndagsturen

16 Maj

Nu börjar den komma igång på allvar, måndagsturen. Den tillhör en av de där regelbundna cykelturerna som hålls i varje svensk stad med självaktning nuförtiden. Formen är en slags organiserad spontancykling. Det vill säga den är schemalagd under säsong, utgår alltid från stortorget i det här fallet och är ledarledd i Lammhultcyklisternas regi. Men alla är välkomna oavsett eventuell klubbtillhöriget eller avsaknad av sådan och alla ansvarar för sig själva vad gäller försäkringar med mera.

Dagen till ära hade jag lite trötta ben, oklart varför. Av den anledningen fick det bli en ”förskarv” runt Fyllerydsskogen och utåt Kronoberg. Naturskönt så det förslår och en bit över två mil som jag kör sträckningen. Det vill säga tid nog att känna på påkarna. De viskade att de var lite sega. Det bekräftade min tanke om att köra runt de trettiotvå i snitt var rätt beslut. Så blev det också och då ledarvästen var med fick jag bli ledare för en sådan grupp. Lite tragikomiskt blev det när vi skulle dela den för stora gruppen i två. Jag var ledare för den ena falangen och först ville ingen åka med mig. Sen kom tre och till slut blev vi nio som gav oss av mot nya äventyr. Den andra gruppen var säkert dubbelt så stor. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det.

Rundan är ny för året och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den än. Men det är något som skall utvärderas efter hand. Det viktigaste är gruppkörningen och inte så mycket var man kör även om flera hänsyn förstås tagits när rundan lagts. Till exempel vill vi undvika tät biltrafik och större vägar.

Cykling i kvällssol. Fotograf Mikael Svensson, hans blogg hittar ni här för övrigt
Cykling i kvällssol. Fotograf Mikael Svensson, hans blogg hittar ni här för övrigt

Ut ur staden börjar det bli svårt att tråckla sig per velociped. Det byggs överallt i Växjö och flera vägar är helt eller delvis avstängda, uppgrävda eller omledda. Det ökar även trafiken på resterande bit asfalt. Men ut kom vi till slut om än lite oordnat. Bättre blev det när vi tacklade den första slakmotan uppför i Bergunda då en cyklist dock valde att gå ned till långsammare grupp. Dragvillig dam låg då i täten och höll modiga trettio uppför. Sen var vi bara åtta.

Det var annars en blandad grupp med ett par ansikten som jag var extra glad att återse då vi inte träffats på länge. Sådant glädjer mycket! Turen blev tack vare gruppen och ett sympatiskt väder lika lyckad som mina tidigare eskapader jag förtäljt om här. Jag tror att det är femte turen i rad eller så som är rena vitamininjektionen för cykelglädjen. Lite av det kan jag tacka mig själv för men en hel del kan tillskrivas de glada människor man har omkring sig när man trampar. Ibland är det inte en kliché utan sanning – delad glädje är dubbel glädje!

Väderleksrapporten hade hotat med ökande molnighet och regn mot slutet. Det blev tvärtom, det hade regnat här och var innan vi kom men vi körde runt blötan och mot slutet tittade kvällssolen fram och värmde. Vi höll god fart när vi skulle och jag tycker att det i allmänhet gick väl. Min vana trogen drog jag troligen lite för hårt i slakmotorna. Just det varianten av uppförsbacke är något jag av någon märklig anledning är relativt bra på vilket gör att jag tenderar att ligga på för hårt där givet målet med turen.

Men gruppen kändes jämnstark och vi samarbetade bra. Mot slutet brukar köras ”fri fart” in mot stallet i Bergunda för att de som vill ska kunna rasta av det sista i benen. Vår grupp hade vid det här laget krympt något då två avvikit för hemfärd och resterande var inte så upplagda för att spurta ned varandra. Det kördes därför gemensamt istället. Jag tryckte på halvhjärtat i ett par hundra meter bara för att se om det svarade något. Benen skrek inte och jag kunde kört fortare så det var ok.

Som start på veckan var den här måndagsturen mycket bra och som bidrag till säsongen var den fantastisk. Det är nästan så jag väntar på ett bakslag. Det kommer alltid dagar som inte känns hundra.

Men för stunden är det riktigt roligt att cykla!

