En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Dagens goda gärning!

23 Feb

På skylten jag passerar varje morgon vid ekbacken, backen som sluttar nedåt mot fortsättningen står att läsa ”Vägen  vinterunderhålles ej”.

Ingen rolig vinter för den vägen med andra ord. Inga skämt, inga vitsar. Jag drar en ändå på den låga nivå jag förmår. Asfalten skrynklas i ett isigt leende och säger tack!

Stackars väg...
Stackars väg…

Dagens goda gärning är därmed avklarad. Gladvägar är så mycket lättare att hantera än surditon.

Annars pendlar fötterna som de skall. De pendlar tur och därefter retur till arbetet. De har blivit bättre på det. Själva rörelsen är nu mer tekniskt korrekt. Mjukare i höften, bättre viktfördelning, vristerna hjälper till. Det räcker till farter på mellan sex och sju kilometer i timmen. Oftast landar det mittemellan. Viktigast är att det blir av.

Benen travar på och tankarna åt samma håll. Träningsdag idag, målet för stunden är Idrottskliniken Norremark. Där spenderar jag en del tid. Lyfter skrot. Placerar det i en hög för att därefter sortera det i en annan ordning. Det är så man gör.

/ J

På skylten jag passerar varje morgon vid ekbacken, backen som sluttar nedåt mot fortsättningen står att läsa ”Vägen  vinterunderhålles ej”.

Ingen rolig vinter för den vägen med andra ord. Inga skämt, inga vitsar. Jag drar en ändå på den låga nivå jag förmår. Asfalten skrynklas i ett isigt leende och säger tack!

Stackars väg...
Stackars väg…

Dagens goda gärning är därmed avklarad. Gladvägar är så mycket lättare att hantera än surditon.

Annars pendlar fötterna som de skall. De pendlar tur och därefter retur till arbetet. De har blivit bättre på det. Själva rörelsen är nu mer tekniskt korrekt. Mjukare i höften, bättre viktfördelning, vristerna hjälper till. Det räcker till farter på mellan sex och sju kilometer i timmen. Oftast landar det mittemellan. Viktigast är att det blir av.

Benen travar på och tankarna åt samma håll. Träningsdag idag, målet för stunden är Idrottskliniken Norremark. Där spenderar jag en del tid. Lyfter skrot. Placerar det i en hög för att därefter sortera det i en annan ordning. Det är så man gör.

/ J

Monsterpassen

21 Feb

Jag är framme vid ”Monsterpass” nummer tre. De passen som får det epitetet handlar om långa flerdelade träningspass i gymmet. För dagen, förlåt gårdagen blev det tre delar.

Vanligtvis börjar uppvärmningen med att jag går alternativt cyklar till gymmet vilket är beläget två och en halv kilometer från hemmet. Men den här gången fanns andra ärenden att uträtta så bilen, hemska tanke, fick stå för transporten. Annars skär det i mig att åka bil till ett ställe där det skall tränas. Ni hör själva hur det låter. Så gör man bara inte! Jag har inte många principer men det skulle kunna vara en.

Del 1

Sen börjas det. Uppvärmning förstås och inga konstigheter där. En kvart till tjugo minuter på Crosstrainer på medeltyngd och medelfart. Det vill säga nog för att komma igång och svettas samt bli lite varm i ben och framförallt lår. Jag tänkte nämligen ge mig på något lyft som första övning. När jag blir lättare kommer jag troligen attackera löpbandet istället. Nu är jag lite rädd om mina knän, senor, ligament och annat som kan gå sönder när man är stor.

Därefter vidtar själva styrketräningen. Igår blev det lång tid. En timme och fyrtiofem minuter närmare bestämt. På den tiden hanns 16 övningar avverkas. Fokus på axlar och armar. Sen lägger jag alltid till några mag/ryggövningar för att komplettera dagens program eftersom jag behöver stärka bålen. För att orka så länge med någon reda samt för att få högre tempo körs benövningar mellan eller parallellt med de andra. Sedan ”PT-Daniel” kom in i mitt träningsliv har jag generellt minskat på antal repetitioner samt förlängt vilan mellan seten för att uppnå bättre effekt.

Eftersom jag körde nära mitt max på i princip alla moment var jag bra trött mot slutet som ni kan förstå. Det är nu inga vikter att skryta om, exakt vilka återkommer jag till senare. Men det är så mycket jag förmår utan att gå sönder någonstans.

Del 2

Efter styrka kan det köras kondition brukar jag tänka och så även den här dagen. Benen var dock lite mosiga efter en kombination av insida och utsida lår, benspark samt lårcurl. Även vadpress och marklyft hade tagit sin tribut.

För dagen gjordes ett försök att bättra på min ”kaloritimma”. En form som i all enkelhet innebär att jag ställer in en maskin, Crosstrainer/Löpband på tid och matar in min vikt och ålder och godtar slutresultatet efter vad mätaren säger. Det gäller förstås bara för den aktuella maskinen och går inte alltid att översätta till andra. Till exempel Crosstrainern på Actic är riktiga glädjemätare som föreslår dubbelt så många kalorier per tidsenhet. Så innan jag kör väljer jag maskiner som visar någon form av rimligt värde.

Mätarställning säger man väl på bilar
Mätarställning säger man väl på bilar

Jag körde åter mina ”Powerpyramids”. Jag brukar hitta på namn på mina övningar för att jag gillar det. ”PP” innebär att jag utgår från maskinens motståndsskala som i det här fallet går från 1-20 samt har variabel steglängd. Uppvärmning på motstånd ”12” i fem minuter följt av ytterligare fem på ”15”. Sen börjar det…bära ”uppför”. Jag ökar motståndet med ”1” för varje minut som går upp till max där jag kör två minuter vid vändningen, enligt: 19,20,20,19. Det ger en ”intervall” på fyra minuter mycket tungt motstånd. Pulsen på den sista ”toppen” var strax över 180.

