En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Vecka 1

27 Jan

Nu är han mer än vanligt tidvill tänker vän av ordning. Det är väl vecka….någonting helt annat enligt kalendern, snart februari inte sant?

Det är det säkert men det är ändå vecka ett. Min första ”PT-vecka” och vid lunchtid idag skall jag iväg för mitt andra möte med Daniel på Actic.

Det här var veckan när jag började. Började med lite av varje, exempelvis att gå. Lite mer koncentrerat än att släntra mellan kylskåp och tv-soffa är det som avses. I träningsdagboken får det sortera under ”promenad/powerwalk”. Det får heta så eftersom jag tar omvägar hem och går så pass fort att det tarvas nya kläder och en dusch vid hemkomst. Det blev lite drygt tre mil under veckan som varit. Det får räknas som träning. Formen är nämligen så hm…vi kallar den ”enkel” istället för usel. Det låter snällare och man skall vara det, snäll. Även mot sig själv har jag hört.

Därför: ”enkel form”

Även till gymmet hittades det. Där blev det två pass på Crosstrainer eftersom det är snällare mot knäna än de flesta andra alternativ. En timme körda per gång med intervaller inlagda. Allt för att väcka kroppen. Funderar på min maxpuls på slik maskin. Har ingen aning om vart den befinner sig men skrämde upp den på 195 slag/minut vid något tillfälle. Så åtminstone kan de höjderna nås innan de svartnar för ögonen. Veckan som kommer tänkte jag återintroducera motionscykel som redskap för nytt liv.

Snart så...
Snart så…

För att få lite träningsvärk lade jag även in några styrkepass vid de här två tillfällen för att åter vända kroppen vid styrketräning. Har ju för tusan nästan glömt hur maskinerna fungerar. Dessutom hade det kommit en massa nya som jag får bekanta mig med efterhand.

Utöver att försiktigt börja röra på mig har jag sett över matvanorna. Det har manifesterat sig genom kassar med morötter, kål, broccoli och lök kombinerat med färsk ingefära, chili samt vitlök har släpats hem. Ni märker vartåt det barkar smakmässigt. Lägg därtill saker som vinäger, sesamolja, soja, sambal och koriander och influenserna blir tydliga.

Nu är det snart dags att inleda vecka 2 trots att det är helg. Lite avigt men ändå!

/ J – forfarande en och halv cyklist

Nu är han mer än vanligt tidvill tänker vän av ordning. Det är väl vecka….någonting helt annat enligt kalendern, snart februari inte sant?

Det är det säkert men det är ändå vecka ett. Min första ”PT-vecka” och vid lunchtid idag skall jag iväg för mitt andra möte med Daniel på Actic.

Det här var veckan när jag började. Började med lite av varje, exempelvis att gå. Lite mer koncentrerat än att släntra mellan kylskåp och tv-soffa är det som avses. I träningsdagboken får det sortera under ”promenad/powerwalk”. Det får heta så eftersom jag tar omvägar hem och går så pass fort att det tarvas nya kläder och en dusch vid hemkomst. Det blev lite drygt tre mil under veckan som varit. Det får räknas som träning. Formen är nämligen så hm…vi kallar den ”enkel” istället för usel. Det låter snällare och man skall vara det, snäll. Även mot sig själv har jag hört.

Därför: ”enkel form”

Även till gymmet hittades det. Där blev det två pass på Crosstrainer eftersom det är snällare mot knäna än de flesta andra alternativ. En timme körda per gång med intervaller inlagda. Allt för att väcka kroppen. Funderar på min maxpuls på slik maskin. Har ingen aning om vart den befinner sig men skrämde upp den på 195 slag/minut vid något tillfälle. Så åtminstone kan de höjderna nås innan de svartnar för ögonen. Veckan som kommer tänkte jag återintroducera motionscykel som redskap för nytt liv.