/ J – måndagscyklisten

Nu börjar den komma igång på allvar, måndagsturen. Den tillhör en av de där regelbundna cykelturerna som hålls i varje svensk stad med självaktning nuförtiden. Formen är en slags organiserad spontancykling. Det vill säga den är schemalagd under säsong, utgår alltid från stortorget i det här fallet och är ledarledd i Lammhultcyklisternas regi. Men alla är välkomna oavsett eventuell klubbtillhöriget eller avsaknad av sådan och alla ansvarar för sig själva vad gäller försäkringar med mera.

Dagen till ära hade jag lite trötta ben, oklart varför. Av den anledningen fick det bli en ”förskarv” runt Fyllerydsskogen och utåt Kronoberg. Naturskönt så det förslår och en bit över två mil som jag kör sträckningen. Det vill säga tid nog att känna på påkarna. De viskade att de var lite sega. Det bekräftade min tanke om att köra runt de trettiotvå i snitt var rätt beslut. Så blev det också och då ledarvästen var med fick jag bli ledare för en sådan grupp. Lite tragikomiskt blev det när vi skulle dela den för stora gruppen i två. Jag var ledare för den ena falangen och först ville ingen åka med mig. Sen kom tre och till slut blev vi nio som gav oss av mot nya äventyr. Den andra gruppen var säkert dubbelt så stor. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det.

Rundan är ny för året och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den än. Men det är något som skall utvärderas efter hand. Det viktigaste är gruppkörningen och inte så mycket var man kör även om flera hänsyn förstås tagits när rundan lagts. Till exempel vill vi undvika tät biltrafik och större vägar.

Cykling i kvällssol. Fotograf Mikael Svensson, hans blogg hittar ni här för övrigt
Cykling i kvällssol. Fotograf Mikael Svensson, hans blogg hittar ni här för övrigt

Ut ur staden börjar det bli svårt att tråckla sig per velociped. Det byggs överallt i Växjö och flera vägar är helt eller delvis avstängda, uppgrävda eller omledda. Det ökar även trafiken på resterande bit asfalt. Men ut kom vi till slut om än lite oordnat. Bättre blev det när vi tacklade den första slakmotan uppför i Bergunda då en cyklist dock valde att gå ned till långsammare grupp. Dragvillig dam låg då i täten och höll modiga trettio uppför. Sen var vi bara åtta.

Det var annars en blandad grupp med ett par ansikten som jag var extra glad att återse då vi inte träffats på länge. Sådant glädjer mycket! Turen blev tack vare gruppen och ett sympatiskt väder lika lyckad som mina tidigare eskapader jag förtäljt om här. Jag tror att det är femte turen i rad eller så som är rena vitamininjektionen för cykelglädjen. Lite av det kan jag tacka mig själv för men en hel del kan tillskrivas de glada människor man har omkring sig när man trampar. Ibland är det inte en kliché utan sanning – delad glädje är dubbel glädje!

Väderleksrapporten hade hotat med ökande molnighet och regn mot slutet. Det blev tvärtom, det hade regnat här och var innan vi kom men vi körde runt blötan och mot slutet tittade kvällssolen fram och värmde. Vi höll god fart när vi skulle och jag tycker att det i allmänhet gick väl. Min vana trogen drog jag troligen lite för hårt i slakmotorna. Just det varianten av uppförsbacke är något jag av någon märklig anledning är relativt bra på vilket gör att jag tenderar att ligga på för hårt där givet målet med turen.

Men gruppen kändes jämnstark och vi samarbetade bra. Mot slutet brukar köras ”fri fart” in mot stallet i Bergunda för att de som vill ska kunna rasta av det sista i benen. Vår grupp hade vid det här laget krympt något då två avvikit för hemfärd och resterande var inte så upplagda för att spurta ned varandra. Det kördes därför gemensamt istället. Jag tryckte på halvhjärtat i ett par hundra meter bara för att se om det svarade något. Benen skrek inte och jag kunde kört fortare så det var ok.

Som start på veckan var den här måndagsturen mycket bra och som bidrag till säsongen var den fantastisk. Det är nästan så jag väntar på ett bakslag. Det kommer alltid dagar som inte känns hundra.

Men för stunden är det riktigt roligt att cykla!