Det följs av att jag trappar ned till 15 på samma vis med en minut på varje motstånd. Där tar jag en tvåminutersvila enligt: 16,15,15,16. En knorr är att jag ökar och minskar kadensen med olika mellanrum för att få lite mer variation samt att jag den här gången ökade steglängden på väg ”ned” för att få en annan känsla.

Som vanligt var jag helt dyngsur efter genomförd aktivitet och våta kläder är ett otyg. Därför har jag med mig ombyte under de  här långa sejourerna.  Men försöket föll väl ut så det blev nytt årsbästa!  Det lyder: 1209 cal

Del 3

Vanligtvis brukar jag känna mig mer än nöjd vid det här laget. Så genomblöt att det bokstavligen går att vrida ett par deciliter ur kläderna och helt slut. Det gick för all del den här dagen också. Men igår ville jag avrunda det hela lite. När man ändå är där liksom. Varpå det blev en halvtimme på spinningcykel med. Dock utan cykelskor och i relativt mjuka träningsskor så det var väl inte helt optimalt.

Körde tämligen lätt men satsade på rundtramp och kadens. Någon gång hade jag tänkt börja cykla på riktigt igen och då kan båda de teknikerna komma väl till pass. Aldrig under nittio var regeln sen körde jag ett par enminuters race med runt 115-120 i kadens för att väcka döda ben. Det är en viss teknik att trampa fort och lätt utan att hoppa. Avslappnat är nyckelordet. Lade in ett par enminutersintervaller bara för att se hur det skulle gå. Kvalitén på dem var inte goda och det var inte förväntat med de timmarna i benen. Så det försöket lades omedelbart ned.

Efter den här urladdningen blir det en lugn promenaddag som följer. På onsdag är det dags för PT-tid på Actic igen. Då får vi se vad Daniel Evaldsson har i bakfickan. Något jäkelskap är det säkert.

/ J – jobbar vidare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

 

Jag är framme vid ”Monsterpass” nummer tre. De passen som får det epitetet handlar om långa flerdelade träningspass i gymmet. För dagen, förlåt gårdagen blev det tre delar.

Vanligtvis börjar uppvärmningen med att jag går alternativt cyklar till gymmet vilket är beläget två och en halv kilometer från hemmet. Men den här gången fanns andra ärenden att uträtta så bilen, hemska tanke, fick stå för transporten. Annars skär det i mig att åka bil till ett ställe där det skall tränas. Ni hör själva hur det låter. Så gör man bara inte! Jag har inte många principer men det skulle kunna vara en.

Del 1

Sen börjas det. Uppvärmning förstås och inga konstigheter där. En kvart till tjugo minuter på Crosstrainer på medeltyngd och medelfart. Det vill säga nog för att komma igång och svettas samt bli lite varm i ben och framförallt lår. Jag tänkte nämligen ge mig på något lyft som första övning. När jag blir lättare kommer jag troligen attackera löpbandet istället. Nu är jag lite rädd om mina knän, senor, ligament och annat som kan gå sönder när man är stor.

Därefter vidtar själva styrketräningen. Igår blev det lång tid. En timme och fyrtiofem minuter närmare bestämt. På den tiden hanns 16 övningar avverkas. Fokus på axlar och armar. Sen lägger jag alltid till några mag/ryggövningar för att komplettera dagens program eftersom jag behöver stärka bålen. För att orka så länge med någon reda samt för att få högre tempo körs benövningar mellan eller parallellt med de andra. Sedan ”PT-Daniel” kom in i mitt träningsliv har jag generellt minskat på antal repetitioner samt förlängt vilan mellan seten för att uppnå bättre effekt.

Eftersom jag körde nära mitt max på i princip alla moment var jag bra trött mot slutet som ni kan förstå. Det är nu inga vikter att skryta om, exakt vilka återkommer jag till senare. Men det är så mycket jag förmår utan att gå sönder någonstans.

Del 2

Efter styrka kan det köras kondition brukar jag tänka och så även den här dagen. Benen var dock lite mosiga efter en kombination av insida och utsida lår, benspark samt lårcurl. Även vadpress och marklyft hade tagit sin tribut.

För dagen gjordes ett försök att bättra på min ”kaloritimma”. En form som i all enkelhet innebär att jag ställer in en maskin, Crosstrainer/Löpband på tid och matar in min vikt och ålder och godtar slutresultatet efter vad mätaren säger. Det gäller förstås bara för den aktuella maskinen och går inte alltid att översätta till andra. Till exempel Crosstrainern på Actic är riktiga glädjemätare som föreslår dubbelt så många kalorier per tidsenhet. Så innan jag kör väljer jag maskiner som visar någon form av rimligt värde.

Mätarställning säger man väl på bilar
Mätarställning säger man väl på bilar

Jag körde åter mina ”Powerpyramids”. Jag brukar hitta på namn på mina övningar för att jag gillar det. ”PP” innebär att jag utgår från maskinens motståndsskala som i det här fallet går från 1-20 samt har variabel steglängd. Uppvärmning på motstånd ”12” i fem minuter följt av ytterligare fem på ”15”. Sen börjar det…bära ”uppför”. Jag ökar motståndet med ”1” för varje minut som går upp till max där jag kör två minuter vid vändningen, enligt: 19,20,20,19. Det ger en ”intervall” på fyra minuter mycket tungt motstånd. Pulsen på den sista ”toppen” var strax över 180.

Det följs av att jag trappar ned till 15 på samma vis med en minut på varje motstånd. Där tar jag en tvåminutersvila enligt: 16,15,15,16. En knorr är att jag ökar och minskar kadensen med olika mellanrum för att få lite mer variation samt att jag den här gången ökade steglängden på väg ”ned” för att få en annan känsla.

Som vanligt var jag helt dyngsur efter genomförd aktivitet och våta kläder är ett otyg. Därför har jag med mig ombyte under de  här långa sejourerna.  Men försöket föll väl ut så det blev nytt årsbästa!  Det lyder: 1209 cal

Del 3

Vanligtvis brukar jag känna mig mer än nöjd vid det här laget. Så genomblöt att det bokstavligen går att vrida ett par deciliter ur kläderna och helt slut. Det gick för all del den här dagen också. Men igår ville jag avrunda det hela lite. När man ändå är där liksom. Varpå det blev en halvtimme på spinningcykel med. Dock utan cykelskor och i relativt mjuka träningsskor så det var väl inte helt optimalt.