Snart så...
Snart så…

För att få lite träningsvärk lade jag även in några styrkepass vid de här två tillfällen för att åter vända kroppen vid styrketräning. Har ju för tusan nästan glömt hur maskinerna fungerar. Dessutom hade det kommit en massa nya som jag får bekanta mig med efterhand.

Utöver att försiktigt börja röra på mig har jag sett över matvanorna. Det har manifesterat sig genom kassar med morötter, kål, broccoli och lök kombinerat med färsk ingefära, chili samt vitlök har släpats hem. Ni märker vartåt det barkar smakmässigt. Lägg därtill saker som vinäger, sesamolja, soja, sambal och koriander och influenserna blir tydliga.

Nu är det snart dags att inleda vecka 2 trots att det är helg. Lite avigt men ändå!

/ J – forfarande en och halv cyklist

Av stor vikt

19 Jan

Hej, minns ni mig? Bloggaren som försvann. Nu tillbaks alive and kicking. Nja, vi får väl se…

1, 2, 3

Tyvärr är det inte bara en startsekvens för min livslöpning det är även min nuvarande vikt. De två är svårförenliga har det visat sig. Det finns säkert någon träffsäker fysikalisk förklaring till varför man inte kan avlägsna sig från sin egen massa. Förvisso lär all energi vara konstant men den behöver inte ansamlas på min person anser jag.

När minnet glimtar till minns jag en gång när jag var i form. Det var för något år och en livstid sedan. Mycket händer under ens levnads bana.

Nu visar vågen förskräckliga 123,2 kilogram. Jag minns en tid då jag för första gången passerade det fruktade hundrastrecket och lovade  mig själv där och då ”aldrig mer” och med det avsåg jag tresiffrigt. Jag ljög uppenbarligen för mig själv.

Jag minns även en grillfest ett antal år senare i ett annat liv då jag och ett par vänner, alla med fötterna minst sagt stadigt på jorden, lovade varandra samma sak. ”Under tresiffrigt” sade vi och skålade med de öl vi hade i handen. Inte den bästa starten kanske men viljan fanns där. För övrigt är situationen snarlik nu. Här sitter jag med en öl. Den här gången för att skåla med mig själv eftersom jag bestämt mig. Nu börjar den långa resan.

Det fina är att jag verkar få hjälp på vägen. Ibland är slumpen eller möjligen försynen vänlig och förser oss med tillfälligheter. Två vägar korsas eller kanske är det löparbanor eller cykelstigar. En förfrågan dök upp på min telefon tidigare idag. Kontentan var enkel. Jag ska bli…

”försökskanin”

Låt oss se vad en PT kan åstadkomma!
Låt oss se vad en PT kan åstadkomma!

Det var Daniel Evaldsson från Actic och Växjö Kondis-PT som hörde av sig med en idé – man tager ett styck fysiskt vrak och ser vad man det kan göra. Under tiden dokumenteras resultatet. Jag är att betrakta som en utmaning.

En tid av glädje hoppas jag. Mot nya horisonter till skillnad från det som var. Inte nog med att motivationen försvann. Det sammanföll med fysiskt motstånd. Kroppen bjöd på smärta, operation och skador. Nacke, nerver och geggiga saker på insidan ville inte vara med längre. Under tiden samlade resten av mig energi i aldrig skådad omfattning. Det måste vara till nystarten, omstarten, tjuvstarten.

Kan jag bli en ”Energizer Bunny” istället?

Den börjar med ETT steg, Följt av nummer TVÅ och strax därefter TRE. Det skall inte längre vara min vikt utan starten på min resa.

Målet är något diffust. Resan är nog målet får jag fegfilosofera. Kan det vara roligt att bedriva jakt på sig själv och sina kilon? De är många, ungefär trettio, som skall bort. Delmål och hjälp behövs.

Nu kör vi!

/ J – minst en och en halv cyklist

Hej, minns ni mig? Bloggaren som försvann. Nu tillbaks alive and kicking. Nja, vi får väl se…

1, 2, 3

Tyvärr är det inte bara en startsekvens för min livslöpning det är även min nuvarande vikt. De två är svårförenliga har det visat sig. Det finns säkert någon träffsäker fysikalisk förklaring till varför man inte kan avlägsna sig från sin egen massa. Förvisso lär all energi vara konstant men den behöver inte ansamlas på min person anser jag.