/ J – måndagscyklisten

Tour de crêpes 2017 - eller Cykelns dag deluxe

15 Maj

Lördagsturer köres lämpligast på lördagar. Så även den här helgen och starten är numera förlagd till Actics parkering vid Arenastaden i Växjö. Där samlades en något större grupp cyklister ivrigt påhejade av det faktum att vädret bjöd till och det var cykelns dag.

Det firades i år med att pengar samlades in till Barncancerfonden. Bakom idén stod Christer Elmesand och Lammhultcyklisterna, Bike4Life och inte minst Pannkakskhuset Frunas hage i Tolg. Samarbetet var utformat så att vi och andra cyklister som slutit upp stod för ätandet av pannkakor och annan fika och det vi köpte för skänktes oavkortat. Jag hörde siffror på över sextio cyklister som genererade närmare 6500 kr till det välgörande ändamålet.

Cykelns dag i Tolg
Cykelns dag i Tolg

Själva cyklingen gick nästan bra. Eftersom vi var så pass många vid samlingen gjordes en grovindelning i fartgrupper. Lördagsturer i klubbens regi är ”feelgoodcykling”/distans/alla skall med cykling, kärt barn har många namn. Men man kan ”må bra” i olika fart beroende på kapacitet. Jag ropade hej när en något vag +30 grupp formerade sig. Det var tillika den största gruppen och kanske var den något för stor visade det sig senare. Dels genom att cyklingen inte blev optimal och dels genom att några hade överskattat sin förmåga.

Inledningsvis var det kyligt och armvärmarna fick tjänstgöra. Förunderligt nog hade jag fått rätt mängd kläder på mig något som inte händer allt för ofta.

I början var jag inte helt nöjd med cyklingen måste tillstås. Mest beroende på att det var morgon och jag inte gillar att cykla vid den tidpunkten. Sen var det inte helt varmt och några i gruppen var lite väl ystra vilket ledde till ett rätt ryckigt tempo. Det var inte det att det gick för fort vilket jag önskade ett samtal om men någon missuppfattade när ämnet togs upp mot slutet av turen. Problemet var snarare att det ryckiga tempot slet på dem som var svagare men framförallt ledde det till ibland farlig cykling med flera inbromsningar mitt i gruppen. Eller grupp förresten, antalet hade passerat den kritiska massan och närmade sig en mindre klunga istället för grupp. Däri låg en del av problemet för övrigt.

Den typen av inbromsningar kan leda till rejäla vurpor om oturen är framme när det som i det här fallet kombineras med att några deltagare inte var vana klungcyklister. Det gick helt enkelt för fort in mot backar för att sedan slås av för hastigt när det upptäcktes. Accelerationer skedde för snabbt och när det satsades för att täppa luckor uppstod dragspelseffekter längre bak i leden.

Initiativtagare
Initiativtagare

Trampandet gick väl men det var inte förrän efter kaffet som mina ben och jag vaknade ordentligt. Nu var det påtagligt varmare, kroppen piggare och jag på G. Farten började öka mot slutet som jag tycker det kan göra men då visade sig resultatet av första timmens cykling. Folk kroknade och till slut rullade vi i tjugofem trots strålande sol och plattmark på väg mot Växjö igen. I början av turen var det kallare och dessutom kuperat men då var farten avsevärt högre.

Innan dess höll vi på att tappa bort en cyklist. Då vi andra svängde tvärt höger in på en relativt nylagd bit cykelväg dånade mr F rakt fram och hamnade därför på efterkälken. Efter en stund ropades ”är Bobban med?” varpå ett ”JA” i kommandoton genljöd. Tyvärr var det Robban som svarat. Ni kan nog lista ut varför. I jakten på oss andra punkterade eftersläntraren och kom inte alls. Detta insåg vi efter ett tag och stannade först för att vänta in vederbörande och sedan skickades sökpatrull ut bestående av bland annat undertecknad. Vi hittade haveristen som stod omgiven av slangar som dessvärre hade för korta ventiler för högprofilhjul. Hämtning var redan anordnad och turen kunde avslutas.

Sammantaget en mycket trevlig dag i sadeln. Trevligt sällskap, vackert väder, god fika och pengar till ett gott ändamål. Flera ingredienser som gör att det inte blir pannkaka av allt ihop utan snarare en tämligen välsmakande anrättning.

Ett extra tack vill jag rikta till Christer Elmesand och Pannkakshuset i Tolg!