Körde tämligen lätt men satsade på rundtramp och kadens. Någon gång hade jag tänkt börja cykla på riktigt igen och då kan båda de teknikerna komma väl till pass. Aldrig under nittio var regeln sen körde jag ett par enminuters race med runt 115-120 i kadens för att väcka döda ben. Det är en viss teknik att trampa fort och lätt utan att hoppa. Avslappnat är nyckelordet. Lade in ett par enminutersintervaller bara för att se hur det skulle gå. Kvalitén på dem var inte goda och det var inte förväntat med de timmarna i benen. Så det försöket lades omedelbart ned.

Efter den här urladdningen blir det en lugn promenaddag som följer. På onsdag är det dags för PT-tid på Actic igen. Då får vi se vad Daniel Evaldsson har i bakfickan. Något jäkelskap är det säkert.

/ J – jobbar vidare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

 

(F)…(v) åren kommer!

20 Feb

De är oorganiserade de där flygande tecknen i skyn. De lämnade landet i V-formation mot sydligare nejder och i går såg jag ett gäng till. Huliganerna flög baklänges mot norr i omvänd gruppering, som en tratt. De backade in våren och jag in i dörren där jag vred huvudet ur led. Nu hänger det löst.

Jag tittade på dem, sträckte mig nästan i nacken och tänkte att då är det inte höst längre, så bra. En av dem där upp sade ”tut” eller vad nu fåglar säger. Min ornitologiska är inte så slipad.

Visst intresse har jag ändå för tecken. Det har med cykling att göra. Inte för att man inte kan ägna sig åt den verksamheten året om. Det har jag prövat förut skall gudarna veta men i år har det inte gått till på det viset.

"En annan vinter" En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag oavsett väder
”En annan vinter” En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag (omkull) oavsett väder

Nu väntar jag på lämpligt avstamp.

Något jag tänkt mig borde ske med viss pompa och ståt. Kanske en liten mässingsorkester och en tårta. Nä, inte så men i alla fall kalendersnyggt. Jag tänkte mig därför ett månadsskifte. Närmare bestämt det som närmar sig med stormsteg. DÅ skall jag bli cyklig igen.

Fast fan vet. Jag bävar. Icke-cyklist är vad jag är och nu skall jag transformeras till en tvåhjulig kentaur igen. Undrar om hovarna passar och om manen fladdrar så där reklamschampoosnyggt i fartvinden. Eller om det bara blåsbälgsflåsas uppför närmsta motlut osynligt för blotta ögat, mikrobackar.

Cyklarna är redo i fall. Om nu inget mystiskt inträffat sen jag gjorde i ordning dem senast torde de vara i toppskick. Däcken är fräscha, drivlinorna nya och reservdelar finnes. Jag har även ett nytt styre till min MTB som skall monteras. Det är lättare än det gamla. Så naturligtvis blir jag snabbare på stigarna, oändligt mycket snabbare.

Jag läste nämligen i en bok att styret är av stor betydelse för utvecklingen. Det tog jag pasta på.

Skål! (i vatten)

/ J

De är oorganiserade de där flygande tecknen i skyn. De lämnade landet i V-formation mot sydligare nejder och i går såg jag ett gäng till. Huliganerna flög baklänges mot norr i omvänd gruppering, som en tratt. De backade in våren och jag in i dörren där jag vred huvudet ur led. Nu hänger det löst.

Jag tittade på dem, sträckte mig nästan i nacken och tänkte att då är det inte höst längre, så bra. En av dem där upp sade ”tut” eller vad nu fåglar säger. Min ornitologiska är inte så slipad.

Visst intresse har jag ändå för tecken. Det har med cykling att göra. Inte för att man inte kan ägna sig åt den verksamheten året om. Det har jag prövat förut skall gudarna veta men i år har det inte gått till på det viset.

"En annan vinter" En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag oavsett väder
”En annan vinter” En mycket gammal bild. För tre år sen cyklade jag (omkull) oavsett väder

Nu väntar jag på lämpligt avstamp.

Något jag tänkt mig borde ske med viss pompa och ståt. Kanske en liten mässingsorkester och en tårta. Nä, inte så men i alla fall kalendersnyggt. Jag tänkte mig därför ett månadsskifte. Närmare bestämt det som närmar sig med stormsteg. DÅ skall jag bli cyklig igen.

Fast fan vet. Jag bävar. Icke-cyklist är vad jag är och nu skall jag transformeras till en tvåhjulig kentaur igen. Undrar om hovarna passar och om manen fladdrar så där reklamschampoosnyggt i fartvinden. Eller om det bara blåsbälgsflåsas uppför närmsta motlut osynligt för blotta ögat, mikrobackar.

Cyklarna är redo i fall. Om nu inget mystiskt inträffat sen jag gjorde i ordning dem senast torde de vara i toppskick. Däcken är fräscha, drivlinorna nya och reservdelar finnes. Jag har även ett nytt styre till min MTB som skall monteras. Det är lättare än det gamla. Så naturligtvis blir jag snabbare på stigarna, oändligt mycket snabbare.

Jag läste nämligen i en bok att styret är av stor betydelse för utvecklingen. Det tog jag pasta på.

Skål! (i vatten)

/ J

Jag går in

17 Feb

– vernissage och ett returbesök

Upplevelsen börjar och slutar med en dörr. Det kan tyckas tämligen naturligt men den här utmärker sig. Den är lika symbolisk som påtaglig vilket är en ovanligare egenskap hos några bitar plank. Från Kronobergsgatans kullersten ett par trappsteg upp till en alternativ värld.

Utgång, ingång
Utgång, ingång

Väl inne är det varmt och först är jag vilse. Finner inte ro, tavlornas träd blir tredimensionella i de många besökarna och jag går in i en snårskog. Intrycken kommer på en gång och överväldigar. Hittar till slut lugn framför en bild. Gömmer mig bakom kameran för att därefter länge bli sittande på en bänk. Tittar först på ryggar sen på en tavla när möjlighet ges i rörliga gläntor.