När minnet glimtar till minns jag en gång när jag var i form. Det var för något år och en livstid sedan. Mycket händer under ens levnads bana.

Nu visar vågen förskräckliga 123,2 kilogram. Jag minns en tid då jag för första gången passerade det fruktade hundrastrecket och lovade  mig själv där och då ”aldrig mer” och med det avsåg jag tresiffrigt. Jag ljög uppenbarligen för mig själv.

Jag minns även en grillfest ett antal år senare i ett annat liv då jag och ett par vänner, alla med fötterna minst sagt stadigt på jorden, lovade varandra samma sak. ”Under tresiffrigt” sade vi och skålade med de öl vi hade i handen. Inte den bästa starten kanske men viljan fanns där. För övrigt är situationen snarlik nu. Här sitter jag med en öl. Den här gången för att skåla med mig själv eftersom jag bestämt mig. Nu börjar den långa resan.

Det fina är att jag verkar få hjälp på vägen. Ibland är slumpen eller möjligen försynen vänlig och förser oss med tillfälligheter. Två vägar korsas eller kanske är det löparbanor eller cykelstigar. En förfrågan dök upp på min telefon tidigare idag. Kontentan var enkel. Jag ska bli…

”försökskanin”

Låt oss se vad en PT kan åstadkomma!
Låt oss se vad en PT kan åstadkomma!

Det var Daniel Evaldsson från Actic och Växjö Kondis-PT som hörde av sig med en idé – man tager ett styck fysiskt vrak och ser vad man det kan göra. Under tiden dokumenteras resultatet. Jag är att betrakta som en utmaning.

En tid av glädje hoppas jag. Mot nya horisonter till skillnad från det som var. Inte nog med att motivationen försvann. Det sammanföll med fysiskt motstånd. Kroppen bjöd på smärta, operation och skador. Nacke, nerver och geggiga saker på insidan ville inte vara med längre. Under tiden samlade resten av mig energi i aldrig skådad omfattning. Det måste vara till nystarten, omstarten, tjuvstarten.

Kan jag bli en ”Energizer Bunny” istället?

Den börjar med ETT steg, Följt av nummer TVÅ och strax därefter TRE. Det skall inte längre vara min vikt utan starten på min resa.

Målet är något diffust. Resan är nog målet får jag fegfilosofera. Kan det vara roligt att bedriva jakt på sig själv och sina kilon? De är många, ungefär trettio, som skall bort. Delmål och hjälp behövs.

Nu kör vi!

/ J – minst en och en halv cyklist

Paternosterpromenad

3 Jan

Där jag gick väcktes jag. Att gå är filosofiskt. Man börjar med ett steg som följs av ett tvekande där foten aldrig landar. Därefter onemateopoetisk upprepning. Takten sträcks ut och formar sig till distans som varar.

Man vet inte när det slutar men att det gör det. Idag en bit in i framtiden på Parketten, Växjö gamla folkets park som i sin tur snart slutar för gott. Den skall rivas och följa 34an i himlen in.

Det lutar uppåt. I livet och i backen bortom Kungsmaden. Solberget, fordom offerplats och ryktas det plats för en ättestupa. Snart för bostadsrätter. Det är tidens egen promenad. Jag går förbi den eftersom den med darrande sekundvisare sackar. Benen går som trumpinnar. I långsam baktakt som från Jamaica.

Jag sneglar mot himlen där giraffhalsar av stål sträcker sig. Greppar en tugga material, idisslar och bajsar byggmaterial. Huskroppar drejar sig mot himlen. Där bor man bra. Fråga gudarna.

 

Metallgiraff
Metallgiraff

 

För att klara motlutet lägger jag i en växel till. En som skall räcka säsongen ut. Nu går jag ikapp med gryningen och vinner. Den inser faran och ger sig. Hänger där vid horisonten imponerad av min oändliga styrka.