/ J – sommarcyklisten

Lördagsturer köres lämpligast på lördagar. Så även den här helgen och starten är numera förlagd till Actics parkering vid Arenastaden i Växjö. Där samlades en något större grupp cyklister ivrigt påhejade av det faktum att vädret bjöd till och det var cykelns dag.

Det firades i år med att pengar samlades in till Barncancerfonden. Bakom idén stod Christer Elmesand och Lammhultcyklisterna, Bike4Life och inte minst Pannkakskhuset Frunas hage i Tolg. Samarbetet var utformat så att vi och andra cyklister som slutit upp stod för ätandet av pannkakor och annan fika och det vi köpte för skänktes oavkortat. Jag hörde siffror på över sextio cyklister som genererade närmare 6500 kr till det välgörande ändamålet.

Cykelns dag i Tolg
Cykelns dag i Tolg

Själva cyklingen gick nästan bra. Eftersom vi var så pass många vid samlingen gjordes en grovindelning i fartgrupper. Lördagsturer i klubbens regi är ”feelgoodcykling”/distans/alla skall med cykling, kärt barn har många namn. Men man kan ”må bra” i olika fart beroende på kapacitet. Jag ropade hej när en något vag +30 grupp formerade sig. Det var tillika den största gruppen och kanske var den något för stor visade det sig senare. Dels genom att cyklingen inte blev optimal och dels genom att några hade överskattat sin förmåga.

Inledningsvis var det kyligt och armvärmarna fick tjänstgöra. Förunderligt nog hade jag fått rätt mängd kläder på mig något som inte händer allt för ofta.

I början var jag inte helt nöjd med cyklingen måste tillstås. Mest beroende på att det var morgon och jag inte gillar att cykla vid den tidpunkten. Sen var det inte helt varmt och några i gruppen var lite väl ystra vilket ledde till ett rätt ryckigt tempo. Det var inte det att det gick för fort vilket jag önskade ett samtal om men någon missuppfattade när ämnet togs upp mot slutet av turen. Problemet var snarare att det ryckiga tempot slet på dem som var svagare men framförallt ledde det till ibland farlig cykling med flera inbromsningar mitt i gruppen. Eller grupp förresten, antalet hade passerat den kritiska massan och närmade sig en mindre klunga istället för grupp. Däri låg en del av problemet för övrigt.

Den typen av inbromsningar kan leda till rejäla vurpor om oturen är framme när det som i det här fallet kombineras med att några deltagare inte var vana klungcyklister. Det gick helt enkelt för fort in mot backar för att sedan slås av för hastigt när det upptäcktes. Accelerationer skedde för snabbt och när det satsades för att täppa luckor uppstod dragspelseffekter längre bak i leden.

Initiativtagare
Initiativtagare

Trampandet gick väl men det var inte förrän efter kaffet som mina ben och jag vaknade ordentligt. Nu var det påtagligt varmare, kroppen piggare och jag på G. Farten började öka mot slutet som jag tycker det kan göra men då visade sig resultatet av första timmens cykling. Folk kroknade och till slut rullade vi i tjugofem trots strålande sol och plattmark på väg mot Växjö igen. I början av turen var det kallare och dessutom kuperat men då var farten avsevärt högre.

Innan dess höll vi på att tappa bort en cyklist. Då vi andra svängde tvärt höger in på en relativt nylagd bit cykelväg dånade mr F rakt fram och hamnade därför på efterkälken. Efter en stund ropades ”är Bobban med?” varpå ett ”JA” i kommandoton genljöd. Tyvärr var det Robban som svarat. Ni kan nog lista ut varför. I jakten på oss andra punkterade eftersläntraren och kom inte alls. Detta insåg vi efter ett tag och stannade först för att vänta in vederbörande och sedan skickades sökpatrull ut bestående av bland annat undertecknad. Vi hittade haveristen som stod omgiven av slangar som dessvärre hade för korta ventiler för högprofilhjul. Hämtning var redan anordnad och turen kunde avslutas.

Sammantaget en mycket trevlig dag i sadeln. Trevligt sällskap, vackert väder, god fika och pengar till ett gott ändamål. Flera ingredienser som gör att det inte blir pannkaka av allt ihop utan snarare en tämligen välsmakande anrättning.

Ett extra tack vill jag rikta till Christer Elmesand och Pannkakshuset i Tolg!