"Bortanför"
”Bortanför”

Jag ser ett grekiskt tempel i motljus på en höjd. Plankor och pinnstolar kan anas vilket obstruerar. Kanske inte ändå. Ledstjärnan blickar som ofta ned över scenen.

Annars går husen igen. Överallt är de närvarande och öppna för tolkningar. Några konkreta andra mer abstrakta. Mitt bland alla stugor hittas moderna huskroppar, radhus, trappor,  det anas miljonprogram och betongbunker.  De skriker men så tyst så tyst. Mitt i allt kommer Pippi och Villa Villerkulla. Det sticker ut ett par olikfärgade strumpor ur eftertänksamheten.

"Någons, någonstans" Bor inte Pippi här?
”Någons, någonstans II”, detalj. Bor inte Pippi här?

Hus och hem, et dukkehjem, slott och koja. Jenny berättar att hon som liten reste med sin mormor som gärna färdades under kvällstid för att kunna se in genom de upplysta fönstren. Ibland en förmodan ”det där är nog ett lyckligt hem”. Världen går att betrakta från två håll, inte bara in utan även ut.

Riktningen står klar. Ord som inne, ute, innanför och bortanför känns naturliga och bitvis är perspektiven givna. Hemmet är som sagt där och nyfikenheten. Vad händer bak lykta dörrar och spröjsade fönster?

Understundom dröjer sig färgskalan kvar vid rött sedan tidigare skapande. Nu mer grönt. Skogen tränger sig på.

Mitt i utställningen och klockan tolv faller ljuset in genom fönstret och avslöjar svärtan.  Där  var den. Ett halvt synligt träd strävar uppåt. Och ovanför den ytterligare en stjärna. Annars ser jag ett ögonlöst ansikte mitt i bilden kopplade till lungor.

"Någon där?"
”Litet hus, mittibland”

Det sammanfattar kontrasterna mellan det konkreta och det abstrakta. Tavlorna är gjorda i blandteknik, lager på lager och stolar, dörrar och andra detaljer är invävda i former. Somliga svar väcker nya frågor.

Utvecklingen återfinns i triptyken som inte slutade. Den som blev till femton utropstecken. Träd, hus och även här kvardröjande rött. De mindre tavlorna bildar tågfönster och utanför kupén far landskapet förbi.

Triptyken som blev fler
Triptyken som blev fler

Jag far till ett annat rum och stannar upp. Tänker mig inåt en stund där jag betraktar och letar efter dörren jag tidigare såg mitt i bilden som även är min verklighet.

"Kom, gå vilse - med mig"
”Kom, gå vilse – med mig”

Sen fastnar jag igen. Framför en annan tavla och vid det andra besöket – det är ett returbesök.  Tavla nummer 32 i katalogen, en invitation till Lindgrensk mylla och sagoskog. Naiva träd och moget djup. Lite otäcka, träden ter sig som en folkmassa utan ansikten. Deras mumlande förföljer mig när jag med blicken letar efter den dörr som inte finns där. Jag föreställer mig en stig. Men den saknar slut och leder in.

Tre val erbjuds, tre grenar på stigen som inte syns men som är tänkbar. Avvägar finns rakt fram och bjuder på vilsenhet och klaustrofobisk ensamhet. Till synes det rätta men slutar så fel.

”Kom, gå vilse med mig” som tavlan heter föreslår också lösningar. Slå följe rakt in till skogens hjärta där ljus kan skönjas. Kanske en öppning? Det som saknas är en dörr.  Stigen verkar sluta där mitt i allt det gröna.

Sen finns den tredje vägen. Den som leder ut. Bort i fjärran mot ljuset. Upp över kanten, långt bort där allting slutar.

Jag tänker på det och vad som kommer efter samt att det måste vara svårt att måla så stora tavlor när man inte är så lång. Hur når man?

Sen lägger jag mig på golvet. Fotograferar snett underifrån. Någon tror jag ramlat. Usla bilder blir resultatet men jag vill in i skogen. Känna barrmattan mot bara fötter och andas mossa och gräva mig ned till rotkraft. Sen vill jag stanna där. Det gör jag inte. Jag reser på mig.

Blir stående i mig själv en stund innan jag tittar på nästa tavla.

...till slut hittade jag ut.
…till slut hittade jag ut. Genom dörren där. Detalj ur ”Lite vilse”

Husen framstår som alltmer nyanserade med tiden, mer komplexa som livet. Från början enkla sedan alltmer innehållsrika. Tåget går vidare. Bilderna förändras. Som en vår i antågande. Tendensen säger mig att det blir mer blad, fler träd. Både här inne och där ute.

Slutet på den här resan närmar sig. Frågan om vad som försiggår där bakom fönstren dröjer sig kvar i entrén.

Jag närmar mig ingången baklänges och sen är jag inte där längre.

/ J

Jag besökte konstnär Jenny Eneroths vernissage i Växjö den 14e januari. Delar av utställningen befinner sig för närvarande i Ljungby. För den som önskar se mer av hennes verk rekommenderas ett besök på hemsidan och Instagramkontot ”jennyeneroth1”. 

– vernissage och ett returbesök

Upplevelsen börjar och slutar med en dörr. Det kan tyckas tämligen naturligt men den här utmärker sig. Den är lika symbolisk som påtaglig vilket är en ovanligare egenskap hos några bitar plank. Från Kronobergsgatans kullersten ett par trappsteg upp till en alternativ värld.

Utgång, ingång
Utgång, ingång

Väl inne är det varmt och först är jag vilse. Finner inte ro, tavlornas träd blir tredimensionella i de många besökarna och jag går in i en snårskog. Intrycken kommer på en gång och överväldigar. Hittar till slut lugn framför en bild. Gömmer mig bakom kameran för att därefter länge bli sittande på en bänk. Tittar först på ryggar sen på en tavla när möjlighet ges i rörliga gläntor.