Lårmusklerna protesterar ovant mot att inte få sträcka ut sig i TV-soffan utan i trav. Jag ombeder dem vänligast att gå och dö. De är bäst på det. Vana liksom. Nu bättre än någonsin.

Framme, jag sladdar runt hörnet på två ben. Tar sexton steg till. Sträcker mig mot dörrhandtaget och avslutar det hela.

Den här stunden kommer aldrig åter.

 

/ J – går ur eller i tiden

Där jag gick väcktes jag. Att gå är filosofiskt. Man börjar med ett steg som följs av ett tvekande där foten aldrig landar. Därefter onemateopoetisk upprepning. Takten sträcks ut och formar sig till distans som varar.

Man vet inte när det slutar men att det gör det. Idag en bit in i framtiden på Parketten, Växjö gamla folkets park som i sin tur snart slutar för gott. Den skall rivas och följa 34an i himlen in.

Det lutar uppåt. I livet och i backen bortom Kungsmaden. Solberget, fordom offerplats och ryktas det plats för en ättestupa. Snart för bostadsrätter. Det är tidens egen promenad. Jag går förbi den eftersom den med darrande sekundvisare sackar. Benen går som trumpinnar. I långsam baktakt som från Jamaica.

Jag sneglar mot himlen där giraffhalsar av stål sträcker sig. Greppar en tugga material, idisslar och bajsar byggmaterial. Huskroppar drejar sig mot himlen. Där bor man bra. Fråga gudarna.

 

Metallgiraff
Metallgiraff

 

För att klara motlutet lägger jag i en växel till. En som skall räcka säsongen ut. Nu går jag ikapp med gryningen och vinner. Den inser faran och ger sig. Hänger där vid horisonten imponerad av min oändliga styrka.

Lårmusklerna protesterar ovant mot att inte få sträcka ut sig i TV-soffan utan i trav. Jag ombeder dem vänligast att gå och dö. De är bäst på det. Vana liksom. Nu bättre än någonsin.

Framme, jag sladdar runt hörnet på två ben. Tar sexton steg till. Sträcker mig mot dörrhandtaget och avslutar det hela.

Den här stunden kommer aldrig åter.

 

/ J – går ur eller i tiden

ELD

2 Jan

Hej på er alla cykelvänner! Det här inlägget publicerade jag även på min andra blogg, ”Knivigt värre” men det är dessvärre lika aktuellt för alla så jag lägger ut det även här!

Bränt barn skyr elden sägs det. Man får hoppas det. Vanligen skriver jag om vassa föremål företrädesvis knivar i det här forumet. Idag skall den traditionen frångås och det skall istället talas om eld. Mest om att den bör undvikas.

Kära vänner, bekanta och obekanta undvik eld. De uttjatade råden är viktiga. Blås ut ljusen när ni lämnar rummet så ni inte glömmer dem när ni åker hemifrån. Glöm inte heller alla dessa förbaskade laddare och transformatorer som är så viktiga idag. Mobiltelefoner, paddor, bärbara datorer och inte minst lampor. Alla tarvar de mat – ström och de ligger bakom en stor del av bränder i hemmet.

Anledningen till inlägget är en annan fara som dessvärre av någon anledning fortfarande är tillåten trots att de inte fyller någon funktion alls mer än att skrämma folk, demolera ett otal brevlådor, spränga sönder ett par händer per år samt bränna ned byggnader.

Smällare. Varför finns de?

 

Resterna av Sandsbro Skolas gymnastiksal klockan 02.30. Bara för smällares skull
Resterna av Sandsbro Skolas gymnastiksal klockan 02.30. Bara för smällares skull

Inatt brann mina bonusbarns skola ned på grund av att några tonåringar tagit sig upp på taket och lekt med smällare en gång för mycket. Om det kunde ni läsa även i alla riksmedia under natten och morgonen . Gymnastiksal, bibliotek, expeditioner, skolsköterskemottagning, slöjdsalar och inte minst musiksal är borta. En tredjedel av skolan brann ned. Flera avdelningar av Värends räddningstjänst inblandade hela kvällen och natten. Allt för att någon tycker att det är kul när det låter högt.