/ J – sommarcyklisten

En cyklist bakom ratten, del III

11 Maj

Ur led är tiden eller åtminstone vädret. Det som vanligtvis betraktas som ett slöpratarämne mellan bussresenärer är nu det hetaste, förlåt svalaste. Någonstans såg jag en siffra på att det här är den kallaste majmånaden på 58 år. Jag vet inte om det är med sanningen överensstämmande men jag vet att det är kallt ute. En bekant hade lagt upp bilder på Instagram där det snöade. Det gör det inte här för stunden men det är noll grader och snålblåst så kommer det nederbörd riskerar den komma i fast form.

Kallt är det men våren är här och då bär man sandaler!
Kallt är det men våren är här och då bär man sandaler!

I det vädret är det ingen fröjd att cykelpendla. Men eftersom jag skjutsade barn idag var det ändå bilen som gällde. Tur var det för mina sandalbeklädda fötter annars hade jag förfrusit dem. Det var så illa att jag var tvungen att sätta på värmen i bilen. I mitten av MAJ!? Det är något som inte stämmer. Annars konstaterade jag i förbifarten att den växande staden Växjö inte längre är bilvänlig. Köerna som tidigare lyste med sin frånvaro är nu här för att stanna även om de är långt ifrån storstadsmått ännu. Cykeln är framtiden för dem som har möjlighet att nyttja den. Ett sådant underbart färdsätt.

Sen tillhör jag dem som likt Anders Adamsson aldrig skulle ha strumpor i sandaler. Då fryser jag hellre.

/ J – frusen

Ur led är tiden eller åtminstone vädret. Det som vanligtvis betraktas som ett slöpratarämne mellan bussresenärer är nu det hetaste, förlåt svalaste. Någonstans såg jag en siffra på att det här är den kallaste majmånaden på 58 år. Jag vet inte om det är med sanningen överensstämmande men jag vet att det är kallt ute. En bekant hade lagt upp bilder på Instagram där det snöade. Det gör det inte här för stunden men det är noll grader och snålblåst så kommer det nederbörd riskerar den komma i fast form.

Kallt är det men våren är här och då bär man sandaler!
Kallt är det men våren är här och då bär man sandaler!

I det vädret är det ingen fröjd att cykelpendla. Men eftersom jag skjutsade barn idag var det ändå bilen som gällde. Tur var det för mina sandalbeklädda fötter annars hade jag förfrusit dem. Det var så illa att jag var tvungen att sätta på värmen i bilen. I mitten av MAJ!? Det är något som inte stämmer. Annars konstaterade jag i förbifarten att den växande staden Växjö inte längre är bilvänlig. Köerna som tidigare lyste med sin frånvaro är nu här för att stanna även om de är långt ifrån storstadsmått ännu. Cykeln är framtiden för dem som har möjlighet att nyttja den. Ett sådant underbart färdsätt.

Sen tillhör jag dem som likt Anders Adamsson aldrig skulle ha strumpor i sandaler. Då fryser jag hellre.

/ J – frusen

Bilgalningar

9 Maj

När skall somliga individer sluta använda sina fordon som vapen och dessutom komma undan med det? I Sverige tycks det i vissa kretsar råda en kultur som närmast glorifierar att ”knuffa till cyklister”, det är någon form av sport. Vill man ha bevis för det kan man gå till närmaste motorinriktade forum eller se på kommentarsfältet i valfri dagstidning efter den senaste incidenten som rapporterats. Oerhört sorgligt med tanke på att det som ligger i potten är skador, lemlästning och i värsta fall död.

Dela vägen

Det är dags att stoppa vansinnet! Det måste bli slut på att det är i princip fritt från straff att hota dräpa någon med ett motorfordon bara för att folk blir lite irriterade och känner sig stressade. Av någon förunderlig anledning fungerar det inte så i resten av samhället. Du kan inte bara tackla ut någon ur kön på Ica eller Coop för att du tycker de är långsamma. Eller dra en knytnäve i ansikten på någon i kön till Systemet för att det tar för lång tid och du är irriterad. Men i trafiken tycks det vara ok av någon anledning. Åtminstone när aggressionen riktas mot de mer oskyddade trafikanterna.