"Bortanför"
”Bortanför”

Jag ser ett grekiskt tempel i motljus på en höjd. Plankor och pinnstolar kan anas vilket obstruerar. Kanske inte ändå. Ledstjärnan blickar som ofta ned över scenen.

Annars går husen igen. Överallt är de närvarande och öppna för tolkningar. Några konkreta andra mer abstrakta. Mitt bland alla stugor hittas moderna huskroppar, radhus, trappor,  det anas miljonprogram och betongbunker.  De skriker men så tyst så tyst. Mitt i allt kommer Pippi och Villa Villerkulla. Det sticker ut ett par olikfärgade strumpor ur eftertänksamheten.

"Någons, någonstans" Bor inte Pippi här?
”Någons, någonstans II”, detalj. Bor inte Pippi här?

Hus och hem, et dukkehjem, slott och koja. Jenny berättar att hon som liten reste med sin mormor som gärna färdades under kvällstid för att kunna se in genom de upplysta fönstren. Ibland en förmodan ”det där är nog ett lyckligt hem”. Världen går att betrakta från två håll, inte bara in utan även ut.

Riktningen står klar. Ord som inne, ute, innanför och bortanför känns naturliga och bitvis är perspektiven givna. Hemmet är som sagt där och nyfikenheten. Vad händer bak lykta dörrar och spröjsade fönster?

Understundom dröjer sig färgskalan kvar vid rött sedan tidigare skapande. Nu mer grönt. Skogen tränger sig på.

Mitt i utställningen och klockan tolv faller ljuset in genom fönstret och avslöjar svärtan.  Där  var den. Ett halvt synligt träd strävar uppåt. Och ovanför den ytterligare en stjärna. Annars ser jag ett ögonlöst ansikte mitt i bilden kopplade till lungor.

"Någon där?"
”Litet hus, mittibland”

Det sammanfattar kontrasterna mellan det konkreta och det abstrakta. Tavlorna är gjorda i blandteknik, lager på lager och stolar, dörrar och andra detaljer är invävda i former. Somliga svar väcker nya frågor.

Utvecklingen återfinns i triptyken som inte slutade. Den som blev till femton utropstecken. Träd, hus och även här kvardröjande rött. De mindre tavlorna bildar tågfönster och utanför kupén far landskapet förbi.

Triptyken som blev fler
Triptyken som blev fler

Jag far till ett annat rum och stannar upp. Tänker mig inåt en stund där jag betraktar och letar efter dörren jag tidigare såg mitt i bilden som även är min verklighet.

"Kom, gå vilse - med mig"
”Kom, gå vilse – med mig”

Sen fastnar jag igen. Framför en annan tavla och vid det andra besöket – det är ett returbesök.  Tavla nummer 32 i katalogen, en invitation till Lindgrensk mylla och sagoskog. Naiva träd och moget djup. Lite otäcka, träden ter sig som en folkmassa utan ansikten. Deras mumlande förföljer mig när jag med blicken letar efter den dörr som inte finns där. Jag föreställer mig en stig. Men den saknar slut och leder in.

Tre val erbjuds, tre grenar på stigen som inte syns men som är tänkbar. Avvägar finns rakt fram och bjuder på vilsenhet och klaustrofobisk ensamhet. Till synes det rätta men slutar så fel.

”Kom, gå vilse med mig” som tavlan heter föreslår också lösningar. Slå följe rakt in till skogens hjärta där ljus kan skönjas. Kanske en öppning? Det som saknas är en dörr.  Stigen verkar sluta där mitt i allt det gröna.

Sen finns den tredje vägen. Den som leder ut. Bort i fjärran mot ljuset. Upp över kanten, långt bort där allting slutar.

Jag tänker på det och vad som kommer efter samt att det måste vara svårt att måla så stora tavlor när man inte är så lång. Hur når man?

Sen lägger jag mig på golvet. Fotograferar snett underifrån. Någon tror jag ramlat. Usla bilder blir resultatet men jag vill in i skogen. Känna barrmattan mot bara fötter och andas mossa och gräva mig ned till rotkraft. Sen vill jag stanna där. Det gör jag inte. Jag reser på mig.

Blir stående i mig själv en stund innan jag tittar på nästa tavla.

...till slut hittade jag ut.
…till slut hittade jag ut. Genom dörren där. Detalj ur ”Lite vilse”

Husen framstår som alltmer nyanserade med tiden, mer komplexa som livet. Från början enkla sedan alltmer innehållsrika. Tåget går vidare. Bilderna förändras. Som en vår i antågande. Tendensen säger mig att det blir mer blad, fler träd. Både här inne och där ute.

Slutet på den här resan närmar sig. Frågan om vad som försiggår där bakom fönstren dröjer sig kvar i entrén.

Jag närmar mig ingången baklänges och sen är jag inte där längre.

/ J

Jag besökte konstnär Jenny Eneroths vernissage i Växjö den 14e januari. Delar av utställningen befinner sig för närvarande i Ljungby. För den som önskar se mer av hennes verk rekommenderas ett besök på hemsidan och Instagramkontot ”jennyeneroth1”. 

Bakslag

13 Feb

Viktresan fortsätter…

Ibland går det inte exakt som man tänkt sig. Eller egentligen tämligen ofta för att vara ärlig. Igår var en sådan dag. Eller hela helgen förresten. Vågen testades och vikten befanns vara konstant. Inte tränades det som tänkt var och inte åts det helt enligt planerna heller. Skit mådde jag också. Så kan det gå.

Inte ens punktering får man
Inte ens punktering får man

Idag är det en annan dag, måndag. Känns lite av någon anledning som ”Ground Hog Day” eller Måndag hela veckan som den döptes till på svenska. Det känns som jag varit här förut.

Allt börjar om, allt rör sig i cirklar. Vevpartiets eviga rörelse förmedlad till hjulen med hjälp av tur. Många tror att det kedjor inblandade, det är det inte. Det är försynen och mycket tur som får saker att röra sig framåt.

Idag sol som om inget annat skänker slagskuggor åt mörkret att gömma sig i till det skymmer.