Mitt förslag? Förbjud allt vad smällare heter. De fyller ingen jävla funktion över huvud taget. Till skillnad från fyrverkerier är de inte ens något att titta på. Uppenbarligen räcker det inte med åldersgräns på dem eftersom trettonåringar är i  besittning av kraftfulla pjäser nog för att tända eld på omgivningen.

Begränsa för övrigt fyrverkerier till offentliga sådana och förbjud allt vad privata raketer heter inom tätbebyggt område. På vissa håll är det redan så av vad jag förstått. Det har spårat ur fullständigt. Det är framförallt ungdomar och/eller komplett berusade människor som krigar vilt med dem. Eller för att vara mer sansad i tonen allt för många av den varan för att det skall var tryggt i vilket fall.

Men skall man hantera dem så se åtminstone till att du har ålder alternativt förnuftet i behåll och se till att den nyktre i sällskapet är den som står för arrangemanget.

Det här var ju inte alls vad jag ville att det första inlägget för året skulle handla om. Men så kan det bli.

Nu är det bara hoppas att tonen för resten av året blir en annan. God fortsättning på er alla!

/ J – antipyroman 

 

 

 

 

 

 

 

Hej på er alla cykelvänner! Det här inlägget publicerade jag även på min andra blogg, ”Knivigt värre” men det är dessvärre lika aktuellt för alla så jag lägger ut det även här!

Bränt barn skyr elden sägs det. Man får hoppas det. Vanligen skriver jag om vassa föremål företrädesvis knivar i det här forumet. Idag skall den traditionen frångås och det skall istället talas om eld. Mest om att den bör undvikas.

Kära vänner, bekanta och obekanta undvik eld. De uttjatade råden är viktiga. Blås ut ljusen när ni lämnar rummet så ni inte glömmer dem när ni åker hemifrån. Glöm inte heller alla dessa förbaskade laddare och transformatorer som är så viktiga idag. Mobiltelefoner, paddor, bärbara datorer och inte minst lampor. Alla tarvar de mat – ström och de ligger bakom en stor del av bränder i hemmet.

Anledningen till inlägget är en annan fara som dessvärre av någon anledning fortfarande är tillåten trots att de inte fyller någon funktion alls mer än att skrämma folk, demolera ett otal brevlådor, spränga sönder ett par händer per år samt bränna ned byggnader.

Smällare. Varför finns de?

 

Resterna av Sandsbro Skolas gymnastiksal klockan 02.30. Bara för smällares skull
Resterna av Sandsbro Skolas gymnastiksal klockan 02.30. Bara för smällares skull

Inatt brann mina bonusbarns skola ned på grund av att några tonåringar tagit sig upp på taket och lekt med smällare en gång för mycket. Om det kunde ni läsa även i alla riksmedia under natten och morgonen . Gymnastiksal, bibliotek, expeditioner, skolsköterskemottagning, slöjdsalar och inte minst musiksal är borta. En tredjedel av skolan brann ned. Flera avdelningar av Värends räddningstjänst inblandade hela kvällen och natten. Allt för att någon tycker att det är kul när det låter högt.

Mitt förslag? Förbjud allt vad smällare heter. De fyller ingen jävla funktion över huvud taget. Till skillnad från fyrverkerier är de inte ens något att titta på. Uppenbarligen räcker det inte med åldersgräns på dem eftersom trettonåringar är i  besittning av kraftfulla pjäser nog för att tända eld på omgivningen.

Begränsa för övrigt fyrverkerier till offentliga sådana och förbjud allt vad privata raketer heter inom tätbebyggt område. På vissa håll är det redan så av vad jag förstått. Det har spårat ur fullständigt. Det är framförallt ungdomar och/eller komplett berusade människor som krigar vilt med dem. Eller för att vara mer sansad i tonen allt för många av den varan för att det skall var tryggt i vilket fall.