Folk gömmer sig bakom ett ton plåt vilket helt uppenbart blir för mycket för några individer som vars hjärna förvandlas till en infekterad rosthärd. DE människor det handlar om måste inse att vägar inte bara är till för bilar utan för alla, undantaget motorvägar. Det gäller naturligvis inte bara cyklister. Det bor folk längs landsvägarna också. Det körs traktorer, skördetröskor, skogsmaskiner och andra långsamgående fordon där. Det finns tamdjur – hästar, hundar och katter. Framför allt finns det BARN i alla åldrar. Från små i barnvagn till något äldre som lärt sig cykla eller som bara är ute och går. På landet finns inte cykelvägar. Där får man färdas där det går. Det vill säga på vägen. Och den skall delas. Alla vägar i Sverige är inte frifartsvägar för stressade blilister.

När skall vi få lagstiftning om det här i Sverige?

Det som återstår av Froomes cykel efter att en bilist uttryckt sitt missnöje
Det som återstår av Froomes cykel efter att en bilist uttryckt sitt missnöje

Tyvärr händer det inte bara här och inte bara motionscyklister. Anledningen till inlägget är att jag just tog del av nyheten att Froome just blivit omkulltacklad av en bilist som retat sig på honom tillräckligt för att förfölja honom och därefter köra på honom med flit.

/ J – snart militant cyklist

När skall somliga individer sluta använda sina fordon som vapen och dessutom komma undan med det? I Sverige tycks det i vissa kretsar råda en kultur som närmast glorifierar att ”knuffa till cyklister”, det är någon form av sport. Vill man ha bevis för det kan man gå till närmaste motorinriktade forum eller se på kommentarsfältet i valfri dagstidning efter den senaste incidenten som rapporterats. Oerhört sorgligt med tanke på att det som ligger i potten är skador, lemlästning och i värsta fall död.

Dela vägen

Det är dags att stoppa vansinnet! Det måste bli slut på att det är i princip fritt från straff att hota dräpa någon med ett motorfordon bara för att folk blir lite irriterade och känner sig stressade. Av någon förunderlig anledning fungerar det inte så i resten av samhället. Du kan inte bara tackla ut någon ur kön på Ica eller Coop för att du tycker de är långsamma. Eller dra en knytnäve i ansikten på någon i kön till Systemet för att det tar för lång tid och du är irriterad. Men i trafiken tycks det vara ok av någon anledning. Åtminstone när aggressionen riktas mot de mer oskyddade trafikanterna.

Folk gömmer sig bakom ett ton plåt vilket helt uppenbart blir för mycket för några individer som vars hjärna förvandlas till en infekterad rosthärd. DE människor det handlar om måste inse att vägar inte bara är till för bilar utan för alla, undantaget motorvägar. Det gäller naturligvis inte bara cyklister. Det bor folk längs landsvägarna också. Det körs traktorer, skördetröskor, skogsmaskiner och andra långsamgående fordon där. Det finns tamdjur – hästar, hundar och katter. Framför allt finns det BARN i alla åldrar. Från små i barnvagn till något äldre som lärt sig cykla eller som bara är ute och går. På landet finns inte cykelvägar. Där får man färdas där det går. Det vill säga på vägen. Och den skall delas. Alla vägar i Sverige är inte frifartsvägar för stressade blilister.

När skall vi få lagstiftning om det här i Sverige?

Det som återstår av Froomes cykel efter att en bilist uttryckt sitt missnöje
Det som återstår av Froomes cykel efter att en bilist uttryckt sitt missnöje

Tyvärr händer det inte bara här och inte bara motionscyklister. Anledningen till inlägget är att jag just tog del av nyheten att Froome just blivit omkulltacklad av en bilist som retat sig på honom tillräckligt för att förfölja honom och därefter köra på honom med flit.

/ J – snart militant cyklist

Motionslopp

9 Maj

Så här års börjar motionsloppen dugga tätt. Fast det känns lite märkligt när delar av landet fick snö i morse och det inatt var minusgrader här i Småland. Det i mitten av maj. Det känns inte rätt och det är förbannat kallt att cykla i noterade jag igår.