/ J – murmeldjuret 

Viktresan fortsätter…

Ibland går det inte exakt som man tänkt sig. Eller egentligen tämligen ofta för att vara ärlig. Igår var en sådan dag. Eller hela helgen förresten. Vågen testades och vikten befanns vara konstant. Inte tränades det som tänkt var och inte åts det helt enligt planerna heller. Skit mådde jag också. Så kan det gå.

Inte ens punktering får man
Inte ens punktering får man

Idag är det en annan dag, måndag. Känns lite av någon anledning som ”Ground Hog Day” eller Måndag hela veckan som den döptes till på svenska. Det känns som jag varit här förut.

Allt börjar om, allt rör sig i cirklar. Vevpartiets eviga rörelse förmedlad till hjulen med hjälp av tur. Många tror att det kedjor inblandade, det är det inte. Det är försynen och mycket tur som får saker att röra sig framåt.

Idag sol som om inget annat skänker slagskuggor åt mörkret att gömma sig i till det skymmer.

/ J – murmeldjuret 

Djävulens påfund

8 Feb

Faran med att en gång ha varit aktiv cyklist om än bara på motionsnivå och sen komma av sig är att man minns. Man minns varje god känsla och bra ögonblick, varje slitsam kilometer och motsträvig slakmota. Distanser, snitthastigheter, topphastigheter, sträckor och rundor, jag låtsas inte minnas dem men det gör jag förstås. Väldigt väl.

En avart är vad det är
En avart är vad det är

Och här står jag och sneglar på en motionscykel. Ful är den. Som medeltidens människor föreställde sig demoner och andra oknytt som människoliknande med förvridna lemmar och förvanskade anleten föreställer jag mig den här tingesten i relation till en cykel.

En perverterad avart är vad det är. En mörk skugga av sin förebild. Den saknar själ. Den är inte vacker, möjligen funktionell.

Här står jag och där står den. Vi bligar på varandra. Nu djävlar.…skall vi umgås.

/ J – den orörlige

 

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Faran med att en gång ha varit aktiv cyklist om än bara på motionsnivå och sen komma av sig är att man minns. Man minns varje god känsla och bra ögonblick, varje slitsam kilometer och motsträvig slakmota. Distanser, snitthastigheter, topphastigheter, sträckor och rundor, jag låtsas inte minnas dem men det gör jag förstås. Väldigt väl.

En avart är vad det är
En avart är vad det är

Och här står jag och sneglar på en motionscykel. Ful är den. Som medeltidens människor föreställde sig demoner och andra oknytt som människoliknande med förvridna lemmar och förvanskade anleten föreställer jag mig den här tingesten i relation till en cykel.

En perverterad avart är vad det är. En mörk skugga av sin förebild. Den saknar själ. Den är inte vacker, möjligen funktionell.

Här står jag och där står den. Vi bligar på varandra. Nu djävlar.…skall vi umgås.

/ J – den orörlige

 

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Rekordmatchen!

6 Feb

Nu dags för årets första inslag av alternativ sport. Även de icke helt frälsta kan ha noterat att Super Bowl gick av stapeln inatt Svensk tid. Det var nummer LI i ordningen och jo, det skall skrivas med romerska bokstäver.

Att vara jag i sammanhanget har inte varit lätt. Först gick ”mitt” lag inte ens till slutspel. Extra surt eftersom Denver Broncos råkade gå och vinna förra säsongen. Sen höll mitt reservlag Green Bay Packers inte riktigt förbi semin trots att de matchen innan dess spelat gudabenådat. I finalen höll jag på Atlanta Falcons av flera skäl. Mest att de inte är från Bostontrakten och heter New England Patriots. Nu är det inte bara jag som ogillar Patriots, de gör nästan alla utom deras fans. Mest beroende på att de dominerat 2000-talet så eftertryckligt tror jag.

Trots uttrycket är bollen inte rund...
Trots uttrycket är bollen inte rund…

Nu ämnar jag inte ge något fullständigt referat av vad som hände men jäklar i min låda vilken match det blev! Synnerligen otippad matchutveckling. Det slogs en hel bunt rekord. Däribland genom att Quarterbacken i just nämnda Patriots, Tom Brady var den första att någonsin att ta hem fem segrar totalt. Men det är att gå händelserna i förväg. Innan dess hann man till exempel med att vara med i den första finalen som gått till förlängning samt att stå för den största upphämtningen genom tiderna. Tidigare rekord om tio poäng pulveriserades då Atlanta Falcons ledde med 28-3 när ett par minuter återstod av tredje kvarten.

De öppnade nämligen i ett rasande tempo. Allt fungerade, särskilt Defence som rushade QB Brady så han blev yr i bollen. Bland annat blev han sackad två gånger i samma drive och kastade så illa att en pick six ledde till en TD i baken. Ett tag gick inget rätt för dem. Passarna hittade inte hem och när de väl gjorde det verkade bollen insmord i tvål för Receivrarna kunde inte hålla kvar den. Matchen såg avgjord ut. Det redan innan Lady GaGa stått för pausunderhållningen.

Då skall tilläggas att första kvarten var poänglös då spelet inledningsvis böljade och man mest bytte bollinnehav en längre stund.

Kombatanterna
Kombatanterna

Sen hände något. Väldigt tydligt skedde det i ett enda spel. En mer eller mindre otrolig passningsmottagning av Edelman som fram till dess var en av dem med tvål på händerna. Så icke därefter. Den mottagningen lär vevas om och om igen i amerikanska medier.

Till slut hade Brady kastad för 466 yards. Även det rekord förstås.

De sista skedde på övertid då man drämde till med en Touchdown och därmed avgjorde matchen. Det får väl erkännas att de till slut var värda det efter den heroiska upphämtningen som mer eller mindre skedde på en kvart. Den var extra spännande eftersom man var i en situation där man var tvungen att göra två TD i rad med påföljande tvåpoängsförsök för lika och förlängning efter att man tidigare missat ett extrapoäng.