Men skall man hantera dem så se åtminstone till att du har ålder alternativt förnuftet i behåll och se till att den nyktre i sällskapet är den som står för arrangemanget.

Det här var ju inte alls vad jag ville att det första inlägget för året skulle handla om. Men så kan det bli.

Nu är det bara hoppas att tonen för resten av året blir en annan. God fortsättning på er alla!

/ J – antipyroman 

 

 

 

 

 

 

 

Död och pånyttfödelse

1 Jan

Jag önskar det gamla året allt ont. Att det dog, inte i frid utan i våndor. Av det kan ni förstå att jag endera är en ond man eller att det gamla året inte behandlade mig väl.

Fördelen med det kan lakoniskt konstateras: Det kan bara bli bättre!

Längtan
Längtan! Cykelglädje fångad på bild

 

Det första som skall bli bättre är cyklingen förstås. Det är inte alls svårt eftersom det i princip inte fanns någon under 2016.

Noll cyklande ledde också till svagt intresse för allt som finns i sfären kring cyklingen. Händelserna, miljöerna, prylarna och inte minst människorna –  cyklismens kärna. Lyckligheten i att frihjula i tillvaron. Något jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Därav följde sporadiskt bloggande. Även det ämnar jag ändra på.

De två punkterna får forma ett nyårslöfte i det lilla som lyder:

  • Mer cykling
  • Mer bloggande 
Mitt cyklistjag fångat på bild av okänd fotograf
Mitt cyklistjag fångat på bild av okänd fotograf, troligen M Kemner

De små orden innehåller dock mer än vad som första anblick kan utläsas. Bakom dem gömmer sig välmående och ett bättre och lyckligare liv. För aldrig är jag så glad som när kroppen mår bra och benen vill färdas i oändlighetscirklar. Dit strävar jag nu och dit kroppen färdas tvingas själen att följa efter.

/ J – önskar död åt det som varit

PS. Jag är gammal nog att våga utfästa nyårslöften. Det finns en period när man inte gör det. Man vill vara obstinat eller möjligen frifräsare och ägnar sig inte åt dylika meningslösa traditioner. Det går över.  

Jag önskar det gamla året allt ont. Att det dog, inte i frid utan i våndor. Av det kan ni förstå att jag endera är en ond man eller att det gamla året inte behandlade mig väl.

Fördelen med det kan lakoniskt konstateras: Det kan bara bli bättre!

Längtan
Längtan! Cykelglädje fångad på bild

 

Det första som skall bli bättre är cyklingen förstås. Det är inte alls svårt eftersom det i princip inte fanns någon under 2016.

Noll cyklande ledde också till svagt intresse för allt som finns i sfären kring cyklingen. Händelserna, miljöerna, prylarna och inte minst människorna –  cyklismens kärna. Lyckligheten i att frihjula i tillvaron. Något jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Därav följde sporadiskt bloggande. Även det ämnar jag ändra på.

De två punkterna får forma ett nyårslöfte i det lilla som lyder:

  • Mer cykling
  • Mer bloggande 
Mitt cyklistjag fångat på bild av okänd fotograf
Mitt cyklistjag fångat på bild av okänd fotograf, troligen M Kemner

De små orden innehåller dock mer än vad som första anblick kan utläsas. Bakom dem gömmer sig välmående och ett bättre och lyckligare liv. För aldrig är jag så glad som när kroppen mår bra och benen vill färdas i oändlighetscirklar. Dit strävar jag nu och dit kroppen färdas tvingas själen att följa efter.

/ J – önskar död åt det som varit

PS. Jag är gammal nog att våga utfästa nyårslöften. Det finns en period när man inte gör det. Man vill vara obstinat eller möjligen frifräsare och ägnar sig inte åt dylika meningslösa traditioner. Det går över.