LClogga02

Hur som haver vill jag slå ett slag för ett utmärkt tillfälle att cykla igång benen inför såväl Vätternrundor som andra senare begivenheter för de hågade genom att anmäla sig till Kronobergstrippeln i regi av Lammhultcyklisterna i samarbete med Korpen i Uppvidinge. Loppen går av stapeln 25-27 maj i Växjö och Åseda. En chans att slå tre flugor med en smäll. För futtiga sexhundra riksdaler erbjuds tre lokala motionslopp på en helg. Alla banor med lite olika karaktär. Någon lite längre, någon kortare, någon backigare. Berg har vi inte i den här delarna av världen men väl backar och slår man ihop några av dem så blir det allt över en kilometer i höjd på ett lopp.

KRONOBERGSTRIPPELN

Sista anmälningsdag är imorgon, den 10 maj men mot efteranmälningsavgift går det förstås utmärkt att dyka upp senare än så.

/ J – önskar alla välkomna!

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Så här års börjar motionsloppen dugga tätt. Fast det känns lite märkligt när delar av landet fick snö i morse och det inatt var minusgrader här i Småland. Det i mitten av maj. Det känns inte rätt och det är förbannat kallt att cykla i noterade jag igår.

LClogga02

Hur som haver vill jag slå ett slag för ett utmärkt tillfälle att cykla igång benen inför såväl Vätternrundor som andra senare begivenheter för de hågade genom att anmäla sig till Kronobergstrippeln i regi av Lammhultcyklisterna i samarbete med Korpen i Uppvidinge. Loppen går av stapeln 25-27 maj i Växjö och Åseda. En chans att slå tre flugor med en smäll. För futtiga sexhundra riksdaler erbjuds tre lokala motionslopp på en helg. Alla banor med lite olika karaktär. Någon lite längre, någon kortare, någon backigare. Berg har vi inte i den här delarna av världen men väl backar och slår man ihop några av dem så blir det allt över en kilometer i höjd på ett lopp.

KRONOBERGSTRIPPELN

Sista anmälningsdag är imorgon, den 10 maj men mot efteranmälningsavgift går det förstås utmärkt att dyka upp senare än så.

/ J – önskar alla välkomna!

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Cykellyckan som fortsatte

8 Maj

I lördags försov jag mig vilket gav viss uppvärmning i mina ansträngningar att hinna till mötesplatsen utanför Actic innan alla begett sig därifrån. Särskilt viktigt var det eftersom jag inte kollat upp dagens bansträckning och därför inte hade haft en aning om i vilken riktning jag skulle letat. Det var tur i sammanhanget att jag förberett cykel och kläder kvällen innan så det bara var att stiga i munderingen från sängkanten. Nackdelen var att någon frukost inte hanns med och att jag missade min ack så viktiga ”före-cykling-espresso”.

Tämligen många på plats kunde jag konstatera trots vädret. Vadå trots vädret? Jo ser ni, jag hade tittat på fel dag på SMHIs sida dagen innan och tvekat inför de elva grader och tämligen bistra nordanvind som då förutspåddes. Nu var det i själva verket lördag och inte söndag och propagandaväder med runt femton grader i skuggan vid start, strålande sol och vindstilla. En klar förbättring mot vad jag förväntat mig. Armvärmarna åkte av vid första stoppet.

Lammhultcyklister samlas vid Actic för lördagstur
Lammhultcyklister samlas vid Actic för lördagstur

Cyklisterna fördelades på två grupper då ett glatt gäng skall till Tyskland och trampa deras motsvarighet till Vätternrundan. De har kommit igång med sin träning och kör därför femtonmilsrundor. Jag kom på mig att ropa hej när den kortare rundan ropades ut. Bara en sån sak, att jag lyckades hålla mig från att haka på den längre sträckningen. Men i ett ögonblick av sans kom jag på att det ändå skulle bli årets längsta runda för min del. De längre turerna tar vi senare.

Haren och sköldpaddan. Vi hann ikapp den första gruppen vid järnvägspassagen i Gemla
Haren och sköldpaddan. Vi hann ikapp den första gruppen vid järnvägspassagen i Gemla

På väg ut ur stan blev det ett naturligt stopp i Gemla då krösatåget behagade tajma oss eller om det nu var tvärtom. Vi hann då ikapp långcyklisterna framför oss och jag sporde om de hört fabeln om ”Haren och sköldpaddan”.

Årets lördagstursdebut som helhet blev allt jag hoppades på och mer därtill. Trevligt sällskap med flera kära återseenden med människor jag inte träffat på länge och vacker cykling i ett Småland som är i begynnande vårskrud. Själva trampandet blev lugnt som tänkt var och distansen slutade på 104 kilometer från tröskel till tröskel.