Skall man nu vara uppe hela natten och morgonen för att se på sport kan det lika gärna vara bra enligt mig, därvidlag är jag nöjd.

Sen är jag ledsen att behöva säga det kära jänkare. Vare sig ni vill det eller ej är inte Super Bowl det största årliga återkommande idrottsevenemanget – det är TdF!

/ J – nattuggla

Nu dags för årets första inslag av alternativ sport. Även de icke helt frälsta kan ha noterat att Super Bowl gick av stapeln inatt Svensk tid. Det var nummer LI i ordningen och jo, det skall skrivas med romerska bokstäver.

Att vara jag i sammanhanget har inte varit lätt. Först gick ”mitt” lag inte ens till slutspel. Extra surt eftersom Denver Broncos råkade gå och vinna förra säsongen. Sen höll mitt reservlag Green Bay Packers inte riktigt förbi semin trots att de matchen innan dess spelat gudabenådat. I finalen höll jag på Atlanta Falcons av flera skäl. Mest att de inte är från Bostontrakten och heter New England Patriots. Nu är det inte bara jag som ogillar Patriots, de gör nästan alla utom deras fans. Mest beroende på att de dominerat 2000-talet så eftertryckligt tror jag.

Trots uttrycket är bollen inte rund...
Trots uttrycket är bollen inte rund…

Nu ämnar jag inte ge något fullständigt referat av vad som hände men jäklar i min låda vilken match det blev! Synnerligen otippad matchutveckling. Det slogs en hel bunt rekord. Däribland genom att Quarterbacken i just nämnda Patriots, Tom Brady var den första att någonsin att ta hem fem segrar totalt. Men det är att gå händelserna i förväg. Innan dess hann man till exempel med att vara med i den första finalen som gått till förlängning samt att stå för den största upphämtningen genom tiderna. Tidigare rekord om tio poäng pulveriserades då Atlanta Falcons ledde med 28-3 när ett par minuter återstod av tredje kvarten.

De öppnade nämligen i ett rasande tempo. Allt fungerade, särskilt Defence som rushade QB Brady så han blev yr i bollen. Bland annat blev han sackad två gånger i samma drive och kastade så illa att en pick six ledde till en TD i baken. Ett tag gick inget rätt för dem. Passarna hittade inte hem och när de väl gjorde det verkade bollen insmord i tvål för Receivrarna kunde inte hålla kvar den. Matchen såg avgjord ut. Det redan innan Lady GaGa stått för pausunderhållningen.

Då skall tilläggas att första kvarten var poänglös då spelet inledningsvis böljade och man mest bytte bollinnehav en längre stund.

Kombatanterna
Kombatanterna

Sen hände något. Väldigt tydligt skedde det i ett enda spel. En mer eller mindre otrolig passningsmottagning av Edelman som fram till dess var en av dem med tvål på händerna. Så icke därefter. Den mottagningen lär vevas om och om igen i amerikanska medier.

Till slut hade Brady kastad för 466 yards. Även det rekord förstås.

De sista skedde på övertid då man drämde till med en Touchdown och därmed avgjorde matchen. Det får väl erkännas att de till slut var värda det efter den heroiska upphämtningen som mer eller mindre skedde på en kvart. Den var extra spännande eftersom man var i en situation där man var tvungen att göra två TD i rad med påföljande tvåpoängsförsök för lika och förlängning efter att man tidigare missat ett extrapoäng.

Skall man nu vara uppe hela natten och morgonen för att se på sport kan det lika gärna vara bra enligt mig, därvidlag är jag nöjd.

Sen är jag ledsen att behöva säga det kära jänkare. Vare sig ni vill det eller ej är inte Super Bowl det största årliga återkommande idrottsevenemanget – det är TdF!

/ J – nattuggla

Oj, jag har tappat något…

4 Feb

Varför skriver jag om min viktresa kan man undra. En enkel och omedelbar förklaring står förvisso att finna i bloggens underrubrik ”Om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet”. Den här slingrande träningsvägen genom överviktens kuperade landskap är synnerligen knuten till båda områdena – livet och träningslivet.

Men sen tänkte jag även att det kanske finns någon människa där ute som liksom jag av olika anledningar kommit av sig från sitt cyklande och vill ‘komma på sig’ igen. Vi kan göra det tillsammans fast lite på distans liksom. Jag sliter här, du sliter där och så möts vi här på mitten.

Igår var det som jag skrev senast dags för den tredje träffen på Actic och med PT-Daniel. Eftersom jag är ambitiös för stunden inkluderade vägen dit en rask promenad på strax under fyra kilometer följt av ett kort crosstrainer-pass på trettio minuter innan det var dags.

Perspektiv!
Perspektiv!

Allt kändes bra inför själva vägningen och mätningen. Och faktiskt efter vilket var desto roligare! Måttbandet var inte enormt uppmuntrande men några centimeter hade förflyttat sig från ett ställe till ett annat. Desto mer glädjande var vågen som hävdade att jag gått ned hela 5,9 kg de första 14 dagarna.

Nu är tappade kilon inte riktigt allt eller vänta, jo det är det nästan. Skall man bli av med något enstaka trivselkilo för att toppa tempoformen inför säsongen är det inte det. Om motsvarande en pigg åttaåring eller så skall droppas i vikt förhåller det sig annorlunda. Senare under passet stod jag och höll i en kettlebell motsvarande den vikten och konstaterade att det är väldigt mycket att bära omkring på i onödan.

Sen skall man inte glömma den psykologiska dimensionen. Särskilt så här i början av en insats är det bra med uppmuntran. Att se att ens ansträngningar ger resultat fungerar utmärkt som motivationshöjare!

Mindre bra däremot var siffrorna som dök upp i samband med kollen av mitt blodtryck. Har aldrig någonsin tidigare haft högt blodtryck. Möjligen då när jag varit förbannad med inte annars. Det är någonting jag får hålla ett öga på.

/ J – motiverad

PS. Om tryckfelsnisse varit framme i högre utsträckning än vanligt så skyller jag på att glasögonen befaras vara kvarglömda på jobbet och jag knappt ser skärmen. 