Cyklingen blev tack och lov incidentfri  vilket tydligen inte gällde för förra veckans tur. Utan att gå in på detaljer så inträffade en vurpa med tråkiga konsekvenser. Mina tankar går till cyklisten som drabbades. Det här fick jag reda på under fikastunden varpå samtalet naturligt en stund kretsade kring säkerhet och vad vi i möjligaste mån kan göra för att undvika tillbud. Så till alla medcyklister där ute. Chansa inte med säkerheten. En olycka inträffar allt för lätt.

Annars var fikan på Estvalls i Moheda mycket god och jag fick i mig en liten ambrosiabaserad kaka med glasskräm. Att det är en liten by bekräftades av att damen bakom disken redan visste vart jag skulle senare på kvällen. Nu kan det ha att göra med att de två vänner jag skulle besöka jobbar där men ändå.

/ J – medcyklist i motlut

I lördags försov jag mig vilket gav viss uppvärmning i mina ansträngningar att hinna till mötesplatsen utanför Actic innan alla begett sig därifrån. Särskilt viktigt var det eftersom jag inte kollat upp dagens bansträckning och därför inte hade haft en aning om i vilken riktning jag skulle letat. Det var tur i sammanhanget att jag förberett cykel och kläder kvällen innan så det bara var att stiga i munderingen från sängkanten. Nackdelen var att någon frukost inte hanns med och att jag missade min ack så viktiga ”före-cykling-espresso”.

Tämligen många på plats kunde jag konstatera trots vädret. Vadå trots vädret? Jo ser ni, jag hade tittat på fel dag på SMHIs sida dagen innan och tvekat inför de elva grader och tämligen bistra nordanvind som då förutspåddes. Nu var det i själva verket lördag och inte söndag och propagandaväder med runt femton grader i skuggan vid start, strålande sol och vindstilla. En klar förbättring mot vad jag förväntat mig. Armvärmarna åkte av vid första stoppet.

Lammhultcyklister samlas vid Actic för lördagstur
Lammhultcyklister samlas vid Actic för lördagstur

Cyklisterna fördelades på två grupper då ett glatt gäng skall till Tyskland och trampa deras motsvarighet till Vätternrundan. De har kommit igång med sin träning och kör därför femtonmilsrundor. Jag kom på mig att ropa hej när den kortare rundan ropades ut. Bara en sån sak, att jag lyckades hålla mig från att haka på den längre sträckningen. Men i ett ögonblick av sans kom jag på att det ändå skulle bli årets längsta runda för min del. De längre turerna tar vi senare.

Haren och sköldpaddan. Vi hann ikapp den första gruppen vid järnvägspassagen i Gemla
Haren och sköldpaddan. Vi hann ikapp den första gruppen vid järnvägspassagen i Gemla

På väg ut ur stan blev det ett naturligt stopp i Gemla då krösatåget behagade tajma oss eller om det nu var tvärtom. Vi hann då ikapp långcyklisterna framför oss och jag sporde om de hört fabeln om ”Haren och sköldpaddan”.

Årets lördagstursdebut som helhet blev allt jag hoppades på och mer därtill. Trevligt sällskap med flera kära återseenden med människor jag inte träffat på länge och vacker cykling i ett Småland som är i begynnande vårskrud. Själva trampandet blev lugnt som tänkt var och distansen slutade på 104 kilometer från tröskel till tröskel.

Cyklingen blev tack och lov incidentfri  vilket tydligen inte gällde för förra veckans tur. Utan att gå in på detaljer så inträffade en vurpa med tråkiga konsekvenser. Mina tankar går till cyklisten som drabbades. Det här fick jag reda på under fikastunden varpå samtalet naturligt en stund kretsade kring säkerhet och vad vi i möjligaste mån kan göra för att undvika tillbud. Så till alla medcyklister där ute. Chansa inte med säkerheten. En olycka inträffar allt för lätt.

Annars var fikan på Estvalls i Moheda mycket god och jag fick i mig en liten ambrosiabaserad kaka med glasskräm. Att det är en liten by bekräftades av att damen bakom disken redan visste vart jag skulle senare på kvällen. Nu kan det ha att göra med att de två vänner jag skulle besöka jobbar där men ändå.

/ J – medcyklist i motlut