Varför skriver jag om min viktresa kan man undra. En enkel och omedelbar förklaring står förvisso att finna i bloggens underrubrik ”Om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet”. Den här slingrande träningsvägen genom överviktens kuperade landskap är synnerligen knuten till båda områdena – livet och träningslivet.

Men sen tänkte jag även att det kanske finns någon människa där ute som liksom jag av olika anledningar kommit av sig från sitt cyklande och vill ‘komma på sig’ igen. Vi kan göra det tillsammans fast lite på distans liksom. Jag sliter här, du sliter där och så möts vi här på mitten.

Igår var det som jag skrev senast dags för den tredje träffen på Actic och med PT-Daniel. Eftersom jag är ambitiös för stunden inkluderade vägen dit en rask promenad på strax under fyra kilometer följt av ett kort crosstrainer-pass på trettio minuter innan det var dags.

Perspektiv!
Perspektiv!

Allt kändes bra inför själva vägningen och mätningen. Och faktiskt efter vilket var desto roligare! Måttbandet var inte enormt uppmuntrande men några centimeter hade förflyttat sig från ett ställe till ett annat. Desto mer glädjande var vågen som hävdade att jag gått ned hela 5,9 kg de första 14 dagarna.

Nu är tappade kilon inte riktigt allt eller vänta, jo det är det nästan. Skall man bli av med något enstaka trivselkilo för att toppa tempoformen inför säsongen är det inte det. Om motsvarande en pigg åttaåring eller så skall droppas i vikt förhåller det sig annorlunda. Senare under passet stod jag och höll i en kettlebell motsvarande den vikten och konstaterade att det är väldigt mycket att bära omkring på i onödan.

Sen skall man inte glömma den psykologiska dimensionen. Särskilt så här i början av en insats är det bra med uppmuntran. Att se att ens ansträngningar ger resultat fungerar utmärkt som motivationshöjare!

Mindre bra däremot var siffrorna som dök upp i samband med kollen av mitt blodtryck. Har aldrig någonsin tidigare haft högt blodtryck. Möjligen då när jag varit förbannad med inte annars. Det är någonting jag får hålla ett öga på.

/ J – motiverad

PS. Om tryckfelsnisse varit framme i högre utsträckning än vanligt så skyller jag på att glasögonen befaras vara kvarglömda på jobbet och jag knappt ser skärmen. 

Vecka 2

2 Feb

Projekt ”Le noveau John” fortsätter och nu har vi trätt in i fysisk vecka två. Ute i världen har det börjat cyklas på riktigt kunde utläsas av Eurosports tablå igår. Här cyklas det inte än även om det första trevande försöket på en motionscykel har avklarats. Det är så nära jag kommer.

Däremot är det dags för tredje mötet med PT-Daniel och min andra vägning imorgon. En smula nervöst är det eller ja det är väl att ta i men lite nyfiken är jag allt på hur det skall gå. Spänningen är dock högst självpåkallad då jag med flit låtit bli att väga mig innan. Allt för dramatiken. Som ni förstår är jag understundom lätt att underhålla.

Vilken är snabbast? Än så länge ingen tvekan. Jag fortsätter med en dåres envishet att drömma om nya cykeltider
Vilken är snabbast? Än så länge ingen tvekan. Jag fortsätter med en dåres envishet att drömma om nya cykeltider

 

Någon form av kvitto på biljetten jag köpt till den långa resan blir det emellertid. Vi får se om det är en giltig sådan eller om konduktören kastar av mig. Jag har genomgående skött min träning och även börjat tänka på samt ändra mathållningen vilket jag hoppas är giltigt betalmedel.

Men så var det biten med ”Personlig Trängare”, PT. En förkortning som alltid injagat en viss skräck i mig full av bilder som jag är av biffiga broilers som står bredvid sina adepter och på amerikanskt drill-sergantvis gormar in i öronen på dem att de minsann orkar lite till.

Nu är herr PT inte så mycket broiler och är tydligt inriktad mot kondition och funktionell styrka men ändå. Och inte skriker han mycket heller utan kommer mer med uppmuntrande tillrop. Men vem vet, han kanske dryftar sig till att höja på ett ögonbryn och se barsk ut. Det återstår att se.

/ J – väger tungt i debatten

Projekt ”Le noveau John” fortsätter och nu har vi trätt in i fysisk vecka två. Ute i världen har det börjat cyklas på riktigt kunde utläsas av Eurosports tablå igår. Här cyklas det inte än även om det första trevande försöket på en motionscykel har avklarats. Det är så nära jag kommer.

Däremot är det dags för tredje mötet med PT-Daniel och min andra vägning imorgon. En smula nervöst är det eller ja det är väl att ta i men lite nyfiken är jag allt på hur det skall gå. Spänningen är dock högst självpåkallad då jag med flit låtit bli att väga mig innan. Allt för dramatiken. Som ni förstår är jag understundom lätt att underhålla.

Vilken är snabbast? Än så länge ingen tvekan. Jag fortsätter med en dåres envishet att drömma om nya cykeltider
Vilken är snabbast? Än så länge ingen tvekan. Jag fortsätter med en dåres envishet att drömma om nya cykeltider

 

Någon form av kvitto på biljetten jag köpt till den långa resan blir det emellertid. Vi får se om det är en giltig sådan eller om konduktören kastar av mig. Jag har genomgående skött min träning och även börjat tänka på samt ändra mathållningen vilket jag hoppas är giltigt betalmedel.

Men så var det biten med ”Personlig Trängare”, PT. En förkortning som alltid injagat en viss skräck i mig full av bilder som jag är av biffiga broilers som står bredvid sina adepter och på amerikanskt drill-sergantvis gormar in i öronen på dem att de minsann orkar lite till.

Nu är herr PT inte så mycket broiler och är tydligt inriktad mot kondition och funktionell styrka men ändå. Och inte skriker han mycket heller utan kommer mer med uppmuntrande tillrop. Men vem vet, han kanske dryftar sig till att höja på ett ögonbryn och se barsk ut. Det återstår att se.

/ J – väger tungt i debatten